Vila i frid, B!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd nog att inse skillnaden…

Samtal mitt i lunchen, köttfärssås och spagetti utblandad med salta tårar. Många salta tårar. Jag fick veta att en av mina bröstsystrar från vår vecka i Alfta i höstas blivit offer för cancern. Hon jag träffade på onkologen i mitten av april. Goa B med sin stora kärlek till sin familj. B med glimten i ögat och sitt jävlar anamma som jag hann se trots att vi knappt hann lära känna varandra.

Död inom några månader, kunde jag ha funnits för henne på något vis? Minsta lilla vis? Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.

Åh, vad jag känner för henne och hennes familj. Cancern är obarmhärtig och fy faaaan vad ledsen jag blir. Men jag väljer också att inse att jag inte är hon. Det väljer jag för att inte gräva ner mig i oro över en massa "kanske" och "tänk om" som dyker upp utan att jag får en chans att parera. Jag är frisk och jag ska ta mig fasen njuta av varje sekund av mitt liv. Även när jag påminns om livets skörhet.

Mod att förändra det jag kan - det är modigt att våga välja livet. Modigt att slåss mot rädslan och närheten till döden. Jag är modig även om jag tillåter mig att bryta ihop ibland.

Jag reser mig igen – för jag tror att jag har förstånd nog att inse skillnaden!