95 % av alla som får bröstcancer överlever!

Min uppgift är att överleva och det gör jag genom att arbeta med mig själv på olika sätt medan jag låter det medicinska ha sin gång. Jag bröt ihop i fredags men automatiskt bet jag sedan ihop... Det var länge sedan jag kom fram till att vi alla måste få bryta ihop. Det viktigaste är att efter att vi brytit ihop så biter vi ihop och tar itu med vår uppgift.

Bryt ihop - bit ihop

Lille Maxen berättade jag för i förrgår. Det var dags nu. Han bröt inte ihop, fast han blev ledsen. Men han litar ju på mig och jag sa naturligtvis att han inte behöver oroa sig eftersom jag kommer att fixa detta. Jag håller ordentlig koll på honom!

Herregud, som den cancersjuke jag är så ville jag kolla på galan igår. Det klarade jag i ungefär 5 minuter. Då var det en kvinna som berättade om sin bröstcancer. Att hon blev frisk efter behandling men sen blev sjuk igen. . . hade cancer i nästan hela kroppen. Vid det laget forsade tårarna på mig och Royne bytte kanal. "Jävligt onödigt att kolla på detta" sa han, kramade mig och torkade mina tårar. Skönt att få ut skiten, tyckte jag... sedan bet jag ihop igen...

Ett hett tips till alla som pratar med mig - det är ingen bra idé att prata om folk som dött av cancer. Det trodde jag var en självklarhet men... HALLÅ - JAG HAR CANCER!

I lördags var Royne och jag på stan när vi mötte ett stort gäng gymnasieelever. De flesta grät. När vi kom hem satt Elin och grät. Johan Tallbacka hade blivit överkörd av ett tåg på fredag kväll i Stockholm. Han var ingen nära vän till henne men ändock en vän.
Johan Tallbacka är död och hans familj och vänner har en fruktansvärd tid framför sig nu. Jag sänder varma tankar till dem.

Detta satte min situation i ett nytt ljus - jag har 95 % chans att fixa detta - DET är bra odds. Så de senaste dagarna har jag känt mig starkare, mer beslutsam.
I slutet av februari tänker jag åka med mina barn och mitt livs kärlek på vår planerade resa till Thailand. Det kommer att bli underbart! =)
Kram till er alla

BLÄ- Beskedet

Igår ringde läkaren som opererade mig och talade om att tumören inte är en bra tumör. Det är en satans skittumör som jag vill hoppa på, slå ner, skälla på och prata skit om. Hade den naglar skulle jag ta tandpetare och slå in dem djupt under naglarna med min hammare!

Jag rasade ner i ett avgrundshål, grinade och skrek... Min dotter Elin kom springandes in i vardagsrummet, Elin 17 år, och hjälp vad hon såg skräckslagen ut och nej jag borde inte visa henne min skräck men jag kunde inte hindra den från att spruta med full kraft ur hela min kropp. Hon höll mig. Kramade mig. Jag tror hennes tårar också sprutade lika vilt som mina. Jag ringde Royne och vrålade att han skulle komma hem... slängde av mig kläderna och sprang in i duschen för oj vad jag frös. Royne kom och nådde mig...tvingade in sin tro och sin energi in i mig - i alla fall lite. Jag samlade mig och tog mig ur duschen. Max var på ingång och han behöver inte veta mer än att mamma har opererat bort en knöl i bröstet. Inte ännu i alla fall.

Dagen gick sakta och jag höll mig på benen nästan hela tiden. Då och då rasade jag, kändes som om en stor sorg lagt sig över mina axlar och den sorgen lättade en aning när jag lät tårarna rinna.

Idag försöker jag arbeta med att tillåta mig vara ledsen. Jag är livrädd men håller på att bygga upp en strategi för att överleva rädslan. Jag tror att två saker är viktiga... dels att fokusera på en dag i taget och dels att tro på att det kommer att ordna sig.

Vad har jag för val? Följa rädslan som säger att jag inte kommer att överleva min 38-årsdag? Nej! Jag vägrar och har bestämt mig för att det här kommer att bli en resa som gör mig ännu starkare.

Fast rätt ofta är jag väldigt väldigt rädd...

(Uppdaterat 12/7 2013)

Efter operationen

Så var operationen över. Var en aning yr igår, minns t.ex. inte att jag bett mamma ringa och tala om för mina bröder att allt gått bra. Bra gick det, även om det alltid är obehagligt att sövas och jag har ont nu efteråt. Men det är inget en kombination av Alvedon och Ipren inte kan rå på. :)

På grund av att andra cellprovet inte visade på avvikelse så opererades "bara" tumören bort. Den har skickats på snabbanalys och inom en vecka kommer resulatet. Ingen idé att spekulera över det.

Jag är trött och ska titta på Shreck 3 med min prins Max.

Sköt om er!

När fan blir dagen D?

Först och främst vill jag tacka för alla fina ord och all omtanke jag får, både genom bloggen men också i övrigt - det värmer gott i hjärtat! =)

Dagen D ja... det trodde jag var den dagen de sa att första cellprovet visade på avvikelse. Men varför skulle det vara så enkelt? Trots att mammografichefen vid andra provtagningen sa att oddsen för att andra provet skulle visa sig INTE vara cancer var pyttepyttesmå så...

Igår fick jag besked om att så är fallet. Nu har jag helt plötsligt friska bröstceller!!! Jisses... snart kommer jag förmodligen kunna rulla huvudet ett helt varv på axlarna också... Nä, men allvarligt talat så kommer jag att ha stor utfrågning innan operationen idag. Känner mig en aning förvirrad.

Bröstsköterskan, som lämnade den stora nyheten sent igår eftermiddag, sa "Men det kan ju vara så att provet togs från området bredvid knölen.... knölen är ju så liten..." HAHAHA...NU är läge att bli rubbad ;) vad ska jag tro? Så läget är detta nu - jag vet inte ett skit! MEN det jag vet är att jag kommer att opereras men inte hur stor omfattningen blir. Sedan kommer det att ta ca tre veckor innan jag med säkerhet vet om jag har cancer eller inte. Tror jag..... suck...
FAST FATTA EN COOL SAK - Om jag helt plötsligt inte har någon cancer så har allt positivt tänkande gjort sitt! ;)

Nu till en helt annan sak:
I söndags provade jag på att bada igen. Jag geggade in hårinpackning innan jag kröp ned i värmen. (Hårinpackning också från Lush, luktar jul (!) och ska masseras in i torrt hår, sitta ca 20 min och sen ska håret sköljas ur och tvättas med schampo - helt suveränt). Efter badbombsincidenten borde jag kanske ha tagit det lugnt med Lushprodukterna men jag älskar ju dem! Åh, vad det var avslappnande och skönt. Läste en god bok och såsade i vattnet i säkert en timme. Sedan tappade jag ur vattnet och klev ur badkaret, ställde mig i duschen och drog på kranen... hmm kallt... höjde värmen.. hmm fortfarande kallt... då slog det mig att jag hade inpackning i håret plus att jag kört peeling i ansiktet... höjde värmen men naturligtvis var varmvattnet slut! Så det var bara att sätta upp håret, skölja ansikte och kropp med iskallt vatten och sedan huttrandes torka sig och vänta in varmvattnet. Jag har inte haft så lent hår sen jag var bäbis... det tog två timmar innan jag kunde skölja ur håret...

Snart åker vi mot Sundsvall och helt ärligt är mitt största problem, just nu, att jag inte har fått äta sedan tolv i natt. De som känner mig vet att jag behöver äta med små intervaller. Får annars sockerfall och blir grinig som en gammal käring. Från tolv till sju i morse fick jag dricka 5 dl vätska men nu är det tört fram till efter operationen. Stackers stackers mej... men jag har packat ned choklad och vattenflaska så jag kan trycka i mig så fort det blir tillåtet! =)

Pussen alla =)

Koppla av?

Det är svårt att fokusera på sig själv, svårt att vara ego. Jag kämpar med det men jag tror inte att jag lyckas så bra. Mönster är svåra att bryta. Ja huga vad de är svåra att bryta.

Den 12 juli slutade jag snusa och ett tag trodde jag att jag var tvungen att börja igen... Det var för att jag ganska snart insåg att den elaka käringen som betedde sig som en dåre verkligen var jag. Som tur var har jag en klok och uthållig karl som vägrade låta mig ge upp. =) MEN trots att jag lyckades sluta använda nikotin har jag fortfarande inte lyckats bryta vanan - mönstret - att alltid se till att jag har något att stoppa under läppen...

Naturligtvis befinner jag mig nu i en situation som är ganska märklig. Märklig på så vis att den energi jag behöver för att bryta mönster inte riktigt finns där. Hjärnan är med men den orkar liksom inte utföra det jag beordrar den. Idag tyckte jag att jag var duktig - jag planerade att göra två saker som minskar stress. Jag planerade att göra dem på samma gång.... Jag tog med mig laptopen in till mitt nystädade badrum, tappade upp badvatten och tände ljus. Slängde en badbomb i badkaret... (underbar vaniljbadbomb från Lush, gul och vit). Sedan kröp jag ned i det enormt varma vattnet och vilade huvudet mot min nyinköpta badkarskudde. Efter det fick jag (så klart) ropa på Royne så han kunde komma och starta avslappningsgrejset jag laddat hem... Sen var det klart, två avslappningssaker i ett; bada och avslappningscd. Superbra!

Efter två minuter när jag hade tryckt in naglarna i ena handen och spänt vänstra foten, låret och rumpan knackade sonen på dörren och ville ha datorn. NEEEEJ, stönade jag. Efter det var det liksom kört för då hörde jag Max och Beppe som skrattade, skrek och slängde saker (tror jag) inne på Max rum. Men jag försökte en stund till i alla fall och tro det eller ej men jag dåsade till av den sövande rösten - ända tills mobilen ringde! Varför hade jag tagit med mig mobilen in på toa??? Jag var ju påväg att bli riktigt avslappnad. Värmen hade gjort mig mosig och den sövande rösten hade nästan lyckats hypnotisera mig med sitt prat om att lämna negativa tankar kvar i sjön.

Det var dottern som ringde och ville ha skjuts... Royne ryckte in och jag återgick till värmen och rösten. Men nu var det slut på magin, tankarna snurrade i huvudet igen... för visst var det så att mina ben behövde rakas? Bikinilinjen? Under armarna? Men herregud vad jag är stickig, hur länge sedan var det jag rakade mig? Äh, klart jag kan raka mig samtidigt som jag lyssnar på avslappning.

Så var jag tillbaka i verkligheten igen... men lite mosig var jag allt :) Ända tills jag tappat ur allt vatten och upptäckte värsta gula randen runt badkarskanten och på den vita duschslangen. Det var bara att ta fram skurgrejerna igen och färgen på badkaret gick bort men slangen den är vit med gula fläckar nu. Det är härligt att bada! I morgon ska jag nog basta i stället...

Så jag kämpar med att ta det lugnt men jag tror att jag måste avdramatisera det hela. Försöka att bara vara i stället för att planera hur jag ska koppla av!

Jag har lärt mig en del idag i alla fall:
- det är enormt viktigt att jag som förälder lär mina barn att jag ibland har "egentid" och inte får bli störd. (Om inte huset brinner eller de har brytit benen...)

- se till att det är en vana med "egentid" - om du blir sjuk och får rådet att ta hand om dig själv så kan uppgiften bli så stor, så stor....

Må väl alla därute! Kramar i massor! =)

Vad som hittills har hänt...

Fredagen den 7 september var jag till vårdcentralen. Då hade jag 3 dagar tidigare upptäckt en knöl liten som en ärta i mitt bröst... "Lika bra att kolla upp på en gång", tänkte jag. Sikken tur att jag gjorde det!

Måndagen den 24 september var jag på mammografi i Sundsvall. Jisses vilken maskin... två plattor som klämmer ihop bröstet så det blir som en pannkaka...på längden och på bredden... jag sa till tanten att "mitt bröst kommer du aldrig att få in i den där mackapären" (Det krävs ju att man har bröst för att de ska kunna joxas med och mina syns bara på nära håll... ;) Men tanten hon bände, slet och drog och vips så var mitt bröst inklämt och utplattat som en liten amerikansk pannkaka...

Mammografin visade nada... men på ultraljudet syntes knölen. Efter cellprovet (huvva) så sa läkaren att hon inte tänkte förbereda mig mentalt på att jag har cancer för det trodde hon inte. Sedan la hon till: "Men det finns undantag". Sedan var det bara att vänta på kallelse från kirurgen.

Den 9 oktober kom jag och min kärlek Royne till kirurgen för att få svar på cellprovet. Svaret jag fick var att provet visade på avvikelse men att man inte var säker och ville göra ytterligare ett cellprov... så fick jag vänta på kallelse igen till mammografin...
När vi gick därifrån tänkte jag.... "hmm avvikelse... jaja då är det cancer med andra ord, vad kan det annars vara"?

I måndags, den 15 oktober, var jag och Royne åter på Sundsvalls sjukhus. den här gången tog läkaren fram den stora nålen och skalpellen.. för nu skulle en större bit vävnad slitas loss... den här gången var det riktigt äckligt men det gick fort! :) Efteråt hade jag samtal med läkaren, som var tydlig med att det tidigare cellprovet visade på stark malignit bla bla bla misstanke och att sannolikheten att det nya provet skall visa annorlunda är enormt liten. Läkaren berättade att det fenomenet hade hänt en gång på de 10 år hon hade arbetat där. Men vi håller tummarna :)

Så på tisdag sker operationen. Det kommer förmodligen att bli så att de tar bort knölen och en cm i området runt omkring. Ryker gör nog också lymfkörteln. Hit är jag med rent mentalt men därefter har jag ingen aning om vad som händer. Har hört någon andas om strålning men jag får återkomma till det.

En sak jag tänkt på är att fy fasen vilken tur att jag kände denna knöl själv! Om jag hade varit 40 år och kommit på mammografin utan att veta om knölen så hade den ju inte synts. Anledningen till att de gick vidare med ultraljud och cellprov var att jag själv hade sökt för att jag hade en knöl. Det får mig att fundera på hur många som skulle kunna upptäckas tidigare om bara ett ultraljud gjordes...

Hur som helst så underlättar det att skriva om detta.
Fakta är också att jag har skitfula öron så tappar jag håret kommer ni se mig flänga runt i olika peruker. Nu är chansen här att testa frisyrer man annars inte vågar... ;)

Mer fakta kommer allt eftersom
Massor av kramar till alla er

Att förstå eller inte...

Att få beskedet bröstcancer är omtumlande. En sån där sak som man inte tror ska hända en själv... men så gör det det. Det är en chock och redan nu har jag förstått att det är en lång process - därmed också en lång och tuff resa.

Jag har bestämt mig för att denna resa ska sluta lyckligt så med mig på denna resa vill jag ha positiva och upplyftande resenärer. Resenärer som kan motivera och lyfta mig när jag dyker och känner hopplöshet. Alla ni är välkomna =)

En annan sak jag har bestämt mig för är att våga vara egoist! Under denna process kommer jag att fokusera på mitt eget mående, sträva efter att minimera stressfaktorer och bara vara. Jag är fullt medveten om att det kan upplevas som jobbigt för vissa men det är ett val jag måste göra. Min hjärna och min kropp orkar inte med mer för tillfället. Avslappning och positivt tänkande är a och o. Jag vet att ni förstår!

Det är bara en sak till; det finns en liten liten liten pytteliten chans att jag senast måndag får beskedet att det inte är cancer. Be med mig!

Nu ska jag krypa ihop hos min kärlek.

Första....

hoho kan de fungera?