Vilka är ni?

Jag och datorn och sängen på Statt i Katrineholm. Dags att sova för att orka med konferens i morgon. Funderar bara på vilka ni är som tittar in här.

Lust att berätta? Något litet? Annars är ni självklart välkomna att stanna kvar i alla fall. Blir ibland less på mig själv bara, vore kul att veta något om er.

För tillfället är jag skitless på att jag fortsätter att låtsas ignorera valken som plötsligt hänger över brallan. Dags att börja agera!

Just nu såg jag en kvinna ge sig själv orgasm i "Fråga Olle" genom att knipa och flåsa...

Kom av mig lite...

Aldrig

Aldrig någonsin brukar jag bli illamående på tåg. Aldrig.
Just nu skulle jag ge hur mycket som helst för en åksjuketablett.
Eller kunna knäppa med fingrarna och vara framme.
Kan ju varken läsa mina tidningar eller kolla film på datorn när jag mår så här kräkis.

2 1/2 timme kvar till storstan...
Bläk

"Min"

Idag kom min tidning. Kersti på Icakuriren var dessutom snäll och skickade med några till. De ska jag läsa i morgon då jag sitter på tåget mot Katrineholm. Tack, Kersti!

jordnöt/gurka

Har hört att en jordnöt innehåller lika mycket fett som en km gurka. Så varje gång jag äter jordnötter är det som om jag äter många km gurka. Det känns otroligt äckligt att tänka så. Svullo liksom. Jag som dessutom inte är särskilt förtjust i gurka...

Äntligen Icakuriren

Fick låna ett ex och döm om min förvåning när det visade sig att första dubbeluppslaget är ett snoppogeuppslag med bara "Malininnehåll". Roligt. Lägger in det här men inte så att det blir läsbart, ni får skaffa tidningen själva om ni vill läsa. Tror jag får på moppo annars... Förresten finns det andra intressanta artiklar i tidningen, t.ex. om resor, hem och trädgård.(Det står faktiskt också att öl är benskörhetsförebyggande...:)

Andra uppslaget innehåller en presentation av tre andra snoppogebloggar; agnla.blogspot.com, evamargareta.blogspot.com och slutligen pernillapersson79.com.
Tillsammans med information och fakta kring snoppoga.




















Första oktober startar Rosa Bandet - och nu 2009 sjunde året i rad. Jag är glad att pengar samlas till forskningen. Tycker bara att all sorts cancer borde få sin beskärda del av forskning. Alla vill vi överleva det stora helvetet som vilken cancer som helst medför och innebär!

Fortfarande biverkningar

70-80talsfest, trevligt sällskap, diskuterbar mat men fantastisk musik och lite alkohol. Observera lite.

Trettio minuter på krogens toalett. Alien i magen, som hotade spränga maginnehållet.

Hem till trygga borgen.

Halva natten på hemmets toalett. Frossa och feber. När alien blivit lite trött var det dags för sängen. Somnade i spritångorna från Kärlekens andedräkt. Effektivt.

Nu fortfarande lite feber och bubbel i magen. Men bättre.
Konstaterar att en biverkning av cytostatika och smärtstillande tabletter är en paj mage. Och att den biverkningen liksom håller i sig.

Sedan surar jag över att jag inte har fått tidningen. Jag är ju nyfiken!

Ica-kuriren

Ica-kuriren. Nästa vecka. Med mig i.

Jag och min snoppoga. Och bloggen. Vilket betyder att alla ni är med också. På sätt och vis.

Hoppsan liksom.

Två tips

Befinner mig i ett läge där det är svårt att välja. Plus att jag plötsligt tycker att det mesta är skit av det jag gjort. Tror att det är vanligt och jag ska berätta mer senare. När jag vet om det är skit eller inte alltså.

Något som inte är skit är mina två prylar som förgyller livet.

Hela sommaren har jag dagligen använt mig av en spikmatta. Ca 20 minuter varje kväll. Men somna för fan inte. Jag har somnat några gånger och vaknat över en timme senare. Vilket har gjort att spikmattan nästan suttit fast i ryggen. Det gjorde otroligt ont - men gick över fort i alla fall.














Min andra pryl är Bungy Pump-stavarna. Jag som får ont så in i av att gå långa promenader kan nu göra det med stavarna. De är tuffa att gå med på grund av det inbyggda motståndet. Hela kroppen tränas. Prova om ni kan!

Snoppogamärken

Om ni som har haft någon sorts snoppoga tycker att det ploppar upp lite för mycket födelsemärken? Börjar kanske fundera över dem? Snoppogespöket tittar fram, än en gång?

Som när jag stod framför spegeln och fundersamt kollade in min ena axel efter duschning och linsinsättning. Axeln såg konstig ut och jag var helt säker på att det födelsemärket som satt där inte funnits tidigare.

Veckor senare hittade jag ett på sidan av ena bröstet.
Sedan flera på armen...
Osv.

Och genast skapades i min hjärna övertygade tankar om hudsnoppoga. Så klart.
Satans jävla - ja jävla - skitsjukdom som nästlar sig in i skallen och vägrar lämna den. Kryper in i varje vinkel och vrå och liksom klamrar sig fast. Gömmer sig lite. Så pass att jag tillåts få andas med djupa andetag ganska ofta. Lever det vanliga livet. Med skuggan i skallen. Och när jag minst anar det så hoppar helvetet fram och skrämmer livet ur mig. Andas med små andetag. Axlarna vid öronen.

Ända tills jag får träffa min underbara läkare Lena. På onkologen. Som ler mot mig och berättar att det är väldigt vanligt att man får många födelsemärken efter en cytostatikabehandling. Varför vet hon inte. Men hon vet att det inte är någon fara.

Axlarna ner. Djupa andetag.

Så nu ser jag det som en sorts "vidare- i- livet- märken". Positiva små märken som visar att jag lever och fortsätter leva.

Livet är ta mig fan helt underbart!

Jag är ju bara för positiv och livsglädjetrallande jag :)

Sedan

Solen sken och värmde oss där vi satt vid ett runt bord utanför restaurangen på biblioteket. Vi åt lunch och pratade om att gå vidare och vara bra på saker. Kanske inte i den ordningen för det kanske krävs att man inser att man är bra på något för att kunna gå vidare. Ibland. Hur som helst så sitter vi där och pratar när jag lägger märke till något bakom T.

Jag låter blicken vila bakom hans axel och ser den gamle mannen. Ser hans Salomonryggsäck hängd på ryggen och hans strävan framåt. Det går sakta och han har ett krampaktigt tag runt de stavar som hjälper honom framåt. Problemet är att han har förirrat sig från trottoaren ut på gräset och några steg framför honom väntar en liten mur. Så vitt jag kunde bedöma var han inte kapabel att ta sig över den muren. Precis när jag hade tänkt den tanken stannade den gamle mannen upp mitt i ett steg. Han stod kvar men började svaja, sedan tippade han sakta bakåt. Samtidigt som han baklänges och raklång slog i backen lyfte jag från stolen ropandes "men helvete han ramlar" och galopperade över asfalten, hoppade ner på gräsmattan och fram till den gamle mannen. Där låg han, rak som en fura, på sin ryggsäck. Som förmodligen hade hindrat skallen slå i backen.

T kom rusandes efter mig och med gemensamma krafter fick vi upp den gamle. Han sa att han mådde bra men vi hjälpte honom in från den varma solen. När vi satt och väntade på hans dotter så frågade jag hur gammal han var. 89 år, svarade han. Och när jag såg in i hans rynkiga ansikte och ledsna ögon så tänkte jag på sedan.

Sedan när jag blir gammal.

Sugen

Jag är sugen på ett glas kallt vitt vin. Det händer inte ofta men idag suger det i vinminnet. Tänk vad gott. Smutta på samtidigt som lördagsmiddagen lagas. Eller med en god bok i andra handen.

Men det blir inget av med det.

Intag av Dexofen tillsammans med alkohol kan snabbt medföra livshotande andningsförlamning och hjärtpåverkan. Drick aldrig alkohol tillsammans med Dexofen.

Vidare står: Om du har druckit alkohol måste 1 dygn passera innan du kan påbörja en behandling med Dexofen. Minst två dygn ska ha passerat efter avslutad behandling med Dexofen innan du kan drick alkohol.

Låter som bökigt att inte ta tabletterna på över tre dygn. Bökigt eftersom det medför en sabla smärta med vakna nätter som följd. Att dricka alkohol tar dessutom inte bort smärtan.

Så jag skippar vinet. Och hoppas på att träningen ger resultat, så att diskbråcket kapslas in av smidiga muskler och gör sig mindre påmint. Cytoresternas kvarvarande värk kommer självklart att vid det laget vara ett avlägset minne.

Piggar upp med en rolig historia. Gammal men några kanske har missat den. Läs inte ni som inte gillar snusk...


Varje gång Jon skulle åka till fastlandet var han tvungen att åka över en bro. Jon hade lite problem med broar och sa varje gång ”Hej, jag heter Jon och ska åka över bron”. Sedan åkte han över.

En kväll var han på krogen. Där träffade han en tjej som följde med honom hem. När de åkte över bron sa Jon ”Hej, jag heter Jon och ska åka över bron”.

Väl hemma myste de på, Jon och tjejen. Snart var ett samlag i faggorna. När de skulle till att fullborda samlaget sa tjejen att det var hennes röda vecka. ”Du får ta mig i andra hålet”.

När Jon skjutsade tillbaka tjejen sa han som vanligt ”Hej, jag heter Jon och ska åka över bron” när de åkte över bron. När han sagt det sa tjejen ”Hej, jag heter Kjell och jag är utklädd ikväll”.

Hypnos?

Hemma idag med nyopererade sonen och tur är väl det för jag är helt sänkt. Hjärnan ur funktion. Kroppen trött.
Kunde inte somna i natt, vred och vände på mig. För varmt, av med täcket. För kallt, på med täcket. Öppnade till slut fönstret och behöll täcket på. Det var skönt. Frisk luft är alltid skönt.

När jag till slut somnade av ren utmattning drömde jag mardrömmar. Det hade nog varit ganska spännande om jag inte själv varit med i drömmen. Vaknade för att det var så hemskt och somnade om igen. Typ halva natten. Om och om igen.

Till slut vaknade jag kallsvettig och tänkte att "Nu fan har jag ju drömt en hel roman" och bestämde mig för att tända lampan och skriva ner hela härligheten.

Sedan vaknade jag i morse.
Och har naturligtvis glömt bort allt. ALLT.
Jag minns bara att det var värsta bästa skräckisen och att den var liksom redan klar. Med innehåll och allt. Början, mitten och slut. Jag hade nog till och med en bild i skallen av framsidan på boken. Vill minnas att det nog var den bästa jag någonsin sett.

Och självklart slår historian alla någonsin skrivna historier. Självklart.

Och nu är den försvunnen. Ner i de djupa minnena, som jag i vaket tillstånd inte kommer åt.

Kanske ska söka rätt på någon som kan hypnotisera mig?

Kär

Jäklar, nu är jag kär igen!



Förresten så är jag kär i några av tjejerna som gått vidare också...

Ibland blundar jag... OCH håller för öronen.
Samtidigt som jag funderar över vad i h-e de gör där?

Höna och körkort...

Det var otroligt läskigt att se sonen så vansinnigt nerdrogad innan operation. Operation av ljumskbråck. Men ljumskbråcket är ett minne blott och allt gick bra!

Dottern har idag tagit körkort, en härlig milstolpe för henne. Vi firade med god middag på restaurang. Tänk, det är länge sedan hon sprang runt med en höna under armen hos farmor och farfar. Kortet är taget av själva fotot och inte bra men visar i alla fall henne med hönan. Den höna hon bär på brukade hon släpa med sig in. I vardagsrummet. När hon blev trött gosade de ihop sig i soffan. Och sov.

















Den senaste tiden har jag blivit påmind om hur det var för snart två år sedan. Av en särskild anledning. Ytterligare bearbetning. Men jag har kollat in gamla bilder och hittade denna. Har precis blivit rakad av Kärleken. Efter första cytostatikabehandlingen tog det ca 10 dagar innan håret började rasa.






















Jag idag. Håret växer. Sakta men säkert.





















Om ni kollar in Icakuriren v.40 kan ni nog se samma bild. Tror jag.

Längtar

Jag längtar efter min son, som varit hos sin far sedan i torsdags. Det är så tomt utan honom. Man tycker ju att jag skulle ha vant mig efter fem år. För så länge har Max bott halva tiden hos sin far. Men jag vänjer mig aldrig. Utan honom är jag halv.

I morgon kommer han och då kommer jag att kräva supergos i timmar!

Längtar


Här är han, busen, redo för ärtkrig...

Framtiden

Det var inte så länge sedan jag ofta befann mig i det stora mörkret, tvivlande på om det fanns en framtid för mig. Men det visade sig att jag var lyckligt lottad - plus att jag faktiskt hade bestämt mig för att klara min resa genom snoppogan. Idag lever jag i framtiden.

Det snurrar ganska snabbt just nu, har startat hösten med ett helt nytt jobb och det är otroligt mycket jag måste lära mig. Fantastiskt roligt att utvecklas men gissa om jag snarkar tidigt på kvällarna?

Stugan är snart ett minne blott och byggandet av det nya huset börjar. Tar ju också en del tid, även om det är spännande och roligt.

Genom min resa har jag skrivit om vikten av att lyssna på kroppen och fånga de där stunderna som stärker hela härligheten. Inte hoppa över stärkandet och springa genom livet. Jag tänker än mer på detta nu när livet snurrar fortare och jag tror att jag lyckas ganska bra med stärkandet. Trots lite kvarvarande värk och genomskinliga spöken känner jag mig stark och lycklig.

Jag konstaterar tacksamt att framtiden fortfarande ligger vid mina fötter!

Berätta

Ibland händer det så mycket att det liksom inte finns något att berätta.
Men att det blir några fler inlägg här på bloggen är uppenbart. Av det jag inte berättar.

Förresten, vem är jag att hålla mig ifrån det skrivna ordet någon längre tid?

Kul att "ses" igen :)