måndag 22 juni 2009

Vila i frid, B!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd nog att inse skillnaden…

Samtal mitt i lunchen, köttfärssås och spagetti utblandad med salta tårar. Många salta tårar. Jag fick veta att en av mina bröstsystrar från vår vecka i Alfta i höstas blivit offer för cancern. Hon jag träffade på onkologen i mitten av april. Goa B med sin stora kärlek till sin familj. B med glimten i ögat och sitt jävlar anamma som jag hann se trots att vi knappt hann lära känna varandra.

Död inom några månader, kunde jag ha funnits för henne på något vis? Minsta lilla vis? Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.

Åh, vad jag känner för henne och hennes familj. Cancern är obarmhärtig och fy faaaan vad ledsen jag blir. Men jag väljer också att inse att jag inte är hon. Det väljer jag för att inte gräva ner mig i oro över en massa "kanske" och "tänk om" som dyker upp utan att jag får en chans att parera. Jag är frisk och jag ska ta mig fasen njuta av varje sekund av mitt liv. Även när jag påminns om livets skörhet.

Mod att förändra det jag kan - det är modigt att våga välja livet. Modigt att slåss mot rädslan och närheten till döden. Jag är modig även om jag tillåter mig att bryta ihop ibland.

Jag reser mig igen – för jag tror att jag har förstånd nog att inse skillnaden!

3 kommentarer:

A-K sa...

Jag saknar ord, men svordomar har jag i överflöd.... Jävla cancerhelvete!
Och så blir jag rädd - igen. Arg och rädd, men jag väljer som du. Först blir jag rädd och ledsen och sen går jag vidare för jag är inte hon.
Vi är inte hon. Vi är inte hon. Kram på dig!

Anonym sa...

Så en till har gått igenom grinden..
blir så sur på den här skitsjukan.. att jag sliter mitt hår..

Nä.. men det är sorg i hjärtat för varje person som cancern tar..

Låt sorgen ha sin gång..

Kram Pysis... som också har jävlar anamma.. men ändå numera låter mig gå ner i hålet.. och sitta där ett tag.. för det är visst bara sunt hörde jag..

Malin sa...

A-K, jag vet vad du känner! Tror vi blir experter på att gå vidare. På att leva i nuet. Kram

pysan, ja det är en skitsjukdom! Visst är det bra att få ur sig skiten för annars kommer det ändå förr eller senare. Kram