Sedan

Solen sken och värmde oss där vi satt vid ett runt bord utanför restaurangen på biblioteket. Vi åt lunch och pratade om att gå vidare och vara bra på saker. Kanske inte i den ordningen för det kanske krävs att man inser att man är bra på något för att kunna gå vidare. Ibland. Hur som helst så sitter vi där och pratar när jag lägger märke till något bakom T.

Jag låter blicken vila bakom hans axel och ser den gamle mannen. Ser hans Salomonryggsäck hängd på ryggen och hans strävan framåt. Det går sakta och han har ett krampaktigt tag runt de stavar som hjälper honom framåt. Problemet är att han har förirrat sig från trottoaren ut på gräset och några steg framför honom väntar en liten mur. Så vitt jag kunde bedöma var han inte kapabel att ta sig över den muren. Precis när jag hade tänkt den tanken stannade den gamle mannen upp mitt i ett steg. Han stod kvar men började svaja, sedan tippade han sakta bakåt. Samtidigt som han baklänges och raklång slog i backen lyfte jag från stolen ropandes "men helvete han ramlar" och galopperade över asfalten, hoppade ner på gräsmattan och fram till den gamle mannen. Där låg han, rak som en fura, på sin ryggsäck. Som förmodligen hade hindrat skallen slå i backen.

T kom rusandes efter mig och med gemensamma krafter fick vi upp den gamle. Han sa att han mådde bra men vi hjälpte honom in från den varma solen. När vi satt och väntade på hans dotter så frågade jag hur gammal han var. 89 år, svarade han. Och när jag såg in i hans rynkiga ansikte och ledsna ögon så tänkte jag på sedan.

Sedan när jag blir gammal.