söndag 14 juli 2013

Och vips så är det 2013!

Hej där, det var länge sedan - och nu dags för en uppdatering med anledning av den nystartade föreningen Just idag är jag stark!

Det är viktigt att belysa känslor, tankar och mående kring en cancerdiagnos tycker jag. Ingen är ensam om att känna. Ingen ska behöva känna sig ensam. Att känna gemenskap i en sådan situation kan betyda hur mycket som helst. För många. Därför länkade jag från Facebooksidan hit till bloggen. För att alla ska förstå hur det kan kännas att helt plötsligt möta döden. Läs om hur jag brakade samman vid mitt "BLÄ - besked" från läkaren.

Isedora Timander Skogström, Per Wikström och jag, har startat föreningen. För några månader sedan började vi arbeta för att samla ihop så mycket pengar som möjligt till cancerforskningen. Det är mycket jobb men en otroligt häftig resa vi gör. Vi väntade inte oss ett sånt otroligt fint gensvar från vår omgivning. Människor ansluter med tjänster, bidrag och en massa kärlek och vi är grymt tacksamma! Tänk om vi alla tillsammans kan göra skillnad!



Vi ställer upp i årets Beachfotbollscup i Härnösand den 17:e juli och drar ihop ett lag med profiler som ställer upp helhjärtat för föreningen och ger oss finfin PR i vårt arbete med att samla medel till Cancerforskningsfonden i Norrland! Kolla på webbsidan!

Den 27 september är det dags för vår cancergala! Bege er till vår hemsida Just idag är jag stark! och läs om vår fest för livet! Det kommer att bli en fantastisk kväll och Cookies n Beans finns på scenen i anrika St Petri Logen i Härnösand!

På Facebook finns vi HÄR - och på Instagram heter vi Justidag2013! På Twitter finns vi som @justidag2013. Häng med oss - gilla, dela och kommentera! Ju större spridning desto mer pengar till Cancerforskningsfonden i Norrland!

Min cancer har hållit sig borta och det är jag så tacksam över. Varje återbesök är en plåga men varje dag känns som en gåva. Det gäller verkligen att ta vara på den dag som är här och nu.

Kram på er/Malin

måndag 15 november 2010

Gå vidare...

... har jag gjort.
Men jag kommer aldrig att kunna lägga snoppogan bakom mig. Den är en del av mig, har hjälpt till att forma den jag är idag.

I och med återbesök i ytterligare nästan åtta (8!) år, så kan jag heller aldrig försöka sopa allt under mattan. Det är bra. Rehabilitering faktiskt. Men inför varje återbesök kommer ångesten krypande. Tro hur länge det kommer att vara så?

Så jag har gått vidare.
I juni föddes vårt lilla mirakel, Charlie. Vilken lycka!

fredag 8 januari 2010

Sluta när allt är på topp!

Det känns lite så... eller ganska mycket faktiskt.
Som om det är dags att sluta skriva här nu.

Snoppogan är väck och det händer så mycket positivt just nu.

2010 kommer att bestå av;

Husbygget blir klart och vi flyttar in den 1 april.
Fyller 40 i maj - hoppsan.
Bäbisen väntas den 10 juni - får se om det blir 17 dagar över tiden som med Max... inte om jag får bestämma!
Gubben friade på tolvslaget så vi planerar för bröllop :) :) :)


Varför inte avsluta här och nu, när historien har ett lyckligt slut?
Klart jag planerar för fortsatt lycka men samtidigt känns det viktigt att gå vidare, att lämna snoppogan bakom mig och njuta av allt som väntar nu. Snoppogan kommer alltid att vara en del av mig och molnen kommer att skymma solen många fler gånger.

Men jag har lärt mig så mycket och det är jag tacksam för. Inget ont som inte för något gott med sig...

Kanske blir det en ny blogg.
En blogg om hus och barn. Barnspyor, blöjor och val av färger på väggar. Typ.

Vi får se. Jag funderar.

Idag är det dessutom två år sedan jag fick min första cytostatikabehandling (FEC).
Det är väl en bra dag att gå vidare på? Att liksom fira att livet faktiskt fortsatte.

Jag lever och jag bär på ett liv!

Sköt om er :)

lördag 2 januari 2010

Njutlycka

Det händer mycket nu, så jag har massor att skriva.
Men jag har inte tid just nu.
Är i Arguineaguin (på Gran Canaria) och njuter av värmen och den underbara solen. Jag och Kärleken ensamma.

Resan innefattar en massa saker, såsom galen människa sjungandes "Plingeling kärlek" och "Tuff Tuff tåget" studsandes i flygplansgången, bränd näsa, värmesaltbad, uppvärmda sängar med ljusterapi, fantastisk mat, sambon på knä, lycka, fyrverkerier och att njuta vareviga sekund.

Utförligare förklaringar och bilder kommer men nu ska jag fortsätta att njuta i några dagar till innan vi åker hem till snön och kylan.

Nu middag!

måndag 28 december 2009

Förnuftet

Nittonåriga dottern har flyttat hemifrån idag. Konstigt fast nog väldigt bra för både henne och mig. En väg till ett bättre förhållande liksom.

I min mage tumlar bäbisen runt och när h*n föds är mitt första barn nästan 20 år gammal. Det känns också konstigt men samtidigt helt rätt. Nu är det mer rätt än någonsin på något vis.

Fast jag vet så mycket mer om livet nu. Saker som gör att jag ifrågasätter min förmåga, mina möjligheter och framtiden. Men jag använder förnuftet och gör allt jag kan för att njuta av min allt tjockare mage och den framtid som är uppenbar just nu.


















Njuter gör jag - igår kände jag de första riktigt tydliga sparkarna. Nu längtar jag efter att Royne också kan känna dem. Att få se och känna hans lycka gör min lycka så mycket större.

Livet är häftigt!

lördag 26 december 2009

Ingenting kan betyda mycket

"Vad ska jag ta med?" frågade jag.
"Ingenting", svarade både svärmor och svägerska.

Det kanske är svårast att inte göra någonting. Men jag har tränat på det länge och jag bestämde mig för att klara det ;) Så denna jul förberedde jag typ ingenting annat än julklappar, utan såg bara till att vi fick med oss allt till Sala. Det lyckades jag med, inte minsta tandborste kvar hemma och båda barnen med också.

Så det blev en bortskämd jul för mig och jag har faktiskt njutit massor. Inte bara av att inte stressa utan av Roynes fantastiska släkt, god mat och allt annat som hör julen till.

Alla var julklappsnöjda dessutom och min kärlek gav mig ett Wii Fit Plus, som jag ska premiära efter frukost.

Hoppas ni har haft det toppen!

tisdag 22 december 2009

Sagolik jul

Innan lunch tänkte jag hinna göra de sista julklappskorten, lacka bräderna, göra knäck och rulla köttbullar. Har förresten någon bräda att göra klart också. Ska ta kort så ni får se - så klart Helén med brösthalsbanden som inspirerat mig :)

Sedan ska jag inte göra ett skit till och eftersom julen ska firas hos gubbens föräldrar i Sala så behöver jag inte göra något alls. Eller får inte menar jag. Det har nämligen både fantastiska svärmor och svägerska sagt. Första julen på evigheter som jag inte stressar över alla måsten.

Det är en sagolik jul i faggorna och det enda som stör sagan är bilresan ner till Sala - så må snöandet ha slutat och vägarna vara lättframkomliga onsdag morgon! Please!


Bild hämtad från akvarell.com

söndag 20 december 2009

Lukter att spy av

Fixade i ordning frukosten och satte mig vid bordet. Hungrig som jag var hade jag börjat sleva i mig min yoghurt med blåbär och musli, när Royne kom och satte sig. Med sina julskinkemackor med massor av senap på... åh, lukten av senap fick mig att nästan kasta upp och...

... fem sekunder senare stod jag och ulkade i diskhon och se - nu kom min första spya...

Hittills har jag "bara" mått så illa att jag önskat att jag kunnat spy. Nu spydde jag. Sedan kändes det bättre men jag fick avvakta tills senapsmackorna var nere i Roynes mage innan jag kunde fortsätta min frukost.

Dessa lukter!

torsdag 17 december 2009

Hjärtslag

Igår hörde vi hjärtat på vår 15 veckors bäbis, som simmar runt i min mage. Det är något alldeles speciellt och både Royne och jag torkade tårar ur ögonvrårna.

Idag återbesök på onkologen och som vanligt är jag övertygad om återfall när jag går dit, men lättad och har hela livet framför mig när jag lämnar stället.

Livet är fantastiskt!

Nu ska jag premiärsova med min gravidkudde... tjuvsov lite på eftermiddagen i soffan och det var ljuvligt. Kudden har jag köpt på Barnens hus i Birsta, en trappa upp.

måndag 14 december 2009

Stor röv

Som om det inte vore nog denna vecka med bland annat återbesök/fyramånaderskoll på onkologen...

... så såg jag min egen röv i en spegel på jobbet idag...

Jävlar vad stor den har blivit!

lördag 12 december 2009

Våga tro på livet

Såg hos Cancertjejer att flera fina tjejer/kvinnor inte finns bland oss mer. Deras kamp mot cancern är slut. Det är så sorgligt och det påverkar mitt mående så mycket. Ska nog inte läsa mer på det forumet förrän vår bäbis är född. Jag får tankar om återfall och att bli tvungen att avsluta graviditeten. Hemska tankar.

Jag blir så jävla rädd.

Samtidigt så säger mitt förnuft att det är galet att tänka så. Galet att inte tro på att jag ska leva och må bra. Det är bara den vägen som finns för mig. Den lyckliga och friska vägen, där jag och Royne äntligen får uppleva ett barn tillsammans. Det känns som om vi har väntat länge. För mig känns det som om jag fått en möjlighet till ett nytt liv. För jag trodde ju verkligen att det var kört där ett tag.

Rädslan är som ett dimmigt moln som hela tiden vill hänga ovanför mitt huvud. Ibland känns det som om jag försöker springa ifrån det. Det är en konst att lura bort det och njuta av solen. Att våga tro på livet.

Jag gör mitt bästa. Det gör jag.

fredag 11 december 2009

Långkudde?

Väntar på att röstningen ska bli klar. Erik eller Calle?

Sitter och funderar på om jag ska beställa en sådan här?


















Sover lite illa nu, området på bröstet där tumören opererades bort blir liksom hårt ansatt av graviditeten. Brösten växer och ärrvävnaden spänns ut och gör rent ut sagt förbannat ont. Det är värst på natten, frampå morgontimmarna. Ryggvärken har dessutom blivit värre. Vore skönt att ha en sån kudde att böka ner sig i. Någon som provat?

Och förutom illamåendet och tröttheten så är livet helt underbart! ;)

I morse var jag med mina elever och tittade på Luciafirandet i Domkyrkan. Det är estetprogrammets elever som anordnar och oj, vad fantastiska de var. De berörde verkligen!

Hoppas ni får en fin helg!

torsdag 10 december 2009

Trötter

Som om någon har bankat mig i skallen med något.
Så känns det.
Snarka en stund kan vara skönt...

onsdag 9 december 2009

Balans

Tränar lite balansboll.

Börjar bli orolig för att jag ska lägga på mig alltför många kilon, som blir ännu svårare att få bort sedan. Än att träna lite nu menar jag. Kan ju lätt bli för många kilon utan träning och ett intag av choklad och åter choklad. Hrm. (Har börjat få sug efter morötter - ja morötter - det är jag tacksam för). I natt har jag drömt om julskinka och rotfruktslåda... Men nu var det ju träningen jag skulle berätta om.

Så jag köpte mig en balansboll och stånkar och pustar en hel del. Jobbig träning detta men jobbig betyder ju bra i träningssammanhang... så - bra är jag alltså...

Övriga familjemedlemmar har också blivit sugna på lite balansbollövningar. Och då i form av just balans. Det är en nog utmaning att stå på knä på bollen. I början. Royne är ju man och gissa vad? Ja, såklart att han skulle stå på bollen. Direkt liksom. Han höll på att slå ihjäl sig och dessutom göra lite hål i väggarna.

Max gillar skarpt att balansera på bollen. Och Elin pratar i alla fall om att hon är sugen att prova. Så detta ser ut att bli ett riktigt familjeträningsredskap.
Bra köp va?

måndag 7 december 2009

Göra det stående...

2 1/2 men är inte direkt ett program för en tioåring att se. Mycket sex i det programmet. Har jag förstått.

Vid middagen häromdagen insåg jag att Max nog inte ska kolla mer på 2 1/2 men.

För han sa plötsligt "Man kan ju hoppas att ni gjorde det stående"

På 2 1/2 men hade de sagt att "gör man det stående" så blir det en pojke... och Max vill ju gärna ha en lillebror...

fredag 4 december 2009

Stinker

Här sitter jag med fönstret på vid gavel (minusgrader) och försöker med frisk luft andas bort illamåendet. Det stinker fiskbullar i hela lägenheten. Upptäckte jag när jag kom ut från duschen. När jag gick in var det biffar som stod på menyn men söta dottern ändrade visst det medan jag duschade. För att hon var sugen på fiskbullar. Hur fan kan man vara sugen på fiskbullar?

Så nu sitter jag ensam i sovrummet och väntar på att korsdraget ska blåsa ut lukten - tvingade Royne att öppna ungefär överallt i lägenheten... sedan vrålade jag att Elin måste handdiska ALLT som har haft fiskbullar på sig... och att de måste gå ut med soppåsen.

Hoppas de säger till snart. Så jag kan lämna sovrummet och göra mig färdig för grodornas julfest på Hamnkrogen.

Fy fan vad jag mår illa!

torsdag 3 december 2009

Flygfisk?

Hört att folk gillar programmet Ullared. Så nu har jag sett ett avsnitt och oj vad jag led. Tänker aldrig titta igen för vilken bedrövelse det var, hur kan nån gilla det? Gör ni det? Titta på när folk rullar ihop ett tält och packar bilen... eller på när de handlar saker alla människor handlar... tanter och annat folk som fiskar... förresten det var ganska kul när gammtanten slängde flötet i ett träd och började tjuta om flygfisk... eller inte.
Suck.

Snart bär det av mot Birsta och Kvik, för nu ska det spikas vad vi ska ha för kök och badrum. Kan hända att det blir några julklappar inköpta också.

Ikväll är det Mammas pojkar - DET gillar jag :)

Positiva tankar

Vanligt är att tankarna går igång någonstans under eller efter en cytostatikabehandling. Då börjar hjärnan bearbeta och skallen fylls av "Kommer jag att dö?" och "Kommer jag att få återfall?", eller "Tänk om behandlingen inte har hjälpt och jag nu har cancer i hela kroppen?". Jag har också haft tankar om hur jag någonsin ska kunna komma tillbaka till ett "vanligt liv" med arbete och allt annat. Cancern ställer liksom till det och inget kan väl egentligen bli som vanligt, trots att vi alla säkert strävar efter det.

På många sätt följer positiva effekter med en cancerresa. Man har möjlighet att ta vara på dagen på ett nytt sätt (- kanske så jävla skrämd av att den faktiskt kan tas ifrån oss så plötsligt...;)

Vi kan bli bättre på att berätta för nära och kära att de betyder allt för en.

Ja, det finns så många positiva saker men idag har jag fokuserat på just en. Jag fick nämligen ett mail från en bröstsyster och bloggläsare - nämner inga namn för jag vet inte om hon vill det. Vi har skrivit en del till varandra och mina tankar har tagit fart igen - vilket jag är tacksam för. Jag behöver bli påmind om att det är här och nu som gäller. Och om att man har fördel av att se framtiden som ljus och lycklig.

Några av de rader jag skickade till henne vill jag lägga ut här. För de visar hur jag har kommit att tänka. Inte alltid men för det mesta. Och jag strävar efter att tänka så för jag anser att det gör mig gott. Det hjälper dessutom till att minska mina katastroftankar, som faktiskt fortfarande glimtar till ibland.

Ett "enkelt" sätt att försöka tänka positivt?

I denna regniga novembermånad har nästan alla klagat på just regnet. jag har varit på väg att göra det flera gånger men varje gång stoppas jag av att jag inser att "Jisses jag kan ju inte klaga över regnet, jag kan bara glädjas över att jag lever och får uppleva det!"

måndag 30 november 2009

Livet

Livet består inte bara av cancer, bygga hus, arbete och nytt liv. Det består av en vän som förlorat sin son också. Alldeles för jävla tidigt.

Det gör mig arg och ledsen. Skitledsen.
Alla tankar till min vän M - varma tankar och många styrkekramar

söndag 29 november 2009

Förebild

Skönt att inte vara bakis men tröttheten sitter som en smäck - det blev sent igår. Fantastiskt roligt dock!

Lite då och då så slår det mig att jag är gravid. Att det om ungefär 190 dagar kommer att finnas en ny familjemedlem i form av en liten bäbis. Varje gång det slår mig känns det som ett mirakel - det är fanimig ett mirakel!

Max hoppas att det blir en pojke - "...för om det blir en tjej är jag rädd att jag inte kommer att bli en bra förebild". Ja, han är bara tio år men en tänkare. Min lille prins, som definitivt kommer att bli en fantastisk förebild.

Han flög på Royne när han fick veta om bäbisens existens, med ett flin som gick från ena örat till det andra. Och sa; "Åh, håhå Royne... så du och mamma har legat tillsammans... När gjorde ni det då? Var det när jag var hos pappa?"

lördag 28 november 2009

Pösmunk

Städat, julstjärnat och nyäten sitter jag som en pösmunk i soffan. Illamående hela långa dagen men dagens värsta var när Royne körde vindrutetorkarna med spolarvätska. Jag höll på att kasta upp på en tiondels sekund när jag kände lukten. Men jag tryckte ner rutan och stoppade ut huvudet. Såg nog ut som en blandning av salig och lidande hund, ni vet hur de brukar se ut när de får hänga med skallen utanför rutan. Min tunga var inne i munnen dock.

Mår illa mest hela dagarna. Men jag spyr inte utan kan stävja mitt illamående genom att tugga i mig något. Min hjärna tror att den vill ha choklad i olika former och nu inser jag att jag måste få stopp på sötintaget. Annars kommer jag att kunna rulla fram inom några få månader.

Har köpt en Pilatesboll, måste stärka rygg och mage och minska värken!

Förutom illamående och ryggont är livet prima. Igår var jag och Royne i Uppsala och gjorde NUPP-testet och det visade sig att det är extremt liten risk att vår lill* bäbis har något kromosomfel. Vi fick se det lill* miraklet och hjärtat bankade för fullt. Lycka!

Ska krypa ihop i soffan, sedan duschen och därefter inflyttningsfest hos vänner. Hoppas illamåendet ger med sig!

tisdag 24 november 2009

6 kvm

En 90 cm säng, en stol, en byrå och en tv-bänk. Och en toalett modell mini. Upphöjd och när man ska gå ut från toan har man glömt det och liksom snubblar ut och dundrar in i väggen som är en meter ifrån.

Där bor jag. Känner mig som när jag var 18 och bodde på internat. Målade kroki, läste lite matte, historia, gojsade med lera och hade skulptur. Och foto. Lärde känna massa olika människor, bastade och drack champange. Spydde ibland och ibland sprang vi ut från bastun och rullade oss i snön. Någon gång var det skare. Upptäckte vi.

Minnen.

Hur som helst, nu är jag i storstan för ett par dagars kurs. Kursen verkar intressant och jag, som i mitt gravida tillstånd orkar lyssna i ungefär 15 minuter, hoppas på två pigga dagar. Tro om man blir utkastad vid höga snarkningar? (Som min elake sambo också påstår att jag gör... alltså snarkar... förutom det andra ljudet då. Jävlar kom precis på att det inte alls vore bra om jag somnade under föreläsning...).

Det kommer att bli krävande dagar detta, bäst att sova nu. God natt.

söndag 22 november 2009

Brakare

Jag är en tjej som inte fiser inför min sambo. Inte minsta lilla pysare.
Så är jag då gravid, vilket medför en massa jox med tarmarna. De ändras och det tar längre tid för födan att passera, vilket till exempel leder till bubbel i magen. Mycket bubbel i magen.

Tänk er då följande scenario;

Bästa trevliga och fräscha gravida tjejen somnar mot sambons breda bringa i soffan lördag kväll. Vad hon vet händer inget konstigt, hon vaknar senare och de går så småningom och lägger sig. Sover en skön sömn en hel natt. Kanske det är så att sambon inte är riktigt lika kram- och pussugen som i vanliga fall vid sänggåendet.

Vid frukosten berättar den elake och otroligt dumme sambon att det vädrats ordentliga brakskitar under sovstunden där i soffan. I elake sambons armar. Illaluktande och höga brakskitar.

Fy fan vad jag skäms!

Och då ska ni veta att jag nästan har varit världsmästare i att släppa dundrande brakskitar - innan jag träffade Royne. Tillsammans med honom finns det inte en möjlighet att jag längre skulle göra det. I vaket tillstånd vill säga. Tydligen.

lördag 21 november 2009

Tack för alla hälsningar!

Idag är en riktig illamåendedag, ligger som en padda och försöker sova bort det. Men halva dagen har vi varit ute vid huset och oj, vad det händer grejer! Kolla;


















Här blir det fönster hela väggen. De sätts på plats i veckan. Tänk att se utsikten därifrån när det stormar och vattnet slås upp mot klipporna. Jag längtar tills vi kan flytta in!


















Utsikt minus bråte + fixad trädgård = perfekt

fredag 20 november 2009

Ok, då kör vi!

Såhär...





eller såhär...




För två år sedan fick jag bröstcancer och trodde att jag skulle dö.
Nu växer ett liv inom mig.
Vem kunde tro det?

MEN jag vet att det är tidigt att berätta men jag har mina skäl. Förutom att jag varit tvungen att berätta på jobbet eftersom jag mår som en påse skit och blivit sjukskriven halvtid, så håller jag med Calle Schulman om att Tystnaden kring missfall är farlig. Läs här: http://www.expressen.se/debatt/1.1764992/tystnaden-kring-missfall-ar-farlig

Om det skulle hända mig vill jag få stöd av de runt mig. Man behöver det och det ska vara naturligt att stödja någon som sörjer.

Men sådant tänker jag släppa nu för jag är bara så jävla GLAD - fatta att jag ska bli mamma ännu en gång!

torsdag 19 november 2009

Robinson

Jag vet att jag är lite taskig men ni förstår att jag måste berätta på rätt sätt.
Har inte kommit på det rätta sättet ännu...

Just nu är jag mest less för att Robinson ska ta över tv:n på lördagarna igen. Kärleken gillar det skitprogrammet.

Fast jag får ju hitt på nå alldeles eget och kuligare jag då :)




Dags att hänga tvätt! :)

Det händer saker ju!

Måste berätta!

Tänk att... jag trodde aldrig att vi skulle nå hit. Aldrig. Eller kanske någon ynka sekund. Men jag trodde egentligen aldrig att det var möjligt. Nu verkar det verkligen vara möjligt ändå.

Det är svårt att berätta. Fast det är positivt. Fast några av er redan vet.

Förresten, vi har bokat en resa över nyår. Till Gran Canaria för att njuta av sol en vecka. Jag och Kärleken. Utan Max och Elin denna gång. Vuxentid. Det behövs ibland.

Men det var ju inte det jag skulle berätta...

onsdag 18 november 2009

Ja! Ja! Ja!

Det är fantastiskt.
Otroligt.
Underbart!

Då och nu

Försöker göra något vettigt på jobbet men kan inte påstå att jag glänser i snabbhet idag.

Spyan, mina vänner, spyan.

Nästan precis som när det var dags för nästa cytostatikakur.
Då för snart två år sedan.
Ligger den där och dallrar.

Då brukade jag dela ett litet vitt piller och svälja ner.
Och känna spyan ge sig av efter en stund.
Jag har kvar nästan alla av dessa piller. Förutom 3. En halv till varje behandling gjorde jag av med. Otroligt nog klarade jag annars av att ta hand om mina spyiga tankar. Själv.

Och klarade jag det då... gör jag det nu med.
Japp, det gör jag!

tisdag 17 november 2009

Förhoppningsvis

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag hatar känslan av spyan som ligger och dallrar i halsgropen. Trycket över solar plexus och tankarna som virvlar. Jag vill ha stopp på tankarna men ibland är det alltför svårt.

Så spyan som dallrar i halsgropen försvinner inte.
Och jag ligger vaken med den känslan halva natten. Eller hela.

I morgon kan det hända att jag berättar varför.
Då, när spyan har flugit sin kos.
Förhoppningsvis gör den det.

Håll tummarna är ni snälla!

måndag 16 november 2009

Glá är jag

över att inte bo i en stor stad. Det räcker gott att uppleva trängseln och jäktet någon gång då och då. Men det vore roligt att ha närmare till det stora utbudet en storstad kan erbjuda. För vi har haft en underbar helg. Det är bara fötterna som tagit skada ;)

Vi hade en heldag på Naturhistoriska och Cosmonova, helt klart hur coolt som helst. Vi var alla tre väldigt nöjda efter alla uppstoppade djur, fiskar och coola avbildningar av människans föregångare. 3D filmerna var bra men Sea Monsters var klart häftigast.


















I går var det dags för Skansens akvarium men där blev vi lite besvikna eftersom vi hade tänkt gosa lite med Lemurerna. Så blev det inte. Sandra klappade spindeln och alla klappade vi ormen men då var jag så nervös över närheten till spindel, så jag glömde knäppa kort.

Så hittade vi sedan någon som satt i fängelse. Det gjorde vi.





















Därifrån gick vi vidare till nästa akvarium där vi såg många fiskar. Bilderna på hajarna blev kass, så de struntar jag i att lägga ut. Men hajarna var häftigast med sin mördande graciösa utstrålning... Fast söta och små som längden på min arm.

















Vi avslutade vår lilla rundvandring på Djurgården genom att besöka Vasamuseet. Det var ett ganska deprimerande slut faktiskt med alla skelett och andra påminnelser om död. Men intressant. Väldigt intressant. Skeppet är ett fantastiskt konstverk.





















Efter att ha fyllt våra magar kramade vi Sandra hej då och tog tåget tillbaka till lilla staden Härnösand.

torsdag 12 november 2009

Storstan

Ni kan inte ana vad trött jag är. Men antar att det beror på den trista hösten. I morgon bitti ska Maxen och jag dock äntra tåget arla morgon och bege oss till storstan. Där ska vi träffa bästa Sandra och ha en hel helg tillsammans. Det blir Skansen och andra sevärda saker. Hela lördagen ska vi tillbringa på Naturhistoriska och halva dagen lär bestå av 3D- filmtittande. Vi ska se Fly me to the moon och Sea Monsters. Kanske ses vi där?!



onsdag 11 november 2009

Tidsbrist

Har inte tid med bloggen...

tränar muskler för fullt och snart kan jag nysa utan problem ;)

Förresten så vet ni väl att man kan träna dessa muskler även när man sitter.
Det tyckte jag var en jävla tur nu ikväll när jag var på bio och såg "Så olika".

Fick ju nån sorts behållning av det hela menar jag.
Snarkfilm.

måndag 9 november 2009

Nysning

Blev överraskad idag av en kraftig nysning. Vilket resulterade i trosbyte.
Och... att jag insåg;


- att det är dags att börja med dagliga knipövningar
- eller så måste jag göka mera
- (eller både och).


Med andra ord en ganska positiv nysning.

Men sånt pratar men inte med folk om. Kom jag på nu ;)

söndag 8 november 2009

Helg

Inga fler biverkningar än lite ont i armen och den värken är redan borta. Skönt.
Helgen har bestått av att vila. Kolla husbygget. Promenera. Och fundera.

Vila - skönt att koppla av och bara vara. Utan måsten.

Husbygget - jisses, det går fort framåt. Väggar och tak på plats nu. Polackerna är så skickliga och fint blir det. Bilder kommer så småningom. (När jag har bestämt om jag ska fortsätta denna blogg eller starta en ny, typ "gåvidareblogg" med husbygge och andra saker. Har ju mesat på ett tag om detta. Vad tycker ni?)

Promenera - japp, dax för powerwalks varje dag nu. Det säger maghänget. Usch, vad det pratar. Gungar och dallrar. Men skönt med långprommisar, även om jag hädanefter ska strunta i att gå längs vägar som inte är upplysta när det är kolsvart ute. Ingen bra idé men jag har alla lemmar kvar i allafall ;)

Fundera - ja, det är en hel del saker att fundera på nu. Det är det.
Fast många roliga saker!

torsdag 5 november 2009

Nysprutad

Japp, jag har tagit den. Influensasprutan. Gjorde det på eftermiddagen och hittills har jag en ond ond arm. Men inget mer. Ta i trä, spotta tre gånger, hålla tummarna och kasta salt. Ungefär så. Eller med andra ord bara konstatera att jag inte vill ha fler biverkningar.

Jag har fullt upp i alla fall. Utan fler biverkningar menar jag.
Förmodligen precis som alla andra.
Livet pockar ju liksom på hela tiden.

Vintern är här

Mitt i min morgonpromenad började det hagla. Små, små hårda kulor smattrade ner på min skalle. Då blev jag glad att jag har hår numera, för jag minns så väl hur kallt det var och hur ont det gjorde när det smattrade saker på skallen. När jag hade ollonskalle alltså. Jaja, det hände väl inte så ofta att det smattrade saker på skallen men ändå.

Snön har fallit idag. Men nu smälter den bort. Inte kom det särskilt mycket heller. Men nog känns det i luften att vintern har tagit över. Det gör det.

Jag funderar jag. På andra saker än just vintern. På orsak och verkan. På vad som är bäst.

Berättar när jag vet.

tisdag 3 november 2009

Ge mig

Det känns som om jag inte har något val.
Som om kroppen bara måste bli tillfredsställd.
Det liksom suger och pockar på uppmärksamhet.
Ge mig ge mig ge mig mässar det i skallen.
Jag stretar emot för att jag är slö men just nu är frågan vad som är starkast?
Mitt begär eller latheten?

Orkar jag ta en promenad för att köpa mörk choklad?















Bild lånad från www.kraftfoodsnordic.com

måndag 2 november 2009

Bus eller godis?

Maxen med kompis Johan hos grannen, som knäppte kort och la ut i Allehandan. Upptäckte jag av en slump igår. De "hotade" till sig godis och pengar med Bus eller godis. Max tyckte att det var pinsamt att de hamnade i tidningen men ingen vet ju vilka de är. Förrän nu så klart... :) (Max är den med svärdet).

söndag 1 november 2009

Crescendo?

Stora sminkkakan på plats i fejjan och sedan bar det av till Helén för att få hjälp med det anskrämliga barret. Vidare till Anneli där Katta och Pilla också väntade. Så otroligt roligt att få mysa på med tjejerna. Vinet flödade och snart tog bilen oss till Sundsvall. Vi hade näst bästa platserna... Tänk er isen på en hockeyhall och att all "is" var upppdukat med bord. Tänk er sedan en scen på ena kortsidan. Våra nästbästa platser var på andra kortsidan... Tur att de hade storbildsskärmar. Vi hade så otroligt trevligt även om jag fick skitont i fötterna av de ovana högklackade dojjorna.

Katta sprutade i och för sig tuggad chokladefterrätt över mig.

En hel hockeyhall full med tjejer/kvinnor/tanter. Lite häftigt faktiskt. Sist jag var på en liknande tillställning då kollade jag på ett gäng killar som strippade. Stämningen då påminde om gårdagens... liksom flåsandes fuktig... speciellt när Magnus Samuelsson visade sig. Då lyfte taket lite.

Annars var det bra men inte super. Det var som att det aldrig blev något riktigt crescendo, fast det var på väg när Magnus visade sig. Tyvärr var han med endast några minuter.

Idag är det en tung dag. Trött och slut i kroppen. Kass i magen. Och tänk att då drack jag ändå inte en enda droppe, chaufför som jag var. Gissa hur resten av tjejerna mår...

lördag 31 oktober 2009

Pusta och sukta ;)

Blev väckt av ett sms 04.45 i morse. Någon som var orolig för dotra i Afrika. Hon hade skickat röksignaler om att något var fel.

Fyra timmar senare fick jag äntligen tag på henne. Då hade jag fått tusen nya gråa strån. Och bitit av resterande naglar.

Allt var ok.
Pust.

Nu ska jag försöka sova någon timme för ikväll ska jag på Ladies night
Jag, mina vänner och en massa andra galna fruntimmer i övre medelåldern... antar jag... det ska bli så kul!


fotot lånat från span online.se

torsdag 29 oktober 2009

I Afrika

Där är min dotter nu och även om hon är 19 år så känner jag oro. Särskilt efter hennes mejl om hur svarta och vita hatar varandra där. Om hur vita inte tar taxi när de ska åka på krogen för det är de svarta som kör dem. I stället kör de vita själva och på en kväll hann Elin med att se två krockar. För de kör ju onyktra.

Jag blir chockad över att förstå att tänket svart och vit fortfarande existerar. Att det är en avgrundsdjup klyfta dem emellan. Det känns som om det inte alls är år 2009. Inser att jag inte vet någonting alls om hur världen ser ut. Det skrämmer mig.

tisdag 27 oktober 2009

Lyckligt äldre?

Möter någon på stan. Kanske en gammal klasskompis. Tänker "hu, vad gammal h*n ser ut". Eller ser någon på tv. Får veta den personens ålder och tänker "Hu, vad gammal h*n ser ut". Jag är nämligen ungefär lika gammal och kan absolut inte jämföra mig med personen i fråga. För jag är ju rynkfri, utan grå strån på skallen och med en hy som nyutslagna nyponrosor.

Sedan tittar jag mig i spegeln. Och inser att jag ljuger för mig själv för visst finns det rynkor i mitt ansikte, jisses ögonlocken har ju till och med ramlat ner och är på väg att göra mig till en bulldog. Grått hår på sina ställen - check... och hyn liknar väl mest nyponrosor som har gjort sitt och är påväg att ramla till marken.

Så min inre bild stämmer inte med den yttre. Först känns det som om någon slagit mig hårt. Alltså första gången det hände. Sedan inser jag att varje rynka och grå strån är en del av mig. De har skapats av mina steg framåt i livet. Utan dem vore jag ingenting.

Antingen så tröstar jag mig genom att tänka så. Eller så är det sanningen. Det spelar inte så stor roll.

Men det finns en sak jag aldrig tänker förlika mig med och det är de satans stråna på hakan, som jag brukar glömma att rycka och nästan dör när jag en solig dag utomhus inser att de finns.

Laserbehandling nästa?

söndag 25 oktober 2009

Två år sedan

För två år sedan, nästan exakt på dagen, skrev jag detta blogginlägg. Det handlar om hur jag fick beskedet aggressiv bröstcancer.

En del av min bearbetning av denna resa har varit - och är - att skriva av mig händelser, tankar och funderingar. Det har resulterat i en massa ord och meningar. En liten del av dessa ord och meningar kom, självklart, att handla om hur barnen har tagit det hela. Hur berättade jag för dem? En del av det finns i början av bloggen.

Men nyligen skickade jag in en krönika till Allt om barn om hur det kan vara att berätta för sina barn. Det är ett känsligt ämne där det nog inte finns något rätt sätt egentligen. Varje barn behöver olika saker. Och ingen vuxen kan vara förberedd på att behöva berätta något sådant. Just därför vill jag belysa detta. Vi kan inte vara förberedda på allt. Och det måste vara helt ok. Det måste det.

lördag 24 oktober 2009

Lycka är...

... när jag får nyrökt sik. Tänk tunnbröd med rökt sik, ägg, färsk potatis och gräslökssås. Mumma!

Fast just idag får jag bara titta på fiskhelvetet och dricka ännu en klunk blåbärssoppa...

torsdag 22 oktober 2009

Tjyvens

Mår lika illa som när jag fick FEC (cytostatika). Det liksom böljar genom kroppen hela tiden och till slut blir jag så less att jag nästan vill spy så jag får må bra. Spyr dock inte. Hann vara på jobbet i en timme, sedan var det bara att gå hem.

Så nu har jag en liten depression för att jag mår tjyvens men mest för att jag fick ställa in lunchdejten - såg så mycket fram emot att träffa gamla pluggisarna Maria och Katarina. Fast å andra sidan har jag ju något att längta till :)

tisdag 20 oktober 2009

Tårsprut

Jag arbetar på en gymnasiesärskola. Som lärare och yrkesvägledare. Arbetar med att få ut våra elever på praktik. När jag såg den första Ica-reklamen blev jag bestört över hur de driver med människor med funktionsnedsättning. Nu har jag sett de övriga reklamsnuttarna och jäklar vad jag skrattade. Tårarna formligen sprutade ur ögonen. Underbart, kolla själva!


söndag 18 oktober 2009

Pris?

Helén är ganska villrådig, för jag har berättat för henne att det är flera som vill köpa brösthalsbandet. Hon har nämligen inte en aning om hur mycket hon ska ta betalt för det? Hon tycker också att om hon ska sälja så borde en del gå till forskning.

Så vad tycker ni, vad är rimligt att betala för brösten?

torsdag 15 oktober 2009

Rosa bandet

Heléns tolkning av rosa bandet...


















Ser ni? Två boobisar och ett rosa band... och mitt namn. Visst är hon duktig. Och så fin som ger det till mig. Tack Helén!

Efter lunchdejt med Helén kom jag till jobbet iförd halsbandet. När jag skulle förbi ett kontor innehållandes en kvinna jag känner väldigt lite, gick jag in och sa "Vill du kolla på mina bröst". Den minen hon gav mig är obetalbar. Men hon skrattade gott.

Sedan mötte jag en karl jag inte heller känner väl. Och samtidigt som jag sa samma sak till honom ångrade jag mig... han sa "Vafan sa du" men jag visade honom snabbt halsbandet. Halsbandsbrösten.

Hoppas att jag inte blir anmäld för sexuella trakasserier...

tisdag 13 oktober 2009

Baka kaka...

Kladdkaka. Eller kanske en hallonpaj. Möjligen rabarberpaj. Ja, rabarber.
Med fluffig vaniljvisp till.
Ahhhh, vad gott det vore.
Tror jag ska baka lite snabbt och sedan tröstäta.

Mammografi i morgon nämligen.
Bröst platt som en pannkaka och sedan ultraljud. Gno runt med grejen i mitt otroligt onda bröst. Bland ärr som förra gången misstänktes för snoppoga. Sedan vänta med hjärtat i halsgropen på resultatet.

Just nu finns det risk för upphakningar i ryggen med tanke på min ytliga orosandning. Men i morgon eftermiddag kan jag andas med magen igen. Hoppas jag alltså men säker kan jag ju aldrig vara. Skit.

Baka baka stor kaka...

måndag 12 oktober 2009

Föräldramöten

Jag är utbildad lärare. Och avskyr hemskt nog föräldramöten. En grupp ihoptvingade människor som tar evigheter på sig att komma fram till något. Ingen vill göra ett skit. Några får alltid göra allt.

Jag sitter där och räknar minuterna tills jag får gå hem.

På något enstaka möte har jag upplevt något som liknar skratt. Och glädje. Men de minuterna är lätträknade. Det känns tydligt att ingen jävel vill vara där. Hur mycket vi än älskar våra barn så är det svårt att frammana energi på kvällskvisten. Svårt att vara delaktig, glad och kreativ. Tråkigt nog.

Nu ska jag samla ihop mig och gå på ett föräldramöte.
Ha medlidande med mig...

lördag 10 oktober 2009

Snoppoga

Nyfiken som jag är var jag nyss in på Ica-kurirens nättidning för att kolla om artikeln ligger kvar. Jag testade att söka på "snoppoga" och gissa om det blev träff?

Idag har det varit en fantastisk höstdag och den har jag och Royne tillbringat ute i stugan. Som inte finns längre. Nu är det en enda stor öppen yta med nedsågade träd, arbetsbodar och en plan med grus. Dränerat och färdigborrat efter vatten och bergvärme. Till veckan drar det igång på riktigt, när polackerna kommer och till våren flyttar vi in i ett litet nybyggt fantastiskt hus.

En ny resa men inför denna är jag glatt förväntansfull!

Här kommer några bilder från vårt paradis, som just nu alltså befinner sig i ett ordnat kaos. Tänk att stugan delades på mitten, lyftes över på lastbil och kördes iväg... Nu är det alltså förberett för att lägga golvärme och sedan gjuta grunden. Till sällskap har grabbarna hittills haft räven, som varit extremt nära hela tiden. Totalt orädd men också väldigt döv. Stackarn.











fredag 9 oktober 2009

Jobba jobba jobba

När solen skiner gott humör och styrka - och luften är så uppenbart givande?
Man borde få välja sin egen arbetstid. Ja, det borde man.

tisdag 6 oktober 2009

Somliga dagar

Somliga dagar
går allt så lätt.
Solen skiner
och allt blir rätt Spelar man kula
vinner man bums.
Rasten är rolig
och maten är mums. Andra dagar
går allt på sne.
Försöka med något
är ingen idé. Man glömmer och tappar,
blir sist och sämst.
Man ramlar på gården
och slår sig hemskt.
Nu hoppas jag på en somlig dag!


av: Britt G. Hallqvist

Jag har en dag som är som "Andra dagar" idag. Trots den underbara höstdagen med vackra färger och underbar luft. Trots min familj och att jag är frisk från snoppogan. Trots att jag älskar livet.

Ibland har jag snea dagar i alla fall. Skitdagar. Utan att orsaken går att ta på. Egentligen. Ibland är det faktiskt också skönt att krypa ned i sängen, dra täcket över huvudet och tycka synd om sig själv.

Jag ligger i sängen nu. Täcket på.
I morgon blir det en somlig dag!

måndag 5 oktober 2009

?

Med en kopp te framför datorn smälter jag "Flickan som lekte med elden". Den där Salander hörrni, hon är av ett särskilt virke hon. Minns vad fast jag var i boken, när jag läste den sommaren innan snoppogan gav sig till känna. Visst var det då jag läste den... eller minns jag fel?

Apropå minnen så hittade jag ett i datorn, skrivet när jag fick cytostatikan. Mådde som en påse skit och undrade väl ibland om framtiden var min.

... Antar att det jag sa var totalt utan sammanhang. Logiskt egentligen för mitt liv har ju reducerats till att bli sammanhangslöst. Det finns inget som hakar i det andra och gör att livet får en fortsättning. En mening. Den röda tråden är borta för mig. Just nu. Ibland kan jag se den men den fladdrar precis utom räckhåll men jävlar när jag får tag på den, då kommer jag hålla och aldrig mer släppa. Mina fingrar kommer att sluta sig om tråden och tvinga tillbaka sammanhanget. Snart är tråden min. Jag kommer att klara detta. Kommer. Att. Klara. Detta.

Jag önskar bara att rädslan vill släppa taget om mig. Inser att det är min egen uppgift, inget att vänta på liksom. Det är en stor uppgift som jag hoppas att jag är värdig. Besynnerligt detta… att det skulle visa sig att styrkan i mina tankar är så fantastiskt primära. Nu har jag verkligen förstått det. Äntligen. Hoppas att jag fattat det i tid bara.

Jag. Kommer. Att. Klara. Detta!

fredag 2 oktober 2009

Minnen

På tåget nu, hemma om ett par timmar. Ska blir skönt att komma hem till galningarna. Kärlekarna små och stora. Saknar dem massor.

Innan jag avvek från kursen igår stötte jag ihop med en person. Som hade en vag koppling till min familj. För ungefär 30 år sedan. Det visade sig att ett barndomsminne jag levt med inte alls stämde. Inget negativt med detta alls. Egentligen. Men det får mig onekligen att fundera på hur många minnen från min barndom som inte stämmer?

Någon som upplevt samma sak?

torsdag 1 oktober 2009

Feber och trerätters middag

Fortfarande jag, datorn och sängen på Statt i Katrineholm. Med några timmars gästspel på föreläsning. Sedan bara att ge upp och bege mig tillbaka till hotellet. Feber och ont i kroppen. Irriterad, skulle ju lära mig så mycket. Köpte Enchinagard och trycker i mig 20 droppar varje timme. Hoppas vara pigg i morgon.

Just nu pågår banketten. Trerätters middag och dans. Förmodligen massa "lära känna varandra" och andra roligheter. Utan mig. För här ligger jag i sängen. Surt som fan.

Men trerätters middag serverades jag i alla fall. På sängkanten. Är proppmätt. Suddiga bilder på grund av dåligt ljus och kass mobilkamera. Men de duger. Hann äta av förrätten innan jag kom på att jag skulle ta bilder...






















Så roligt att några berättar vilka ni är. Mrs S, Citronfjärilen och jag brukar titta in till varandra. Citronfjärilen har ju till och med designat min blogg. Att Linda 17år vill "hänga" här gör mig glad.
Visst finns det flera som har lust att ge er till känna? Var anonyma om ni vill, helt ok. Hitta på ett alias, ljug om ni vill. Poängen är att få till en kommunikation. Det blir lätt enahanda att skriva till alla, fast jag inte vet vilka och utan svar.

Artikeln om mig i Icakuriren ligger förresten på nätet också. Intervjun är med men inga bilder http://www.icakuriren.se/Kropp-Sjal/Ma-bra/brostbloggare/

onsdag 30 september 2009

Vilka är ni?

Jag och datorn och sängen på Statt i Katrineholm. Dags att sova för att orka med konferens i morgon. Funderar bara på vilka ni är som tittar in här.

Lust att berätta? Något litet? Annars är ni självklart välkomna att stanna kvar i alla fall. Blir ibland less på mig själv bara, vore kul att veta något om er.

För tillfället är jag skitless på att jag fortsätter att låtsas ignorera valken som plötsligt hänger över brallan. Dags att börja agera!

Just nu såg jag en kvinna ge sig själv orgasm i "Fråga Olle" genom att knipa och flåsa...

Kom av mig lite...

Aldrig

Aldrig någonsin brukar jag bli illamående på tåg. Aldrig.
Just nu skulle jag ge hur mycket som helst för en åksjuketablett.
Eller kunna knäppa med fingrarna och vara framme.
Kan ju varken läsa mina tidningar eller kolla film på datorn när jag mår så här kräkis.

2 1/2 timme kvar till storstan...
Bläk

tisdag 29 september 2009

"Min"

Idag kom min tidning. Kersti på Icakuriren var dessutom snäll och skickade med några till. De ska jag läsa i morgon då jag sitter på tåget mot Katrineholm. Tack, Kersti!

jordnöt/gurka

Har hört att en jordnöt innehåller lika mycket fett som en km gurka. Så varje gång jag äter jordnötter är det som om jag äter många km gurka. Det känns otroligt äckligt att tänka så. Svullo liksom. Jag som dessutom inte är särskilt förtjust i gurka...

lördag 26 september 2009

Äntligen Icakuriren

Fick låna ett ex och döm om min förvåning när det visade sig att första dubbeluppslaget är ett snoppogeuppslag med bara "Malininnehåll". Roligt. Lägger in det här men inte så att det blir läsbart, ni får skaffa tidningen själva om ni vill läsa. Tror jag får på moppo annars... Förresten finns det andra intressanta artiklar i tidningen, t.ex. om resor, hem och trädgård.(Det står faktiskt också att öl är benskörhetsförebyggande...:)

Andra uppslaget innehåller en presentation av tre andra snoppogebloggar; agnla.blogspot.com, evamargareta.blogspot.com och slutligen pernillapersson79.com.
Tillsammans med information och fakta kring snoppoga.




















Första oktober startar Rosa Bandet - och nu 2009 sjunde året i rad. Jag är glad att pengar samlas till forskningen. Tycker bara att all sorts cancer borde få sin beskärda del av forskning. Alla vill vi överleva det stora helvetet som vilken cancer som helst medför och innebär!

Fortfarande biverkningar

70-80talsfest, trevligt sällskap, diskuterbar mat men fantastisk musik och lite alkohol. Observera lite.

Trettio minuter på krogens toalett. Alien i magen, som hotade spränga maginnehållet.

Hem till trygga borgen.

Halva natten på hemmets toalett. Frossa och feber. När alien blivit lite trött var det dags för sängen. Somnade i spritångorna från Kärlekens andedräkt. Effektivt.

Nu fortfarande lite feber och bubbel i magen. Men bättre.
Konstaterar att en biverkning av cytostatika och smärtstillande tabletter är en paj mage. Och att den biverkningen liksom håller i sig.

Sedan surar jag över att jag inte har fått tidningen. Jag är ju nyfiken!

onsdag 23 september 2009

Ica-kuriren

Ica-kuriren. Nästa vecka. Med mig i.

Jag och min snoppoga. Och bloggen. Vilket betyder att alla ni är med också. På sätt och vis.

Hoppsan liksom.

lördag 19 september 2009

Två tips

Befinner mig i ett läge där det är svårt att välja. Plus att jag plötsligt tycker att det mesta är skit av det jag gjort. Tror att det är vanligt och jag ska berätta mer senare. När jag vet om det är skit eller inte alltså.

Något som inte är skit är mina två prylar som förgyller livet.

Hela sommaren har jag dagligen använt mig av en spikmatta. Ca 20 minuter varje kväll. Men somna för fan inte. Jag har somnat några gånger och vaknat över en timme senare. Vilket har gjort att spikmattan nästan suttit fast i ryggen. Det gjorde otroligt ont - men gick över fort i alla fall.














Min andra pryl är Bungy Pump-stavarna. Jag som får ont så in i av att gå långa promenader kan nu göra det med stavarna. De är tuffa att gå med på grund av det inbyggda motståndet. Hela kroppen tränas. Prova om ni kan!

onsdag 16 september 2009

Snoppogamärken

Om ni som har haft någon sorts snoppoga tycker att det ploppar upp lite för mycket födelsemärken? Börjar kanske fundera över dem? Snoppogespöket tittar fram, än en gång?

Som när jag stod framför spegeln och fundersamt kollade in min ena axel efter duschning och linsinsättning. Axeln såg konstig ut och jag var helt säker på att det födelsemärket som satt där inte funnits tidigare.

Veckor senare hittade jag ett på sidan av ena bröstet.
Sedan flera på armen...
Osv.

Och genast skapades i min hjärna övertygade tankar om hudsnoppoga. Så klart.
Satans jävla - ja jävla - skitsjukdom som nästlar sig in i skallen och vägrar lämna den. Kryper in i varje vinkel och vrå och liksom klamrar sig fast. Gömmer sig lite. Så pass att jag tillåts få andas med djupa andetag ganska ofta. Lever det vanliga livet. Med skuggan i skallen. Och när jag minst anar det så hoppar helvetet fram och skrämmer livet ur mig. Andas med små andetag. Axlarna vid öronen.

Ända tills jag får träffa min underbara läkare Lena. På onkologen. Som ler mot mig och berättar att det är väldigt vanligt att man får många födelsemärken efter en cytostatikabehandling. Varför vet hon inte. Men hon vet att det inte är någon fara.

Axlarna ner. Djupa andetag.

Så nu ser jag det som en sorts "vidare- i- livet- märken". Positiva små märken som visar att jag lever och fortsätter leva.

Livet är ta mig fan helt underbart!

Jag är ju bara för positiv och livsglädjetrallande jag :)

tisdag 15 september 2009

Sedan

Solen sken och värmde oss där vi satt vid ett runt bord utanför restaurangen på biblioteket. Vi åt lunch och pratade om att gå vidare och vara bra på saker. Kanske inte i den ordningen för det kanske krävs att man inser att man är bra på något för att kunna gå vidare. Ibland. Hur som helst så sitter vi där och pratar när jag lägger märke till något bakom T.

Jag låter blicken vila bakom hans axel och ser den gamle mannen. Ser hans Salomonryggsäck hängd på ryggen och hans strävan framåt. Det går sakta och han har ett krampaktigt tag runt de stavar som hjälper honom framåt. Problemet är att han har förirrat sig från trottoaren ut på gräset och några steg framför honom väntar en liten mur. Så vitt jag kunde bedöma var han inte kapabel att ta sig över den muren. Precis när jag hade tänkt den tanken stannade den gamle mannen upp mitt i ett steg. Han stod kvar men började svaja, sedan tippade han sakta bakåt. Samtidigt som han baklänges och raklång slog i backen lyfte jag från stolen ropandes "men helvete han ramlar" och galopperade över asfalten, hoppade ner på gräsmattan och fram till den gamle mannen. Där låg han, rak som en fura, på sin ryggsäck. Som förmodligen hade hindrat skallen slå i backen.

T kom rusandes efter mig och med gemensamma krafter fick vi upp den gamle. Han sa att han mådde bra men vi hjälpte honom in från den varma solen. När vi satt och väntade på hans dotter så frågade jag hur gammal han var. 89 år, svarade han. Och när jag såg in i hans rynkiga ansikte och ledsna ögon så tänkte jag på sedan.

Sedan när jag blir gammal.

lördag 12 september 2009

Sugen

Jag är sugen på ett glas kallt vitt vin. Det händer inte ofta men idag suger det i vinminnet. Tänk vad gott. Smutta på samtidigt som lördagsmiddagen lagas. Eller med en god bok i andra handen.

Men det blir inget av med det.

Intag av Dexofen tillsammans med alkohol kan snabbt medföra livshotande andningsförlamning och hjärtpåverkan. Drick aldrig alkohol tillsammans med Dexofen.

Vidare står: Om du har druckit alkohol måste 1 dygn passera innan du kan påbörja en behandling med Dexofen. Minst två dygn ska ha passerat efter avslutad behandling med Dexofen innan du kan drick alkohol.

Låter som bökigt att inte ta tabletterna på över tre dygn. Bökigt eftersom det medför en sabla smärta med vakna nätter som följd. Att dricka alkohol tar dessutom inte bort smärtan.

Så jag skippar vinet. Och hoppas på att träningen ger resultat, så att diskbråcket kapslas in av smidiga muskler och gör sig mindre påmint. Cytoresternas kvarvarande värk kommer självklart att vid det laget vara ett avlägset minne.

Piggar upp med en rolig historia. Gammal men några kanske har missat den. Läs inte ni som inte gillar snusk...


Varje gång Jon skulle åka till fastlandet var han tvungen att åka över en bro. Jon hade lite problem med broar och sa varje gång ”Hej, jag heter Jon och ska åka över bron”. Sedan åkte han över.

En kväll var han på krogen. Där träffade han en tjej som följde med honom hem. När de åkte över bron sa Jon ”Hej, jag heter Jon och ska åka över bron”.

Väl hemma myste de på, Jon och tjejen. Snart var ett samlag i faggorna. När de skulle till att fullborda samlaget sa tjejen att det var hennes röda vecka. ”Du får ta mig i andra hålet”.

När Jon skjutsade tillbaka tjejen sa han som vanligt ”Hej, jag heter Jon och ska åka över bron” när de åkte över bron. När han sagt det sa tjejen ”Hej, jag heter Kjell och jag är utklädd ikväll”.

fredag 11 september 2009

Hypnos?

Hemma idag med nyopererade sonen och tur är väl det för jag är helt sänkt. Hjärnan ur funktion. Kroppen trött.
Kunde inte somna i natt, vred och vände på mig. För varmt, av med täcket. För kallt, på med täcket. Öppnade till slut fönstret och behöll täcket på. Det var skönt. Frisk luft är alltid skönt.

När jag till slut somnade av ren utmattning drömde jag mardrömmar. Det hade nog varit ganska spännande om jag inte själv varit med i drömmen. Vaknade för att det var så hemskt och somnade om igen. Typ halva natten. Om och om igen.

Till slut vaknade jag kallsvettig och tänkte att "Nu fan har jag ju drömt en hel roman" och bestämde mig för att tända lampan och skriva ner hela härligheten.

Sedan vaknade jag i morse.
Och har naturligtvis glömt bort allt. ALLT.
Jag minns bara att det var värsta bästa skräckisen och att den var liksom redan klar. Med innehåll och allt. Början, mitten och slut. Jag hade nog till och med en bild i skallen av framsidan på boken. Vill minnas att det nog var den bästa jag någonsin sett.

Och självklart slår historian alla någonsin skrivna historier. Självklart.

Och nu är den försvunnen. Ner i de djupa minnena, som jag i vaket tillstånd inte kommer åt.

Kanske ska söka rätt på någon som kan hypnotisera mig?

torsdag 10 september 2009

Kär

Jäklar, nu är jag kär igen!



Förresten så är jag kär i några av tjejerna som gått vidare också...

Ibland blundar jag... OCH håller för öronen.
Samtidigt som jag funderar över vad i h-e de gör där?

onsdag 9 september 2009

Höna och körkort...

Det var otroligt läskigt att se sonen så vansinnigt nerdrogad innan operation. Operation av ljumskbråck. Men ljumskbråcket är ett minne blott och allt gick bra!

Dottern har idag tagit körkort, en härlig milstolpe för henne. Vi firade med god middag på restaurang. Tänk, det är länge sedan hon sprang runt med en höna under armen hos farmor och farfar. Kortet är taget av själva fotot och inte bra men visar i alla fall henne med hönan. Den höna hon bär på brukade hon släpa med sig in. I vardagsrummet. När hon blev trött gosade de ihop sig i soffan. Och sov.

















Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur det var för snart två år sedan. Av en särskild anledning. Ytterligare bearbetning. Men jag har kollat in gamla bilder och hittade denna. Har precis blivit rakad av Kärleken. Efter första cytostatikabehandlingen tog det ca 10 dagar innan håret började rasa.






















Jag idag. Håret växer. Sakta men säkert.





















Om ni kollar in Icakuriren v.40 kan ni nog se samma bild. Tror jag.

söndag 6 september 2009

Längtar

Jag längtar efter min son, som varit hos sin far sedan i torsdags. Det är så tomt utan honom. Man tycker ju att jag skulle ha vant mig efter fem år. För så länge har Max bott halva tiden hos sin far. Men jag vänjer mig aldrig. Utan honom är jag halv.

I morgon kommer han och då kommer jag att kräva supergos i timmar!

Längtar


Här är han, busen, redo för ärtkrig...

onsdag 2 september 2009

Framtiden

Det var inte så länge sedan jag ofta befann mig i det stora mörkret, tvivlande på om det fanns en framtid för mig. Men det visade sig att jag var lyckligt lottad - plus att jag faktiskt hade bestämt mig för att klara min resa genom snoppogan. Idag lever jag i framtiden.

Det snurrar ganska snabbt just nu, har startat hösten med ett helt nytt jobb och det är otroligt mycket jag måste lära mig. Fantastiskt roligt att utvecklas men gissa om jag snarkar tidigt på kvällarna?

Stugan är snart ett minne blott och byggandet av det nya huset börjar. Tar ju också en del tid, även om det är spännande och roligt.

Genom min resa har jag skrivit om vikten av att lyssna på kroppen och fånga de där stunderna som stärker hela härligheten. Inte hoppa över stärkandet och springa genom livet. Jag tänker än mer på detta nu när livet snurrar fortare och jag tror att jag lyckas ganska bra med stärkandet. Trots lite kvarvarande värk och genomskinliga spöken känner jag mig stark och lycklig.

Jag konstaterar tacksamt att framtiden fortfarande ligger vid mina fötter!

tisdag 1 september 2009

Berätta

Ibland händer det så mycket att det liksom inte finns något att berätta.
Men att det blir några fler inlägg här på bloggen är uppenbart. Av det jag inte berättar.

Förresten, vem är jag att hålla mig ifrån det skrivna ordet någon längre tid?

Kul att "ses" igen :)

måndag 31 augusti 2009

Sabla pucko!

Helt virrig idag på jobbet, ingen koll på något. Tur jag har bra arbetskamrater :)
Sov halvhyfsat så lite lyckades jag bryta mönster. Lite.
Samtal med min onkolog, inget konstigt med det alls. Hon klämde på hals, i armhålor och brösten... och hittade inget anmärkningsvärt. Phu. Stort phu.

Sedan gjorde jag något dumt. Jag frågade när man oftast får återfall... efter hur många år? Svar fick jag - "Vid två och fem år efter avslutad cytostatikabehandling kan man se en topp" Återfall kan ske när som helst men flest återfall sker alltså vid två och fem år.

Jaha, så var det med det.

Varför frågade jag?

Sabla pucko jag är!

söndag 30 augusti 2009

Dags igen

Snoppogekoll i morgon - blääää, läskigt men vad bra att de håller koll!

Oron kommer som vanligt, även om den inte är lika stark som tidigare.
Allt förbleknar. Tro om det komemr en tid när jag kommer att känna mig lika odödlig som jag gjorde innan snoppogan? Knappast, nu känner jag ju till verkligheten på ett helt annat sätt. Innan var jag ganska blåögd och förskonad från att bli påmind om min egen dödlighet. Trots mina tidigare resor ner i djupa mörkret, liknar snoppogan inget annat. Den har sin egen klass, sin egen nivå av absolut skrämselhicka. En rädsla som jag aldrig kan glömma. Även om den bleknar en aning. Med tiden.

Så nu påminns jag av det gamla spöket - det blir tydligare i sin skepnad. I morgon ska det tas prover, klämmas och pratas. Medan jag håller andan i mina tankar. Jag ser fram emot hemresan fråm sjukhuset och lugnet som kommer att spridas i min kropp. Har redan bestämt att det blir så. Lugnet i kroppen.

Först en arbetsdag med elever, som kräver hela min tankeverksamhet. Tack och lov. Om jag nu över huvud taget har en fungerande hjärna i morgon. Vet ju att natten innan koll inte brukar bjuda på särskilt mycket sömn. Invant beteende som kanske kan brytas denna gång?

Ja, klart att det mönstret kan brytas - mönster är ju till för att brytas. Jag kommer att sova gott i natt! :)

torsdag 13 augusti 2009

Speciellt för dig, Sandra!

Från en otroligt rolig blogg, kvinnan som skriver är halvt galen.
Det gillar jag.
Kolla in videosnutten men kolla framför allt in bloggen.
monasuniversum.blogspot.com

måndag 13 juli 2009

Räven

Livet går verkligen vidare.
Det är jag enormt tacksam för.
Spöket lurar bakom hörnet, jag känner det men det blir mer och mer genomskinligt.
Genomskinligheten blir mindre när jag blir påmind av olika orsaker.
Men jag passar på att leva livet.
Som sig bör.

Sent dök den upp. Rävungen. Sugen på kvällsfika tror jag minsann.
Och visst fick den lite i magen.
Dumt kanske men ingen ska behöva somna hungrig.
Tyckte sonen.

Han var lycklig.
Matade räven från handen.
Coolt!

fredag 10 juli 2009

Samma...

... fast olika...

Jag älskar dem alla!

Utsikterna alltså...


video


Härom dagen var klanen samlad och det blev låtsaskrig för barnen. Grannflickan 4 år deltog och när sonen låtsades slå sin kusin med lasersvärdet kissade grannflickan på sig av rädsla. Fast gick hem och bytte kläder och kom sedan tillbaka.

Redo för nya äventyr.

måndag 6 juli 2009

Månen

Månen var helt fantastisk i natt när vi körde hem från stan, efter bion. Klockan närmade sig midnatt och månen skapade en magisk stämning. Vi har alltid en otrolig utsikt!

















Vid sådana tillfällen vill jag ha en riktig kamera - som kan fånga "the moment".

När jag ska visa hur fina mina ärr har blivit vore det också bra med en sådan kamera... men ni kanske kan ana de fina ärren? Och kolla håret - det växer som ogräs!

torsdag 2 juli 2009

Det är några...

...som då och då mailar mig och berättar sin historia.
Frågar mig till råds om olika saker.
Saker som ni vet att jag redan gått igenom.

Det är för er skull bloggen finns kvar.

Jag är så tacksam över era mail - även om jag önskar att ni slapp befinna er i den situation ni gör.

Den där jäkla "situationen" som ingen vill befinna sig i.
Snoppogehelvetet.

Av hela mitt hjärta önskar jag er en mild resa.
Behandlingstiden går fortare än vad man tror och snart kommer ni att bli starka igen.

Många varma styrkekramar
SnoppogeMalin :)

onsdag 1 juli 2009

Rätt till?

Har jag rätt att planera för en framtid eller måste jag hela tiden tänka på att jag har risk för återfall?

Vem bestämmer det egentligen – och är jag blåst om jag själv bestämmer att jag vill leva mitt liv som frisk?
Leva som om jag inte har risk för återfall.

Vem som helst kan få snoppoga. När som helst.
Vem som helst kan bli överkörd av en bil eller snubbla och ramla så illa att livet tar slut.

Vad som helst kan hända.
Vem som helst.
Visst måste jag leva mitt liv som vem som helst?
Vad är det annars för mening?
Med att leva?

tisdag 30 juni 2009

Droppar

Piggare nu - det är skönt.

Fortfarande sol ute men oj vad det blåser, vågorna kastar sig upp mot klipporna och trots att det är cirka 50 meter ner till vattnet så känns det som om vattendroppar snart kommer att stänka på fönstret där jag sitter.

Alla väder är så fantastiska här ute!

söndag 28 juni 2009

Tjurigt blåst

Det är märkligt och dumt vad puckad jag kan vara.
Tjurig på ett blåst sätt liksom.
För vilken smart person tillbringar dagarna i den varma solen genomförkyld?

Försvarar mig med att jag inte har suttit och solat.
Men inser sedan att det nog är värre att slita med att
- lasta stenar och släpa dem 50 meter i skottkärra. I uppförsbacke. Lastar av.
- donar med. Skittunga stora stenar. Flåsandes andfådd.
- kratta jord och så gräs.

Jag borde ha varit i skuggan.
Eller inne.
För jag hostar nästan lungorna ur mig nu.
Snorar.
Och jag tror att febern är tillbaka.

Dumma dumma jag

onsdag 24 juni 2009

Spindeldagen

En spindel (abnormt stor och läskigt gulbeige) en millimeter från min handled på handtaget på solstolen. Jag rusade upp och hämtade vattenslangen och duschade bort den från stolen. Satte mig sedan i den andra solstolen.

En annan spindel hoppade - verkligen hoppade - och landade på min hand. Hej reaktionsförmåga - smack sa det så flög den vidare i livet med ett jättehopp.

Massa spindlar i olika storlekar på de båda altanerna.
Går aldrig barfota men skulle det mot förmodan hända så står jag aldrig still. Om jag hoppar och studsar med fötterna håller sig spindlarna undan.

Toalettbesök och sedan direkt in i duschen. När jag färdig kliver ur duschen ser jag en jättemördarspindel sitta på väggen bakom toaletten. Vilket betyder att den kunnat hoppa ner på min rygg. Eller i mitt hår. När jag satt på toa. Hemska tanke. Jag bad spindeln - högt - att ge sig ut i naturen. Sa att den fick fem minuter på sig. Gick ut ur badrummet. Återkom fem minuter senare och konstaterar att spindeln utmanar ödet. Eller är döv. Ger den ännu en chans men ingen förändring sker. Hämtar fyra dagstidningar, rullar ihop dem och slänger dem mot spindeln med kraft. Spindeln mosas och väntar nu där på väggen på att Kärleken ska komma hem. Någon måste ju ta rätt på spindelmoset och alla tidningar som ligger slängda runt toaletten.

Själv sitter jag i soffan med fötterna uppdragna under mig. Skriver och kollar ut på havet där en stor motrobåt brummar förbi med hög musik spelandes. Funderar över den spindelrika dagen och konstaterar att det är bra träning. Förr hade jag befunnit mig i stan för länge sedan.

tisdag 23 juni 2009

Mer tårar

Tänkte nog att det är lika bra att bre på med tårar när jag ändå är igång.

Därför har jag precis sett I taket lyser stjärnorna

Kan påstå att kudden är genomblöt av tårar.

Och kanske lite snor...

måndag 22 juni 2009

Vila i frid, B!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd nog att inse skillnaden…

Samtal mitt i lunchen, köttfärssås och spagetti utblandad med salta tårar. Många salta tårar. Jag fick veta att en av mina bröstsystrar från vår vecka i Alfta i höstas blivit offer för cancern. Hon jag träffade på onkologen i mitten av april. Goa B med sin stora kärlek till sin familj. B med glimten i ögat och sitt jävlar anamma som jag hann se trots att vi knappt hann lära känna varandra.

Död inom några månader, kunde jag ha funnits för henne på något vis? Minsta lilla vis? Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.

Åh, vad jag känner för henne och hennes familj. Cancern är obarmhärtig och fy faaaan vad ledsen jag blir. Men jag väljer också att inse att jag inte är hon. Det väljer jag för att inte gräva ner mig i oro över en massa "kanske" och "tänk om" som dyker upp utan att jag får en chans att parera. Jag är frisk och jag ska ta mig fasen njuta av varje sekund av mitt liv. Även när jag påminns om livets skörhet.

Mod att förändra det jag kan - det är modigt att våga välja livet. Modigt att slåss mot rädslan och närheten till döden. Jag är modig även om jag tillåter mig att bryta ihop ibland.

Jag reser mig igen – för jag tror att jag har förstånd nog att inse skillnaden!

Taskig planering!

Att få feber och ont i halsen när Kärleken är bortrest. Dumt. Orutinerat. Vem ska badda min panna och hämta vatten? Göra mig nyponsoppa med glass i? För det ska man ha när man är sjuk. Jag tror att innehållet i min snok har förflyttat sig till min hals. Tänker inte förklara närmare men kan konstatera att det är otroligt äckligt att hosta.

Det är faktiskt första gången som jag blir riktigt sjuk sedan jag återhämtade mig från cytostatikabehandlingen förra våren/sommaren. Jag har alltså inte varit riktigt sjuk på över ett år.

Tro om det fungerar som med mensen?
Den försvann ju under cytostatikabehandlingen och kom inte tillbaka förrän flera månader efter behandlingen var klar. Men kom gjorde den. Trodde fasen att jag skulle bli tvungen att åka till sjukhuset för påfyllnad av blod. Så mycket blödde jag första gången. Tog mig knappt ur duschen och trosor, matta och handduk var totalt förstörda. Genomblodade.

Tänker dock inte bli otroligt sjuk. För i morgon kommer Osloboende bonussyrran Anna för att umgås och det var evigheter sedan vi gjorde det. Fattas bara att jag är risig då.

Sicken fantastisk helg vi har haft. Sol hela midsommarhelgen, vi har verkligen njutit. Kanske som mest när brorsan skickade hagelbilder från Göteborg… nä, skojar bara och önskar verkligen att alla fått njuta av vackert väder under midsommar.

Midsommar firades med goda vänner och viss tid tillbringade vi alla med övriga i sommarstugeområdet. Dansa runt midsommarstång, leka lekar, äta korv och prata skit med alla ingick. Det hoppades säck, spikades i spikar och sprangs med ägg. I fjol spottades det gröna godisgrodor och det såg ju så roligt ut, så det var synd att det inte var med i år.

Årets dans






















Sonen premiärbadade.
I 11 graders värme (kyla).
Och han badade vid sju olika tillfällen under två dagar.Kärleken var då också tvungen att bada för att inte bli retad av sonen för att vara en badkruka. Kärleken tyckte att det var aningen kallare... och att det var mycket skönare att ligga i bubblet...





































Sedan en bild från balen på min vackra dotter





















Att ta studenten har varit slitigt, då de har firat i mer än två veckor... Men dagen de gick ut på trappan var den sista i sviten...






















Söta syrran Mia var såklart med och firade!






















Söte Prinsen har också haft skolavslutning





















Och liksom i fjol har vi matat Alpackorna - de är ju ursöta även med mat i mungipan!






















Många bilder blev det men här kommer slutligen ett kort med blå himmel, flaggan i topp och nubben redo. Och jag i mitt ostyriga hår.

Puss på er