?

Med en kopp te framför datorn smälter jag "Flickan som lekte med elden". Den där Salander hörrni, hon är av ett särskilt virke hon. Minns vad fast jag var i boken, när jag läste den sommaren innan snoppogan gav sig till känna. Visst var det då jag läste den... eller minns jag fel?

Apropå minnen så hittade jag ett i datorn, skrivet när jag fick cytostatikan. Mådde som en påse skit och undrade väl ibland om framtiden var min.

... Antar att det jag sa var totalt utan sammanhang. Logiskt egentligen för mitt liv har ju reducerats till att bli sammanhangslöst. Det finns inget som hakar i det andra och gör att livet får en fortsättning. En mening. Den röda tråden är borta för mig. Just nu. Ibland kan jag se den men den fladdrar precis utom räckhåll men jävlar när jag får tag på den, då kommer jag hålla och aldrig mer släppa. Mina fingrar kommer att sluta sig om tråden och tvinga tillbaka sammanhanget. Snart är tråden min. Jag kommer att klara detta. Kommer. Att. Klara. Detta.

Jag önskar bara att rädslan vill släppa taget om mig. Inser att det är min egen uppgift, inget att vänta på liksom. Det är en stor uppgift som jag hoppas att jag är värdig. Besynnerligt detta… att det skulle visa sig att styrkan i mina tankar är så fantastiskt primära. Nu har jag verkligen förstått det. Äntligen. Hoppas att jag fattat det i tid bara.

Jag. Kommer. Att. Klara. Detta!