... när jag får nyrökt sik. Tänk tunnbröd med rökt sik, ägg, färsk potatis och gräslökssås. Mumma!
Fast just idag får jag bara titta på fiskhelvetet och dricka ännu en klunk blåbärssoppa...
JAG LEVER!
10 år sedan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Isch, mår du fortfarande dåligt, din stackare. Krya på dig nu!
Hur har du det? Varför mår du dåligt? Såg din läsarkrönika i "Allt om barn". Så bra skrivet att jag rös.
Tänk att vi delar "duschscenen"!
Kram på dig, vännen!
Hej,
jag läste din krönika på dnbarn om hur du berättade för dina barn om din bröstcancer. När jag var 14 år fick min mamma bröstcancer, och hon dog 3 år senare. Det finns inget bra sätt att berätta det på. och jag tror att man som tonåring har väldigt svårt att hantera sina föräldrars sårbarhet, oavsett hur den framställs.
Men det som var viktigt för mig var att veta att jag kunde prata med mamma om jag ville, och fråga om allt. Den var lättare än när hon berättade själv. Det är lättare att fråga om sånt man själv känner att man kan hantera. Jag vill i alla fall säga att det faktiskt idag är 15 år sen min mamma dog, men jag har klarat mig bra.
Det är svårt att förlora en förälder, jävligt svårt. Men man klarar sig. Jag hoppas givetvis att du kommer att bli fullt frisk och leva hur länge som helst. men jag kan tänka mig att du ändå tänker på hur det skulle bli för dina barn om du går bort.
Det var tugnt för mig och mina syskon i början, och fortfarande ibland. Men man lär sig leva med sorgen, ilskan och saknaden. Men åren kan man förvandla den till ljusa minnen.
Man kan vara väldigt lycklig utan sin mamma, även om man kanske hade varit snäppet lyckligare med henne i livet.
Jag hoppas innerligt att du förstår vad jag ville få sagt.
Kram
Krya på dig nu vännen..
Kram Pys
anna, tack!
A-K, haft en liten bakterie i magen. Bättre nu. Och tack för dina ord om krönikan. Ja, lite lustigt (och läskigt) med duschen.
storskrutten, välkommen hit! Jag förstår dig och är glad för att du kände att du kunde fråga din mamma om det du ville och klarade att ta in. Jag förlorade själv min pappa då jag var 21, så jag förstår hur det känns att förlora en förälder. Även om man klarar sig bra försvinner aldrig saknaden. Det är bara att fortsätta att leva på minnena och för nuet.
Pys, tack är piggare nu :)
Kramar!
Skicka en kommentar