För två år sedan, nästan exakt på dagen, skrev jag detta blogginlägg. Det handlar om hur jag fick beskedet aggressiv bröstcancer.
En del av min bearbetning av denna resa har varit - och är - att skriva av mig händelser, tankar och funderingar. Det har resulterat i en massa ord och meningar. En liten del av dessa ord och meningar kom, självklart, att handla om hur barnen har tagit det hela. Hur berättade jag för dem? En del av det finns i början av bloggen.
Men nyligen skickade jag in en krönika till Allt om barn om hur det kan vara att berätta för sina barn. Det är ett känsligt ämne där det nog inte finns något rätt sätt egentligen. Varje barn behöver olika saker. Och ingen vuxen kan vara förberedd på att behöva berätta något sådant. Just därför vill jag belysa detta. Vi kan inte vara förberedda på allt. Och det måste vara helt ok. Det måste det.
JAG LEVER!
10 år sedan
5 kommentarer:
Det är otroligt vilka vändningar ett liv kan ta från en dag till en annan.
Himla bra skriven krönika! Kram Cecilia
Hej Malin
Nu har jag läst din krönika och du hade rätt "snörvel"
Du är fantastisk. Så välskrivet och så på pricken igenkännande att varenda hårstrå på min kropp står rätt ut.
Många jag mött talar om våndan att berätta för sin mamma att de fått bröscancer. För mig fanns inget, absolut inget, värre än att måsta berätta för min tonårsdotter.
Stor kram till dig du modiga och fina.
Jag har läst artikeln och den var kanon.. för man vet aldrig vad som händer i nästa sekund.. eller nästa timme.. ingen vet hur livet kommer att te sig..
Jag trodde aldrig att jag skulle få metastaser.. när jag fick veta det så gick inte världen under.. däremot ramlade min värld i ruiner.. fast de håller på att byggas upp så smått... och när det gällde mina töser så var det så att jag åkte dit... och det var det värsta samtal jag har haft... med en tös som satt och stortjöt.. för hon trodde jag skulle dö dagen efter...
Kram Pysan
Skicka en kommentar