Brakare

Jag är en tjej som inte fiser inför min sambo. Inte minsta lilla pysare.
Så är jag då gravid, vilket medför en massa jox med tarmarna. De ändras och det tar längre tid för födan att passera, vilket till exempel leder till bubbel i magen. Mycket bubbel i magen.

Tänk er då följande scenario;

Bästa trevliga och fräscha gravida tjejen somnar mot sambons breda bringa i soffan lördag kväll. Vad hon vet händer inget konstigt, hon vaknar senare och de går så småningom och lägger sig. Sover en skön sömn en hel natt. Kanske det är så att sambon inte är riktigt lika kram- och pussugen som i vanliga fall vid sänggåendet.

Vid frukosten berättar den elake och otroligt dumme sambon att det vädrats ordentliga brakskitar under sovstunden där i soffan. I elake sambons armar. Illaluktande och höga brakskitar.

Fy fan vad jag skäms!

Och då ska ni veta att jag nästan har varit världsmästare i att släppa dundrande brakskitar - innan jag träffade Royne. Tillsammans med honom finns det inte en möjlighet att jag längre skulle göra det. I vaket tillstånd vill säga. Tydligen.

Tack för alla hälsningar!

Idag är en riktig illamåendedag, ligger som en padda och försöker sova bort det. Men halva dagen har vi varit ute vid huset och oj, vad det händer grejer! Kolla;


















Här blir det fönster hela väggen. De sätts på plats i veckan. Tänk att se utsikten därifrån när det stormar och vattnet slås upp mot klipporna. Jag längtar tills vi kan flytta in!


















Utsikt minus bråte + fixad trädgård = perfekt

Ok, då kör vi!

Såhär...

Make a pregnancy ticker

eller såhär...




För två år sedan fick jag bröstcancer och trodde att jag skulle dö.
Nu växer ett liv inom mig.
Vem kunde tro det?

MEN jag vet att det är tidigt att berätta men jag har mina skäl. Förutom att jag varit tvungen att berätta på jobbet eftersom jag mår som en påse skit och blivit sjukskriven halvtid, så håller jag med Calle Schulman om att Tystnaden kring missfall är farlig. Läs här: http://www.expressen.se/debatt/1.1764992/tystnaden-kring-missfall-ar-farlig

Om det skulle hända mig vill jag få stöd av de runt mig. Man behöver det och det ska vara naturligt att stödja någon som sörjer.

Men sådant tänker jag släppa nu för jag är bara så jävla GLAD - fatta att jag ska bli mamma ännu en gång!

Robinson

Jag vet att jag är lite taskig men ni förstår att jag måste berätta på rätt sätt.
Har inte kommit på det rätta sättet ännu...

Just nu är jag mest less för att Robinson ska ta över tv:n på lördagarna igen. Kärleken gillar det skitprogrammet.

Fast jag får ju hitt på nå alldeles eget och kuligare jag då :)




Dags att hänga tvätt! :)

Det händer saker ju!

Måste berätta!

Tänk att... jag trodde aldrig att vi skulle nå hit. Aldrig. Eller kanske någon ynka sekund. Men jag trodde egentligen aldrig att det var möjligt. Nu verkar det verkligen vara möjligt ändå.

Det är svårt att berätta. Fast det är positivt. Fast några av er redan vet.

Förresten, vi har bokat en resa över nyår. Till Gran Canaria för att njuta av sol en vecka. Jag och Kärleken. Utan Max och Elin denna gång. Vuxentid. Det behövs ibland.

Men det var ju inte det jag skulle berätta...

Ja! Ja! Ja!

Det är fantastiskt.
Otroligt.
Underbart!

Då och nu

Försöker göra något vettigt på jobbet men kan inte påstå att jag glänser i snabbhet idag.

Spyan, mina vänner, spyan.

Nästan precis som när det var dags för nästa cytostatikakur.
Då för snart två år sedan.
Ligger den där och dallrar.

Då brukade jag dela ett litet vitt piller och svälja ner.
Och känna spyan ge sig av efter en stund.
Jag har kvar nästan alla av dessa piller. Förutom 3. En halv till varje behandling gjorde jag av med. Otroligt nog klarade jag annars av att ta hand om mina spyiga tankar. Själv.

Och klarade jag det då... gör jag det nu med.
Japp, det gör jag!

Förhoppningsvis

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag hatar känslan av spyan som ligger och dallrar i halsgropen. Trycket över solar plexus och tankarna som virvlar. Jag vill ha stopp på tankarna men ibland är det alltför svårt.

Så spyan som dallrar i halsgropen försvinner inte.
Och jag ligger vaken med den känslan halva natten. Eller hela.

I morgon kan det hända att jag berättar varför.
Då, när spyan har flugit sin kos.
Förhoppningsvis gör den det.

Håll tummarna är ni snälla!

Glá är jag

över att inte bo i en stor stad. Det räcker gott att uppleva trängseln och jäktet någon gång då och då. Men det vore roligt att ha närmare till det stora utbudet en storstad kan erbjuda. För vi har haft en underbar helg. Det är bara fötterna som tagit skada ;)

Vi hade en heldag på Naturhistoriska och Cosmonova, helt klart hur coolt som helst. Vi var alla tre väldigt nöjda efter alla uppstoppade djur, fiskar och coola avbildningar av människans föregångare. 3D filmerna var bra men Sea Monsters var klart häftigast.


















I går var det dags för Skansens akvarium men där blev vi lite besvikna eftersom vi hade tänkt gosa lite med Lemurerna. Så blev det inte. Sandra klappade spindeln och alla klappade vi ormen men då var jag så nervös över närheten till spindel, så jag glömde knäppa kort.

Så hittade vi sedan någon som satt i fängelse. Det gjorde vi.





















Därifrån gick vi vidare till nästa akvarium där vi såg många fiskar. Bilderna på hajarna blev kass, så de struntar jag i att lägga ut. Men hajarna var häftigast med sin mördande graciösa utstrålning... Fast söta och små som längden på min arm.

















Vi avslutade vår lilla rundvandring på Djurgården genom att besöka Vasamuseet. Det var ett ganska deprimerande slut faktiskt med alla skelett och andra påminnelser om död. Men intressant. Väldigt intressant. Skeppet är ett fantastiskt konstverk.





















Efter att ha fyllt våra magar kramade vi Sandra hej då och tog tåget tillbaka till lilla staden Härnösand.

Storstan

Ni kan inte ana vad trött jag är. Men antar att det beror på den trista hösten. I morgon bitti ska Maxen och jag dock äntra tåget arla morgon och bege oss till storstan. Där ska vi träffa bästa Sandra och ha en hel helg tillsammans. Det blir Skansen och andra sevärda saker. Hela lördagen ska vi tillbringa på Naturhistoriska och halva dagen lär bestå av 3D- filmtittande. Vi ska se Fly me to the moon och Sea Monsters. Kanske ses vi där?!

Tidsbrist

Har inte tid med bloggen...

tränar muskler för fullt och snart kan jag nysa utan problem ;)

Förresten så vet ni väl att man kan träna dessa muskler även när man sitter.
Det tyckte jag var en jävla tur nu ikväll när jag var på bio och såg "Så olika".

Fick ju nån sorts behållning av det hela menar jag.
Snarkfilm.

Nysning

Blev överraskad idag av en kraftig nysning. Vilket resulterade i trosbyte.
Och... att jag insåg;

- att det är dags att börja med dagliga knipövningar
- eller så måste jag göka mera
- (eller både och).

Med andra ord en ganska positiv nysning.

Men sånt pratar men inte med folk om. Kom jag på nu ;)

Helg

Inga fler biverkningar än lite ont i armen och den värken är redan borta. Skönt.
Helgen har bestått av att vila. Kolla husbygget. Promenera. Och fundera.

Vila - skönt att koppla av och bara vara. Utan måsten.

Husbygget - jisses, det går fort framåt. Väggar och tak på plats nu. Polackerna är så skickliga och fint blir det. Bilder kommer så småningom. (När jag har bestämt om jag ska fortsätta denna blogg eller starta en ny, typ "gåvidareblogg" med husbygge och andra saker. Har ju mesat på ett tag om detta. Vad tycker ni?)

Promenera - japp, dax för powerwalks varje dag nu. Det säger maghänget. Usch, vad det pratar. Gungar och dallrar. Men skönt med långprommisar, även om jag hädanefter ska strunta i att gå längs vägar som inte är upplysta när det är kolsvart ute. Ingen bra idé men jag har alla lemmar kvar i allafall ;)

Fundera - ja, det är en hel del saker att fundera på nu. Det är det.
Fast många roliga saker!

Nysprutad

Japp, jag har tagit den. Influensasprutan. Gjorde det på eftermiddagen och hittills har jag en ond ond arm. Men inget mer. Ta i trä, spotta tre gånger, hålla tummarna och kasta salt. Ungefär så. Eller med andra ord bara konstatera att jag inte vill ha fler biverkningar.

Jag har fullt upp i alla fall. Utan fler biverkningar menar jag.
Förmodligen precis som alla andra.
Livet pockar ju liksom på hela tiden.

Vintern är här

Mitt i min morgonpromenad började det hagla. Små, små hårda kulor smattrade ner på min skalle. Då blev jag glad att jag har hår numera, för jag minns så väl hur kallt det var och hur ont det gjorde när det smattrade saker på skallen. När jag hade ollonskalle alltså. Jaja, det hände väl inte så ofta att det smattrade saker på skallen men ändå.

Snön har fallit idag. Men nu smälter den bort. Inte kom det särskilt mycket heller. Men nog känns det i luften att vintern har tagit över. Det gör det.

Jag funderar jag. På andra saker än just vintern. På orsak och verkan. På vad som är bäst.

Berättar när jag vet.

Ge mig

Det känns som om jag inte har något val.
Som om kroppen bara måste bli tillfredsställd.
Det liksom suger och pockar på uppmärksamhet.
Ge mig ge mig ge mig mässar det i skallen.
Jag stretar emot för att jag är slö men just nu är frågan vad som är starkast?
Mitt begär eller latheten?

Orkar jag ta en promenad för att köpa mörk choklad?















Bild lånad från www.kraftfoodsnordic.com

Bus eller godis?

Maxen med kompis Johan hos grannen, som knäppte kort och la ut i Allehandan. Upptäckte jag av en slump igår. De "hotade" till sig godis och pengar med Bus eller godis. Max tyckte att det var pinsamt att de hamnade i tidningen men ingen vet ju vilka de är. Förrän nu så klart... :) (Max är den med svärdet).

Crescendo?

Stora sminkkakan på plats i fejjan och sedan bar det av till Helén för att få hjälp med det anskrämliga barret. Vidare till Anneli där Katta och Pilla också väntade. Så otroligt roligt att få mysa på med tjejerna. Vinet flödade och snart tog bilen oss till Sundsvall. Vi hade näst bästa platserna... Tänk er isen på en hockeyhall och att all "is" var upppdukat med bord. Tänk er sedan en scen på ena kortsidan. Våra nästbästa platser var på andra kortsidan... Tur att de hade storbildsskärmar. Vi hade så otroligt trevligt även om jag fick skitont i fötterna av de ovana högklackade dojjorna.

Katta sprutade i och för sig tuggad chokladefterrätt över mig.

En hel hockeyhall full med tjejer/kvinnor/tanter. Lite häftigt faktiskt. Sist jag var på en liknande tillställning då kollade jag på ett gäng killar som strippade. Stämningen då påminde om gårdagens... liksom flåsandes fuktig... speciellt när Magnus Samuelsson visade sig. Då lyfte taket lite.

Annars var det bra men inte super. Det var som att det aldrig blev något riktigt crescendo, fast det var på väg när Magnus visade sig. Tyvärr var han med endast några minuter.

Idag är det en tung dag. Trött och slut i kroppen. Kass i magen. Och tänk att då drack jag ändå inte en enda droppe, chaufför som jag var. Gissa hur resten av tjejerna mår...

Pusta och sukta ;)

Blev väckt av ett sms 04.45 i morse. Någon som var orolig för dotra i Afrika. Hon hade skickat röksignaler om att något var fel.

Fyra timmar senare fick jag äntligen tag på henne. Då hade jag fått tusen nya gråa strån. Och bitit av resterande naglar.

Allt var ok.
Pust.

Nu ska jag försöka sova någon timme för ikväll ska jag på Ladies night
Jag, mina vänner och en massa andra galna fruntimmer i övre medelåldern... antar jag... det ska bli så kul!


fotot lånat från span online.se

I Afrika

Där är min dotter nu och även om hon är 19 år så känner jag oro. Särskilt efter hennes mejl om hur svarta och vita hatar varandra där. Om hur vita inte tar taxi när de ska åka på krogen för det är de svarta som kör dem. I stället kör de vita själva och på en kväll hann Elin med att se två krockar. För de kör ju onyktra.

Jag blir chockad över att förstå att tänket svart och vit fortfarande existerar. Att det är en avgrundsdjup klyfta dem emellan. Det känns som om det inte alls är år 2009. Inser att jag inte vet någonting alls om hur världen ser ut. Det skrämmer mig.

Lyckligt äldre?

Möter någon på stan. Kanske en gammal klasskompis. Tänker "hu, vad gammal h*n ser ut". Eller ser någon på tv. Får veta den personens ålder och tänker "Hu, vad gammal h*n ser ut". Jag är nämligen ungefär lika gammal och kan absolut inte jämföra mig med personen i fråga. För jag är ju rynkfri, utan grå strån på skallen och med en hy som nyutslagna nyponrosor.

Sedan tittar jag mig i spegeln. Och inser att jag ljuger för mig själv för visst finns det rynkor i mitt ansikte, jisses ögonlocken har ju till och med ramlat ner och är på väg att göra mig till en bulldog. Grått hår på sina ställen - check... och hyn liknar väl mest nyponrosor som har gjort sitt och är påväg att ramla till marken.

Så min inre bild stämmer inte med den yttre. Först känns det som om någon slagit mig hårt. Alltså första gången det hände. Sedan inser jag att varje rynka och grå strån är en del av mig. De har skapats av mina steg framåt i livet. Utan dem vore jag ingenting.

Antingen så tröstar jag mig genom att tänka så. Eller så är det sanningen. Det spelar inte så stor roll.

Men det finns en sak jag aldrig tänker förlika mig med och det är de satans stråna på hakan, som jag brukar glömma att rycka och nästan dör när jag en solig dag utomhus inser att de finns.

Laserbehandling nästa?

Två år sedan

För två år sedan, nästan exakt på dagen, skrev jag detta blogginlägg. Det handlar om hur jag fick beskedet aggressiv bröstcancer.

En del av min bearbetning av denna resa har varit - och är - att skriva av mig händelser, tankar och funderingar. Det har resulterat i en massa ord och meningar. En liten del av dessa ord och meningar kom, självklart, att handla om hur barnen har tagit det hela. Hur berättade jag för dem? En del av det finns i början av bloggen.

Men nyligen skickade jag in en krönika till Allt om barn om hur det kan vara att berätta för sina barn. Det är ett känsligt ämne där det nog inte finns något rätt sätt egentligen. Varje barn behöver olika saker. Och ingen vuxen kan vara förberedd på att behöva berätta något sådant. Just därför vill jag belysa detta. Vi kan inte vara förberedda på allt. Och det måste vara helt ok. Det måste det.

Lycka är...

... när jag får nyrökt sik. Tänk tunnbröd med rökt sik, ägg, färsk potatis och gräslökssås. Mumma!

Fast just idag får jag bara titta på fiskhelvetet och dricka ännu en klunk blåbärssoppa...

Tjyvens

Mår lika illa som när jag fick FEC (cytostatika). Det liksom böljar genom kroppen hela tiden och till slut blir jag så less att jag nästan vill spy så jag får må bra. Spyr dock inte. Hann vara på jobbet i en timme, sedan var det bara att gå hem.

Så nu har jag en liten depression för att jag mår tjyvens men mest för att jag fick ställa in lunchdejten - såg så mycket fram emot att träffa gamla pluggisarna Maria och Katarina. Fast å andra sidan har jag ju något att längta till :)

Tårsprut

Jag arbetar på en gymnasiesärskola. Som lärare och yrkesvägledare. Arbetar med att få ut våra elever på praktik. När jag såg den första Ica-reklamen blev jag bestört över hur de driver med människor med funktionsnedsättning. Nu har jag sett de övriga reklamsnuttarna och jäklar vad jag skrattade. Tårarna formligen sprutade ur ögonen. Underbart, kolla själva!

Pris?

Helén är ganska villrådig, för jag har berättat för henne att det är flera som vill köpa brösthalsbandet. Hon har nämligen inte en aning om hur mycket hon ska ta betalt för det? Hon tycker också att om hon ska sälja så borde en del gå till forskning.

Så vad tycker ni, vad är rimligt att betala för brösten?

Rosa bandet

Heléns tolkning av rosa bandet...


















Ser ni? Två boobisar och ett rosa band... och mitt namn. Visst är hon duktig. Och så fin som ger det till mig. Tack Helén!

Efter lunchdejt med Helén kom jag till jobbet iförd halsbandet. När jag skulle förbi ett kontor innehållandes en kvinna jag känner väldigt lite, gick jag in och sa "Vill du kolla på mina bröst". Den minen hon gav mig är obetalbar. Men hon skrattade gott.

Sedan mötte jag en karl jag inte heller känner väl. Och samtidigt som jag sa samma sak till honom ångrade jag mig... han sa "Vafan sa du" men jag visade honom snabbt halsbandet. Halsbandsbrösten.

Hoppas att jag inte blir anmäld för sexuella trakasserier...

Baka kaka...

Kladdkaka. Eller kanske en hallonpaj. Möjligen rabarberpaj. Ja, rabarber.
Med fluffig vaniljvisp till.
Ahhhh, vad gott det vore.
Tror jag ska baka lite snabbt och sedan tröstäta.

Mammografi i morgon nämligen.
Bröst platt som en pannkaka och sedan ultraljud. Gno runt med grejen i mitt otroligt onda bröst. Bland ärr som förra gången misstänktes för snoppoga. Sedan vänta med hjärtat i halsgropen på resultatet.

Just nu finns det risk för upphakningar i ryggen med tanke på min ytliga orosandning. Men i morgon eftermiddag kan jag andas med magen igen. Hoppas jag alltså men säker kan jag ju aldrig vara. Skit.

Baka baka stor kaka...

Föräldramöten

Jag är utbildad lärare. Och avskyr hemskt nog föräldramöten. En grupp ihoptvingade människor som tar evigheter på sig att komma fram till något. Ingen vill göra ett skit. Några får alltid göra allt.

Jag sitter där och räknar minuterna tills jag får gå hem.

På något enstaka möte har jag upplevt något som liknar skratt. Och glädje. Men de minuterna är lätträknade. Det känns tydligt att ingen jävel vill vara där. Hur mycket vi än älskar våra barn så är det svårt att frammana energi på kvällskvisten. Svårt att vara delaktig, glad och kreativ. Tråkigt nog.

Nu ska jag samla ihop mig och gå på ett föräldramöte.
Ha medlidande med mig...

Snoppoga

Nyfiken som jag är var jag nyss in på Ica-kurirens nättidning för att kolla om artikeln ligger kvar. Jag testade att söka på "snoppoga" och gissa om det blev träff?

Idag har det varit en fantastisk höstdag och den har jag och Royne tillbringat ute i stugan. Som inte finns längre. Nu är det en enda stor öppen yta med nedsågade träd, arbetsbodar och en plan med grus. Dränerat och färdigborrat efter vatten och bergvärme. Till veckan drar det igång på riktigt, när polackerna kommer och till våren flyttar vi in i ett litet nybyggt fantastiskt hus.

En ny resa men inför denna är jag glatt förväntansfull!

Här kommer några bilder från vårt paradis, som just nu alltså befinner sig i ett ordnat kaos. Tänk att stugan delades på mitten, lyftes över på lastbil och kördes iväg... Nu är det alltså förberett för att lägga golvärme och sedan gjuta grunden. Till sällskap har grabbarna hittills haft räven, som varit extremt nära hela tiden. Totalt orädd men också väldigt döv. Stackarn.

Jobba jobba jobba

När solen skiner gott humör och styrka - och luften är så uppenbart givande?
Man borde få välja sin egen arbetstid. Ja, det borde man.

Somliga dagar

Somliga dagar
går allt så lätt.
Solen skiner
och allt blir rätt Spelar man kula
vinner man bums.
Rasten är rolig
och maten är mums. Andra dagar
går allt på sne.
Försöka med något
är ingen idé. Man glömmer och tappar,
blir sist och sämst.
Man ramlar på gården
och slår sig hemskt.
Nu hoppas jag på en somlig dag!

av: Britt G. Hallqvist

Jag har en dag som är som "Andra dagar" idag. Trots den underbara höstdagen med vackra färger och underbar luft. Trots min familj och att jag är frisk från snoppogan. Trots att jag älskar livet.

Ibland har jag snea dagar i alla fall. Skitdagar. Utan att orsaken går att ta på. Egentligen. Ibland är det faktiskt också skönt att krypa ned i sängen, dra täcket över huvudet och tycka synd om sig själv.

Jag ligger i sängen nu. Täcket på.
I morgon blir det en somlig dag!

?

Med en kopp te framför datorn smälter jag "Flickan som lekte med elden". Den där Salander hörrni, hon är av ett särskilt virke hon. Minns vad fast jag var i boken, när jag läste den sommaren innan snoppogan gav sig till känna. Visst var det då jag läste den... eller minns jag fel?

Apropå minnen så hittade jag ett i datorn, skrivet när jag fick cytostatikan. Mådde som en påse skit och undrade väl ibland om framtiden var min.

... Antar att det jag sa var totalt utan sammanhang. Logiskt egentligen för mitt liv har ju reducerats till att bli sammanhangslöst. Det finns inget som hakar i det andra och gör att livet får en fortsättning. En mening. Den röda tråden är borta för mig. Just nu. Ibland kan jag se den men den fladdrar precis utom räckhåll men jävlar när jag får tag på den, då kommer jag hålla och aldrig mer släppa. Mina fingrar kommer att sluta sig om tråden och tvinga tillbaka sammanhanget. Snart är tråden min. Jag kommer att klara detta. Kommer. Att. Klara. Detta.

Jag önskar bara att rädslan vill släppa taget om mig. Inser att det är min egen uppgift, inget att vänta på liksom. Det är en stor uppgift som jag hoppas att jag är värdig. Besynnerligt detta… att det skulle visa sig att styrkan i mina tankar är så fantastiskt primära. Nu har jag verkligen förstått det. Äntligen. Hoppas att jag fattat det i tid bara.

Jag. Kommer. Att. Klara. Detta!

Minnen

På tåget nu, hemma om ett par timmar. Ska blir skönt att komma hem till galningarna. Kärlekarna små och stora. Saknar dem massor.

Innan jag avvek från kursen igår stötte jag ihop med en person. Som hade en vag koppling till min familj. För ungefär 30 år sedan. Det visade sig att ett barndomsminne jag levt med inte alls stämde. Inget negativt med detta alls. Egentligen. Men det får mig onekligen att fundera på hur många minnen från min barndom som inte stämmer?

Någon som upplevt samma sak?

Feber och trerätters middag

Fortfarande jag, datorn och sängen på Statt i Katrineholm. Med några timmars gästspel på föreläsning. Sedan bara att ge upp och bege mig tillbaka till hotellet. Feber och ont i kroppen. Irriterad, skulle ju lära mig så mycket. Köpte Enchinagard och trycker i mig 20 droppar varje timme. Hoppas vara pigg i morgon.

Just nu pågår banketten. Trerätters middag och dans. Förmodligen massa "lära känna varandra" och andra roligheter. Utan mig. För här ligger jag i sängen. Surt som fan.

Men trerätters middag serverades jag i alla fall. På sängkanten. Är proppmätt. Suddiga bilder på grund av dåligt ljus och kass mobilkamera. Men de duger. Hann äta av förrätten innan jag kom på att jag skulle ta bilder...






















Så roligt att några berättar vilka ni är. Mrs S, Citronfjärilen och jag brukar titta in till varandra. Citronfjärilen har ju till och med designat min blogg. Att Linda 17år vill "hänga" här gör mig glad.
Visst finns det flera som har lust att ge er till känna? Var anonyma om ni vill, helt ok. Hitta på ett alias, ljug om ni vill. Poängen är att få till en kommunikation. Det blir lätt enahanda att skriva till alla, fast jag inte vet vilka och utan svar.

Artikeln om mig i Icakuriren ligger förresten på nätet också. Intervjun är med men inga bilder http://www.icakuriren.se/Kropp-Sjal/Ma-bra/brostbloggare/

Vilka är ni?

Jag och datorn och sängen på Statt i Katrineholm. Dags att sova för att orka med konferens i morgon. Funderar bara på vilka ni är som tittar in här.

Lust att berätta? Något litet? Annars är ni självklart välkomna att stanna kvar i alla fall. Blir ibland less på mig själv bara, vore kul att veta något om er.

För tillfället är jag skitless på att jag fortsätter att låtsas ignorera valken som plötsligt hänger över brallan. Dags att börja agera!

Just nu såg jag en kvinna ge sig själv orgasm i "Fråga Olle" genom att knipa och flåsa...

Kom av mig lite...

Aldrig

Aldrig någonsin brukar jag bli illamående på tåg. Aldrig.
Just nu skulle jag ge hur mycket som helst för en åksjuketablett.
Eller kunna knäppa med fingrarna och vara framme.
Kan ju varken läsa mina tidningar eller kolla film på datorn när jag mår så här kräkis.

2 1/2 timme kvar till storstan...
Bläk

"Min"

Idag kom min tidning. Kersti på Icakuriren var dessutom snäll och skickade med några till. De ska jag läsa i morgon då jag sitter på tåget mot Katrineholm. Tack, Kersti!

jordnöt/gurka

Har hört att en jordnöt innehåller lika mycket fett som en km gurka. Så varje gång jag äter jordnötter är det som om jag äter många km gurka. Det känns otroligt äckligt att tänka så. Svullo liksom. Jag som dessutom inte är särskilt förtjust i gurka...

Äntligen Icakuriren

Fick låna ett ex och döm om min förvåning när det visade sig att första dubbeluppslaget är ett snoppogeuppslag med bara "Malininnehåll". Roligt. Lägger in det här men inte så att det blir läsbart, ni får skaffa tidningen själva om ni vill läsa. Tror jag får på moppo annars... Förresten finns det andra intressanta artiklar i tidningen, t.ex. om resor, hem och trädgård.(Det står faktiskt också att öl är benskörhetsförebyggande...:)

Andra uppslaget innehåller en presentation av tre andra snoppogebloggar; agnla.blogspot.com, evamargareta.blogspot.com och slutligen pernillapersson79.com.
Tillsammans med information och fakta kring snoppoga.




















Första oktober startar Rosa Bandet - och nu 2009 sjunde året i rad. Jag är glad att pengar samlas till forskningen. Tycker bara att all sorts cancer borde få sin beskärda del av forskning. Alla vill vi överleva det stora helvetet som vilken cancer som helst medför och innebär!

Fortfarande biverkningar

70-80talsfest, trevligt sällskap, diskuterbar mat men fantastisk musik och lite alkohol. Observera lite.

Trettio minuter på krogens toalett. Alien i magen, som hotade spränga maginnehållet.

Hem till trygga borgen.

Halva natten på hemmets toalett. Frossa och feber. När alien blivit lite trött var det dags för sängen. Somnade i spritångorna från Kärlekens andedräkt. Effektivt.

Nu fortfarande lite feber och bubbel i magen. Men bättre.
Konstaterar att en biverkning av cytostatika och smärtstillande tabletter är en paj mage. Och att den biverkningen liksom håller i sig.

Sedan surar jag över att jag inte har fått tidningen. Jag är ju nyfiken!

Ica-kuriren

Ica-kuriren. Nästa vecka. Med mig i.

Jag och min snoppoga. Och bloggen. Vilket betyder att alla ni är med också. På sätt och vis.

Hoppsan liksom.

Två tips

Befinner mig i ett läge där det är svårt att välja. Plus att jag plötsligt tycker att det mesta är skit av det jag gjort. Tror att det är vanligt och jag ska berätta mer senare. När jag vet om det är skit eller inte alltså.

Något som inte är skit är mina två prylar som förgyller livet.

Hela sommaren har jag dagligen använt mig av en spikmatta. Ca 20 minuter varje kväll. Men somna för fan inte. Jag har somnat några gånger och vaknat över en timme senare. Vilket har gjort att spikmattan nästan suttit fast i ryggen. Det gjorde otroligt ont - men gick över fort i alla fall.














Min andra pryl är Bungy Pump-stavarna. Jag som får ont så in i av att gå långa promenader kan nu göra det med stavarna. De är tuffa att gå med på grund av det inbyggda motståndet. Hela kroppen tränas. Prova om ni kan!

Snoppogamärken

Om ni som har haft någon sorts snoppoga tycker att det ploppar upp lite för mycket födelsemärken? Börjar kanske fundera över dem? Snoppogespöket tittar fram, än en gång?

Som när jag stod framför spegeln och fundersamt kollade in min ena axel efter duschning och linsinsättning. Axeln såg konstig ut och jag var helt säker på att det födelsemärket som satt där inte funnits tidigare.

Veckor senare hittade jag ett på sidan av ena bröstet.
Sedan flera på armen...
Osv.

Och genast skapades i min hjärna övertygade tankar om hudsnoppoga. Så klart.
Satans jävla - ja jävla - skitsjukdom som nästlar sig in i skallen och vägrar lämna den. Kryper in i varje vinkel och vrå och liksom klamrar sig fast. Gömmer sig lite. Så pass att jag tillåts få andas med djupa andetag ganska ofta. Lever det vanliga livet. Med skuggan i skallen. Och när jag minst anar det så hoppar helvetet fram och skrämmer livet ur mig. Andas med små andetag. Axlarna vid öronen.

Ända tills jag får träffa min underbara läkare Lena. På onkologen. Som ler mot mig och berättar att det är väldigt vanligt att man får många födelsemärken efter en cytostatikabehandling. Varför vet hon inte. Men hon vet att det inte är någon fara.

Axlarna ner. Djupa andetag.

Så nu ser jag det som en sorts "vidare- i- livet- märken". Positiva små märken som visar att jag lever och fortsätter leva.

Livet är ta mig fan helt underbart!

Jag är ju bara för positiv och livsglädjetrallande jag :)

Sedan

Solen sken och värmde oss där vi satt vid ett runt bord utanför restaurangen på biblioteket. Vi åt lunch och pratade om att gå vidare och vara bra på saker. Kanske inte i den ordningen för det kanske krävs att man inser att man är bra på något för att kunna gå vidare. Ibland. Hur som helst så sitter vi där och pratar när jag lägger märke till något bakom T.

Jag låter blicken vila bakom hans axel och ser den gamle mannen. Ser hans Salomonryggsäck hängd på ryggen och hans strävan framåt. Det går sakta och han har ett krampaktigt tag runt de stavar som hjälper honom framåt. Problemet är att han har förirrat sig från trottoaren ut på gräset och några steg framför honom väntar en liten mur. Så vitt jag kunde bedöma var han inte kapabel att ta sig över den muren. Precis när jag hade tänkt den tanken stannade den gamle mannen upp mitt i ett steg. Han stod kvar men började svaja, sedan tippade han sakta bakåt. Samtidigt som han baklänges och raklång slog i backen lyfte jag från stolen ropandes "men helvete han ramlar" och galopperade över asfalten, hoppade ner på gräsmattan och fram till den gamle mannen. Där låg han, rak som en fura, på sin ryggsäck. Som förmodligen hade hindrat skallen slå i backen.

T kom rusandes efter mig och med gemensamma krafter fick vi upp den gamle. Han sa att han mådde bra men vi hjälpte honom in från den varma solen. När vi satt och väntade på hans dotter så frågade jag hur gammal han var. 89 år, svarade han. Och när jag såg in i hans rynkiga ansikte och ledsna ögon så tänkte jag på sedan.

Sedan när jag blir gammal.

Sugen

Jag är sugen på ett glas kallt vitt vin. Det händer inte ofta men idag suger det i vinminnet. Tänk vad gott. Smutta på samtidigt som lördagsmiddagen lagas. Eller med en god bok i andra handen.

Men det blir inget av med det.

Intag av Dexofen tillsammans med alkohol kan snabbt medföra livshotande andningsförlamning och hjärtpåverkan. Drick aldrig alkohol tillsammans med Dexofen.

Vidare står: Om du har druckit alkohol måste 1 dygn passera innan du kan påbörja en behandling med Dexofen. Minst två dygn ska ha passerat efter avslutad behandling med Dexofen innan du kan drick alkohol.

Låter som bökigt att inte ta tabletterna på över tre dygn. Bökigt eftersom det medför en sabla smärta med vakna nätter som följd. Att dricka alkohol tar dessutom inte bort smärtan.

Så jag skippar vinet. Och hoppas på att träningen ger resultat, så att diskbråcket kapslas in av smidiga muskler och gör sig mindre påmint. Cytoresternas kvarvarande värk kommer självklart att vid det laget vara ett avlägset minne.

Piggar upp med en rolig historia. Gammal men några kanske har missat den. Läs inte ni som inte gillar snusk...


Varje gång Jon skulle åka till fastlandet var han tvungen att åka över en bro. Jon hade lite problem med broar och sa varje gång ”Hej, jag heter Jon och ska åka över bron”. Sedan åkte han över.

En kväll var han på krogen. Där träffade han en tjej som följde med honom hem. När de åkte över bron sa Jon ”Hej, jag heter Jon och ska åka över bron”.

Väl hemma myste de på, Jon och tjejen. Snart var ett samlag i faggorna. När de skulle till att fullborda samlaget sa tjejen att det var hennes röda vecka. ”Du får ta mig i andra hålet”.

När Jon skjutsade tillbaka tjejen sa han som vanligt ”Hej, jag heter Jon och ska åka över bron” när de åkte över bron. När han sagt det sa tjejen ”Hej, jag heter Kjell och jag är utklädd ikväll”.

Hypnos?

Hemma idag med nyopererade sonen och tur är väl det för jag är helt sänkt. Hjärnan ur funktion. Kroppen trött.
Kunde inte somna i natt, vred och vände på mig. För varmt, av med täcket. För kallt, på med täcket. Öppnade till slut fönstret och behöll täcket på. Det var skönt. Frisk luft är alltid skönt.

När jag till slut somnade av ren utmattning drömde jag mardrömmar. Det hade nog varit ganska spännande om jag inte själv varit med i drömmen. Vaknade för att det var så hemskt och somnade om igen. Typ halva natten. Om och om igen.

Till slut vaknade jag kallsvettig och tänkte att "Nu fan har jag ju drömt en hel roman" och bestämde mig för att tända lampan och skriva ner hela härligheten.

Sedan vaknade jag i morse.
Och har naturligtvis glömt bort allt. ALLT.
Jag minns bara att det var värsta bästa skräckisen och att den var liksom redan klar. Med innehåll och allt. Början, mitten och slut. Jag hade nog till och med en bild i skallen av framsidan på boken. Vill minnas att det nog var den bästa jag någonsin sett.

Och självklart slår historian alla någonsin skrivna historier. Självklart.

Och nu är den försvunnen. Ner i de djupa minnena, som jag i vaket tillstånd inte kommer åt.

Kanske ska söka rätt på någon som kan hypnotisera mig?

Kär

Jäklar, nu är jag kär igen!



Förresten så är jag kär i några av tjejerna som gått vidare också...

Ibland blundar jag... OCH håller för öronen.
Samtidigt som jag funderar över vad i h-e de gör där?

Höna och körkort...

Det var otroligt läskigt att se sonen så vansinnigt nerdrogad innan operation. Operation av ljumskbråck. Men ljumskbråcket är ett minne blott och allt gick bra!

Dottern har idag tagit körkort, en härlig milstolpe för henne. Vi firade med god middag på restaurang. Tänk, det är länge sedan hon sprang runt med en höna under armen hos farmor och farfar. Kortet är taget av själva fotot och inte bra men visar i alla fall henne med hönan. Den höna hon bär på brukade hon släpa med sig in. I vardagsrummet. När hon blev trött gosade de ihop sig i soffan. Och sov.

















Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur det var för snart två år sedan. Av en särskild anledning. Ytterligare bearbetning. Men jag har kollat in gamla bilder och hittade denna. Har precis blivit rakad av Kärleken. Efter första cytostatikabehandlingen tog det ca 10 dagar innan håret började rasa.






















Jag idag. Håret växer. Sakta men säkert.





















Om ni kollar in Icakuriren v.40 kan ni nog se samma bild. Tror jag.

Längtar

Jag längtar efter min son, som varit hos sin far sedan i torsdags. Det är så tomt utan honom. Man tycker ju att jag skulle ha vant mig efter fem år. För så länge har Max bott halva tiden hos sin far. Men jag vänjer mig aldrig. Utan honom är jag halv.

I morgon kommer han och då kommer jag att kräva supergos i timmar!

Längtar


Här är han, busen, redo för ärtkrig...

Framtiden

Det var inte så länge sedan jag ofta befann mig i det stora mörkret, tvivlande på om det fanns en framtid för mig. Men det visade sig att jag var lyckligt lottad - plus att jag faktiskt hade bestämt mig för att klara min resa genom snoppogan. Idag lever jag i framtiden.

Det snurrar ganska snabbt just nu, har startat hösten med ett helt nytt jobb och det är otroligt mycket jag måste lära mig. Fantastiskt roligt att utvecklas men gissa om jag snarkar tidigt på kvällarna?

Stugan är snart ett minne blott och byggandet av det nya huset börjar. Tar ju också en del tid, även om det är spännande och roligt.

Genom min resa har jag skrivit om vikten av att lyssna på kroppen och fånga de där stunderna som stärker hela härligheten. Inte hoppa över stärkandet och springa genom livet. Jag tänker än mer på detta nu när livet snurrar fortare och jag tror att jag lyckas ganska bra med stärkandet. Trots lite kvarvarande värk och genomskinliga spöken känner jag mig stark och lycklig.

Jag konstaterar tacksamt att framtiden fortfarande ligger vid mina fötter!

Berätta

Ibland händer det så mycket att det liksom inte finns något att berätta.
Men att det blir några fler inlägg här på bloggen är uppenbart. Av det jag inte berättar.

Förresten, vem är jag att hålla mig ifrån det skrivna ordet någon längre tid?

Kul att "ses" igen :)

Sabla pucko!

Helt virrig idag på jobbet, ingen koll på något. Tur jag har bra arbetskamrater :)
Sov halvhyfsat så lite lyckades jag bryta mönster. Lite.
Samtal med min onkolog, inget konstigt med det alls. Hon klämde på hals, i armhålor och brösten... och hittade inget anmärkningsvärt. Phu. Stort phu.

Sedan gjorde jag något dumt. Jag frågade när man oftast får återfall... efter hur många år? Svar fick jag - "Vid två och fem år efter avslutad cytostatikabehandling kan man se en topp" Återfall kan ske när som helst men flest återfall sker alltså vid två och fem år.

Jaha, så var det med det.

Varför frågade jag?

Sabla pucko jag är!

Dags igen

Snoppogekoll i morgon - blääää, läskigt men vad bra att de håller koll!

Oron kommer som vanligt, även om den inte är lika stark som tidigare.
Allt förbleknar. Tro om det komemr en tid när jag kommer att känna mig lika odödlig som jag gjorde innan snoppogan? Knappast, nu känner jag ju till verkligheten på ett helt annat sätt. Innan var jag ganska blåögd och förskonad från att bli påmind om min egen dödlighet. Trots mina tidigare resor ner i djupa mörkret, liknar snoppogan inget annat. Den har sin egen klass, sin egen nivå av absolut skrämselhicka. En rädsla som jag aldrig kan glömma. Även om den bleknar en aning. Med tiden.

Så nu påminns jag av det gamla spöket - det blir tydligare i sin skepnad. I morgon ska det tas prover, klämmas och pratas. Medan jag håller andan i mina tankar. Jag ser fram emot hemresan fråm sjukhuset och lugnet som kommer att spridas i min kropp. Har redan bestämt att det blir så. Lugnet i kroppen.

Först en arbetsdag med elever, som kräver hela min tankeverksamhet. Tack och lov. Om jag nu över huvud taget har en fungerande hjärna i morgon. Vet ju att natten innan koll inte brukar bjuda på särskilt mycket sömn. Invant beteende som kanske kan brytas denna gång?

Ja, klart att det mönstret kan brytas - mönster är ju till för att brytas. Jag kommer att sova gott i natt! :)

Speciellt för dig, Sandra!

Från en otroligt rolig blogg, kvinnan som skriver är halvt galen.
Det gillar jag.
Kolla in videosnutten men kolla framför allt in bloggen.
monasuniversum.blogspot.com

Räven

Livet går verkligen vidare.
Det är jag enormt tacksam för.
Spöket lurar bakom hörnet, jag känner det men det blir mer och mer genomskinligt.
Genomskinligheten blir mindre när jag blir påmind av olika orsaker.
Men jag passar på att leva livet.
Som sig bör.

Sent dök den upp. Rävungen. Sugen på kvällsfika tror jag minsann.
Och visst fick den lite i magen.
Dumt kanske men ingen ska behöva somna hungrig.
Tyckte sonen.

Han var lycklig.
Matade räven från handen.
Coolt!

Samma...

... fast olika...

Jag älskar dem alla!

Utsikterna alltså...





Härom dagen var klanen samlad och det blev låtsaskrig för barnen. Grannflickan 4 år deltog och när sonen låtsades slå sin kusin med lasersvärdet kissade grannflickan på sig av rädsla. Fast gick hem och bytte kläder och kom sedan tillbaka.

Redo för nya äventyr.

Månen

Månen var helt fantastisk i natt när vi körde hem från stan, efter bion. Klockan närmade sig midnatt och månen skapade en magisk stämning. Vi har alltid en otrolig utsikt!

















Vid sådana tillfällen vill jag ha en riktig kamera - som kan fånga "the moment".

När jag ska visa hur fina mina ärr har blivit vore det också bra med en sådan kamera... men ni kanske kan ana de fina ärren? Och kolla håret - det växer som ogräs!

Det är några...

...som då och då mailar mig och berättar sin historia.
Frågar mig till råds om olika saker.
Saker som ni vet att jag redan gått igenom.

Det är för er skull bloggen finns kvar.

Jag är så tacksam över era mail - även om jag önskar att ni slapp befinna er i den situation ni gör.

Den där jäkla "situationen" som ingen vill befinna sig i.
Snoppogehelvetet.

Av hela mitt hjärta önskar jag er en mild resa.
Behandlingstiden går fortare än vad man tror och snart kommer ni att bli starka igen.

Många varma styrkekramar
SnoppogeMalin :)

Rätt till?

Har jag rätt att planera för en framtid eller måste jag hela tiden tänka på att jag har risk för återfall?

Vem bestämmer det egentligen – och är jag blåst om jag själv bestämmer att jag vill leva mitt liv som frisk?
Leva som om jag inte har risk för återfall.

Vem som helst kan få snoppoga. När som helst.
Vem som helst kan bli överkörd av en bil eller snubbla och ramla så illa att livet tar slut.

Vad som helst kan hända.
Vem som helst.
Visst måste jag leva mitt liv som vem som helst?
Vad är det annars för mening?
Med att leva?

Droppar

Piggare nu - det är skönt.

Fortfarande sol ute men oj vad det blåser, vågorna kastar sig upp mot klipporna och trots att det är cirka 50 meter ner till vattnet så känns det som om vattendroppar snart kommer att stänka på fönstret där jag sitter.

Alla väder är så fantastiska här ute!

Tjurigt blåst

Det är märkligt och dumt vad puckad jag kan vara.
Tjurig på ett blåst sätt liksom.
För vilken smart person tillbringar dagarna i den varma solen genomförkyld?

Försvarar mig med att jag inte har suttit och solat.
Men inser sedan att det nog är värre att slita med att
- lasta stenar och släpa dem 50 meter i skottkärra. I uppförsbacke. Lastar av.
- donar med. Skittunga stora stenar. Flåsandes andfådd.
- kratta jord och så gräs.

Jag borde ha varit i skuggan.
Eller inne.
För jag hostar nästan lungorna ur mig nu.
Snorar.
Och jag tror att febern är tillbaka.

Dumma dumma jag

Spindeldagen

En spindel (abnormt stor och läskigt gulbeige) en millimeter från min handled på handtaget på solstolen. Jag rusade upp och hämtade vattenslangen och duschade bort den från stolen. Satte mig sedan i den andra solstolen.

En annan spindel hoppade - verkligen hoppade - och landade på min hand. Hej reaktionsförmåga - smack sa det så flög den vidare i livet med ett jättehopp.

Massa spindlar i olika storlekar på de båda altanerna.
Går aldrig barfota men skulle det mot förmodan hända så står jag aldrig still. Om jag hoppar och studsar med fötterna håller sig spindlarna undan.

Toalettbesök och sedan direkt in i duschen. När jag färdig kliver ur duschen ser jag en jättemördarspindel sitta på väggen bakom toaletten. Vilket betyder att den kunnat hoppa ner på min rygg. Eller i mitt hår. När jag satt på toa. Hemska tanke. Jag bad spindeln - högt - att ge sig ut i naturen. Sa att den fick fem minuter på sig. Gick ut ur badrummet. Återkom fem minuter senare och konstaterar att spindeln utmanar ödet. Eller är döv. Ger den ännu en chans men ingen förändring sker. Hämtar fyra dagstidningar, rullar ihop dem och slänger dem mot spindeln med kraft. Spindeln mosas och väntar nu där på väggen på att Kärleken ska komma hem. Någon måste ju ta rätt på spindelmoset och alla tidningar som ligger slängda runt toaletten.

Själv sitter jag i soffan med fötterna uppdragna under mig. Skriver och kollar ut på havet där en stor motrobåt brummar förbi med hög musik spelandes. Funderar över den spindelrika dagen och konstaterar att det är bra träning. Förr hade jag befunnit mig i stan för länge sedan.

Mer tårar

Tänkte nog att det är lika bra att bre på med tårar när jag ändå är igång.

Därför har jag precis sett I taket lyser stjärnorna

Kan påstå att kudden är genomblöt av tårar.

Och kanske lite snor...

Vila i frid, B!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd nog att inse skillnaden…

Samtal mitt i lunchen, köttfärssås och spagetti utblandad med salta tårar. Många salta tårar. Jag fick veta att en av mina bröstsystrar från vår vecka i Alfta i höstas blivit offer för cancern. Hon jag träffade på onkologen i mitten av april. Goa B med sin stora kärlek till sin familj. B med glimten i ögat och sitt jävlar anamma som jag hann se trots att vi knappt hann lära känna varandra.

Död inom några månader, kunde jag ha funnits för henne på något vis? Minsta lilla vis? Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.

Åh, vad jag känner för henne och hennes familj. Cancern är obarmhärtig och fy faaaan vad ledsen jag blir. Men jag väljer också att inse att jag inte är hon. Det väljer jag för att inte gräva ner mig i oro över en massa "kanske" och "tänk om" som dyker upp utan att jag får en chans att parera. Jag är frisk och jag ska ta mig fasen njuta av varje sekund av mitt liv. Även när jag påminns om livets skörhet.

Mod att förändra det jag kan - det är modigt att våga välja livet. Modigt att slåss mot rädslan och närheten till döden. Jag är modig även om jag tillåter mig att bryta ihop ibland.

Jag reser mig igen – för jag tror att jag har förstånd nog att inse skillnaden!

Taskig planering!

Att få feber och ont i halsen när Kärleken är bortrest. Dumt. Orutinerat. Vem ska badda min panna och hämta vatten? Göra mig nyponsoppa med glass i? För det ska man ha när man är sjuk. Jag tror att innehållet i min snok har förflyttat sig till min hals. Tänker inte förklara närmare men kan konstatera att det är otroligt äckligt att hosta.

Det är faktiskt första gången som jag blir riktigt sjuk sedan jag återhämtade mig från cytostatikabehandlingen förra våren/sommaren. Jag har alltså inte varit riktigt sjuk på över ett år.

Tro om det fungerar som med mensen?
Den försvann ju under cytostatikabehandlingen och kom inte tillbaka förrän flera månader efter behandlingen var klar. Men kom gjorde den. Trodde fasen att jag skulle bli tvungen att åka till sjukhuset för påfyllnad av blod. Så mycket blödde jag första gången. Tog mig knappt ur duschen och trosor, matta och handduk var totalt förstörda. Genomblodade.

Tänker dock inte bli otroligt sjuk. För i morgon kommer Osloboende bonussyrran Anna för att umgås och det var evigheter sedan vi gjorde det. Fattas bara att jag är risig då.

Sicken fantastisk helg vi har haft. Sol hela midsommarhelgen, vi har verkligen njutit. Kanske som mest när brorsan skickade hagelbilder från Göteborg… nä, skojar bara och önskar verkligen att alla fått njuta av vackert väder under midsommar.

Midsommar firades med goda vänner och viss tid tillbringade vi alla med övriga i sommarstugeområdet. Dansa runt midsommarstång, leka lekar, äta korv och prata skit med alla ingick. Det hoppades säck, spikades i spikar och sprangs med ägg. I fjol spottades det gröna godisgrodor och det såg ju så roligt ut, så det var synd att det inte var med i år.

Årets dans






















Sonen premiärbadade.
I 11 graders värme (kyla).
Och han badade vid sju olika tillfällen under två dagar.Kärleken var då också tvungen att bada för att inte bli retad av sonen för att vara en badkruka. Kärleken tyckte att det var aningen kallare... och att det var mycket skönare att ligga i bubblet...





































Sedan en bild från balen på min vackra dotter





















Att ta studenten har varit slitigt, då de har firat i mer än två veckor... Men dagen de gick ut på trappan var den sista i sviten...






















Söta syrran Mia var såklart med och firade!






















Söte Prinsen har också haft skolavslutning





















Och liksom i fjol har vi matat Alpackorna - de är ju ursöta även med mat i mungipan!






















Många bilder blev det men här kommer slutligen ett kort med blå himmel, flaggan i topp och nubben redo. Och jag i mitt ostyriga hår.

Puss på er

Skandal eller inte?

Skandalfyllda saker har skett i vår stad.
Tycker vissa.
Andra tycker att det är mänskligt.

Min åsikt är att alla kan få en "snefylla" (been there done that...)
Men att vara rektor och få en tokfylla på studentbalen?
Är det ok?
Visar det bara att rektorn är mänsklig?
Eller har han ett större ansvar?

Dansa med slipsen knuten runt huvudet... tungan hängandes ner på hakan... dansjucka med tjejerna... och slutligen bli tillsagd av just en elev att det är dags att gå hem. "Tänk på att du kommer att ångra dig i morgon".

Då var klockan 04.00.
Efterfesten pågick i stadsparken.
Men då lyssnade rektorn och gick hem.
Till slut.

Nu är han avstängd för utredning.
Tro vad de kommer att komma fram till?

Någon kreativ människa har använt sig av filmen om Hitlers sista dagar och satt ihop ett massivt påhopp på olika människor i vår kommun. Kanske inte så kul för er som inte känner till personerna men jag lägger in den i alla fall. Hur som helst är den bra gjord.

Jag får dock rysningar bara av att se den där förbaskade Hitler. Läser just nu Mannen utan öde av Imre Kertész (Nobelpriset i litteratur 2002) och som vanligt blir jag så ledsen och arg när jag läser om andra världskriget och alla sabla puckon som kunde förstöra världen så. Grrrrr...

Tankar i dubbel bemärkelse

Jag tankar för fullt. Har gjort sedan studentspektaklet var över i torsdags kväll. Tankar in kraft genom nära och kära, utsikt, bubbelbad, pussar och varma andetag i nacken av Kärleken, middag på Höga Kusten-hotellet - så gooood mat, lite Sörpa och nu slappa i soffan, glo på film och ändå ibland kasta blickar ut mot havet. Dubbeltanka.

Fast dubbelbemärkelsen var egentligen det faktum att jag insett att när det blir för mycket för mig fastnar inte information eller tankar och det är faktiskt så att jag mycket tydligt upplever att det andra säger eller det jag försöker belasta min hjärna med bara liksom studsar mot hjärnan likt en studsboll och flyger ut igen.

Jag fick lösa det med att skriva lappar och nu börjar förmågan att åervända igen. Tack och lov, för det är grymt irriterande.

Anna-Karin, träningsvärken satt mest inom det område man använder att sitta med. Plattarselet alltså. Kan finns viss chans att plattarselet höjt sig någon tiondels millimeter. Whohoooooo...

Plattarsel

Det är illa när till och med Björn Borgtrosorna skär in i rumpspringan. Då vet man att det platta arselet är ett faktum. En deprimerande upptäckt.

Igår red jag på Islandshäst och det var då jag ventilerade mina funderingar med de övriga som red. Det framgick aldrig om de har samma problematik så det kan mycket väl vara så att jag är den enda med Björn Borgtrosor som skär in i arselet. Plattarselet. (Tur jag har kille;)

Jag har inte ridit på tio år så idag började plattarselet att värka mucho. Det kan hända att jag inte tar mig ur sängen i morgon, vis av erfarenhet vet jag att andra dagen efter konstig ansträngning är värst. Stora studentdagen i morgon så jag får så lov att kliva upp.

Det var vissa stunder idag som jag funderade på att gräva en grop, krypa ned och krafsa igen jorden över mig. (Inte allvarligt menat!!!) Tänk att den tanken slog mig aldrig när jag fick cytostatikan och jäklar vad jag mådde som en påse skit då. Ofta.

Idag mår jag som en prinsessa i jämförelse. Jag är grymt lycklig över att få göra detta för dottern under studenten. Få uppleva allt. Det är en fin förmån.

Konstaterar bara att det är ett jäkla slitgöra!

Igår och idag...

Fortfarande totalt ordnat kaos i mitt liv. Känner mig trött hela tiden grinfärdig, glad och galen om vartannat. Idag vill jag lova att jag har svurit som fan på snigelförarna framför mig. De är idioter och jag är bäst... hrm... finns viss risk att all stress är blandad med pms också. Bara för alla att hålla sig undan ;)

Men en kvart låg jag i nya bubblet igår. Sedan kliade det i kroppen och jag rusade upp och in för att göra klart ett grattiskort.

Sandra kräver foto på mig i poolen men jag kan bara åstadkomma ett på Kärleken nu. Hittar inte sladden till kameran men jag tog ett med mobilen också och den sladden hittade jag. Så här är han, karln i mitt liv som också är en äkta byggare Bob. Vi har hög järnhalt i vattnet, därav lite brunt men det har avhjälpts idag. Lite mer snickerier är det kvar men det mesta är gjort. Vad säger du, Sandra, kommer du och badar i sommar?


















Sen handling idag på Coop och tänk att jag var tvungen att dra fram tranbärsjuicen liksom under en massa andra juicer. Stoppade ner två juicer i vagnen och vände ryggen mot juicestapeln och gick. När det plötsligt brakade och splashade bakom mig. När jag vände mig om låg hela stapeln med säkert 30 jucikartonger - enliters - på golvet. Det fullkomligen forsade tranbär och lingon ur de trasiga förpackningarna.
Jag hämtade torkaupphjälp och drog som en avlöning därifrån.

Men sedan smög jag tillbaka och knäppte ett kort med mobilen.

För din skull, Sandra!

Det är galet nu med allt.

Vi håller på som vettvillingar i stugan med altan, bubbelbad, slipa och olja trädgårds- bord och stolar. Jag har redan svurit på att det är första och sista gången trädgårdsgruppen får tutenuttbehandling, nästa år blir det ny grupp i plastrotting. Varför lägga ner en massa tid på att slipa och pensla när man kan sitta i en solstol med en god bok och ibland flukta utsikt?

Förutom detta har skyltar gjorts, gräs såtts, berg spolats rena med högtryck, kort scrappats, en naturstenstrapp byggts.

Efter frukost har vi dragit igång och framåt åtta – nio på kvällen har vi gett upp.
Min kropp värker och jag tog mig knappt ur sängen i morse.

På torsdag tar dottern studenten, sedan kan lugnet infinna sig. Längtan är stor, vill jag lova. Efter lugnet alltså. Tror dottern längtar också för hon börjar bli ganska mör av allt festande.

Det roliga var att en humla blev kär i vår elgräsklippare… jo, det är sant! Humlan hängde på länge och trodde nog att gräsklipparen var en stor och härligt surrande humla.

Det härliga för oss är att ikväll blir det premiärbad i bubbelpoolen. Jag och Kärleken kommer att sitta där och njuta av värmen runt kroppen. Samtidigt ska vi njuta den enormt vackra utsikten.

Jag håller också på att utreda frågan om en egen hemsida, för att där kunna ha kvar denna blogg plus starta en ny. Tar tag i det när allt ståhej är över.
Hörs!

Krasch?

Ända från början… då när det konstaterades att jag hade den sabla bröstcancern… så läste jag om och pratade med folk om tiden efter behandling. Redan då fick jag reda på att när allt omhändertagande var över – alla behandlingar och omgivningens omtankar och frågor – då kan man rasa i måendet.

Man är van vid att under en längre period kontinuerligt besöka onkologen för behandling. Så en dag så står man där och inser att behandlingarna är över. Omgivningen tycker, sedan länge, att man är frisk och det vanliga livet är i full gång.

Så vad händer? Jo, psyket som legat i träda vaknar till, inser plötsligt vad som har skett och brakar samman. Krasch liksom. Dunder och brak.

I fredags när jag fick den sista behandlingen så informerade mig sköterskan om det. Just ja, tänkte jag. Hon sa att det kan ta ett par månader. Innan det sker. Antar att hjärnan är lite trög eller kanske cancerbeskedet var en sådan chock att det tar tid för hjärnan att koppla.

Men det var ju på grund av att jag visste detta som jag direkt kontaktade en kurator. Pratade av mig chocken där i början. Så jag har inte tänkt att jag ska braka om ett par månader. Jag tycker definitivt att det räcker med det pissiga mående jag har haft utan att det ska ta mer tid av mitt liv nu när allt är klart. Hur som helst så är det här en viktig del av hela resan, så det kändes viktigt att delge er detta. Så nu vet ni. Ni märker om fortsättning följer i frågan.

Som sagt så finns det inte med i min planering…

Sorg och glädje

”Vänta, jag vill visa dig en sak”, sa han när vi skulle gå ut ur rummet. Med hans ord blev stämningen högtidlig och jag kände starkt att det var något väldigt viktigt jag skulle få se. ”Du har visat mig ditt ärr så nu vill jag visa mitt”, fortsatte han och började ta av sig.

”När jag var tolv år var min pappa och jag ute när det plötsligt började falla bomber. Innan jag hann reagera så försvann världen”. Han tog av sig sin huvtröja, vars huva jag alltid sett honom ha uppfälld. Efter det drog han av sig kepsen och sedan var bara scarfen kvar. När han knöt av sig scarfen insåg jag att det ärr jag var på väg att få se skulle innebära massor. Då, nu och sedan för alltid.

Halva skallen var utan hår, fylld av ärr efter brännskador. Nacken var också sådär vit- och hudflammig, som jag sett på andra brännskadade. Det hår som var kvar hade han låtit växa, för att det skulle täcka de ärriga områdena. Jag sträckte fram handen där jag stod bakom honom. Rörde vid hans nacke och kände en sådan olidlig sorg.

När jag satte mig framför honom igen blinkade jag om och om igen. Blinkade för att stänga inne alla tårar som ville ut.

”Min pappa dog på en gång. Jag brann i huvudet och på ena benet. Så hamnade jag på sjukhus. Jag stannade på sjukhuset i tre år, sedan var jag frisk. Min bror fick leva på gatan. En dag kom min mormor och hon hade pengar. Vi tog oss till Etiopien och plötsligt var vi här i Sverige”.

Någonstans mitt i allt detta vällde mina tårar över och jag fick viftandes med handen framför ansiktet försöka hejda dem.

Han tittade på mig med ögon som sett för mycket.

Jag tackade honom för att han delgett mig det svåra. För hans tillit. Han är en otroligt fin kille som idag vet att han klarar allt han bestämmer sig för. Det har han lärt sig den tuffa och jävliga vägen.

Mina små ärr berättar en helt annan historia, som kan upplevas som futtig i jämförelse. Men båda handlar om skräck för döden. De handlar om att ta sig igenom, om att gå vidare och att på vägen utvecklas.

Idag har jag fått min sista behandling och nu fortsätter livet framåt!

I morgon!

Sista behandlingen, äntligen!
Ett år av Herceptin över.
Ett år och åtta månader av operationer, cytostatika, strålningar och Herceptin över rättare sagt.

Tänk att man lär sig leva med det mesta.

Nu lär jag mig att leva med allt jag lärt mig.
Allt jag levt med.
Det jag tyngts av.
Allt jag berikats med.
Det är mycket att lära sig.
Samtidigt som jag lär mig ännu mer.
Fast inte i samma mängd eller i samma fart förstås.
Jag fortsätter dock svampa (suga i mig allt jag kan ;)

Kolla in det fina ärret - kortet är taget två veckor efter borttagning av porten.
Lite blåningar men de är snart borta.

Apropå

padda...

















... så hittade vi denna under ett cementblock när vi grävde för altanen.

Förresten, visst låter det bra när jag skriver "vi" om allt som görs i gräv, snickar - och byggväg? Måste väl avslöja att jag inte grävde... det gjorde Kärleken och en kompis till honom. Kompisen hade en grävmaskin, som jag verkligen ville köra.

Konstigt nog fick jag inte det.

Men jag fick gräva och fixa med andra saker.

Dagens padda

Två timmar lång lektion med samma elev avklarad.
Vi slog följe till kopiatorn för att hämta ett papper jag skrivit ut.
Som eleven behövde.
Två trappsteg upp så snubblade jag och föll raklång.
Där i trappan.

Tänk om jag förutom slagit ut tänder/krossat näsan/fått fläskläpp?

Fast det räcker långt att ramla och förmodligen se ut som en riktig padda.

Visst är det lustigt att det är så pinsamt att ramla?
Fort upp - se sig om kring - kan någon ha sett?

Jag lovar att eleven såg i alla fall...

Illusion

Hur cool är inte Joe Labero?
Jag är fortfarande fascinerad över det mesta han gjorde.
Egentligen inte ett dugg intresserad av trolleri men detta fångade mig.
Jag tycker till och med att det var värt pengarna, 1390 kr för sonen, Kärleken och mig. Det enda jag inte blir såld på är korttricken.
Men allt annat - jisses hur fasen går det till egentligen?
En tjej spetsad, en anka, fåglar och fan vet allt annat han trollade bort... Ja, det var så många olika trolleriprylar och jag fattar inte ett skit av något. Hur gör han?
Fast veta vill jag ändå inte.
Det är ju liksom roligt att inte veta allt.

Att däremot veta att sladden till kameran är i stan och det sedan visar sig att den ändå är i stugan. Och upptäcka det när jag är i stan. Det är irriterande.

Meditation

Hjärnan vilar ganska mycket när man arbetar hela dagarna.
Otroligt bra meditation försiggår alltså här under dagarna.
Kroppen tränas dessutom massor av allt slit och släp.

Ryckt och knipsat rötter efter grävningen, där det ska bli gräsmatta. Råkade knipsa ett par maskar också i farten - äckligt!
Spolat av berget med högtrycksspruten, jagade en spindel med vattnet för att jämna ut det faktum att spindeln i sängen skrämde mig så.
Planterat lite olika grödor. Gjort supersöta smålappar, satt dem på bambupinnar och stoppat ner... ska knäppa kort så ni får se.
Rensat rabatterna från ogräs - fifan vad tråkigt och hur vet man egentligen vad som är ogräs? Gräs vet jag vad det är... bra va? Så det drar jag bort i alla fall. Känner att min ogräsådra behöver utvecklas. Lite.

Hållt i nåt snöre åt Kärleken som bygger altanen. Mer hjälp än så vill han inte ha än så länge... hmm... när det är dags att skruva då ska tydligen jag rycka in.

Jag gör en - vad jag tror kommer att bli - en supercool skylt till dotterns student. Kan inte lägga ut någon bild på den förrän efter den 10 juni, hon ska ju inte få se den förrän på den stora dagen... så det får väl bli på den nya bloggen...

Så jag mediterar för fulla muggar - vad gör ni? :)

Gömställe - invirad!

Invirad i sängöverdraget.
Som vi har för att hålla sängkläderna på plats,
när vi fäller upp sängen.
In i sängskåpet.

Invirad i sängöverdraget låg den.
Spindeln.
På lur.

Kärleken fick söka igenom ALLT i sängen och runt omkring sängen innan jag vågade krypa ned. Det hördes djupa suckar från Kärlekens håll och det besvarades med tystnad men bestämda ögon från mig - liksom "ta hand om detta om du någonsin igen vill dela säng med mig".

Jag som alltid sover naken drog på mig strumpor (om spindeln skulle få för sig att krypa på tårna...) och trosor (hemska tanke om den skulle försöka krypa omkring där liksom... tog trosor som var knallgula om det skulle finnas minsta chans att blända spindeln...). Tröja åkte också på och med detta kände jag mig garderad. Hyfsat i alla fall. Svårt att hindra om tingesten kryper in i näsborren... eller örat... men jag drog gränsen vid att tejpa för näsborrar och öron. Tror att Kärleken var lycklig över det i alla fall. Kan lova att det tog tid innan jag somnade.

All heder till Kärleken som lyckades häva sin lust att i smyg småpilla mig på armen eller kinden. Fast det är klart, han värderar ju livet högt. Tur för mig. Och för honom.

Så låg den hela tiden inne i sängöverdraget.
Hade förmodligen tänkt hoppa på mig vid bäddningen.
Som jag överlät till Kärleken.
Jag är väl inte dum...

Bestämt och klart

Bestämt och klart
Att om en vecka, när jag fått min sista behandling så skriver jag det sista inlägget. Då är ju den resan slut och på något vis också bloggen.

Dags för nya tankar.
Framåt liksom.
Men som några tyckte så låter jag bloggen ligga kvar.

Funderar på om jag ska starta en ny blogg.
Om byggandet och resten av livet.
Men har inte tänkt klart.
Känns kanske lite väl egenkärt men varför inte vara det egentligen?
Jag vet inte ännu.
Något jag vet är att sommarstugan vore ännu trevligare utan den spindel som jag vet ligger på lur någonstans under sängen.
Eventuellt i sängkläderna.
Tomas hälsade på och fick en hysterisk order om att ta bort den.
Men han fipplade med tillfångatagandet och spindeln drog snabbt iväg på kurragömmalek.
Väntar på mig såklart.
Väntar på att få krypa på mig.
Kanske ta en tugga...
Gahhhhhh

God natt

En skäggig gubbe med en massa dockor.
Iförd nattlinne och en tillhörande mössa.
Minns en docka som alltid pinkade och ropade "fäääärdig".
Har också något minne av att gubben i nattlinnet (Beppe Volgers) sprang runt på en gräsmatta. Men jag minns inget mer.
Det kanske jag ska vara glad för?
Fast, som sagt, jag minns inte.
Det känns märkligt nu men jag gillade det när jag var liten.
Minns ni?









Tror jag kryper till kojs, John Blund har redan kastat sömnpulver i ögonen på mig.
Det märks kanske.

God natt
&
Sov gott

Bollar i luften

Skallen håller på att sprängas och det humöret har den varit på hela dagen. Nacken och axlarna är också värkiga. Griniga liksom. Jobba har jag gjort i alla fall. Många elever som är på g nu och behöver ganska mycket stöd, så det är inte läge att vara sjuk. Kärleken säger att jag har feber men jag ignorerar honom.

De senaste veckorna har jag varit fylld av någon sorts segervittring. Ingen hybrisvarning utan bara en ärlig tokglädje. En fantastisk glädjefnattande känsla liksom. Att snart är den otroligt påfrestande resan över. Hur firar man det om inte med en riktig brakfest?!

(Åh, jisses, vi har helvetesprogrammet "Färjan 2" på och just precis nu pratar en kille med en röst som låter som om han nyligen blivit kastrerad... egentligen är han hes men tjejigt piphes... han låter så rolig att jag asgarvade rakt ut.)

Brakfest ja... smider planer, skriver gästlista och ser framför mig lite akustisk musik med några vänner som är bra på att spela och sjunga som inramning till det hela. Tokiga lekar, gott att äta och dricka. Ett stort tält där folk kan slagga eftersom vi bor lite utanför stan.

Visst vore väl det ett bra sätt att fira livet?!
Nu måste jag bara be de sjungande vännerna.
Och styra upp allt annat.

Och dottern som tar studenten också.

Kan bli många bollar i luften nu...

Lever i drömmens verklighet

Vilken fantastisk helg! Norge vann - såg jag idag för jag orkar fanimig inte titta på spektaklet. Stängde av vid inledningen när någon kille sprang genom väggar och flög i luften. Valde att prata skit i stället med goda vänner, som var på besök!

Ja, helgen i övrigt. Sol, goda vänner och familj på besök. Bullar, hallonpaj, små kladdkakor med gegga i – tokgott – och smörgåstårta. Ja, jag har fyllt år och vi tillbringar helgen i stugan. Är nog utflyttade nu kan man säga. Det grävs som bara den och det ringer i min skalle av grävarens ljud och skrapandet av skopan i jord och berg. Förbereder för altanen. Med bubblet i.

Jag minns när jag och min bonusmamma åkte runt i bygden för att kolla in sommarstugor. Åt henne. Jag minns att jag önskade att jag någon gång skulle bo vid vattnet. Bo där jag såg och hörde vattnet. Men jag trodde aldrig att det skulle bli så. Då var jag kring 20 år.

Efter massor med år (är ju en kvinna och pratar inte om ålder egentligen men… 19 år senare…) har jag nu min sommarstuga. Jag hör och ser vattnet. På nära håll.

Till på köpet ska jag få bo såhär året runt. I ett nytt och fint hus.

Jag är extremt lycklig över detta.
Jag är också extremt fascinerad över livets motsatser. Att jag mitt i rädslan för döden, mitt i mina behandlingar ändå vågade tro på en framtid. För ska jag vara ärlig så vågade jag nästan inte köpa stugan på grund av att jag inte trodde att jag skulle få mer tid.

Det var ju då när kroppen värkte av cellgifterna så jag trodde att jag skulle dö av värken. Då när vi tittade på stugan och jag knappt orkade ta mig fram 50 meter. Då när ollonskallen glänste och fiskögonen plirade.

Nu när vi ska bygga så ramlar hjärnan tillbaka i dessa tankar.
Någon microsekund då och då.

Men jag inser att jag inte vore klok om jag sa nej till detta.
Hur dumt vore det inte att försöka stanna livet liksom?
Sätta stopp och gräva ner sig i rädslan och alla ”om”.
Vara otroligt patetisk.
Göra mig till ett offer.
Förstöra den värdefulla tid jag har här på jorden.
Nä, det är jag som bestämmer hur bra jag vill att mina dagar ska vara.
Jag som bestämmer hur glad och lycklig jag vill vara.
Jag tar kommandot.

Och jag är så jävla smart att jag njuter av vareviga sekund!

Lite kär

Om man är känslig för plåster kliar det en del med värsta stora plåsterlappen. Slet bort den idag och nu känns det bättre.

Hörrni nu är det nedräkning till sista behandlingen.
Jabbadabbadooooo!

Förresten så är jag lite kär i Norges bidrag till ståhejet därborta i Moskva. Han har liksom det och jag går stenhårt igång på låten. Vem trodde att jag skulle gå igång på fiolspel efter brorsans gnekande under uppväxten? Det var ju fan tortyr!

Alexander vill man lyssna på... (sorry brorsan) :)

Portfri!

Lite läskigt var det.
Och jag trodde - när jag låg där - att de inte alls gett mig någon tisdagsfylla.
Lurad.
Fast när vi skulle gå ner i garaget vinglade jag och sa konstiga saker.
Vill också minnas att jag under operationen pratade med läkaren och sköterskan om mina bröst och vad märkligt det är att det bröst de har tagit bort snoppogeknölen ur har blivit större och inte mindre. Mindre borde vara logiskt. Men icke.

När jag kom hem small jag av i soffan. Som en hemmafru som smygsupit och däckar mitt på eftermiddagen. Så kändes det. Nästan.

Såhär kändes det innan operation. Tänkte stanna i rullstolen i garaget. Ett tag i alla fall.





















Kunde inte ta några bilder under operationen, som jag planerat. Det sterila skulle nog inte uppskatta min bakteriehärd hos mobiltelefonen. Så jag knäppte kort efteråt. Sköterskan håller i porten som har suttit i mig i 1 1/2 år. Sedan var jag bara tvungen att ta en bild av allt klägg på operationsbordet. Ni som är känsliga för blod får blunda. Slutligen en bild av en portfri Malins bröst och hals. Bara ett förband som kliar.

























Det läskigaste under operationen var när läkaren skulle sy igen och upptäckte att bedövningen slutat verka. Jag studsade på britsen och skrek. Läkaren bedövade mer. Så sydde hon på nästa ställe och jag studsade och skrek igen. Tre bedövningssprutor till fick hon sätta. Sedan gick det finfint.

Vävnaden satt fast runt slangen men det gjorde inte alls ont att frigöra den. Det bara kändes att de grötade runt. Jag låg bakom ett jätteskynke. Såg ingenting.

Läkaren höll koll på mina fötter. För varje gång det gjorde ont krullade sig tårna.

Tiddelipom

Ultraljud på hjärtat i morse och det visade sig att lilla hjärtat sköter sig mycket bra. Det är skönt att höra att inte Herceptinet påverkat mitt hjärta. Jag har hört om en del vars hjärta inte klarar Herceptinet och därför inte kan få den behandlingen. Det är enormt dumt.

Förutom att hjärtat mår bra av Herceptinet är det dessutom skönt att veta att mitt hjärta är ett friskt hjärta. Med tanke på att min pappa dog av ett kasst hjärta när han var 49 år. Jag är tacksam över att mitt funkar som det ska!

Ett stort delmål infaller i morgon.
Då är det dags att ta bort min port-a-cath.
Ett och ett halvt år sedan den sattes in.
Och äntligen ska den bort!


Inget mer skav av bilbältet... kommer att kunna ha lite urringat utan att en liten dosa syns. Med en slang som startar vid koppen och går upp mot halsen, över nyckelbenet... Det har inte varit snyggt.
Så här ser det ut

Men ärren har läkts fint. Ser ni ett ovanför porten och ett ovanför nyckelbenet? Och slangen där emellan? Ärren har bleknat ordentligt men i morgon får jag ett färskt där nere vid porten. Där öppnar de och drar ut hela härligheten. Gahhhhh...








Detta är den lilla funktionella prylen som har kamperat med mig så pass länge. I morgon gör jag slut...









Men förbaskat bra har den varit, faktiskt! Fast att äntligen få vara utan den är ju så mycket bättre. Tiddelipom liksom.

Har dock lite ångest inför den lilla operationen.
Eftersom de tar ut porten när man är vaken.
Bedövar lite bara... ;)

Så idag efter ultraljudet gick jag in till kirurgen och pratade med en kvinna. Hon lovade att de skulle stå beredda med olika medikament för att jag skulle få en liten trevlig tisdagsfylla. För att minska äckelkänslorna och den lilla ångesten.

Jag ska också be dem slita bort det lilla utåtstående födelsemärket när de ändå är igång. När jag ändå är bedövad och väck i skallen.

Jag och Kärleken tog en prommis efter middagen. Det behövdes tillföras lite frisk luft och vackra vyer till min hjärna, som är fullproppad med slaskiga, ärrade och slangiga blodtankar. Längst bort kan man se Härnösands enda slalombacke. Där bortom Södra Sundet, Bottenhavet...

















Blev lite lugnare.
Tiddelipom

Skinn

Nu börjar skinnet på fingertopparna och hälarna liksom luckras upp. Skivar sig och smular sig. Hälarna är som en främmande planet där man får kämpa sig fram varje meter på grund av alla sprickor. Svinga sig över...
















Främmande planet... som inte är en främmande planet utan vulkanen Poas i Costa Rica. Om man ser hälarna såhär blir de ju fantastiskt vackra.
Men vackert kan vara ont.
Och irriterande.

Och jag smörjer med feta salvor, klär in fötterna i plastpåsar och strumpor utanpå. Hasar runt i lägenheten. Prasslar och glider. Håller på att slå ihjäl mig av halkan där inne i påsen. Plastpåsen liksom fastnar i skinnet efter ett tag. Svår att få av men hälarna blir fina och känns mer som mina och inte en främmande planet. Ett tag.

Vilken jäkla tur att jag bara har en behandling kvar!

Min prins

Som om någon bankat mig i skallen upprepade gånger och använt kroppen som en deg. Knådat, rullat och bankat på. Slängt ner i bakbänken. Så kändes det när jag vaknade. Det tillsammans med det vanliga gjorde att det blev ganska tungt att ta sig ur sängen. Området kring bröstet och armhålan som är opererat är stelt och gör skitont varje morgon. Jag behöver liksom komma igång innan det släpper. Om då kroppen är extra trött blir det svårare. Suck, jag är inte ens 40 och det är dessutom 1 1/2 år sedan jag opererades...

Klockan 07.15 var sonen färdig att gå till skolan. Han sa att han skulle läsa en kvart och sedan gå.

Ja, klart jag frågade varför han tänkte gå så tidigt.

"Jag har några mattepapper jag vill göra färdiga", svarade han.

Han är nio år, fyller 10 i oktober. Och han tar ansvar för sina studier. Det är helt otroligt vad mammahjärtat sväller av stolthet. Min prins.

Bra dag!

Scenario:

Min kompis, nämner inga namn... men det är hon som inte kan träffas för att hon måste kolla på Aschberg och Gertstjärt på tv... jag trodde att det var någon hockey hon inte kunde missa. Tji fick jag. Jisses.

Hur som helst. Denna kompis dog nästan när jag berättade på telefon att jag skulle på förleläsning med Niclas Wikegård. Hon vrålade "Jobba, jobba, jobba" så att jag inte kunde höra på det örat på flera dagar ;) Tydligen så brukar/brukade Wikegård köra med det.

Jag har inte så bra koll på denna Wikegård. Hockeprofil, hockekvällmedverkare. Tydligen föreläsare.

Så jag brassade ner till Sundsvall och Södra Berget utan förväntningar. Lysande utsikter anordnade detta. Det blev en skitbra dag, min polare Nicke (hrm) var en jättebra föreläsare och allt han sa kan jag applicera på mitt eget liv, mitt eget jobb. Ledarskap och värdegrund. På eftermiddagen hade vi workshop och då var han med.

Det var då jag gjorde mitt närmande.
Frågade om han kunde göra mig en tjänst.
Vilket han gärna gjorde.

Jag bad om att få ta ett kort på honom, ställde mig med mobilen och måttade. Då drog han mig bredvid sig och sa åt en annan kille att knäppa. För jag skulle ju vara med på kortet. Gha, jag kände mig som en dyrkande fjortis och apskrattade. Ja, lyckades se ut som en tokskrattande apa med hästansikte... en överrumplad sådan. Skit.





















Eftersom det vore pinsamt om han trodde att jag var något sorts fan så berättade jag ju självklart om min kompis, hennes "jobba, jobba, jobba" - vrål i mitt öra och bad om en autograf också. Han skrev hennes namn, en autograf, ritade en gubbe och skrev "jobba, Jobba, jobba". Min kompis blev ju såklart totalt helt överlycklig. Jag är ju en världsbäst kompis som skämmer ut mig såhär... :)

Eller hur!?

Värdegrund

Föreläsning och workshop med om ledarskap och värdegrund. Föreläsare Niclas Wikegård.

Tankar om behandling i morgon och att behandlingen snart är slut - och är den verkligen det? Svårt att låta bli att vara osäker...

Men snart tar jag lilla svarten och susar ner till Sundsvall och njuter av en utvecklingsdag.

Så ser min dag ut.
Hur ser er dag ut?

Helgen i bilder

Kubb och balans med barnen. Sonens pappa och äldsta syrra på besök 1 maj. Sedan snodde exet med sig barnen, så det blev en tyst och väldigt lugn fortsatt helg. Hela helgen har varit helt underbar med massa avkoppling och sol! Har gått runt och luktat brandrök hela helgen dock, tog 1 1/2 dygn för vår lilla brasa att brinna färdigt...























Vi eldade upp högen där altanen snart ska ligga... med bubbelbadet nersänkt i...























Sandra vattenvaktar












Elin kör gamla stubbar i en skottkärra med punka till elden





Vila är också skönt...


















Högen är borta och platsen redo att grävas/fyllas/byggas och sedan bubbla/grilla/äta/sola och mysa på!










Skjutkoncentrerad...

Eld

En fantstisk dag!

Kroppen värker av massa bärande av träd, sly och stubbar.
Kast in i elden och jäklar vad grankvistar brinner fort - trodde jag skulle bli av med luggen en gång och resten av gångerna aktade jag mig noga. Håret ska vara kvar på min skalle!

Kubb, grilla korv, sol, luftgevärsskjutning, prat, skratt, värme och glädje.

Det bästa av allt var att sonens pappa kom ut för att hälsa på oss och hämta sina barn. Med sig hade han min andra fantastiska extradotter. Min vän och min sons äldsta syrra. Första besöket i stugan och hon föll pladask för den. Glad blev jag.

Vi fick en stund för oss själva. På klipporna. I solen. Vattnet slog mot klipporna. Fast det blev kallt om rumpan efter ett tag. Ingen riktig värme ännu.

Önskar att du bodde närmare, Sandra!

Lägger in kort när vi är tillbaka i stan.

Coolt

Grillning, kubb, film, tända ljus och mys.
Godis och kladdkaka med grädde och krossad dajm.

Med Kärleken, sonen och sonens storasyster... extradottern snart 13 år.

Som väljer att vara i stugan med oss på sista april.
Som upplever att hon blir tankad av utsikten och lugnet.
Av det vackra.
Bara 12 men ändå känna så.
Allra redan liksom.

Det är coolt.

Jag njuter av varje minut.
Som vanligt.

Lag

Solen skiner...

Jag vill inte sitta inomhus.

Jag vill vara i stugan, insupa lukten och utsikten från havet. Höra vattnet skvalpa. Ta på klipperklätterskorna och hoppa runt lite på klipporna. Kanske sitta en stund och bara titta ut över vattnet. Kolla in någon båt som glider förbi. Fundera över om det finns några rester kvar från båten som gick på grund och sjönk typ 1966, där alldeles rakt ut från klippan jag sitter på. Tänka på allt och ingenting.

Bara njuta av här och nu. Veta att livet är lycka, glädje och framtid.

Det är en otrolig förmån.
Som jag tar vara på.
Det borde vara lag på att vara vid havet dessa dagar!

Akta er - elak käring

Det är jag det... elak käring alltså.
Det kom som ett poff och satte sig i sinnet.

Tror det var när jag gick in på toan i stugan och såg hur mycket flugor som helst surra och kräla runt på fönsterbrädan. Väckta av värmen. Otroligt äckligt. Blir arg över sånt som är äckligt. På mig själv. För att jag låter mig bli så berörd liksom.

Det kan också ha varit spindeln jag råkade dra fram när jag dammsugade under soffan. Stor som ett hus. Krälandes. Då vrålade jag på Kärleken som fick komma och ta bort. Det gjorde jag med flugorna också. Ropade på Kärleken alltså. Husch för krälande kryp *rysningar*

Eller...

... så var det när vi kom hem från stugan - in i lägenheten - och funderade över var dottern tagit vägen. Ingen lampa tänd. Ingen Elin. Men tvätten hon tvättat låg utdragen ur tvättmaskinen... över maskinen... på golvet... blöt och uppenbart ohängd.

Efter några oroliga och obesvarade telefonsamtal kom - den ohängda - dottern plötsligt hem. Jamen, borde ha fattat att hon hade dragit en sväng till Birsta för att shoppa kläder.

Varför fattade jag inte det?

Jag vet vad jag fattar jag. Jag fattar att jag har sabla första dan på mensen och är jävligt irriterad. Elin har erbjudit 20 minuters massage efter försvinnaincidenten. Till svar fick hon "men välj för fan dina dagar du ska smöra, idag är kanske inte rätt dag!"

Har kommit på Kärleken flera gånger med att snabbt fixa till anletsdragen när jag tittar till på honom. Från flin till låtsat allvar. Smashat honom med scarfen.

Fast sista gången hotade han med att ge igen.

Så nu morrar jag bara.

Kanske ska låta dottern massera mig ändå... tror att jag gör alla sura här hemma nämligen. Förutom Macke då, som är hos sin pappa...

party + kass mage = oförenligt

Jag har skrivit det förut men jag skriver det igen… Man måste vara försiktig med vad man äter och dricker om man inte vill ha förväntad rolig kväll förstörd! Fatta!

Tänkte att om jag skriver det ännu en gång så kanske min hjärna äntligen förstår…

Följande scenario utspelades igår;

Avbröt varma, soliga och fantastiska timmar i stugan och rullade in till stan. Duschade, smörjde in och tog fram stora sminkväskan. Otroligt att jag har en sådan som sminkar mig så sällan men med ollonskallen och fiskögonen så fick jag en välfylld sminkväska. Jag har dessutom lärt mig att foundation inte heter brunkräm eller hrm, gegga.

När man har ollonskalle och fiskögon på en skalle som är uppenbart knäckt av tillvaron kan det vara ganska skönt att måla på ögonbryn och lite färg för att kamouflerat känna sig bättre. Aningen mer normal liksom. Att ha CANCER är att vara allt annat än normal. Det är alienerande… mest för en själv. Men…

… det var inte det jag skulle skriva om och nu blir det ett alldeles för långt blogginlägg så nu får det gå fort…

På med lösögonfransarna för mina egna fransar är fult korta efter cytostatika och Herceptin… Sminka sminka och på med klänning och sedan apsnygg i håret tack vare Helén. Vin nedförstrupen och liten promenad till festlokalen, Lelle 40, skitgo mat, avvek från vinet mot starkare dricka och vips så mullrade det i magen och illamåendet satt i halsgropen. Resultatet blev hemgång och somna i soffan i stället för en förväntad partykväll.

Skitsur

Fettvalk

Man ska nog inte ha tid till att tänka för mycket...
Har tänkt en del… och det jag kom på först var att jag kände mig liksom spänd och fläskig om magen. Sådär så jag var tvungen att dra upp mysbyxorna för att det kändes som om magen trillar (väller) över kanten och lägger sig utanför byxorna. Drar man upp brallorna döljer man valken. Problemet är bara att brallorna blir högvattenkorta och det blir ju också fel. Kallt om anklarna…

Är man naken känner man ju inget tryck och inget väller över någon kant. Fast då kan man ju å andra sidan råka se sig själv. Oavsett nakenhet eller inte så när man sätter sig ner så lägger sig hela härligheten i knäna. Det är inte heller upplyftande. Jag menar, ska man då stå eller ligga hela tiden för att slippa tänka på detta?

Vad har hänt? För en månad sedan kunde jag ju se mig själv i bikini. Då fanns ingen valk. Lite sladder på grund av för få muskler men ingen valk. Nu har det gått en månad sedan vi kom hem och jag har tamigfan blivit med valk! Hur gick det till? Kolla på bilden, ingen valk där inte.

















Antar att det beror på det vanliga sättet och jag tänker inte ens nämna det.

Ställde mig på vågen när tankarna närmade sig mörkret. 1,4 kg mer än jag brukar väga. Inga tokmassor med kilon, jag vet, men det stiger ju och då blir jag nervös. Har inte varit en stigare tidigare. Dessutom har varje gram satt sig på magen. Retar mig med sitt häng… Tänk er 1,4 kg på den magen... vällandes ut över bikinikanten...

Nu åker promenadutstyrseln och den där stegräknaren som ligger någonstans… på när sonen ska till skolan. Jag följer honom och fortsätter sedan på en långis. Hoppas att det lilla diskbråcket håller sig på plats. Men jag skiter i det, tänker gå långt.
Valken ska luras åt pipsvängen nämligen.
Då får det kosta lite smärta.

Det kommer att kosta mer än smärta. Inser jag. Tänk er själva att jag i hela mitt liv har haft en så bra ämnesomsättning att jag kunnat stoppa i mig vad som helst, när som helst på dygnet. Inga valkar har vält över några kanter här inte. Från min omgivning har jag fått höra ”Men åh, vad smal du är” och andra saker… oftast med en uppsyn som alltid fått mig att känna mig som någon sorts konstig varelse. Vågar någon någonsin säga ”Men åh, vad tjock du är” till någon som är fet? Nä, knappast.

Alla ni som nu tänker att jag verkar vara en spinkig lyktstolpeliknande mes… vill jag bara säga; Var och en har sin verklighet… ingen kan jämföra sig med någon annan.

Jag tänker ta hand om min verklighet!

Funderar

Jag funderar...

...på det mesta och efter att ha struntat i bloggen i några dagar så har jag nu börjat tänka på den.

Kanske är det så att i och med tillbakagången till det "vanliga livet" så blir tankarna färre... och kanske inte lika invecklade.

Så då behöver jag inte skriva av mig dem?

Ja, vad vet jag?

Det känns som om det är dags att ta tag i tänkandet, se till rensa skallen från skolans tonåringar och deras problem när jag kommer hem... och kolla läget i min egen skalle... för visst är det väl så att meningen med livet delvis är att lära känna sig själv? Att utvecklas... och om jag aldrig umgås med mina tankar blir ju det lite svårt...

Det där låter kanske märkligt.
Men det gör inget

Jag funderar vidare så kanske jag blir mer tydlig nästa gång vi hörs...
Jag ska låtsas att jag ligger här och smeker den mjuka och vita sanden med tårna samtidigt som jag tänker...

Skitless på bloggen...

Känns som att jag har skrivit av mig färdigt och att det stöd jag möjligtvis ger, kan jag ge i alla fall. På era bloggar.

Det finns ju gränser för allt liksom...

Fast idag har det varit en konstig dag.
Skulle nog kunna kalla den hormonrubbad.

Eller mig alltså.

Inte dagen.

Tänk att jag verkligen inte gillar att liksom ligga efter nä jag vill ha koll på läget och det har jag inte just nu. Hade planerat att ligga ok i tid men så bara springer timmarna iväg och exet skar av sig tummen så då skickade jag Kärleken att agera ambulans för jag gillar inte blod så mycket. I alla fall inte när det forsar ur ett stort jävla sår djupt ända in till benet... Och hoppsan så var klockan nio och jag har inte hunnit jobba alls och hur fan ska det gå med killen som inte hör att ett e är ett e... eller att ett i är ett i.... ska ju träna på det i morgon ju...

Dags att sätta fart då... suck

Hoongle

Med tanke på att jag alltid är så sen så känner ni nog redan till detta... Men om det finns någon som är lika sen som jag...

Hoongle är nu min sökarsida istället för Google. För varje klick doneras 2o grains (1 grain = 64.79891 milligrams) ris till UN World Food Program.

"Hoongle is an Internet search engine that adds a social purpose to searching. For every search you do, we donate 20 grains to rice through the UN World Food Program to help end hunger. Our mission is to make the world a better place one search at a time."

Kan inte tänka mig att det är något konstigt med detta. Kan jag hjälpa lite med några klick så självklart gör jag det. Adressen är http://www3.hoongle.org/. Gör den till er startsida/söksida och sök så mycket ni bara kan!

Annars så känns det lite bättre idag.
Vore väl konstigt annars med tanke på era fina och peppande kommentarer!
Tack och ha en fin helg!

Skakad

Jo, det gick bra idag med. Även fast det var otroligt uppslitande.

Innan varje läkarbesök hinner jag, nästan, övertyga mig själv om att jag har metastaser både på det ena och andra stället. Denna gång var det i benet… höften… bröstet… bröstbenet… ja ni fattar – typ överallt.

När jag kommer ut från läkaren har jag en känsla av att hon har blåst mig. Ja, hon har ju självklart hittat massa metastaser på mig men ger fan i att säga något.

Jamen det är klart att det är så, jag var ju så säker…

Men tydligen så är jag frisk och sköterskan kopplade fast mig till droppet och sedan drippelidroppade Herceptinet in i min kropp. Jag tror att jag idag har gjort 15 behandlingar med Herceptin och ska göra 17. Två kvar. Tjo!

När jag satt där i sängen kände mig ganska lycklig över att behandlingarna snart är till ända. Så plötsligt hörde jag en röst jag kände igen och såg en människa svischa förbi i ögonvrån. ”Kan det vara hon”, tänkte jag och gick sakta efter. Hittade henne i ett annat rum. Med nyinopererad port, väntandes på sina cytostatika…

Sist jag träffade henne var i höstas på rehab i Alfta. Då var hon pigg och fräsch, behandlingen efter bröstcancern avklarad sedan ett bra tag.

Nu är levern full i satans metastaser och var modersablaknölen är vet de inte.

Ännu.

Jag vet att detta skakar om mig.

Jag vet att min rädsla blir ännu större.

Men jag vet också att det är min uppgift att samla ihop mig och göra något åt rädslan.

Förvandla rädslan till styrka och kanske kunna göra något för henne. Något som får henne att förstå att jag känner med henne. Och tänker på henne.

För jag vet ju hur vansinnigt ensam man känner sig…

Tre

Tre veckor har gått,
dags för ännu en behandling. Blä som vanligt men sedan är det bara två kvar!

Tre månader har gått,
dags för återbesök hos läkaren. Är allt ok eller finns det något som tyder på att helvetet är åter? BLÄÄÄÄÄÄ, jag fullkomligt HATAR dessa återbesök och kommer aldrig att vänja mig vid dem. Bra att de håller koll så att OM något skit ska upptäckas så upptäcks det i tid. Men i alla fall. Jag känner mig så så vansinnigt liten dessa dagar. Tillbaka i minnena med stor skräck liksom.

Fast jag tror att det är en bra del av bearbetningen – på det här viset stoppas inte helvetet in i något skrymsle i hjärnan och ligger där och lurar tills något annat traumatiskt händer.

Men satans snoppogan vad den ställer till det!

Det underlättar att bli arg på något och i dag hade jag en given ”bliargpågrej” när jag drog upp persiennerna. Upptäckte jag…

Det SNÖAR!

Skit...

Här och nu

Omöjligt att sluta trots att ögonen svider och ryggen värker.

Jag ritar, suddar, ritar, suddar och svär. Ibland känner jag mig duktig, rätar på axlarna och ler för mig själv. Ger mig en tankeklapp på ryggen. Fast oftast inser jag efter ett tag att det är något jag inte har tänkt på. Då ritar, suddar, ritar och svär jag ett tag till...

Nu har det uppstått något som vi känner oss nöjda med. Så nöjda att vi söker en arkitekt för att få ett annat och tränat öga som tittar. Kanske kommer med smarta lösningar. Någon som har några bra tips att dela med sig av?

Sedan skickar vi in bygglovsansökan och till hösten kööööör vi!

Fy fasen vad jag är lycklig.
Här och nu.
Och då och sedan och fanimig för alltid!

Underbara sol!

Hörde att det är grått hemma.

Så synd.

Här (i Sala) fullkomligen kastar sig solen ner från himlen, kan liksom tydligt känna strålarna som värmer armar och ben. Antar att ni fattar att jag varit tvungen att klä av mig. Bararmad och barbent... ljuvligt efter att ha lämnat Härna iförd vinterjacka...

Njuter gör jag och snön hemma känns som ett minne blott. Ett minne som i morgon blir fullt verkligt igen. Men snart är snön borta där med.

I fjol fick jag min sista cytostatikabehandling i slutet av april, så våren och början av sommaren blev den tid då jag återhämtade mig... från den orkeslösa, "hoho var tog alla muskler vägen" så blev jag allt starkare. Så jag antar att denna tid betyder extra mycket för mig. Ett avslut på helvetet och en början på resten av livet.

Så jag tror faktiskt att jag njuter extra mycket bara därför.

Glad påsk på er!

Andra minnen av värme - fler bilder från Thailandsresan. Trötta barn, sol, bad och glädje. Det är lycka!

Elin sover mot bonuspappan Roynes axel och Max är också trött!



















Mor och dotter!

Jag kan!

Det var en gång en flock grodungar...














...som skulle ha en löptävling. Målet var att nå toppen av ett högt torn. Många människor hade samlats för att följa loppet och heja på deltagarna.

Så gick starten...

Ärligt talat, ingen av åskådarna trodde på att grodungarna skulle klara att nå upp till toppen av tornet. Man hörde bara kommentarer som "Åh, vilket kväkande. De kommer aldrig att nå fram" eller "Inte en chans att de lyckas, tornet är alldeles för högt".
Grodungarna avbröt loppet, en efter en...

Publiken fortsatte att ropa "Det är alltför krävande, ingen kommer att klara det"














Fler och fler grodungar blev trötta och gav upp... bara en enda fortsatte högre och högre... Den grodungen ville inte ge upp!

Till slut hade alla andra gett upp klättringen
- förutom den enda grodan, som efter en stor insats nådde toppen som enda deltagare.
















Nu ville naturligtvis de andra deltagarna veta hur det egentligen gick till att genomföra en sådan bedrift - att verkligen nå målet!

Det visade sig att vinnaren var döv...



Lyssna aldrig på folk som har en tendens att vara negativa och pessimistiska. Det tar dina bästa drömmar och önskningar ifrån dig.

Tänk alltid på ordens kraft, för allt vad du hör, läser och tänker påverkar dina handlingar.

Och; Var döv när någon säger att du inte kan genomföra dina drömmar.

Tänk alltid; Jag kommer att klara det!

Hur?

In på affären för att köpa fika till sonen, som ska ha med sig det till skolan i morgon. Påskpysseldag.

Väl inne i affären kom jag på att jag ändå skulle handla det vi behöver till middagen i morgon.

Smart att slippa åka till affären i morgon också liksom.

När jag kom hem och knatade in till sonen för att kramas godnatt frågade han vad jag hade köpt...

Gissa om jag varit duktig och handlat allt utom det jag åkte dit för?

Är det verkligen möjligt att vara så glömsk eller har cytostatikan gjort att några hjärnceller struntade i att återproduceras?

Eller nåt...

Opålitlig

Kan påstå att min mage har funkat perfekt i alla år. Inte bråkat alls, förutom några magsjukor och andra småsaker. En småsak var förresten då jag födde sonen, mitt andra barn. Han vägde så lite som 5350 gram... ville bara nämna det, hrm. Det blev ju perfekt det med i slutändan. Ut kom han, prinsen. Men hur som helst, magen har alltid varit snäll mot mig.

Sedan fick den tampas med cytostatika och värktabletter.

Och blev helt opålitlig.

Det är inte värt att äta en god middag på krogen.

Det kan jag lova.

Jag och Kärleken fann oss vara utan barn och förlustade oss lite efter påskinköp... Gick på restautang och käkade fläskfilé, bearnaisesås och klyftpotatis. Ångrar mig, tänk om jag hade valt en sallad i stället. Åh, så bra magen hade mått nu.

Och era magar mår?

Hej då, måste rusa på toa!

Julaftonsflingor...

Gah, det har toksnöat idag. Riktiga julaftonsflingor, sådana som man alltid önskar ska komma då. Ni vet. Men näää inte kommer de på julaftonen, snöflingorna tror att vi ska bli glada över att de kommer den 5 april.

Jag blir skitsur!

Muntrade upp mig och sonen med Monsters vs Aliens och sonen skrattade så han kiknade. Jag garvade mest då den puckade presidenten körde syntkonsert för att kommunicera med utomjordlingarna... annars kanske denna film helst ska ses 3-dimensionellt. Fast alla som gillar tecknade filmer gillar nog denna i alla fall.



Gladare blev jag i alla fall och det här med vädret ordnar sig det med.
Snart sitter vi där i kortärmat, njuter av solen och väntar på att köttet på grillen ska bli klart.

Fast först ska all jäkla snöööö försvinna!
Gahh...

Morr

Ingen stuga idag på grund av regn...

Positivt tänkande; Men så bra att det regnar, för med regnet försvinner snön! Stugan står kvar en annan helg!

Kroppen är inne i en torrperiod igen, händer och fötter fnasar och jag smörjer som en tok. Herceptinet är boven. Trött är jag fortfarande, tro om jag har nåt som ligger där och lurar i kroppen? Enormt länge sedan jag var sjuk så... alltså sjuk som i förkylning... hrm...

Min lilla svarta Clio har fått sig en genomgång idag, både utvändigt och invändigt. Den blev så fin. Så kom vi plötsligt på att vi skulle ha beställt besiktningstid när vi kom hem från Thailand... Tro hur länge jag har kört olagligt?

Hoppsan...

Just ja, måste ju visa fler bilder från Thailand. Dessa är dels på den bungalow vi fick som var skitig och luktade pink och på det fina hotellrum med jacuzzi o.s.v. som vår Tom lyckades uppgradera oss till. Ett av korten är på en bänk där en viss person legat... nyligen insmord med solskyddsfaktor! :) Slutligen lägger jag in några bad- och fiskkort. Några fiskar ser riktigt snorkiga ut...

Hoppas ni har en underbar lördag, förresten vad gör ni? Själv är jag taxi till barnen och varvar det med att mysa med Kärleken!

Hoppas

Hoppas på fint väder i morgon
Då äter vi frukost och åker ut till stugan
Eldar upp högen med grenar och ris

Gör plats för altan med nedsänkt bubbel

















Sover kvar














Så på lördag kväll sitter jag och Kärleken bland tända ljus och en knastrande brasa

Njuter av att leva och av förmånen att få uppleva

Har varit så trött sedan vi kom hem så jag behöver tanka...och då är utsikten en enorm källa av kraft!

Bröstvän!

Kolla – MIN onkologläkare är en bröstvän av stora mått! Första gången jag mötte henne var min första tanke att be om en annan läkare... Lena skakar nämligen lite med huvudet när hon pratar. Stakar sig lite också faktiskt, så första minuterna upplevs hon som en aning hrm.. ja... konstig. Jag är så glad över att jag lyssnade till vad hon sa istället för hon är fantastisk. Hon är noggrann, hon är intresserad, hon lyssnar och hon hör vad jag vill ha sagt. Jag har inte för en endaste sekund känt mig överkörd eller osynlig - som faktiskt har hänt med ett flertal läkare vid tidigare tillfällen. Lena är dessutom enormt kunnig inom sitt område. Hon är sååå värd detta pris och jag applåderar henne!


Texten nedan är tagen från www.breastfriends.se pressmeddelande.

Racingförare, läkare och kurator får bröstcancerpris

Utmärkelsen Årets Bröstvän går till cancerläkaren Lena Carlsson från Sundsvall, kuratorn Lisbeth Bengtsson från Borås och racingföraren Mikael Eklund från Örebro. De har på olika sätt utmärkt sig för sitt stöd till kvinnor med bröstcancer. Utmärkelsen delas ut i Stockholm idag.

En privatperson och två personer som arbetar inom cancervården får idag ta emot utmärkelsen Årets Bröstvän. Det är racingföraren Mikael Eklund som använder motorsporten till att samla in pengar till Bröstcancerfonden, läkaren Lena Carlsson, som har byggt upp onkologiska kliniken på Sundsvalls sjukhus och kuratorn Lisbeth Bengtsson, som arbetar med psykosocialt stöd till kvinnor med bröstcancer i Borås. Samtliga har blivit nominerade av allmänheten. Nu har de utsetts årets pristagare.

Lena Carlsson är en av årets två bröstvänner som arbetar inom cancervården. Hon är verksamhetschef och har byggt upp cancerkliniken på Sundsvalls sjukhus. Tidigare fick alla cancerpatienter åka till Umeå för behandling, nästan 30 mil enkel resa. Nu kan patienterna få cytostatika- och strålbehandling i Sundvall. Patienterna berömmer verksamheten och lyfter fram Lenas vänliga och pedagogiska sidor. Det är några av de faktorer som juryn tar fasta på i sin motivering:

”Lena Carlsson har vunnit patienternas förtroende i sin roll som klinikchef och onkolog. Trygg, pedagogisk, empatisk, vänlig och kunnig är omdömen från hennes patienter i Sundsvall. Hon har utvecklat verksamheten med bland annat strålkanon och cytostatikamottagning, hög tillgänglighet och duktiga medarbetare. Lena Carlsson är en skicklig kommunikatör och engagerad läkare”.

– Det är ett fantastiskt trevligt pris som gör mig mycket stolt, säger Lena Carlsson, verksamhetschef för onkologkliniken.

T

De som inte klarar det.

Det får mig onekligen att börja tänka.

Tänka med stort T.

Ett liv utan sorger - hur vore det?

Att alltid vara säker, aldrig känna marken gunga under fötterna...

Hur utvecklande vore det?

Men...

"Omställningsarbete", "stora besparingar", "indragningar", "ditt förslag är jättebra men...", "ditt förslag ser jag som en bra satsning men den kostar extra resurs".

Men men men men men men men men...

Mitt förslag?

Det är fasen inte mitt förslag egentligen, i styrdokumenten står att det är skolans skyldighet. Varje elevs rättighet...

Men, som vanligt handlar det inte om eleverna...
Bara på papperet!

Jag är ta mig fan skitarg.
Ska få "besked" efter onsdagens möte men jag har ju redan svaret.

Jag som såg ett mycket större antal elever lyckas i och med denna åtgärd...

SKIT!

Konstigt

Jag var faktiskt inte ett dugg nervös. Det var roligt och samtidigt ett avslut. För nu ska jag inte mannekänga mer. Har andra saker att ägna mig åt - och sedan är det så förbannat jobbigt att tvätta ur alla kilon med gegga som är i håret och fejjan. Fast snyggt blev det.

Sminkningen gjorde Kicks men håret har jag - tro det eller ej - gjort själv.
Först en bild innan den fantastiska frisörskan varit framme...





















Tadadadaaaaaa

Är jag rubbad?

Varje gång jag gör det mår jag illa innan första ingången. Jag skakar och undrar över hur jag kan vara så förbannat puckad att jag gång på gång gör om samma sak. I och för sig lugnar jag mig efter att ha varit inne en gång men ändå? Varför säger jag ”ja” när jag blir tillfrågad? Varför utsätter jag mig själv för detta?

Sist var det två år sedan… i fjol blev det inget… var ju liksom upptagen med andra saker då. Som att bli skrämd av min egen spegelbild när jag såg mina fiskögon utan ögonfransar, inga ögonbryn och en glänsande ollonskalle. Upptagen av att över huvud taget orka ta mig ur sängen. Upptagen av otrolig värk, ångest och alla andra massa biverkningar av fenomenet bröstcancer under borttagning.

Så är det dags i år igen. För att jag sa ”ja”…
Bilen är uppvärmd så nu ska jag dra på mig stövlarna och bege mig till sminkningen. Klockan sex är det dags att spatsera på scenen och ja… jag tror faktiskt att jag är rubbad. Är dock ganska övertygad om att NU blir det sista gången!

Jag har lyckats igen

Besök på vårdcentralen, blodprov i fingret och pinka i en mugg. Pinkade (och hur lätt är det att pinka i en liten mugg…) ställde ifrån mig muggen medan jag tvättade händerna… tog muggen med vänster hand och skulle precis öppna lilla skåpluckan och ställa in muggen… när jag såg lite pinkdroppar på utsidan av muggen. ”Vill inte att sköterskan ska få mitt pink på sina fingrar” tänkte jag och vände tillbaka mot handfatet. Där satt en pappershållare, en sådan där man drar papperet ur ett hål i botten och liksom sliter av. Jag drog och när jag ryckte av var det jäkligt segt. Jag slet till ordentligt med den högra handen för att få loss papperet.

Vips så blev det en svallvåg i muggen och pinket anföll mitt bröst i en liten kaskad. La sig som massa små droppar på min stickade tröja.

Gaaahhhhhhhaaaaaaaa!

Sedan inne hos läkaren fick jag veta att jag just nu inte tål min Kärleks bakterier… man skulle kunna uttrycka det som så att jag är allergisk mot hans snopp.

Vad säger ni om denna start på helgen? Måste toppa någon sorts lista, tycker jag…

Less jag blir!

Jag borde skämmas!

Skämmas för att jag inte har länkat till Lysande Utsikters hemsida. Det kan ju finns många därute som behöver/vill gå kurser i UGL, ledarskap, coaching, säljhinder och andra prylar men inte hittat dit ännu...

Varför ska ni inte få möjligheten att få det bästa?
Jag är väl medveten om att jag gör reklam för dem, vilket egentligen inte behövs då de är överhopade med kunder... men vad gör man inte för er skull?! :)

Dessutom måste jag ta chansen att berätta att igår firade de 10-årsjubileum och systeryster såklart var på plats för massa tok, massa mat och massa trevliga människor. Klicka här och kolla in deras hemsida! Jag är stolt över min storebror, han har åstadkommit mycket!

Däremot är jag inte så stolt över min frisyr ... det är stört omöjligt att göra nåt snyggt av eländet. Ialla fall för mig. För att få någon ordning på eländet så krävde det en massa gegga och en halv sprayflaska. Snacka om stelt hår...





















Nu dags för besök på vårdcentralen för gissa om jag har fått urinvägsinfektion IGEN? Sabla skit - ballbotten - och apropå ball så kan jag nog lägga till ett e och skylla på den. Jag tror att om jag inte vill ha fler infektioner i pisseriet så är det slut med ballbesök alltså....

INGEN SOM KAN HJÄLPA MIIIIIIG???

Så lite bilder...

Fiskpuss!

















Utsikt från bungalow

















Kärleken och jag

















Vackra koraller

















Så jäkligt är barret efter handdukstorkning...

















Mer bilder kommer en annan dag, nu ska jag duscha, fixa till fejs och barr innan vi ska närvara på Lysande utsikters tioårsjubileum - Heja storebror!

Nääää...

...borde ju har förstått att det tidigare inlägget skulle tolkas som sabla cellgiftsbehandlings/biverkningar/ångestminnen men tyvärr de ligger närmare ytan än så. Det kommer de nog att göra ett tag. Tror jag.

Det var mycket äldre minnen

Tänk att känslan egentligen kan överföras på nästan vad som helst i den traumatiska världen. Fast den tanken tröstar ju snarare... för det betyder att de strategier man lär sig kan användas och det leder till mindre smärta för varje händelse.

Är det så?

Det jag är säker på är att tröstande kommentarer från er värmer. Mycket.

Knock out!

Svagt illamående och kraftigt berörd fast utan att ha haft den minsta tanke på det. Innan alltså. Konstigt ändå att kroppen och hjärnan reagerar så starkt. De båda minns. Långt därinne. Minnena som bleknat och nästan försvunnit dök snabbt upp till ytan… Reaktionen kom kraftigt och nästan hulkande. Omöjlig att stoppa. Dumt att stoppa för väl ute känns det i alla fall lite bättre. Konstigt och knäppt att tio minuter tidigare vara ovetande om kraften i minnena. Om att ifall de rätta strängarna berörs så blossar allt upp med full kraft.

Ibland inser man att intelligensen inte vinner över känslor och kvarglömda minnen.
I alla fall inte utan lite slitgöra.
Dags att jabba lite med molnen… och i rätt läge gå på knock out!

Ibland tankar...

...ibland tok...

Tankar

Har sovit så dåligt i natt, har haft skitvärk i hela kroppen. Knappt kunnat vända mig i sängen. Halv sex rullade jag mig ur sängen och släpade mig in till soffan, efter att ha intagit smärtlindrande. Dags att ta itu med morgonbestyren, få iväg sonen till skolan och sedan förbereda för färd till Sundsvalls sjukhus och behandling idag.

Tankarna cirkulerar dock i skallen.

Första kvällen i Bangkok skulle vi till en night market för att shoppa (pat pong hur det nu stavas). När vi frågade hotellpersonalen om hur vi skulle ta oss dit sa de att de inte tyckte att vi skulle ta med Max dit. Att den marknaden inte är för små barn. Vi hade hört talas om marknaden men trodde inte att den skulle synas så tydligt. Prostitutionen alltså.

Det vi hört var att de thailändska tjejerna visar att de kan skjuta pingisbollar med hrm, underlivet och det trodde vi ju inte skulle synas på gatorna i alla fall…

Överallt på de gator vi gick i Phuket, Samui och Bangkok var prostituerade tjejer. Dock var andelen killar omgjorda till tjejer uppenbart ännu större. Många var de västerländska karlar som gick med thailändska tjejer. Gamla gubbar och unga tjejer. Jag generaliserar inte för jag känner flera svenska killar som har funnit sitt livs kärlek hos thailändska tjejer. Konstaterar bara att många många thailändska tjejer var tillsammans med mycket äldre vita gubbar. Det gjorde mig sorgsen.

Sorgsen gjorde mig de små barn, som med sin mamma gick runt på festställena och sålde blommor eller andra saker. Gick runt bland alla fulla människor mitt i natten och tjatade på folk att köpa, väl tränade att lägga huvudet på sned och be med sina stora bruna ögon.

Berörde mig gjorde också alla de som släpade runt på stora träkärror fullastade med varor att sälja. Det var slitna och trötta människor med trasiga kläder. Men ett leende hade de alltid över. Leenden som värmde.

Tårarna rann på mig i Bangkok när jag såg en man ligga på gatan. Han hade inga armar och ben utan låg med en mugg i munnen och tiggde pengar.

Folket berör och väl hemma snurrar det i skallen på mig. Deras verklighet kontra vår verklighet. De ungdomar jag kommer i kontakt med dagligen saknar motor. De orkar inte gå till skolan och väl i skolan orkar de inte jobba. De är så trötta nämligen och de kan inte se sig själva i en framtid. De vill att vi vuxna ska låta dem vara. Har de några mål så vill de nå målen utan att kämpa det minsta. Liksom trolla sig fram.

Jag har förstått att min uppgift är att ge dessa ungdomar verktyg för att handskas med verkligheten.

Först och främst måste jag få dem att inse vad som är verkligheten. Det är när de har förstått den som verktygen kan nyttjas.

Toa...

När vi kom hem var kylan var det första som slog mig. Sedan det faktum att i Sverige använder vi toapapper som inte smular sönder när man torkar sig. Det är så pass starkt att inget lossnar och fastnar i rumpan så att man måste böja sig fram, syna sig själv i skrevet och peta bort halvblöta papperslappar… I Sverige har vi rejält toapapper. Faktiskt mer hygieniskt om man tänker lite längre.

Jag tänker ibland lite konstigt. Förra veckan när vi var ute på en båttur till några öar och solade, badade och snorklade så hamnade jag bredvid en kille på båten. Han var lång som en stör och hade cowboyhatt… och strumpor i gympaskor. Vem har strumpor och gympaskor i 40 graders värme när man ska ut och snorkla? Han var från Michigan, USA och han pratade en del om varför han var i Thailand och så. Efter de vanliga frågorna om härkomst etc. så var det liksom min tur att fråga något. Det första jag tänkte på kom ut. Och det var om han visste hur det kommer sig att det springer så många hundar lösa överallt men att man aldrig ser en endaste liten hundskit på gatorna? Det hade han aldrig tänkt på, sa han och han hade inget svar på min fundering. Kort därefter lämnade han sin plats och återkom inte. Konstigt va…

Så inga hundskitar på gatorna i Thailand men det vimlar av hundar som springer lösa. Kanske har de lärt sig gräva en grop som de skiter i och skottar över? Jag vet att jag inte behöver fundera på det mer nu i alla fall. Jag behöver inte ens lösa fallet faktiskt utan jag släpper det bara. Nu.

I vissa gathörn stod det fyrkantiga små stenkubbar med någon text på. Eftersom vi inte såg en endaste kyrkogård lurade jag i Elin att varje kvarter hade en varsin sådan sten som grav och där skyfflade de ner askan av den döde. Salig blandning liksom. Elin såg förvirrad och förskräckt ut ända tills jag blev tvungen att flina. Men trodde mig gjorde hon först!

Trots kyla, snö och grått väder så är det skönt att komma hem till egna sängen och allt det andra gamla invanda. Men trött är jag och febern spökar lite. Det bådar inte gott inför Herceptinbehandlingen i morgon men jag hoppas att det lagt sig till dess.

Nu ska jag läsa alla bloggar jag inte har läst på över tre veckor!

Galet

Det ar galet i Bangkok, redogorelse kommer nar jag ar hemma. Nu ska vi snart aka till flygplatsen.

Mot svedala!

Pusspusspuss

Skadad av barstol...

Slickat saren och njutit av solen idag.

Sar?
Jo, party med dottern visade sig vara tuffare an vantat. Vi gick pa Transvestitshow efter ett barbesok - jisses de grabbarna ar ju snyggare an den snyggaste tjej jag sett... suck. Efter det satte vi oss i en utebar och jag hann knappt blinka innan Elin dansade runt en stang... (jag tror hon hade provat alla drinkar pa drinklistan). Jag blundade och latsades att jag inte var dar och att sedan hon inte var min dotter...

Nagra drinkar senare valte min barstol och jag flog som en padda i backen med stolen invirad runt benen. Fick en stenkulastor fordjupning i ena benet, som efter thailandsk omplastring sparlost och valdigt mystiskt forsvann. Bara smartan kvar idag.

Det kostar att ligga pa topp... hrm - jisses "I'm to old for this shit..." ;)

Arla morgon hamtas vi i morgon for en battur i den marina nationalparken. Det blir bad och snorkling pa flera olika oar... forhoppningsvis kommer vi att se fina fiskar. Kameran ar packad! Sa roligt att den kan anvandas under vattnet!

Nu blir det filmkvall for hela familjen och tidigt i sang.
Kramar :)

Girls night out...

I tre natter och tva dagar har det askat och regnat...

Jag ar ett askmoln tamigfan!

MEN mysigt har vi det i alla fall.
Finns bara risk for att jag inte kommer att se ut som en pepparkaka da jag kommer ham om det ska fortsatta sahar! Grr... har ju skippat att forlanga haret ju.. ;)

Vi har nyss varit pa en italiensk restaurang och atit sa god pizza, skon omvaxling mot thaimaten. Sedan sa Elin och jag hej da till killarna och har nu gatt vidare pa en "girls night out"

Far se nar vi kommer tillbaka till hotellet... :)
Puss pa er!

Denguefeber?

40 graders feber i tva dygn leder till sjukhuset det...

Snabbt kom vi in, inga vantetider alls. Efter en snabb undersokning sa lakaren Denguefeber... men la till att blodproven avgjorde. Denguefeber... javlars det lat ju illa liksom... Sedan satte de en nal i handen pa Elin, vilket jag tror var varre for henne an hela febern och varken i kroppen. Hon svimmade nastan... fast hon inte ens tittade. Jag fick kora det vanliga "prata om roligare saker for att avleda och halla handen hart..." Nar proverna var klara kom lakaren och sa att det var ett virus och att han ville ha kvar henne pa sjukhuset. Elin dog nastan pa flacken och det ledde till att vi fick ta med henne hem, med nalen i handen och allt. Aterbesok i morgon bitti...

Sa Elin har fortsatt att sova i sin hotellsang medan vi har badat och solat. I alla fall nagra timmar var kvar innan solen forsvann.

Nu bestammer jag att hon snabbt blir frisk och kan flyga "paragliding"... hanga under en fallskarm efter en bat och sedan trilla ner i vattnet... Hon vill det och jag tror faktiskt att jag har angrat mig. Nojer mig med att kolla in henne... Forvanande va..?

Fast man vet aldrig... :)

Rynkiga pasar och som vanligt...

Gissa om jag kommer att fortsatta att ha kul nar jag blir gammal?

Igar nar vi lag vid poolen kom ett mycket gammalt par. De hjalpte varandra ner i vattnet och de var sa fina att se. De var ocksa sa rynkiga att det nog inte fanns en enda mm av huden som var slat. Faktiskt. Mannens brost hangde som ett par tomma,sladdriga och rynkiga pasar ner mot magen... da sa Royne att nar han blir gammal ska han ha baddrakt! Hahahahaha, sicken syn! (De andra pasarna hangde ocksa typ till halva laret och varfor inte knyta ihop dem till en enda liten boll? Jaja, bara en tanke..).

Det ar varmare an jag nagonsin varit med om och vi ligger mest blotlagda antingen i poolen eller i havet. Vi ater gott och somnar ganska tidigt pa kvallarna.

Annars ar det som vanligt... ett barn ar sjukt men nu har personen bytts ut. Max ar hur pigg som helst men Elin ligger i 40 graders feber. Hoppas hon ar pigg till i morgon, annars blir det hospitalet... Jobbigt nar barnen ar sjuka och piss att de maste bli det har!

I morgon mar hon finfint!

Puss och kram :)

Forresten sa hoppas vi att Brakskitarmannen har varit till sjukhuset och fatt lite medikament till sin hemska och obegripliga mage... annars LOVAR jag att jag kommer att ha samlat mod nog att ta tag i saken med hardhandskarna nar jag kommer hem!

"Jag ar tuff, jag ar hard..." ;)

Minus och plus

Minus pa Koh Samui, Lamai beach;

- vi som har bott sa himla fint overallt hamnade nu i en sunkig bungalow, ostadad, luktade piss och med glassplitter pa golvet som sjalvklart hamnade i min fot. Hamden var blodet som hamnade pa de vita lakanen... Vi orkade inte gora nagot at saken forran efter att ha sovit en natt.

- man ser inte bottnen nar man gar ut i vattnet, vilket latt kan leda till vrickade fotter... ganska ordentliga vagor som skapar sma sandvallar... krabbor kan nypa en ;)... konstigt egentligen eftersom vattnet vid tidigare strander varit glasklart. Tro varfor det inte ar sa nu? Maste undersokas...

- Max fick feber pa eftermiddagen och nu motar jag den med alvedon. Han toutchade 40 grader och da blir jag lite nojig. Han och Elin har delat rum hela tiden men nu far han sova med oss. Maste ha full koll pa lille prinsen.

Plus pa Koh Samui, Lamai beach;

- vi ringde var reseledare/van Kalaynee (Tom) som vi halsade pa i Phuket. Hon hade bokat detta at oss. Inom fem minuter var vi uppgraderade till varsta rummen med ett rum for jacuzzi, ett for duschen (med plats att sitta pa) och ett annat rum for toalett och handfat... Himmelssangen ar fin och allt ar saaaa himla rent. Har sjalvklart knappt kort men tanker inte strula med att lagga in dem nu. Kommer sen...

- underbar pool med vatten man kan oppna ogonen i... de tidigare har varit sa fulla med klor att det inte funkat.

- mer att se och gora an i Phangan, vilket behovs efter en veckas superlugn. Fast nog har jag fallit totalt for Koh Phangan och hade vi inte haft barnen med hade jag garna stannat dar. Men vi har ju bara varit har en dag annu sa det kan andras!

Om nagon funderar pa att aka till Thailand sa ska ni fa Toms mailadress av mig. Hon pratar bade svenska och thai och ar super pa att fixa med boende, utflykter eller annat. Perfekt att kunna hora av sig till henne om nagot gar fel pa nagot vis, hon tar hand om det sedan ar det fixat pa ett kick!

Dags att ga tillbaka till hotellrummet och sjuke sonen. Badda panna och gosa lite. Nar han somnat finns det risk for att nagon god drink bestalles och joinar mig i jacuzzin tillsammans med Karleken...

Jag saknar INTE snon!

Som ny...

Igar tog vi en longtailbat till koh ma, dar vi badade och snorklade. Vi klev iland pa en o och ganska nara lag annu en o. Vi vadade mellan oarna och efter nagon timme var det en sandstrand dem emellan. Tidvattnet skapade en vag mellan dem. Har fina bilder darifran som jag kommer att lagga in nar vi kommit hem.

Idag aker vi med den snabba baten till Samui och njuter de sista tio dagarna innan vi aker mot Bangkok och sedan Harnosand.

Tro om det blir nagon fallskarm efter bat? Kanner mig inte sa kaxig nu faktiskt men vem vet?

Hoppas ni alla har det fantastiskt bra och ja, jag har druckit massor av limejuice men jag slapade faktiskt med mig penicillin, som jag fatt utskrivet av lakare innan vi akte. Sa nu ar jag som ny igen. Dock lite forsiktigare... pinkar noga efter nargangen samvaro med gubben alltsa... :)

KRAMAR!

Ibland upp... ibland ner...

Igar eftermiddag borjade min skalle gnissla. Gick och la mig i en hog och fick ansiktsbehandling och massage men det gjorde bara saken varre. Magen sa ocksa ifran och sedan var det till att spendera kvallen i sangen. Utan middag. Utan mai tai. Forresten lar det bli tunt med bade mai tai och badning de narmaste dagarna for naturligtvis har jag akt pa urinvagsinfektion igen. Kommer nastan varje manad nu.
Maste prata med onken for det maste bara bero pa sviter efter cyton eller kanske fran Herceptinet.

Ballbotten.

Idag har jag matt finfint, varmt som f-n men vem mar daligt av att behova svalka sig i havet? Har badat lite men nar det borjade svida som attan igen nar jag kissade la jag ner det och korde gammtantvarianten... gick i vattnet till knana och sedan blaskade jag av mig...

De andra snorklade langt ut vid ett rev och strodde bananbitar i vattnet och vips sa var de omgivna av massor av fargglada fiskar. Lackert.

Bamsekramar! :)

Pa arselet...

Eftersom Internetuppkopplingen ar ratt seg sa valjer jag att skriva inlagg i stallet for att kommentera era kommentarer. Det far jag gora nar jag kommer hem. MEN jag blir alltid lika glad att hora hur ni har det!!!

Vi tog fyra olika thairatter till middag idag. For att testa lite liksom.
Den sista var full med chili... vilket jag inte markte... Trode hela munnen skulle brinna upp, har aldrig varit med om en sadan sveda...

Jag svepte min drink (mai tai)... och Elins (orgasm.. hehe..) och sedan satt jag med tungan och lapparna nerkorda i ett vattenglas i tio minuter... bordsgrannarna bad om ursakt for sitt storgarvande, thailandarna skakade pa huvudet och jag blev pa arslet.

Forutom att jag nastan ser i kors sa ar jag supernojd efter ytterligare en dag i paradiset!

Paradiset

Vi har hamnat i paradiset... vad sags om bungalows precis pa stranden, sand som ar mjuk som sammet, mai tai i handen, nastan 30-gradigt vatten och ororda koraller med finfina fiskar... OCH blackfiskar...sjogurkor och annat krafs :) In och googla pa Koh Phangan, Salad hut resort sa kan ni se bilder harifran. De stammer, kan jag lova. Det ar lugnt och stilla och jag bara njuter. Eller VI bara njuter rattare sagt.

Vi blir kvar till den nionde men sedan drar vi vidare till Koh Samui. Det ska vara lika fint dar tydligen. Men lite livligare. Funderar helt allvarligt pa att aka fallskarm efter en bat. Ja, fastkopplad vid en sot liten Thailandare saklart.

Ni som kanner mig val vet att jag ar hojdradd bara jag kliver upp pa en stol... sa jag lovar inget. MEN jag ar riktigt riktigt sugen... (I alla fall nu efter ett par mai tai.... hehe)

Ett antal dagar kvar att fundera pa :)
KRaaaaam

I varmen!

Pa plats i Phuket... utan a:n med prickar... eller o med prickar da... men ni fattar i alla fall hoppas jag :)

Hemsk var bara fornamnet pa resan. Checkade in 12.30 i lordags och var framme i Phuket ca 9.30 sondag morgon... Allt gick bra men att inte fa sova gor mig sa konstig. Illamaende och trott som en tokig. Nu kanns det battre i alla fall, eller mycket battre faktiskt. For vem njuter inte av att ha sovit och nu njuta av varme, sol och sand mellan tarna?

Elin och jag har precis fatt en thailandsk oljemassage och det var den skonaste massage jag nagonsin fatt faktiskt!

I morgon blir det longtail bat tillsammans med vanner, vi ska snorkla, bada och sola vid ett par oar. Samma natt tillbringar vi hemma hos dem och onsdag morgon drar vi till Koh Phangan. Dags for fem lugna dagar innan Koh Samui dar det ar lite lugnare.

Max ligger i vattnet hela tiden, just nu i hotellpoolen. Maste kolla honom nu sa han inte forsvunnit... :)

Ni som forvantar er att jag ska ringa... Det kostar 19 kr i minuten att ringa... Sa hoppas ni kollar har pa bloggen!

Forresten, idag ar det lite molnigt fast varmt som tusan... ingen aning dock hur varmt. Lite mildare an igar och da var det 38 grader och det var FOR varmt. Lag som en padda i vattnet hela tiden.

Ni marker nar jag kommer at en dator igen, tills dess...
hoppas ni har det bra &
Pussar och kramar!

Klumpar...

Dam snart 70 bast får för sig att hon behöver vax till sitt hår. Hon har alltså levt ett låååångt liv utan vax, nöjt sig med skum och spray men nu är det alltså dags för vaxets intågande i hennes liv. Klart hon vill hänga med i utvecklingen. Damen.

Damen köper vax och vid första försöket skruvar hon av locket, tar näven och rotar ihop en rejäl klump ur burken. Geggar ihop klumpen med händerna – reflekterar över det klumplika – men smackar ner det i skallen. Tror att väl i håret blir det nog finfint.

Vilket det inte blev. Klumpen bestod, även om den delade upp sig i mindre klumpar. Håret såg rent för jäkligt ut. Värre blev det ju mer hon rotade runt med klumparna där i sitt vintervitgråa vackra hår. Som tur är har den 70-åriga tanten fortfarande en hyfsad syn och en helt ok smak vad det gäller frisyrer. Annars hade det kunnat vara värre. Gå på dans med klumphår liksom. Skrämt de andra tandlösa gamlingarna att tro att hon smittar med sin klumpsjuka. Damen i fråga har tänder men jag förmodar att många av danskompisarna saknar tuggverktyget. Har lösa sådana de tar ut på natten. Eller när de ska kössas…

Nu behövde ingen bli rädd förutom damen själv. Efter åtta (8!) tvättar med vanligt schampo hämtade hon diskmedelsflaskan och tvättade håret ytterligare tre gånger… morgonen efter tvättade hon det igen tre gånger. Nu vågar hon gå ut i alla fall. Frågan är om hon kommer att använda vaxet fler gånger?

Kan det månne vara min mamma? Vore ju inte första gången något sådant har hänt henne…

Att resa...

Ok, förstå att detta känns lite skrämmande. Hösten 2007 bokade vi en resa till Thailand för hela familjen. Så hittade jag min helvetes knöl… i stället för Thailand blev det operationer, cellgifter och strålning. Smärta, ångest och fy fan helt enkelt.

Denna gång har jag känt att jag inte riktigt vågat tro på att vi ska komma iväg… att POFF så kommer det att dyka upp nån jäkla knöl och VIPS så är cirkusen i full gång igen. Fast värre denna gång för det skulle betyda spridning och… ja jag tänker inte ens börja de tankarna igen. Väck med dem!

Så nu sitter jag här, har börjat packa lite men tvekar… fast jag vet att jag inte borde… men jag är inte alltid stark och duktig. Ibland är jag en liten ynklig tjej som behöver bli kramad och övertalad… ”Det kommer att gå bra” liksom…

Behandling i morgon, vilket betyder en paddardag då jag inte orkar något alls.

Mot Arlanda på fredag och på lördag lyfter vi.

Så just precis NU tänker jag ta mig i kragen och packa!
Bikini och flipflops…

Önskar att alla som ville kunde åka på en riktig slapparresa – gudarna ska vet att många behöver det!

Tro om jag kommer att våga prata med grannen innan vi åker?

Styrketankar

Monne fick behandling idag... A-K i morgon. (Om jag inte har helt fel). De är ett steg närmare slutet på helvetet. Må de få så lite biverkningar av behandlingen som möjligt denna gång.

Skickar härmed massa varma styrkekramar!

Meningen med ordet igen

"Jag rakar ju mig nu för du sa att jag skulle göra det" sa dottern när jag noterade att de svarta stråna var borta. Det jag sa var att hon kanske plocka några strån för det såg ut som om hon börjar få mustasch...annars kanske hon måste börja raka sig... (JAG SKOJADE)

Visst är det en skröna att hon nu kommer att få kraftiga skäggstrån där och kanske misstas för att vara kille... ;)

På mailen fick jag detta från min chef när jag undrade över aktivitet kring handlingsplanen: "Jag håller på att försöka räkna på vad för resursåtgång en organisation skulle behöva. Så jag återkommer."

Det ena blev ett missförstånd.
Hur ska jag tolka det andra?

Rumpan

Har definitivt lämnat dagis med de blå fotskydden på. Nästan slagit ihjäl mig ute i snöhalkan och självklart fått skämmas för mina "skor..."

Jo, sedan kan man ju göra bort sig genom att gå på toa och sedan dra med sig en halv toarulle, vars papper har fastnat bak i linningen på brallorna...

Eller så kan man ju fastna med klänningen där bak. Gå runt i korridorerna på Mittuniversitetet/gymnasiet och se glad ut...

När jag upptäckte det var jag ute i kylan på väg mot bilen. Det drog kallt om rumpan... men jag var superglad över att jag hade heltäckande leggings!

I nuet i livet!

Jag vet ju att positiva tankar gör mig gladare och friskare. Det är något jag vet och känner med hela mitt jag. Så jag arbetar med olika verktyg med att ta hand om hjärnans – ibland – pissiga budskap…

De där tankarna då jag ser mig själv få återfall… spridd cancer i hela kroppen, liggandes i sängen med droppets drippande… nära och kära ibland på sängkanten… jag som en utmärglad skugga av mitt forna jag. Fast innan jag hamnar där. Innan, då jag fortfarande har kraft… Då sliter jag som fan med att få ihop en massa ord, film och bra saker till mina barn som de ska ha med sig. Från mig. Så att de alltid ska känna att jag finns där. Stöttar dem. Tröstar dem. Hjälper dem. Kramar dem. Älskar dem. Och övriga familjen… och min stora Kärlek, min livskamrat… Hur gör man?

Fast det behöver jag inte veta för sådana tankar FRÄMJAR INTE MIG. Det är skittankar som är en del av mitt inre, min inre rädsla som har förstorats enormt på grund av snoppogan. På grund av det helvete jag har gått igenom. Dessa tankar samlar jag i ett moln… molnet blir stort som fan och nästan svart i färgen… sedan boxar jag iväg det allt vad jag kan och ser hur det flyger iväg där genom min blå och vackra himmel… Fyller sedan himlen med stora ljusa moln som är fulla med lycka över hur mitt liv är – OCH KOMMER ATT VARA framöver…

Njuta av att se barnen växa upp (även om det är som ett eget litet helvete ibland så är det ett lyckligt helvete).

Glädjas över att vara omgiven av barnen, familj, vänner och Kärleken.

Självklart njuter vi ute i ”RÖVHÅLSMALIN”… vissa badar i poolen (som snart ska vara på plats), andra i havet… alla njuter vi av havsutsikten. Och av att vara tillsammans.

I nuet i livet!

Så otroligt dumt...

Ibland undrar jag om cellgifterna faktiskt ställt till en väldig oreda inne i skallen min. Att gifterna inte bara orsakar ögonfransavfall, värk och pissiga naglar…

Igår kunde inte jag sova för att jag var hungrig. Det var mörkt i hela lägenheten när jag smög upp, tände en liten lampa i köket, kokade mitt favoritté Chamraj och bredde mig ett par smörgåsar med messmör. Släckte lampan, väntade på att ögonen skulle vänja sig vid mörkret och tog med mig mitt fika in i vardagsrummet. Med rumpan nerslagen i soffan tog jag några bett på ena smörgåsen, klickade fram någon serie på datorn jag kunde se och tryckte in hörlurarna.

Blev mätt.
Halvsomnade till serien och när jag vaknade till satte jag mig upp och tog ur de små plopparna ur öronen… det kliade lite och när jag stoppade in fingret stötte jag på världens skorviga klump. Dog nästan av äckel men karvade vidare… Fick bort klumpen… och kollade sedan in hörlurarna… på dem var det också nåt skorvigt och klumpigt… tände lampan och såg vad det var…

Messmör såklart!

Så nu har jag haft messmör i öronen.

Det är det inte alla som har…

Sorry...

... men jag pallar inte idag. Jag är en feg stackare men jag skyller på ren omtanke. Att jag bara är en god människa. Tänk vad dåligt den stackaren skulle ha mått. Kanske dött av pinsamhet eller åtminstone känt sig tvungen att flytta. Eller nåt. Jag spar det idag och inväntar min pms så det går mer som på räls liksom...

Duger inte det kan väl nån av er komma hit och ta hand om saken? hehe...

Men för dagen har jag en lösning. Ska ta Kärleken i handen nu och leda in honom i sovrummet. Innan brakandet börjar...

Tror faktiskt att det var Yogan som tog kämparandan ur mig. Har ju liksom varit djupt inne i mig själv och tänkt på ingenting. Kändes lite bättre idag med hummandet och är det inte typiskt att då dyker det upp en annan grej som jag måste vänja mig vid.
Detta...






Det snurrades och bankades med den vadderade dunken så det ylade, ven och dovt durrade... och tydligen så är det typ läkande för kroppen. Går liksom in i minsta cell de där ljudvågorna.









Det enda som hände med mig var att jag blev bajsnödig.

HJÄLP

Jag vågar inte!

Morgonbombning

"Han kanske läser min blogg", tänkte jag igår när brakskitarna lyste med sin frånvaro.

I morse sa Kärleken "Han är nog bortrest"... men det skulle han aldrig ha sagt.

För två minuter senare blev vi bombade.

Klockan 06.30 fann jag mig själv stå i köket (där det lät som värst, han kanske lagar morgonfikat med lite komp till...) greppandes skurkäppen ... jag bankade vilt i taket och vrålade samtidigt "MEN SLUTA SKIIIIIT".

Det blev tyst.
I fem minuter.
Innan det fortsatte.

Sedan bestämde jag att i dag kommer jag att traska upp dit och prata med honom.
Det kommer jag verkligen att göra.
Det känns absolut inte pinsamt alls...

Humöret tryter!

Idag är jag trött, har ont i huvudet och en stark känsla av att nu är måttet rågat!

Kunde nämligen inte somna på grund av brakskitarna igår kväll, stod i sängen och bankade i taket ett bra tag... pruttarna tystnade så jag la mig och höll precis på att somna in i Kärlekens famn... när det drog igång IGEN... jag flög ur sängen och liksom kastdunkade in metallprylen jag hade i handen in i taket - var ett under att min hand inte kom upp genom deras golv - skrämde nästan ihjäl Kärleken...

Men inte slutade Brakskitarmannen för det inte.

Jag orkade inte banka mer utan la mig igen och precis när jag bestämde att "Nu går jag fanimig upp och bankar på dörren och skäller skiten (!) ur honom" så somnade jag.

Och vaknade i morse till brakskitarserenaden...

Kan vara mycket möjligt att jag hälsar på där i kväll när humöret börjar tryta...

Nöjd?

Gör känslan och tanken av att man är fullkomligt nöjd med livet att livet blir bättre?

Serpentinet

”Men hur länge ska du få serpentinet?”

”När jag sitter ute på altanen och ser snön och solen, då är det vackert”

”Du är vacker”

”Jag vet att jag inte kommer att leva längre än till att jag fyller 21 år”

”Jag kommer att klara detta”

" Jag vill bara sova, då mår jag bra"

”Jag vill arbeta med motivation”

”Det gör ont i ögonen”

”Det har blivit bättre och jag tror på det här”

Dagen formas av ord och meningar som påverkar mig mycket. När jag tänker efter är ju alla dagar fyllda av ord och meningar som antingen stärker, skrämmer eller bara finns. Det är när dagarna rullar på och jag inte reflekterar över de meningar jag hör som dagarna blir suddiga och inte lika mycket värda.

När jag verkligen hör ger mig dagarna något.

Vissa saker kan man ta tag i – försöka backa upp eller ställa till rätta…
Andra saker ska man lämna till andra, bättre lämpade…
En del saker ska man bara njuta för fullt av.

När det gäller ”serpentinet” så var det Anneli som undrade i lördags och vi skyller glatt på de få glas vin hon druckit… Jag kommer att få herceptinet till i slutet av maj!

Stannar ni upp och tänker på vad som sägs, eller vad som menas med det sagda?

Det roliga/knäppa/läskiga är att när jag tolkar det jag hör så är det inte säkert att min tolkning är samma som vad talaren har menat med sina ord… vilket egentligen betyder att det kanske är fullkomligt onödigt att stanna upp. Förstår vi någonsin vad andra säger? Egentligen?

Förstår ni mig? Öh…

Galningen hälsar på...

Min vän Anneli snodde datorn, mutade mig (jag menar tvingade mig) att lägga in följande rader... Allt som låter konstigt är jag inte delaktig i (typ allt).

Alla hjärtans dag
Tillbringade jag med min bästa vän och hennes sambo. Middag med ett förälskat par och det gick faktiskt bra....=) Kände mig inte som tredje hjulet..haha! Vi har ätit så mycket gott så vi fick inte i oss efterrätten....kommer nog i morgon o tar den.
Just nu sitter Malin och jag o dricker vin, lyssnar på meat loaf och pratar gamla minnen om hur mycket tok vi har varit med om. Allt från att ha hoppat i soffor till paradise by the dashboard light med meat loaf o då var vi inte Malin, Anneli eller Pernilla utan våra "alias" som vi kallar Angela, Marion och Pamela. Vi kunde alltid skylla på dom om vi gjorde nåt dumt på krogen....hehe!
Ja som sagt jag har haft en väldigt trevlig alla hjärtans dag hos min vän med familj och nu ska vi på krogen...inte Malin o Anneli alltså....vi har lagt oss. Det är Angela o Marion som ska ut...
puss!


Jesus... ska ta ifrån henne vinet på en gång..

Förutom Meat Loaf har vi också kört med lite peppmusik... Anneli håller på att göra sig av med ett pucko (kanske snäll ibland men det säger jag bara för att vara snäll) och i sådana lägen krävs det massa styrka - bra med låtar som hjälper till. Kameran gjorde inte som jag ville men jag tror ni kan urskilja vad som står.









Faktum är att vi inte har tid att sitta här längre för nu ska ut och svänga våra lurviga! Tjohhhoooo!

Alla hjärtans dag!

En fantastisk dag med strålande sol och få minusgrader!

En dag då kärleken liksom ligger och dallrar i luften på alla vis.

I alla fall i den luft jag andas... det är värre med Nemi...










Klicka på bilden så syns den bättre

Ha en fantastisk dag!

PMS?

Min första helgdag eftersom jag är ledig torsdag och fredag.
Sov alldeles för länge och sedan så får jag ett samtal en timme efter att jag vaknat. Samtalet gör mig arg så in i helvete. Fast jag borde inte bli arg egentligen. Det är bara gamla spöken som inte borde beröra mig längre som dyker upp.

Dagen rullar vidare och jag får ett bryt på dottern som inte bara har ett rum som ser ut som en sopstation – nu luktar det sopor där inne också. Jag får be henne komma ut om jag vill henne något för jag kan inte andas där inne…

Sonen, som så gott som aldrig gör mig arg, gjorde mig arg i dag. Det gör fan ont att skälla på honom och jag är grymt ovan att göra det.

Citronfjärilen blev attackerad av mitt dåliga humör.

När Kärleken kom hem fick han sig en skopa av mitt dåliga humör.

Sabla pissdag trots att jag har andats djupa andetag och räknat till tio massor med gånger.

Sedan åkte jag till min första yogaträning med Anneli. Trots allt hummande och mässande så var det givande. När vi åkte hem upptäckte jag att all ilska var som bortblåst.

Nu känner jag mig glad, lätt, positiv och harmonisk.
Tack och lov för det.
I morgon kommer att bli en fantastisk dag och åh, vad jag kommer att vara glad och harmonisk! Känner redan hur underbart det kommer att bli!

Om det nu inte är så att jag har PMS – för det kan man väl inte styra va?

Mörka...

Det ser för jävligt ut här hemma, dammråttor i hörnen och strumpludd fulla golvet. Helt otroligt vad fort det blir skitigt. Jag hatar att städa och vill ha en hembiträdesrobot, som sköter detta. Tänk att komma hem och upptäcka att det är städat. Kunna ösa beröm över en plåtburk och själv ägna sig åt roligare saker.

Nu går jag på stan och kommer tillbaka när det börjar mörkna.

Då syns inte skiten...

Helg startat!

Så har min helg startat...
... inte helt fel!





Uppdatering vad gäller brakskitarmannen; Han drog av en brakare i trappuppgången så det dånade mellan väggarna. Jag skyndade mig till dörren och kikade genom "ögat" och det finns inte längre några tvivel om vem det är. Min kollega på jobbet tycker att jag ska lägga ett recept i hans brevlåda... recept på typ bruna bönor... och skriva att bönorna måste kokas extra länge för annars brakar magen... ehhehee... (Han kanska håller på med en kål/bruna bönor diet)

Någon annan bra lösning?

Jobb

Det tar mycket längre tid än man (jag) tror.
Att sköta jobbet alltså.
Jag tror och börjar förstå att det förmodligen är mer stressande att arbeta bara 25%.
Hinner ju ingenting på den tiden.
Och människor kräver liksom mer.
Att arbeta med elever i behov av särskilt stöd tar tid.

Så nu har jag blivit lite smart.
Lägger mina timmar måndag- onsdag.
Det känns bättre att vara på jobbet fler timmar i sträck.
Som om jag hinner mer då, vilket jag nog gör. Faktiskt.

Efter Thailandresan ska jag arbeta 50%.
Har redan sagt till the big boss.
Då kommer jag inte att vara så trött.
För som det är nu räcker min energi bara till jobbet.
Min familj, mitt hem och min egen träning blir lidande.
Det är fanimig inte ett dugg bra.


Och jag kommer inte att ha samlat på mig 25 övertidstimmar på några veckor...

Vad tror ni?

Sagolikt massa snö har det kommit i helgen! När vi var ute tidigare fällde jag Elin och brottade ner henne… var dock tvungen att släppa när hon försökte mula mig. Kallt som fan och oj, vad jag längtar till värmen. 19 dagar kvar nu…

Jag har gjort en handlingsplan i helgen.
I morgon är det dags - hjälp!

Jag har också funderat massor över vad som gör att människor inte värdesätter sig själva?
Låter sig bli behandlade som en påse skit.
När jag funderade på det kom jag på att jag har befunnit mig i den sitsen själv.
När det skedde och jag tagit mig ur hans hårda klogrepp analyserade jag naturligtvis VARFÖR?

Kom fram till en kombination av saker.

Men jag tänkte att ni kunde komma med förslag.
Att vi kan reda ut detta tillsammans.

Är de experter på att manipulera?
Har vi som råkar ut för dem taskigt egenvärde?

Vad tycker ni?
Vad tror ni?

Farting...

Var nyss in på min dotters blogg och jag har skrattat så tårarna rann. Hon har beskrivit tillvaron med vår granne som fiser hela tiden så enormt roligt att jag bara måste visa det här. Här kommer det:

STÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRD
Pruttmannen som bor granne med oss, ovanför oss pruttar säkert 150 gånger per dag. Sådana höga brakskitar som låter som att han bajsar på sig. Han måste ha något allvarligt fel i sin mage. man hör inte ens när våra grannar pratar med varandra men hans megabrakskitar hör man. Jag är så irriterad nu för han har gått runt och fisit däruppe typ 10 min och jag vill bara SPYYYYYY, sitter och gör pruttljud med munnen ashögt och allt vad jag kan bara för att han ska fatta ATT JAG HÖR VAD HAN GÖR JÄVLA ÄCKELGUBBE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
jdsijsijdsjisdjdsi sluta fis. jag SPYR på dig!
mamma har lovat att prata med vaktmästarn om det och ska fråga om det här har varit något tidigare problem för dom som bodde här förut, kanske därför dom flyttade?! Om det inte händer nåt så ska ho ngå dit och prata med honom.
Det här funkar ju inte längre, fattar ni hur sjukt det låter? Men det är som att han ligger isängen brevid mig och fiser ashögt. När vi sitter och äter, ja då kan vi inte äta för då går våran granne runt och fiser ut hela sin mage däruppe?
seriöst människa. lägg in dig på sjukhus annars kommer jag komma upp och bajsa i din brevlåda, jag lovar jag ska bajsa för lika mycket som du har fisit sen vi flyttade in. kommer bli en hel jävla del vill jag lova!!






















Förstår ni att jag inte har hittat på utan att detta är ett riktigt problem?
Till slut en sekvens från Youtube för att ni ska förstå vilket ljud vi får stå ut med arla morgon och sen kväll...

Fastkopplad

Att få behandling på sjukhus kan vara en chans till flera saker. Antingen kan man utnyttja tiden till att slappna av. Andra saker kan vara att läsa en god bok, se en film om man har dator med sig, arbeta med något eller prata med sänggrannen. Ibland är man så trött och slut att man sover bort tiden.

Vad man väljer och hur det i slutändan än blir, så ger tiden man är där alltid något.

Om man bestämmer sig för det.

Idag hann jag med mycket på kort tid.
Jag hann läsa en skvallertidning till hälften.
Och jag hann prata både med min sköterska och kvinnan som låg i sängen bredvid mig. Hon fick sin tredje cytobehandling och var fortfarande rätt så fräsch. Hon hade heller inte lika mycket ångest inför behandlingen som jag minns att jag hade. Jag fick ju ta en lugnande tablett för att klara av ångesten som försökte ta över min hjärna och min kropp. Att veta att man kommer att må som en påse skit av behandlingen är inte ett dugg roligt.

Jag hann också med att arbeta lite med handlingsplanen - på måndag är det dags! Må jag hinna få till ett bra upplägg...