Gott nytt STARKT år!

Snott från Jupp som önskade mig det i en kommentar. Ett så bra uttryck!

I morgon blir det definitivt en minifrågesport som handlar om frisyrer... Behöver att ni röstar för att hjälpa till med framtiden, hrm och jag ber om att ni väljer och röstar "rätt"...(liten vink kommer att ges).

Önskar er alla ett fantastiskt och starkt 2009!

Trodde jag ja...

Så ringde jag min forskningssköterska… som sa att detta är den vidrigaste, hemskaste, elakaste och mest effektiva cytostatikan Taxotere som visar sin fula nuna igen. Jepp, ni läste rätt. Inga Herceptinbiverkningar utan Taxotere – cytostatikan som sänkte mig totalt där i våras… Den sista behandlingen med detta rävgift intogs genom porten i slutet av april och nu – NU – har den fått ett skov… ett uppsving och dundrar på för fullt. Attackerar min kropp…

Och det är nu jag borde visa min tacksamhet. Mot att det finns medicin som har förmågan att (eventuellt) se till att snoppogehelvetet håller sig borta. Skriver eventuellt eftersom jag inte vill reta gudarna… få dem att tro att jag inbillar mig att jag sitter säkert. (Skulle knappast hända… även om det sker i de ljuva drömmarna…)

Så avgrunden jag besökte under första halvan av 2008 har gjort en visit. Visserligen en snabb och lindrig sådan – i jämförelse – men med sig förde den ännu en tillbakablick till helvetet.
Tacksamheten blandas med ångest.
Insikterna samlas på hög, jag hinner inte riktigt med men hoppas att de väntar in mig.
Det är svårt att tacka något man förknippar med ett helvete.
Men tack!

Klagomuren

Hela kroppen tar stryk av Herceptinet. Sprickorna på händer och fötter har jag nämnt tidigare och de fortsätter stanna kvar, trots att jag smörjer som en dåre. Fingrarna har tappat lite känsel och fotsulorna känns som om de är stora och svullna. Det gör ont att gå på dem ibland. Det får mig att känna mig som en gammal tant. Har svårt för att äta eller dricka varmt och/eller kryddstarkt och är dessutom extra känslig för kyla och värme. (Ännu värre tantvarning...)

Häromdagen tappade jag upp ett bad – ah så skönt att ligga där med en god bok och bara njuta av det varma vattnet… vippa lite på tårna och blåsa iväg skummet som försökte fastna på hakan. Som vanligt drog jag på ordentligt med värme och när vattnet fyllt karet stängde jag kranen och klev i med ena foten – AARGGGGHhhh- för att snabbt rycka tillbaka den och plaska ner mattan för fullt med vatten. Det kändes som om jag skållat foten… Tappade ur en hel del av varmvattnet och fyllde rejält med kallt (!) innan jag kunde kliva i igen.

På något vis är det som om både skinnet och naglarna har blivit tunnare och därför känsligare. Som om några lager av mig har skalats av. Blottat den känsliga Malin därunder… pansarskyddet borta med andra ord… kanske nyttig tanke att använda på andra saker i mitt liv. Eller inte.

Hur som helst så vet jag att det inte är en vanlig biverkning på Herceptinet men en biverkning är det.

Tappar ögonfransar igen nu också. Skit.
Tänk sista Herceptinbehandlingen i slutet av maj – Jihaaaa!

Nya hjulspår...

Det måste vara lätt att bara ramla in i gamla hjulspår. Det är livet som pockar på och lurar en. Livet snurrar ju liksom vidare och det som har varit blir verklighet igen.

Det är min rädsla just nu.

För även om jag tyckte att mitt liv var bra innan snoppogan så har jag ju fattat att en förändring är av positiv art. För min insida liksom. Min insida mår bra av det nya. Fast jag märker att det är lätt att ramla tillbaka och att det är svårt att ge sig fan på att förändra.

När jag tänker efter så inser jag att det vore för jäkligt om jag inte skulle lyckas med detta när jag har lyckats med andra skitsvåra saker.

”Detta” står för – egentligen – små förändringar i livsstilen. I livstänkandet. Fylla på livet med bra vanor och hoppas att de slår ut de dåliga… De nya vanorna är trevligare och snällare mot mig. För något jag verkligen har insett är att jag bara har en kropp. Bara en hjärna. Inte kan det vara någon annans skyldighet att ta vara på och se till att dessa saker fungerar på bästa sätt?

Nä, det är mitt ansvar. Jag väljer att må så bra jag kan och jag hoppas och tror att jag lyckas mer och mer för varje dag.

Nummer 2

För någon som inte kan göra nummer två borta är det himmelskt att komma hem!

Inga krockar!

Annandagen; bil till Sala.
Vi såg "bara" en krock på vägen – den var läskig och jag är glad att vi inte var där fem minuter tidigare.

Nu såsar vi hos Kärlekens föräldrar. Äter gott och myser.
I morgon bil hem igen.
Utan krockar har jag bestämt.

Skulle det bli några krockar om vareviga människa körde som folk?
Skulle inte tro det…
Fast olika människor definierar väl ”köra som folk” på olika sätt.

Tänk om vareviga människa kunde köra som jag…
Hehehehe..

Glad

Åh, kolla Citronfjärilen (Johanna) har i sin blogg angett mig som dagens blogg.

Glad jag blev! :)

Nu bre macka och koka te...

Det kostar på

Det kostar att dricka alkohol och gå på krogen. Anledningen till att jag gör det trots att jag vet hur det blir är att jag faktiskt vill vara som alla andra. Jag vill dricka lite vin och busa med mina vänner. Jag vill gå på Logen och träffa gamla vänner jag inte har kontakt med längre. Kanske återknyta gamla kontakter till och med.

Fast jag vet att det kostar. Tänker som så att det går ju över liksom. Tänker också att det finns så många som har det så mycket värre. Hemskt egentligen att det tröstar och det gör det väl inte utan det gör att jag inser att jag har det bra.

Fast just nu kan jag inte sova för att smågubbarna har värsta festen. Får väl glädjas å deras vägnar… trots att jag önskar att jag slapp dem.

Till råga på allt har jag nu blivit vansinnigt hungrig så nu måste jag gå och slamra i köket. Bre en macka med cheddarost kanske och koka en kopp te...

Var det värt det?
Absolut!

Evighetens lilla kick?

Laga mat som en galning i en evighet för att sedan äta upp evigheten på ett litet kick? Planera platsen i kylskåpet för att det ska gå att stänga.
Tillbringa ofantliga timmar vid diskbänken för att plocka rätt på all disk och alla rester. När det är klart är det dags att plocka fram allt igen för nästa måltid.
Ska det vara en fröjdefull jul det?

Igår satt jag och Kärleken och sökte på nätet efter någonstans dit vi kunde åka med maten. Till bättre behövande. Människor som kanske inte har råd med julmat. Men vi lyckades inte hitta och det kändes hemskt. Vi vältrar oss och andra kanske inte ens kan knapra liksom. Om ni fattar. Och jag som inte ens gillar julmat dessutom.

Min kropp och min hjärna är inte van vid att serva och dona som den har gjort dessa dagar, så nu är jag i stor saknad av energi. Värktabletterna mot sabla smärtan hjälper dessutom föga. Försöker ladda för fullt nu och brukar delvis göra det genom att skriva av mig. Just nu har jag lite svårt att skriva då fingrarna är fulla med sprickor. Det är förresten fötterna med och jag fattar inte hur så små sår kan göra så ont.

Det bästa med julaftonen är att se barnen – och självklart framför allt Max – bli så lycklig över julklapparna. Glädjen och gemenskapen är guld värd. Jag är tacksam över att få tillbringa julen med människor jag tycker om. Tacksam är jag också över att Max pappa och syrror var med oss på kvällen.

Resten skiter jag gladeligen i och nästa år funderar jag på att skapa en ny mattradition, vad sägs om en vanlig god middag som inte behöver förberedas veckor i förväg?

Dan före dan...

Det bästa just nu är att allt julstök är klart - pust vad trött jag är på julgodis - och att snön har stannat kvar.

Ser ut som att det kan bli lite pulkåkning i morgon...

Myskväll

Max storasystrar har varit här och vi har proppat i oss och spelat spel. Bara de båda Elin som saknades och det var trist även om vi hade roligt i alla fall. Evelinas förklaring till ordet ordal var ”En människa som ser ut som en gris och som inte äter korv” – vad säger man om den? Rätt förklaring var ”Ett beslut av gudar”. Jepp, vi spelade Rappakalja och det är alltid roligt. Sandra och Evelina (och såklart minsta Elin) har varit mina bonusdöttrar och jag försöker hålla vår kontakt levande. Vi har ju ändå bott ihop i en massa år och de betyder så mycket för mig. Dessutom är de Max systrar och ska känna att vårt hem alltid har dörren öppen för dem. Ibland är det, tråkigt nog, alltför långt mellan gångerna vi ses.

Behandlingen gick bra idag men jag ser fram emot sommaren när jag slipper åka till onkologen och få cytostatika. Det kommer att bli en fri tid.

Dagens lärdom; Baka och koka julgodis är ingen bra idé när kroppen och hjärnan är såsig efter behandling. Lyckades sabba två bakbunkar, bränna en laddning fudge, en kladdkaka och misslyckas med knäcken och chokladpopcornen. Suck.

Kolla in denna. Någon gillar verkligen att smycka huset med ljus... Lite häftigt är det i alla fall. :)

Sagolikt tips

Kom på en sak...

Ett – i mitt tycke – sagolikt tips till någon som befinner sig i en sits som för tillfället känns för jäklig. Glöm inte att den pissiga tiden är just nu och att om man tänker i ett större perspektiv så visar sig den tiden vara en ytterst liten del av det hela. Om jag hade tänkt så inför min cellgiftsbehandling tror jag att allt hade känts bättre. I stället tänkte jag att snoppogan var min verklighet, att livet var sådant att cellgifter och ångest liksom aldrig skulle ta slut. Jo, det skulle ta slut om jag dog förstås… vilket definitivt och hemskt nog var ett troligt alternativ. Just då. Men det är rädslan som talar och den ska man kasta långt åt pipsvängen. Aldrig att den får ta över. Bara nudda mig.

Ett halvår av ett helt liv är en futtig tid. Den futtiga tiden orkar man gå igenom helvetet.
Så det så.
Fatta det.
Tro på det.
Jag och många med mig har gjort det. Det fina i kråksången är att detta tankesätt kan appliceras på andra saker än sjukdomar. En pissig situation på jobbet… separation… en finne på näsan…

Mantrat i skallen nynnar ”Denna tid är en droppe i havet. Snart mår jag bra igen, jag kommer att må bra inom kort…”

Nynna med så blir det bättre.

Julgodisdags!

Lägenheten nu presentabel efter inflyttningen.
Skinkan är klar och faktiskt halvt uppäten - så god.
Dags att göra köttbullar, knäck, fudge, chokladnougatpopcorn och annat gott godis.
Det viktigaste på julbordet... :)

Jag har precis insett att det är jul och många vänner kommer hem för att vara med sina familjer. Det är roligt!

Smågubbarna har jag påhälsning av mest hela tiden. De springer, hoppar och studsar därinne i höften och benet.
Ingen rast.
Ingen ro.
Tycker de borde ha annat att göra så här i juletider...

I morgon cellgifter.
Och läkarbesök.

Snölyckan var kort, fast underbar…

Kärleken och jag var i Sundsvall och handlade julklappar och när vi kom ut från affären singlade snöflingorna ned från himlen. ”Joopie, kanske vi får en vit jul i alla fall”, tänkte jag. ”Fast om det är som vanligt så regnar det snart, blir slask och sedan fryser det på igen så man får köpa spikskor och plocka fram gamla hockeyhjälmen så man inte slår ihjäl sig…”. Kärleken sa att det ska vara minusgrader dagarna framöver.

Halvägs hem till Härnösand förbyttes snön mot snöblandat regn och väl hemma regnade det. Nu öser det ned.

Men vem är jag att klaga?
Jag är överlycklig över att få uppleva något väder över huvud taget.
Det betyder ju att jag lever.
Och upplever.
Det är lycka det!

Svurit som en borstbindare

Känner mig vindögd, rufsig som ett bergatroll och trött så in i bomben.

Vindögd....























Bergatroll... (hu)






















Det kostar på att bli galen.
Tar massa kraft.
Ibland är jag full av ”tänk om” fast jag vet att det inte hjälper.
Det viktigaste för mig är mina barn och när de blir sårade och svikna så svider det i mig.
Kokar och bubblar som en jäkla vulkan.
Idag bubblade jag över.
Tokgalen bubblade jag över.

Ändå fick jag frågan hur jag fortfarande kan försvara honom?
Fortfarande kämpa för att se till att hon ser kärnan av kärlek som, tyvärr ofta, är omgiven av oförstånd. Kärleken är viktigast och den SKA hon se. Det är min uppgift.

Därför försvarar jag honom.
Även om jag också svär som en borstbindare över honom.

Ypperligt

Oh hoppsan vad det snurrar i skallen nu.

En salig blandning av minnen av året som gått. Minnen som får mig att le. Minnen som får mig att känna ångesten börja bubbla där i magtrakten, tårarna rinna…

Fast jag förstår att det är bra att inte stoppa undan känslorna. Jag förstår också att det inte är ok att vältra sig i dem. Just nu använder jag minnena för att stötta och hjälpa Johanna, som befinner sig i en liknande situation. Ni som följde mig genom resan, kan ni komma på något som kan stärka och hjälpa någon som också står bredvid men ändå befinner sig mitt i?

Det måste vara ett ypperligt sätt att använda dessa minnen på.

Max 9 år

Älskar sin bonuspappa
Älskar att skoja med sin bonuspappa
Som synes

Avloppsgubben

Vaknade av att det ringde på dörren.
Så var han här, rensa rör-avloppsgubben.
Visade in honom i köket och tänkte inte mer på det.
Såg fram emot att slippa allt bubblande i rören bara.
Tre minuter senare tänkte hela min kropp på avloppsgubben.
Helt otroligt vad det stank.
Ett under att jag inte spydde.

:(

Cytostatika = Nedsatt immunförsvar

Ja, det visste jag väl…

Men fan vad less jag blir!

Plattform

Det finns stunder – ibland sällan ibland ofta – som jag blir så vansinnigt trött. Det spelar ingen roll vad jag säger, hur jag tänker eller hur jag gör så fungerar det inte. Hur jag än vänder mig har jag arselet fram med andra ord. Fast jag börjar förstå att det förlösande ordet är JÄMKA för att det inte längre går att få det som jag vill. Trots att jag verkligen vet till 100 % att det är det bästa. Det är, som sagt, bara att jämka och hoppas på att det inte går åt helvete.
Släppa taget
Det gör mig trött
Och orolig
Och förbannat rädd
Åh, vad jag hoppas att grunden finns, att jag lyckats ge en plattform att stå på som är tillräckligt stabil. Annars måste jag tillbringa mitt liv med att hindra, fånga och/eller stötta. Nu när jag trodde att allt skulle bli lättare.

Plattformen, finns den?

Stig-Helmer

"Det är ju bra att håret har blivit lite längre där bak så du inte ser ut som Stig-Helmer", sa Royne när jag fixade håret.

No comments...

Nu bär det av på snömoddiga vägar mot Sundsvall och Södra Berget för en kväll med julbord och Wallmans salonger. Dotra passar son här hemma och det lär väl bli en del bus. Som det ska.

Hoppas ni alla får en underbar helg.

Värdelöst vetande...

Minns inte om jag tidigare har nämnt något om mina bröst… eller förlåt jag har ju skrivit massor om mina bröst har ju för tusan haft snoppoga men jag menar att jag inte vet om jag har berättat om just detta? Det känns som om jag har berättat om detta men jag har letat och hittar inget så… Skit samma, upprepning kan vara bra och nu har det kommit in mer information…

Ok, känslorna var ju många och omtumlande vid snoppogebeskedet. Levde som i en bubbla första tiden och fattade knappt vad som hände. Rädd som bara den, vad skulle hända var jag dömd att dö eller skulle jag få leva vidare? Sååå många funderingar men efter att ha plågat mig ett bra tag med chocken och existentiella frågor blandades det hela med tappra försök till överlevnad. Genom att försöka hitta vägar till att klara av situationen tog jag tag i helvetet så gott jag kunde. Fortfarande med all rädsla och alla tankar men med ett måste av att jag skulle klara tiden som skulle följa.

Kunde jag hitta något positivt i det hela? Och självklart kunde jag det för jag är helt övertygad om att det alltid går. Alltid!

En sak som slog mig var att det var då en jäkla tur att det var mitt högra bröst som var drabbat av snoppoga. Det vänstra bröstet har nämligen alltid varit aningens mindre än det högra och jag resonerade som så att om en tårtbit skulle skäras bort av mitt högra bröst så kanske de skulle bli lika stora (små). Ser ni vilket positivt tänkande?

Nu har operationerna genomförts, cellgifterna intagits och strålningen strålat klart. Hur är det då med mina bröst? Finfint kan man tänka om man är positivt lagd, vilket jag är. Som ni redan vet.

Faktum är att mitt HÖGRA bröst har blivit ännu större. Tänk er en tennisboll bredvid en halvt vattenfylld kondom. Så ser mina bröst nästan ut i dagens läge. Men jag är positiv.

Hur kan detta vara möjligt, undrar säkert ni ivriga att höra slutet på denna högst intressanta berättelse som för övrigt börjar bli alldeles för lång…

Strålningen gör att bröstet liksom sväller.
Strålningen gör att köttet liksom drar ihop sig och på något vis blir bröstmassan en massa år yngre. Så med andra ord har cellgifterna sett till att mitt vänstra bröst har åldrats en sisådär kanske 15 år… medans strålningen har föryngrat mitt högra bröst med kanske lika mycket.

Mina bröst har alltså en åldersskillnad på ca 30 år… fatta det ni… och glöm bildbevis…

Sicken jäkla tur att jag redan har kille… ;)

Ett misstag att lära av

En anledning till att denna blogg existerar är ju att ni ska kunna lära av mina misstag. Här kommer ett.

Cellgifterna var skittaskiga mot mina naglar, både på händerna och på fötterna. Många tappar dock naglarna men det slapp jag – naglarna tyckte kanske att de biverkningar jag fick var nog.

Av cellgiftet jag får nu – Herceptinet – så är det lindriga biverkningar. Sanningen är att de flesta inte märker av några biverkningar alls. Utom jag då… så klart – SKIT! Fast å andra sidan är de biverkningar jag får nu löjliga jämfört med i våras – hu vad hemskt det var då – får rysningar i hela kroppen och ångesten bubblar upp i bröstet bara vid tanken på skiten.

Av Herceptinet mår mina naglar inte alls bra. De blir liksom tunna och delar sig. Mina långa och starka naglar har försvunnit pö om pö. Så inför bröllopet vi skulle på gick jag och gjorde naglarna. Så himla fina var de… i fyra dagar… sedan började skiten rasa. Delvis delaktig i förfallet är självklart flytten men mina egna naglar är nog den största boven.

Här kommer det – lär av mitt misstag! OM ni får cellgifter och får dåliga naglar, se till att inte använda någon form av låtsasnaglar. Varför? Jopp, enkelt. Fusknaglarna lossnar ju allt eftersom (för mig räckte det att lätt stöta i nageln så släppte de i något hörn) och eftersom mina egna naglar är så enormt kassa så följer de liksom med. De är numera avskalade och kortare än någonsin förr. De ser hemska ut helt enkelt.

SKITNAGLAR

Och ont gör det

Och 850 spänn kostade det

Vet inte vilket som svider mest

Pinsamt och ljuvligt

Ljuvlig dag detta.
Vaknar med snor i hela skallen, kan knappt andas.
Kommer nästan inte ur sängen för smågubbarna sågar inte längre, de har kört in sågarna och spikskorna och liksom fastnat där. Ont gör det. Men jag tar mig ur sängen och efter några första stapplandes 80-åriga steg går kroppen igång hyfsat.
Väl ute i köket upptäcker jag att kylvarorna har frusit och frysvarorna har tinat. Döm om min förvåning, om den extrema pinsamheten som slog till när kylfryskillen kom. Och konstaterade att knappen till frysen inte var intryckt. Hahahahahaha, sabla skit.

Tänk att kunna knäppa med fingrarna och poff gå upp i rök. Eller snabbt spola tillbaka tiden och hamna där jag bad Royne ringa om kylfrysen.
Tänk att hitta knappen själv!
Inte ringa!!!
Då skulle all pinsamhet jag just nu känner inte kännas.
”Det är bara att ringa om det blir fler problem”, sa han kylfryskillen.
”Du menar om det uppstår fler klantigheter”, sa jag och grimaserade med min snorskalle. (Skulle inte förvåna mig om det hängde ut någon del av allt snor genom näsan, snacka om att vara som grädde på moset det… höjden av pinsamhet).

Tröstar mig med bilder jag knäppte i stugan i söndags, när vi slirade dit ut med lite prylar. Vackra ställe!

Det första som möter oss när vi parkerar bilen bredvid stugan
















Alla buskar och träd i hög, väntar på att eldas upp
















Från altanen... sagolikt!

Konstaterar att vi inte vill ha röjarfester hemma för våra tonåringar. Skönt att inte känna sig ensam om den åsikten. Jag bortser från de tre röstande tonåringarna... ;)

Flyttar för fullt!

Tack och lov har vi lejt bort städningen. Bara tanken på att flyttstäda 170 kvm får det att snurra i min skalle, så jag klappar mig på axeln för den goda idén. Bra Malin, det kommer att vara värt varenda krona!

De senaste dagarna har varit helt galna. Upp klockan 07.00 och packa, fylla bilen, köra bort till nya lägenheten, bära och sedan packa upp… köra tillbaka och packa igen… till mitt i natten. Jag är dyngtrött men vi är på plats och ganska mycket är redan inknökat i skåp och lådor. Kan berätta att det är en konst att flytta från 170 kvm till 97 kvm…

Halleluja, nu slipper vi:
Den galna grannen ovanpå
Helrenovering av vattenskadat badrum och bli tvungen att duscha, tvätta oss och gå på toa nere i hemska källaren
Det sabla trägolvknarret
Lyhördheten
Slå i skallen i låga dörröppningen till tvättstugan
Jättespindlarna i tvättstugan!

Förut hade jag nästan fem minuters promenad till jobbet… nu kommer jag att ha… ja, knappt två minuter…

Nu är det hög tid att krypa ihop i varm famn och småsova till någon film.

Med handen på hjärtat...
















...finns det så mycket att säga. Fast bäst att vara tyst, för vad är det som säger att någon är redo för mina ord? Vad är det som säger att jag har fått orden rätt?

Med handen på hjärtat är det bäst att vara tyst...

Yeah!

Skönt att dagen är över och att ångesten har försvunnit med dagen.
Det onda i bröstet är ödem (svullnad på grund av ansamling av vätska i vävnaderna) så det var ju skönt. Helt fantastiskt underbart jävla skönt! Allt annat såg fint ut. Det gick bra att få Herceptinet denna gång med. Vi låg fem personer i samma sal och det var mycket surr och skratt.

Jag klarade natten och dagen utan lugnande piller, fast jag blir slut av att vara orolig. Och såklart av att packa packa packa...

Igår när jag var på möte med min chef ville han att jag skulle berätta om min resa. Jag berättade och han frågade om smärtan vid cytobehandlingen. Hur ont hade jag? När jag pratar med kvinnor brukar jag säga att jag hellre skulle ha fött två barn på raken men det är ju dumt att använda det med tanke på att karlar inte kan referera till det. Jag funderade en stund, kände att jag satt där och såg tom ut i ögonen. Plötsligt kom jag på det och sa "Ja, det är svårt att hitta en liknelse men nu har jag det - det var lika hemskt som det är för dig när du är förkyld..."

Hehe...

Sabla moln

Det var ju det där med att ångesten försökte nästla sig in i mitt medvetande
Är där igen
Jag kunde inte hindra den från att ta fäste
Blev på något vis överrumplad av den
MEN jag jobbar stenhårt på att inte låta den sprida sig
Slår bort molnen ni vet

Besiktning av bröst etc. i morgon och jag vill inte att någon av er frågar någonting men jag är lite orolig över bröstet. Det gör ont och känns knöligt. Knöligare än vanligt alltså. Kärleken säger att det är ärrvävnaden.

Det hoppas jag
Undrar bara varför det gör så förbannat ont
Och varför det känns knöligare

I morgon kan det vara läge att ta en liten tablett som gör mig lugn. Så jag inte får hjärtattack på köpet menar jag.

Kan till och med vara läge att ta en för att kunna sova. Fast jag hoppas att jag lyckas slå undan molnen.

Som min favorit Yoda skulle ha sagt: Rädd jag är...
Men, som sagt, fråga inte för jag orkar och vill inte svara. Jag berättar om det är något att berätta.

Det beror på var man står...

Ganska uppenbart att några tonåringar läser denna blogg… därav rösterna på ”Låt dem röja”. (Hoppas jag i alla fall…)

För övrigt skulle jag vilja påstå att denna helg har visat sig vara bättre än bra. Det är ju uppmuntrande när bedrövelsen slutar med att alla är nöjda. Och glada. När dottern och jag kliver över ett högt högt skitjobbigt pestigt och bläigt trappsteg, och plötsligt upptäcker att vi står på samma steg… blir jag harmonisk, lycklig och tacksam. Tacksam för att det visar att hon har alla de egenskaper jag har försökt se till att hon ska ha. Det finns dock en sak som hon är enormt mycket bättre än mig på och jag ska berätta vad det är. Tro om ni kan gissa?

Till saken hör också att det ramlade in ungefär 20 objudna personer här – och ja, jag har fått namn på en del. Min tanke var först att konfrontera dem, se till att de pyntade för förstörelsen och kemtvätten… men det skiter jag i. Jag är övertygad om att detta har tagit ordentligt på min älskade dotter ändå. Något jag skulle uppskatta hur mycket som helst är ursäkter från alla inblandade. Om en ursäkt knackade på min dörr, skulle jag duka fram fika och försöka få till en trevlig stund.

Vad är min dotter bättre på än vad jag är? (Alltså en av sakerna då, för fler är det säkert).

Att leva i nuet såklart och ser man det från en sida så är ju det en superegenskap. Ni som har följt ”Min resa” med snoppogan vet att jag många många gånger har försökt leva just i nuet när ångesten försökt nästla sig in i mitt medvetande.

Att leva i nuet är en egenskap att avundas! (Inte alltid dock men, som sagt, det beror på var man står...).

Giv Mig Styrka

Det har tillkommit en del saker;

- en halv karta cider borta
- en halv kartong rödvin också puts väck...

Skriver puts väck eftersom Elin inte har en aning om hur spriten försvunnit. Men hon hade ju heller ingen aning om att hallen var delvis sönderslagen. Verkar som om hon har suttit i en garderob med öronproppar hela helgen! Märks det att jag fortfarande är arg? Grrrrrrrr

Märkte dessutom att något inte stämde i Max rum. Lampan var flyttad från fönstret och fönstret var inte ordentligt stängt. På gardinen var det något klet. Jag tittade ut och i snön nedanför var det spår av stora skor OCH - LÄS NOGA NU - ett gäng av mina bindor utspridda runt buskarna. (Jag är iofs grymt tacksam över att de inte var använda...)

Gode Gud Giv Mig Styrka

Konsekvenser

Nu har den runnit av mig. Ilskan. Men så arg som jag var när jag kom hem var det länge sedan jag var. Annars kan man ju tänka sig att jag skulle ha varit lycklig efter en helg med Kärleken i jätteromantisk miljö – Marstrand och bröllop – trött men lycklig. Faktum är att jag var just lycklig och trött, ända tills jag öppnade dörren hemma. Då rann lyckan och tröttheten iväg all världens väg. Och ersattes av Malin med hornen. Långa, tjocka horn innehållande mycket ilska och total galenhet. GALEN. Det är inget som går att hindra, bara för omgivningen att hålla sig borta tills hornen krymper.

Eller vad säger ni om att efter att ha rest halva dagen mötas av ”åhharvihamnatpåkrogendagenefter-lukt”? Grogg-vin-öl-indränkta golv och vardagsrumsmatta? Dörrar till garderob som buktade inåt? Nyckelskåp i två delar? Ringar på vardagsrumsbord? Dörrhandtaget ur funktion… saker liggandes ute på bron, som ska ligga ovanpå garderoberna? Rökt inomhus… Minns inte allt - fick liksom tilt i den kokande skallen - men ni undrar säkert varför hon inte hade städat… den där dottern jag har… Observera att hon tyckte att hon hade städat bra. Ghaaaaa.

Så vi städade. Dammsugade och skurade. Svor mest hela tiden. I alla fall jag.

Det tråkigaste av allt är dock att bli tvungen att se till att det blir konsekvenser för hennes handlande. Det är så onödigt när det skulle kunna fungera och jag älskar ju tjejen och hon är ju ingen ond människa. Bara dum ibland... Hon är 18 men konsekvensen blev att så länge hon bor hemma och går i skolan får hon dricka högst en gång i månaden (helst inte alls så klart…). OM hon dricker fler gånger kommer det att kosta henne 500 kronor gången.

Hon får aldrig någonsin mer ha förfest hemma.

Vad tycker ni – ska man svälja och låta dem röja hemma ibland eller går det ”fetbort”?

Äckligt

Jag fattar inte vad som hände men när det var Robins tur var det som att dra ur en propp. Så jävla bra sjöng han så tårarna rann. Annars tycker jag att de är dåliga på att beröra faktiskt. Ber till gudarna att Johan ryker idag för fy vad kass han är. Såg ni lilla söta tjejen som fick kliva upp på scenen och nästan dånade? Jisses...

Ligger här och kollar in Idol i min ensamhet. Vi är på Marstrand och Kärleken är på middag med brudgummen och andra pojkar. Själv har jag ätit ostkrokar så jag nästan kräktes. Äckligt och inte bara det är äckligt för när vi checkade in sa kvinnan att efter 18.00 skulle vi vara ensamma på hotellet. Enda gästerna liksom. Ingen personal kvar. Sedan Kärleken stack har jag i tre timmar hört ljud.
Någon har släpat saker över golvet.
Steg hörs.
Och annat slammer.
Jag proppade i mig ostkrokar bara därför, trots att jag var rädd att det var en massmördare som skulle höra knastret.
Nu mår jag illa. Fast det kan ju vara av Idol också.

Nu igen...

En trevlig människa ringde och gav mig en ny tid, så på måndag är det dags för gegga och koll av hjärtat.

Tiden rinner iväg för några dagar senare ska jag få Herceptinet men först min andra koll efter avslutad cytobehandling. Klämma på lymfkörtlar och kolla allmäntillståndet. Men det är också nästa veckas tankar. Nu försöker jag bara tänka på ytliga saker… såsom klänning, smink, lösögonfransar, klackeskor och bolero… men det är fanimig inte lätt… ibland är det faktiskt inte lätt…

Ramlar hela tiden tillbaka i tankarna

Till året som har varit

Rädslan som jag så ofta kände och fortfarande ibland drabbas av

Ska ta en dusch och skaka av mig det, sikta in mig på morgondagens flygresa (jag kan flyga…andas…räkna till tio…ghaaaaa) och njuta av helgen.

Njuta av nuet

Nu igen…

Ultraljud på hjärtat

”Va, kan du inte komma på fredag? Nähä… Nä, här kan du inte få en ny tid. Det finns ett annat nummer du kan ringa OM du måste ha en ny tid.”
Vadå OM?
Får jag välja?
Tror de jag ska få ultraljudsundersökning av hjärtat för mitt eget höga nöjes skull? Mutat någon läkare för att jag ska få ligga där och få en grej inkörd i bröstkorgen? Fullt med klet som tar evigheter att torka bort, kläderna geggiga. Oro över att hjärtat ska vara negativt påverkat av Herceptinet, så att jag inte kan fortsätta med det skyddet. Skyddet mot snoppogan alltså.

Ringde det nya numret.Som hänvisade tillbaka till det ursprungliga. Där kvinnan var lika puckad igen. Jag andades och räknade minst till hundra. Och lyckades få igenom att de ska kolla på en ny tid och ringa upp mig.

Dessa ultraljud på hjärtat görs var tredje månad, bra att de håller koll.

På fredag flyger vi till Göteborg för att närvara på goda vänners bröllop. Låter som bra mycket roligare än klet, oro och att få grejer inkörda i bröstkorgen.

Svajigt

Immunförsvaret är lite svajigt
Urinvägsinfektion, svider som bara den
Pinkar blod, inte så trevligt
Äckligt som f-n

Blåsor fulla mun
Kan inte äta kryddstark mat
Och messmöret på frukostmackan funkar inte alls
Hela dagen blir konstig för detta påminner mig om cellgiftstiden
Blir lycklig när sega hjärnan inser att det inte är
på grund av cellgifterna jag mår så här
Bara ett vanligt och trevligt virus

Och det verkar dessutom som om smågubbarna är slöa och jobbar mer sakta än sitt vanliga tokspring
Värken är nämligen mer diffus
Det finns alltid något positivt att njuta av
Bara man söker

Huggorm

Mina nära och kära upplever mig som bitsk
Har hört om fler som upplevs så efter att ha haft snoppoga
Funderar över varför men tycker inte att det krävs så
mycket tankeverksamhet egentligen

Det räcker med att jag har haft snoppoga
Och genomgått ett helvete
Och fortfarande behandlas för det

Fast vem vill vara bitsk för det
Så jag kommer att tänka på det
försöka se till att jag är snäll och trevlig
bara vara bitsk när det verkligen behövs

Har också hört om flera som varit sugna att kommentera på bloggen
Men inte gjort det av olika skäl
Jag har tagit bort nån grej så nu är det lättare att kommentera
Helt ok att vara anonym, vet ni

Kommentera vilt, tipsa om bra böcker, filmer och goda recept
Ja, skriv vad ni vill för nu är denna blogg öppen för det mesta
För tusan, skriv av er det ni behöver
Särskilt om ni känner er bitska

Kolla skillnaden på bitsk/snäll;




Gissa vilken bild som visar vilket humör... ;)

Till socialförsäkringsministern - och till Aftonbladet efter "påtryckningar"... (redigerat tidigare brev)

Vid årsskiftet passeras 180-dagarsgränsen för första gången sedan reglerna för sjukskrivning ändrades. Vilket innebär att den som varit sjukskriven i sex månader och som bedöms kunna ta ett annat jobb på arbetsmarknaden förlorar sin sjukpenning. Jag befinner mig i riskzonen tillsammans med många andra. Det värsta är att många mår enormt mycket sämre än jag och det är de som kommer att fara mest illa av de nya reglerna. De orkar nämligen inte kämpa för sin sak. Anledningen till att jag skickar detta är att vi behöver göra oss hörda, vi behöver ta tag i detta och protestera. Vi behöver få må bra. Jag försöker bidra med att visa sjukskrivningen från insidan...

Som följer nedan är det skickat:

Innan detta läses vill jag påvisa att de som är sjukskrivna och mår riktigt ordentligt dåligt inte orkar bråka för sin sak. De har inte kraft till annat än att försöka ta sig igenom minut för minut. Deras liv är ett helvete och genom Regeringens beslut blir det ett ännu större helvete.

Jag vill också tala om att en kopia av detta har skickats till Aftonbladet.

Har ni tänkt på detta, Regeringen? (Snoppoga = bröstcancer)
Det är då själva fan vad tid allt måste ta. Först snoppogebesked, operationer och behandlingar. Sedan en massa värk, trötthet, hinna ikapp och annan skit. Varför kan det inte bara vara så att allting bearbetas under tiden man får behandlingarna, så att man sedan kan kasta sig in i arbetslivet igen? Det är ju så Regeringen vill ha det i alla fall och nog fasen skulle jag hundra gånger hellre jobba än att gå hemma och vara omgiven av mina cellgiftsrester. Så varför fungerar det inte så? Varför sitter jag här med en trött kropp och mosig hjärna, som inte alls orkar göra som Regeringen vill?

Detta är skrivet apropå Försäkringskassans nya regler, som ärligt talat skrämmer mig. Har hittills inte haft några problem med dem men orolig har jag allt blivit i samband med de nya reglerna. Antar att det finns människor som vill vara hemma, som behöver en spark i arselet för att komma tillbaka till jobbet. Sedan finns de som är sjuka och behöver lägga sin tid till att bli friska, inte på att bli oroliga över ekonomin eller behöva bråka med Försäkringskassan. Jag önskar att jag orkade jobba men jag är ju inte redo än… Fick ett litet bryt en dag och i förskott tog jag ut ilskan över att Försäkringskassan eventuellt skulle vägra betala mig några pengar... hrm och morr... smattrade ner elaka ord med tangenterna och jag står för vartenda ett...

Tro förresten om Regeringens beslutsfattare någon gång har genomgått cellgiftsbehandling? Inte klarat att ta sig ur sängen för att musklerna slutat fungera? Varit tvungna att smörja fötterna med mirakelsalva eftersom gifterna orsakat enorma sprickor som gör fötterna omöjliga att gå på? Inte kunnat äta eftersom munnen är full med blåsor eller för att allt antingen smakar kartong eller metall? Spytt som en gris när gifterna gjort sitt jobb? Haft sådan värk av gifterna att de blivit inlagda och fullpumpade med morfin för att kunna existera? Har de fått mediciner som gett sådan förstoppning att det känts som om man skiter ut meloner? Tappat naglarna av gifterna? Eller har de strålats så att det bränt sönder huden, lämnat stora öppna sår som inte läker på evigheter? Listan är oändlig av biverkningar. Hemska biverkningar som man inte önskar sin värsta fiende. Ens.

Jag undrar också om de har känt ångesten ta över hela kroppen, den ohyggliga vissheten sprida sig, om att jag har en dödlig sjukdom och kommer jag snart att dö och lämna mina barn utan sin mamma? Kommer mitt liv att sluta nu, allra redan?

Har ni känt det, satans idiotiska beslutfattare?

Så faktum är att jag har haft fullt upp med att överleva varje dag. Fullt upp med att se till att ta mig vidare till nästa dag. Jag har dragit mig fram med hårda nypor, skrapat upp de naglar som är kvar i min iver att ta mig vidare… i min önskan att fortsätta att leva… fingertopparna blodiga och knäna uppskrapade… Hjärnan mosig men fullkomligt med i nuet fast ändå med en stor dos av fasansfull rädsla för det som har varit och vad som skall komma. Slitit som ett galet djur med att ta kontroll, har jag kontroll nu? Kan jag ha kontroll nu?

Åh, jag vill börja jobba. Jag vill så gärna börja jobba. Jag vill att allt ska bli som förr. Jag vill inte vara rädd, svag och liten. Jag vill inte ha ont. Jag vill ha tillbaka min vanliga styrka. Jag vill jobba. Kan jag, vågar jag, ska jag?

Men hur fan ska det gå till? Jag är ju så vansinnigt trött. Blir helt slut efter att ha gjort knappt ingenting och hjärnan och kroppen känns som om de inte hör ihop. Hur kan jag få dem att höra ihop, fattar inte att det ska vara så svårt. Kroppen är dessutom halvt skadad av alla cellgifter, operationer och strålningar, den värker fortfarande så jag ibland blir smått galen. Nä, detta går inte jag måste inse fakta jag hinner ju knappt äta frukost färdigt så är det dags att laga middag så hur fan ska jag hinna jobba?

När jag fick veta att jag hade en elak jäkla snoppoga så gick hela min kropp och hjärna in i någon sorts ”ta-hand-om-situationen- stadie”. Nu när jag har tagit mig igenom skiten och tror att jag är klar färdig så inser jag att det är obearbetade delar kvar. För min del är det dags att ta tag i dessa. Strukturera och dona. Det är ju nu jag orkar skapa mig ett nytt liv efter den STORA KATASTROFEN SNOPPOGAN. När jag har gjort det klart tänker jag börja arbeta. Det känns skönt att veta att då kommer jag att orka arbeta för då har jag varit så smart att jag sett till att jag mår bra först. Slipper ”springa in i väggen” och måste börja om från början igen. Hoppas inte jag blir motarbetad av Regeringens nya och pissiga regler bara. De kan ju ta musten ur vem som helst.

Min uppgift just nu är att se till att må bra.
Det borde vara allas uppgift att se till att de mår bra.
Då skulle ju dessutom beslutsfattarna i Regeringen bli skitglada…
Om alla mår bra menar jag.
Då vill och orkar ju alla arbeta.
Och Försäkringskassans anställda slipper dessutom få en massa skit.
Och hoppsan så blir alla nöjda.

Just ja

Förresten så håller Johanna på att göra min blogg fin. Det gör mig glad att någon jag inte känner vill göra det för mig. Ska bli kul att se hur det blir.

Nu handlar det bara om timmar innan han är hemma - pirr i magen!

Äntligen

Äntligen kommer han hem. Jag kommer definitivt att vara vaken när han kommer i natt. Efter över tre dygn är jag halvt galen av längtan. Helt slut är jag också. Inte konstigt eftersom jag tillbringar nätterna med att scrappa, kolla på serier och blogga. Onödigt att sova utan honom liksom.

Jag har alltid varit grymt orolig när någon är ute på vägarna. Helst på vintern. Föreställt mig krockar, avkörningar och ett liv ensam. Utan dem jag älskar. Jag är fortfarande harig och kämpar som en idiot med att INTE oroa mig. Försöker få hjärnan att fatta att det är dumt att oroa sig för saker innan de händer. Att vara sådan handlar väl om kontroll antar jag. Därför vill jag påstå att jag fick en knäpp på näsan när jag fick snoppoga. Snacka om att inte ha kontroll.

Läskigt.
Men nyttigt som bara den.
Så nu är det så att jag inte alls är ett dugg orolig för Kärleken när han sitter där och kör sina timmar på E4:an.

Han kommer att komma hem till mig.

Om jag var...

... en alien...
















... skulle jag nog inte se ut så här.

Solar några gånger eftersom jag inte vill se ut som ett spöke på bröllopet. Ren omtanke med andra ord. Inte skrämma folk. På köpet inser jag att min kropp mår fint av värmen. Som "vik hädan värkande cellgiftsrester". Så två flugor på smällen blir det. Bra ickeplanering.

Förresten, kolla kortet jag har gjort till de lyckliga tu. Det blir dock inte så bra bilder med mobilen, måste köpa mig en kamera. Eller önska mig i julklapp kanske?!

Allt på en gång!

Jag borde ha haft handskar på mig. Och jag borde ha delat upp sakerna på flera dagar, i alla fall två. Men inte jag inte. Jag hade inga handskar så nu gör mina stackars fingrar ondare än vanligt efter all blötläggning. De har skrumpnat ihop och jag tror att jag skulle kunna använda dem som sandpapper och sandpappra mina stompfar när jag målar. Sprickorna är också värre. Dumt.

Smågubbarna jobbar på som bara den. De gillar när jag dammsugar och städar halvt dubbelvikt.

Åh, har börjat packa också för jag kom på att vi flyttar om ungefär två veckor. Dags att börja liksom. Det är svårt att rota fram grejor och lägga ner dem i sopsäckar eller lådor utan att böja sig dubbel. Man ska ju böja på knäna. Då blir det mycket bättre men av någon konstig anledning glömmer jag alltid det. Dumt.

Blir nog tvungen att ligga i soffan ikväll och kolla på någon film. Glufsa i mig något tröstande. Synd om mig…

Ska jag vara allvarlig så är det inte ett dugg synd om mig. Vad är lite värk och sandpappersprickehänder jämfört med mycket mycket mycket MYCKET annat?

Inte ett jäkla skit!

Blä

Ska vara ärlig och erkänna att jag stannade kvar ett tag i sängen i morse.
Efter att jag blivit väckt 07.15 av telefonen.
Stoppade in hörlurarna och kollade på ett avsnitt av Desperate… sedan klev jag upp och drog isär dubbeldörrarna ut till vardagsrummet. Tyckte att det var något konstigt ljud utifrån.
Spöregnade det?
Tvärnitade när jag insåg att det inte alls kom utifrån.
Det lät nära. Alltför nära. Som om det var några meter ifrån mig.
Och det var det. Det tokrann och droppade vatten från taket.
Sprang efter hinkar. När jag skulle kolla var jag skulle placera hinkarna fick jag vatten i håret. Kallt var det.
Ringde vaktmästaren som snabbt kom. Han gick till grannen och när han kom ner berättade han.
Att deras toa pajat.
Att vattnet som var i tanken bara stigit, stoppet (vad det nu heter…) var trasigt.
Så det vattnet rann ner på min skalle.
Det var pissbrunt.

Knep?

Idag är jag uppe ur sängen.
Önskar att det fanns fler mallar eller att jag vore duktig på datorer så att jag kan ändra min bloggs utseende.
Någon som kan några enkla knep?

...

Kaffe Karlsson igår…

Och Cosmopolitan… och Orgasm…

Sängen idag…

Invasion avvärjd...

Trots att det har gått säkert 15 minuter sedan det hände så känner jag mig fortfarande grinfärdig. Lite stolt över att jag klarade det själv men det är då lite det. Hade nog varit mer stolt om jag inte ringt Kärleken och hysteriskt skrikit och grinat… bönat honom om att komma hem… han ville säkert men var precis i färd med att ge sig ut på vattnet och dyka efter borttappade saker… i snön som vräker ner… ansåg det vara viktigare tydligen…

Jag skulle ha varit betydligt mer stolt om jag inte låtit honom ta del av mördarjakten med spray och tidningar innan jag insåg faktum och snabbt (och väldigt ynkligt) sa puss och hej och la på. Rusade tillbaka och slängde ytterligare några tidningar på den och vågade då sätta dit foten och trycka till några gånger med något som liknande stampningar. Jag stod kvar länge för att kolla så att den inte skulle krypa fram under lagren men den verkade körd.

Nu springer jag tillbaka till köket och tidningshögen ibland för gråten sitter som sagt i halsen och håret på hela skallen och armarna står fortfarande rakt upp! Hann tänka mycket innan jag dränkte den i insektsspray och den vägrade dö, den fortsatte liksom att kravla i en evighet och hela tiden dog jag nästan jag med. Tror att det var en sån där spindel som var med i ”Imse vimse spindel” som jag såg för ca 20 år sedan. Spindeln som kom från typ Afrika och var intelligent och liksom tog över samhället. Födde massa spindelbarn, som födde en massa spindelbarn och alla var lika superintelligenta och sedan var det nästan kört för oss alla.

Jag har klarat av operationer, cellgiftsbehandlingar och strålning och en massa annan skit men det skulle jag fanimig aldrig klara!

Därför lever den inte längre – förlåt säger en ledsen och liten Malin med håret fortfarandes ståendes rätt ut och upp av skräck!

Försökte leta efter bilder på nätet men klarade inte av att kolla för fy vad vidrigt. Sedan tänkte jag ta ett kort på vad som är kvar av spindeln men klarar inte heller att lyfta på tidningarna. Ska be Royne när han kommer hem… och be honom ta kort också… så ni får se invaderaren från typ Afrika, som tänkte ta över vår jord.

Men hallå – nu inser jag ju. Gör ni? Fatta vad stolt jag känner mig! Jag har ju räddat jorden från en invasion, där människan skulle bli underlägsen spindlarna.

Tacka mig!


Bildbevis på spindeln... slutligen omhändertagen av Kärleken...

Tack Kärleken!

Äntligen är de mina!

Glädjepinne :)

”Jag ska börja kalla din penis för glädjepinne”, sa jag till Kärleken.
Läste det i en bok och tyckte det var sött.
Det tyckte inte Kärleken.
Han mulnade… funderade ett tag och sedan… ”Nä, det låter ynkligt… kalla den hellre glädjekorven”
Jag mulnade… gillar ju inte korv…
Han såg det och sa ”Eller förresten, du kan kalla den glädjestocken”.

Jag skrattade så jag höll på att pinka i trosan.

Slut efter helgen

Ok...
Maskinen funkar bra till att fixa mjölken till chai-te.
Skummande god baristamjölk.
Smakar super faktiskt.
Men ärligt talat skulle jag lika gärna ha fortsatt vispa med min lilla minielvisp.
Fast det behöver jag ju inte säga högt.
För Jura Z5 är helt otroligt fantastisk, snygg, cool och otroligt fin på sin plats där i köket... så klart. Kärleken har faktiskt längtat länge och vem är jag att hindra honom från att nå sina drömmar?

Efter helgen är det slut på att ge Jura så stor plats i mitt liv.

Karlsson?

Jura Z5 kan bli farlig för mig.
Tänkte att jag skulle använda den till att skumma mjölk till mitt chai-te.
Det är supergott och jag måste ju ha Juran till nåt.
Jag dricker ju inte kaffe.
Men så kom jag på att om man blandar kaffe med "andra saker" blir det gott.
Jura Z5 kanske blir min Kaffe Karlssonvän?

När tänker ni komma och hjälpa mig att inviga?

Ny familjemedlem

Vi har en ny familjemedlem, som redan verkar betyda ganska mycket för … hrm… vissa. Det var Royne som introducerade den nya medlemmen i familjen och jag var inte direkt förberedd. Fast vis av erfarenhet log jag vackert och låtsades glad, stöttar så klart min andre hälft. Jag undrar bara vad den nya familjemedlemmen kommer att tillföra mitt liv? Har vi egentligen plats och kommer den att kräva mycket? Kommer den att tävla med mig om Roynes uppmärksamhet? Sedan tycker jag också att nya medlemmens namn är riktigt udda… rent av väldigt konstigt…

Välkommen Jura Z5! (Tror jag…)

Urlakad.
Så känner jag mig idag. Kärleken är i stora staden så jag tog lilla svarten och körde själv till sjukhuset. Ungefär halvvägs slog tabletterna till. De jag måste ta för att inte få konstiga reaktioner av herceptinet. Bam, sa det och sedan fick jag hålla båda händerna på ratten och inte köra över fartbegränsningarna. Lite läskigt var det. Men jag var snart på sjukhuset och så var det dags igen. Som vanligt hade jag emla på så ont gjorde det inte att köra in den fläskiga nålen genom huden och in i porten.



Vi räknade ut idag att jag har 9 gånger kvar, vilket betyder att jag är klar i slutet av maj... längtar och jisses vad skönt det ska bli när venporten är borttagen. Med ärr men utan en rund liten dosa som sticker ut som om jag vore en alien...

Suck, är urlakad... som sagt... tror jag ska krypa ned i sängen med senaste avsnittet av desperate... bli lite gladare. Somna och vakna med ett leende i morgon.

Förra gången jag fick herceptinet hade jag roligare. Det måste ha berott på plåstret... Eller vad tror ni?

Gos

Tänkte på att en av de bästa sakerna Max vet är när jag kryper ned hos honom i sängen eller han kryper ned hos oss. Småarmarna kommer slingrandes runt min hals och han gonar till sig på min axel. Ler och släpper en djup suck av lättnad. När jag tänkte vidare så funderade jag hur det kommer sig att han tycker så hemskt mycket om att vara mig nära och verkligen njuter av att ligga på min axel eller mot mig i soffan framför tv:n?

Solklart för att jag i måååånga veckor inte kunde eller orkade gosa med honom. Antingen var jag extremt trött. Visst kröp han ned hos mig men så mycket gensvar orkade jag inte ge med min kropp. Klarade ju knappt att lyfta armarna… En lång period hade jag så ont i kroppen att han inte kunde luta sig mot mig alls. Det var en ensam period för jag kunde inte luta mig mot Kärleken heller. Gjorde så vansinnigt ont. Sabla cellgifter (vad bra att de finns menar jag!)

Så där satt jag för mig själv, nära de jag älskar men ändå så långt ifrån. Fast de brukade ta mina händer och ge mig ömma blickar och det värmde gott.

Hur klarar de som är ensamma sig? Åh, vad de måste vara starka! All heder till dem!

Hur som helst så förstår jag Max. Klart han njuter av att gosa när det så nyligen helt enkelt inte varit möjligt.

Fast gos fick han ju ändå, hur mycket som helst av Kärleken.
Fast ingen är ju som mamma så klart.

Störst och bäst men inte vackrast...

Igår spelade vi scrabble till sena natten.
Jag och Kärleken mot lillsyrran Mia och hennes Magnus.
Måste ju dokumentera att mitt lag vann båda omgångarna.
Trots att jag var ganska yr och såg till att vi inte fick poäng ett flertal gånger.

Av oss syrror är jag alltså störst och bäst... vackrast är dock definitivt Mia!

Styrka till dig B

Där på gatan utanför butiken såg jag honom. Det var länge sedan men han såg ut som vanligt… förutom stavarna som han helt klart använde för att orka ta sig fram. Gjort illa ryggen kanske, tänkte jag. Ropade på honom och backade nästan när jag såg hans trötta ansikte. Värst var det att möta hans blick. Förr så glittrande, hoppfull och liksom stark. ”Jag klarar allt jag vill och det gör du med bara du vill” – blicken han tidigare besatt.

Jag minns på högstadiet när han gjorde allt han förmådde för att få oss att förstå någon matematisk formel. Han förmådde massor. Jag minns också i åttan, när jag lurade honom att med sin hand klämma runt sin haka i en minut… när han sedan kollade sig i spegeln och såg ett begynnande blåmärke, greppade han en skruvmejsel och jagade mig i korridoren med den i högsta hugg…

När jag började min anställning på gymnasiet, möttes vi igen. Nu som kollegor. Blicken fanns kvar och vad jag hörde beundrade eleverna honom fortfarande lika mycket. Det senaste året har jag ju varit sjukskriven och skvaller från skolan har jag varit förskonad. Fast detta hade jag velat veta.

Varit förberedd på avsaknaden av de glittrande ögonen.

När han berättade så kände jag att bröstet blev mjukt och trasigt samtidigt som det kändes som om det skulle sprängas. Inflammation i hjärnan. Musklerna förtvinade men hjärnan i behåll. Att han gick där med stavarna var ett mirakel. Men han var mest bekymrad för mig. Sa att han tänkt på mig och tyckt synd om mig. Jag har också tyckt synd om mig. Ibland. Men nu tycker jag inte alls synd om mig. Jag tycker synd om honom och jag vill göra något som får hans ögon att glittra igen. Som får honom att bli starkare. Något litet kan jag bidra med – det är jag övertygad om!

När han sa hej då och gick så började jag svälja. Jag svalde och svalde och försökte hitta någonstans där jag kunde vara så obemärkt som möjligt tills Kärleken kom. När jag tänkte på det kom Kärleken och han behövde bara titta på mig så brast det. Hela bröstet exploderade och tårarna sprutade ut genom ögonen och nerför kinderna. Tog med sig mascaran och ”tvättbjörnande” mig… Kärleken tog mig i handen, drog iväg med mig och där det var lite mindre folk tog han om mig, lät mig gråta tårar på hans axel. Sedan kändes det bättre, som det alltid gör.

Bokat

För över ett år sedan hade vi bokat resa till Thailand och jag mitt spån trodde inte att vi skulle behöva avboka. Trodde väl att snoppogan skulle vänta på mig… Helt rätt i och för sig men förmodligen i tokutökad version… lite här och där i hela kroppen och med möjlighet till överlevnad en hel massa minimerad rent procentuellt. En snabbväxande och elaksombaradencancer låter man inte vänta på behandling.

Så avbokning skedde
Ja, mycket var det som blev avbokat
på grund av snoppogan
när jag tänker efter
Saker som jag drömmer om
Gråter över
Ber om
Längtar efter

Men mest av allt är jag lycklig över att jag fick behandling.
Livet är viktigast
Det andra kan lösas

Resan får jag uppleva
Kärleken kom hem igår
sa att den 28 februari åker vi
Tre (3!) veckor i Thailand
blir det

Jag längtar och är lycklig!

Nu dags att återvända till vardagen
Hänga tvätten och sedan släpa fram dammsugaren
Städa toaletten
Bläää

Förlåt Sandra (och eventuellt andra)!

Hoppsan, inte min mening att skrämmas.

Sitter inte och funderar på vad jag ska skriva innan jag skriver, utan tankarna skapas och rinner snabbt ut genom fingrarna… liksom… och för det mesta så tänker jag inte på hur det kan uppfattas när man läser det. Helt klart inte denna gång i alla fall…

Jag mår helt ok och i min plan ingår ett låååångt härligt liv!

Gulp!

Gulp… har suttit i en halvtimme och haft en klump i halsen… är helt slut i skallen och i kroppen. Tårarna bara väntar på att få komma och jag tror att de ska få göra det bara jag skrivit färdigt detta. Ibland måste jag skriva mitt i känslan, inte efteråt då jag bara kan minnas hur känslan var. Att känna är oslagbart.

Om man fått veta att man ska dö inom några månader, att det inte finns minsta chans att man ska överleva – HUR klarar man då att vara positiv? HUR klarar man av att säga att ”Jag kommer att bli den första som överlever detta”. Jag skriver ”man” för jag vill inte skriva ”jag”. Låter så förbannat läskigt att använda ”jag”. Som att förpassa mig in i den sitsen.

Nu har tårarna torkat in och ni vill såklart veta vad som gjorde mig ledsen? ”Himlen kan vänta” på tv 2 kl.21.30. Vilka fantastiska människor, som vågar ge så mycket av sig själva. Låta oss få en inblick i deras helvete men också i deras lycka.

Jag är lyckligt lottad. Jag är snart färdigbehandlad och min snoppoga är BORTA och jag har världens chans att göra allt jag drömt om. Världens chans att njuta extra mycket av mina barn och av min omgivning.

Man måste tydligen gå igenom ett helvete för att riktigt inse hur bra man har det. Oj, vad jag har det bra. Jag är lyckligt lottad.

Stortanden Max...

Jag brukar hitta på sånger till Max bara för att han gillar det så mycket. Han kan inte hålla sig för skratt och jag älskar att se honom glad. Jag älskar att vara den som gör honom glad. Här kommer en av dem, melodin är ”Blåsippan ute i backarna står…”.

Stortanden Max är ute och går
ramlar på näsan och ut tanden slår
Blodet det spruta ur hela hans snok
gjorde att han såg ut som en tok
Mor kom och hjälp mig kom nu mor
Näsan och munnen är full med snor
Att ramla på näsan klantigt är
Ont som fan det gör, Max han svär

Begåvat va… hehehe

Gha!

Det känns som om jag står vid spisen och diskbänken hela dagen lång fast jag inte gör det. Diskmaskinen pajade förra veckan. I lördags köpte vi papperstallrikar och plastbestick, våga vägra tokdiska på en 40-årsfest. Enklare att stoppa allt i en sopsäck och slänga. Eller förlåt vi tänker ju på miljön så vi stoppade grejorna i två sopsäckar… en för papperstallrikarna och en för plastbesticken. Men nu diskar jag igen och funderar allvarligt just nu på varför jag skriver detta i jag-form… borde vara i vi-form. Sambon går fri då han gör så mycket annat men barnen? Skulle inte tro det…

När det är dags att diska efter middagen kommer schemat att vara klart. Det blir ett komplicerat schema… har ju två barn så vad sägs om varannan dag?

Annars sågas det och springs inne i mitt ben en hel del men det är alltid som värst när jag har suttit för mycket eller ägnat mig åt olika övningar... Hehe nä era fulingar med snuskiga tankar det var inte så jag menade… hur som helst gör liggande övningar att smågubbarna lugnar sig! (Det där lät inte som jag menade men skit samma och eftersom smågubbarna nu har visat sig vara ena riktiga små elaka äckel intensifieras mina ansträngningar att göra mig av med dem).

I skallen formas det sakta men säkert vilda kvinnliga krigare, som kommer att vara omöjliga att besegra!

Någon minut i min hjärna...

Idag skär värken genom höften som om en liten gubbe sitter där inne med minisåg och liksom sågar fram och tillbaka i höftbenet. Samtidigt så springer det ett helt gäng smågubbar från höften och nerför benet. De springer fram och tillbaka med en jädra fart och på fötterna har de spikskor. Spikarna är långa och hur vassa som helst. Allt detta sågande och springande med spikskor gör att min fot slutar fungera, den väljer att köra en blandning mellan att domna bort och svälla till dubbel storlek. Känns det som.

Gissa om jag ogillar smågubbarna? Jag föreställer mig att de har grått långt skägg, där ärtsoppan från torsdagens lunch blandar sig med andra gamla rester… håret på huvudet är pottklippt och ögonen är tomma, vilket inte är så konstigt med tanke på yrket… de är så hjulbenta att de vaggar fram där inne på mitt stackars ben i sina spikskor…

Det slog mig precis att om jag blir vän med smågubbarna så kanske jag kan lura dem ut ur min kropp?

Allapapporsdag?

”Vilken dag är bonuspappornas dag?” undrade Max och förväntade sig ett svar. För honom är det självklart att om hans pappa ska firas en speciell dag så ska bonuspappan Royne också firas en dag. Så hur ska vi göra, ska vi liksom sno en del av fars dag och göra den dagen till en ”Allapapporsdag” eller ska vi skapa en helt ny dag? Och vad ska vi i så fall kalla den?

Bums!

Snoret i näsan gör andningen tung och tårarna slutar aldrig att rinna, får torka dem från kinderna och ända ner på halsen för dit rinner det också. Kragen på polotröjan är genomvåt. Kroppen känns totalt mörbultad, som om jag härom dagen kört ett stenhårt träningspass och nu lider av en kraftig träningsvärk. Om jag såg mig själv och inte visste sanningen skulle jag tro det värsta. Typ att ”Hoppsan, hon måste precis ha fått ett hemskt besked. Jisses vad hon bölar…”. Kan förresten vara något att tänka på – det man ser behöver inte alltid vara sanningen…

För jag har inte fått något hemskt besked. Jag sitter inte ens här med den rädsla och ångest, som förr ofta försökte ta över mina tankar. Nä, mitt snorande och blötläggande av kinder och tröja beror på något helt annat. Boven i dramat är filmen ”The notebook”.

Se den bums!

Sagolik smörgåstårta

Bäbisporlande skratt, svettiga fötter storlek typ 17, hålla om, gosa, sagolik smörgåstårta, nära och kära och scramble… det var min helg och nu är jag lyckligt trött. Tv-soffan är ikväll ett faktum, tätt intill Kärleken. Tror faktiskt att jag kommer att inta mitt vanliga läge – hopkurad i hans famn. Det är också lycka. Kraftig lycka. Minns när jag fick cellgifterna och hade så ont i kroppen att jag bara kunde ligga mot mjuka kuddar. Då saknade jag honom trots att våra armar rörde vid varandra. Trots händernas sammanflätning. Vanans makt är stark.

Tankarna har varit goda, förresten så stöter jag ju bort alla onda så de inte får fäste. Vill att min skalle ska vara fylld av positiva tankar.

Ingen av oss har råd med en enda negativ tanke så fyll skallen med positiva tankar och märk att livet snart börjar kännas mer fantastiskt.

Mitt liv är fantastiskt och det blir bara bättre och bättre!

Värdelöst tänkande?

Tänk när jag gick hem från Kicks med min kasse med prylar för några veckor sedan. Packade upp och såg den pyttelilla provflaskan som stoppats ned. Sprutade på mig parfymen och var såld för åh vad gott den luktade! Kärleken blev också såld av lukten och beslut togs om att inhandla parfymen till mig. Vid nästa besök på Kicks så frågade jag var de hade den, varpå expediten började skratta… hon bad om ursäkt och sa att det hade skett ett litet misstag… att parfymprovet jag fått med mig hem var en parfym för män…

Jag älskade/älskar parfymen.

Betyder det att jag är manlig?

Och – hjälp – betyder det att Kärleken är bög?

Fast vänta, är det så betyder ju det att ekvationen ändå går ihop. Jag manlig han bög…

Åsså lever vi lyckliga i alla våra dagar!

Vad göra?

Styrketräning i varmvattenbassäng är skönt och uppfriskande. Har nyss kommit hem från ett pass och känner hur energin har samlats i kroppen, måste bara bestämma mig för vad energin ska läggas på idag. Baka glutenfritt till svärmor, som till helgen kommer för att fira sin sons 40-årsdag? Scrappa färdigt bröllopskortet - snart bröllop i fästningen på Marstrand! Vika tvätt, städa... nä hu... läsa "Munken som sålde sin Ferrari" igen fast nu med pennan redo för massor av anteckningar? Planering är lösningen och hemligheten är att göra det jag tycker om, då hinner jag ju massor. Och om jag inbillar min hjärna att jag älskar att städa, vika tvätt och allt sånt bläigt så blir ju det roligt det med. Kanske. Förhoppningsvis.

För övrigt hittade jag en länk till Apoteket på Slutasnusa, om vad som händer i kroppen/hjärnan när man slutar röka eller snusa. Idag är det 474 dagar sedan jag slutade men färskt i minnet har jag den våndan det medförde. Ganska intressant att veta vad som egentligen händer i skallen. Kolla in på http://www.apoteket.se/rd/d/785/a/1436/ar/6191

Att bry sig om

Jag är ju liksom förbi de där dagarna som var fyllda av ångest. De där dagarna då jag fick kämpa för att se positivt på livet, då rädslan var ständigt närvarande. Då det kändes som om döden lurade runt hörnet. Tröttheten och den skrämmande smärtan är ett minne blott och jag är ute på andra sidan. Det är inte som innan, livet har inte fortsatt som det var innan snoppogan. Nä, det är annorlunda och jag har fortfarande inte hittat min plats. Fast jag är på god väg och jag mår helt ok förutom tappade ögonfransar och det där lilla diskbråcket som bråkar med mig men det skiter jag i för jag njuter av varje dag, alla väder och alla humör. Visst dyker rädslan upp ibland, helt utan förvarning men vid det här laget har jag verktygen och vet hur jag ska tampas med den.

Det finns en hel del tjejer därute i världen som har snoppoga och är rädda, som har ångest, ont och mår som de absolut inte förtjänar. Vissa kan man hitta på nätet om man söker bloggar om snoppoga. När jag mådde skit så var ett ljus i mitt liv kommentarerna på bloggen eller omtänksamma mail. Att få några ord som gör en glad betyder mycket i mörkret. Så nu kollar jag in andra bloggar och försöker ge vidare till de som behöver.

Att bry sig om betyder så mycket och otroligt nog är det ju alldeles gratis…

Dags att bry sig om med andra ord :)

Kärlek och regler

”Åh, mamma vad jag älskar dig. Tänk om alla mammor i hela världen var som du, då skulle det inte finnas några ouppfostrade barn och inte krig för inga skulle vara så dumma att de vill kriga”. Sa min son till mig och fick mitt hjärta att svälla av kärlek.

Min Max, 9 år, säger att det är viktigt med kärlek och regler. Om han ser någon vara bråkig eller göra dumma saker kan han titta på mig, höja ögonbrynen och säga ”Han/hon har inte särskilt bra uppfostran, mamma”.

Jag njuter och har definitivt bestämt mig för att hans insikter och åsikter kommer att finnas kvar i den del av hans hjärna som inte tillfälligt stängs ner när tonåren gör sitt intrång…

Du vet vem du är!

Bakvägen fick jag höra en sak om mig själv och ärligt talat så gillar jag inte sådant… att folk pratar om mig bakom min rygg. Vem gillar det egentligen? Men när det gäller bra saker som hur snäll, trevlig, snygg och bra jag är så är det så klart helt ok… annars vill jag ha det rakt i fejjan. Förresten så vill jag ha det positiva rakt i fejjan med, även om det gör mig grymt generad. Jag jobbar själv på att bli duktig på att tala om för mina vänner hur bra de är. Märkligt att det är lättare att hitta dåliga saker om sig själv… och att vi vid positiv och negativ kritik mest hör det negativa. För visst är det så? Jaja det är mycket man/vi/jag behöver jobba med men det var inte det jag skulle skriva om nu. Det var ju om att snacka bakom min rygg…

Av en vän så hörde jag att en vän… hehe ja detta kan bli intressant för vem vet hur mycket informationen har ändrats på vägen? Jag försöker igen och jag vill understryka att det var ett tag sedan jag hörde detta, så om något inte stämmer så kan det också bero på mitt minne, hrm.

Detta handlar om en tjej som jag jämt var med när jag var liten. Vi var drillflickor tillsammans, vi lirade handboll tillsammans och vi var dessutom mästare på att käka popcorn och lira ”Sjuan” tillsammans… Jag hörde att när jag fick min cytobehandling och mådde som en påse skit så var hon på en gudstjänst. Där skrev hon mitt namn på en lapp i hopp om lycka och välgång. Vi har inte umgåtts på typ hundra år men ändå så tänkte hon på mig!

Ja, dags att torka tårar ur ögonvrårna och säga TACK!

Du vet vem du är... :)

Vilken helg!

Jisses vilken fantastisk helg. Är så trött nu att jag knappt orkar stå på benen. Skjutit som en galning med laserpistolen, skadat folk… dödat folk… blivit dödad… hemskt egentligen men det är ju på låtsas och det resulterade bara i att pistolen inte fungerade i fem eller tio sekunder. Tänk er synen då mamma snart 70 bast springer runt där i mörkret med lysande lampor på axlar, mage och rygg… springer där med laserpistolen i högsta hugg och pepprar för fullt. Att hon inte hade koll på vilka som var på hennes lag utan sköt hej vilt på alla är totalt oväsentligt för det viktiga var ju att vi skulle ha kul. Höjdaren för Macke var gokarten som han och kärleken körde innan. Vi fick senarelägga en timme eftersom vi bara hann en pyttebit från stan innan syrran i den andra bilen ringde och sa att hela bakrutan på deras bil plötsligt exploderat… otroligt läskigt, de hade duckat för de trodde först att de blev beskjutna men förmodligen var det elfel i rutan… eller nåt…

Showbiz igår var väldigt bra, blev ett väldigt ös på Brämpa… ja gamla Brännaborg där jag som nybliven tonåring spanat på den hemlige förälskelsen och skakat sönder knäna när han bjudit upp men dansat en stel tryckare under discokulan… eller fått åka hem utan uppmärksamhet från förälskelsen och fått en smärre depression. Arg och ledsen över att inte tankeöverföringen fungerat, vilket var mitt sätt att försöka få förälskelsen för dagen att förstå mitt intresse…

Orup och Lena Philipsson i fredags var en höjdare, skrattade så jag kiknade. Hon är underbart halvt galen och tillsammans gör hon och Orup en toppenbra show.

Nu soffan, skönt!

I morgon Emla på venporten och illamåendet pendlandes mellan magen och halsen men det går bort när jag väl är där. Tack och lov. Sedan Herceptin i någon timme. Förresten ska jag fråga om biverkningen i morgon, har bara korta fransar kvar nu och tycker att det är piss. I helgen har jag varit ordentligt målad med lösögonfransar, Lisa på Kicks gjorde ett toppenjobb i fredags!

Före - under - efter...

... tro vad slutresultatet blir...

...och är det förresten nu eller sedan?

Eftersom jag väntar på att håret ska bli längre så väljer jag sedan.

Men väx då!

Apropå det så har dottern Elin vuxit, plötsligt idag är hon 18 år och hon har ju världens vackraste och låååånga hår.

Snälla håret väx fort så jag inte blir avundsjuk på min dotters långa hår och får för mig att göra en hårförlängning av hennes hår...

Men fy

Ny period

av mitt liv

förnya förenkla
sluta fippla
hoppas på mycket snö men vill inte frysa åh tänk påpälsad i pulkbacke med snöflingor som sakta faller... jo, jag kan lättare tänka mig en sandstrand vid varmt vatten och solen som värmer min kropp. Men alla väder är underbara väder vill en frisk Malin påstå!
Förälskad, som vanligt tack och lov i min Royne - jihooo
Sonen fyllde 9 år igår och trots alla fina paket var lyckan stor när han serverades den beställda rosa oxfilén...
I morgon fyller dottern 18 år - va, hur gammal är jag? äh, oväsentligt...
Dags att gosa med sonen innan läggdags.
Viktiga saker

Satans Försäkringskassan i förskott! (Fast än så länge är de bra...)

Apropå Försäkringskassans nya regler, som ärligt talat skrämmer mig. Har hittills inte haft några problem med dem men orolig har jag allt blivit i samband med de nya reglerna. Antar att det finns människor som vill vara hemma, som behöver en spark i arselet för att komma tillbaka till jobbet. Sedan finns de som är sjuka och behöver lägga sin tid till att bli friska, inte på att bli oroliga över ekonomin eller behöva bråka med Försäkringskassan. Jag önskar att jag orkade jobba men jag är ju inte redo än… Fick ett litet bryt en dag och i förskott tog jag ut ilskan över att Försäkringskassan eventuellt skulle vägra betala mig några pengar... hrm... smattrade ner elaka ord med tangenterna och jag står för vartenda ett... om det nu skulle ske alltså...hrm... ja... ibland är det svårt att leva i nuet...

Det är då själva fan vad tid allt måste ta. Först snoppogebesked, operationer och behandlingar. Sedan en massa värk, trötthet, hinna ikapp och annan skit. Varför kan det inte bara vara så att allting bearbetas under tiden man får behandlingarna, så att man sedan kan kasta sig in i arbetslivet igen? Det är ju så Försäkringskassan vill ha det i alla fall och nog fasen skulle jag hundra gånger hellre jobba än att gå hemma och vara omgiven av mina snoppogerester. Så varför fungerar det inte så? Varför sitter jag här med en trött kropp och mosig hjärna, som inte alls orkar göra som Försäkringskassan vill? Tro förresten om de som bestämmer reglerna på den skrämmande Försäkringskassan någon gång har genomgått cellgiftsbehandling? Inte klarat att ta sig ur sängen för att musklerna slutat fungera? Varit tvungen att smörja fötterna med mirakelsalva eftersom gifterna orsakat enorma sprickor som gör fötterna omöjliga att gå på? Inte kunnat äta eftersom munnen är full med blåsor eller för att allt antingen smakar kartong eller metall? Spytt som en gris när gifterna gjort sitt jobb? Haft sådan värk av gifterna att de blivit inlagda och fullpumpade med morfin för att kunna existera? Har de fått mediciner som gett sådan förstoppning att det känts som om man skiter ut meloner? Tappat naglarna av gifterna? Eller har de strålats så att det bränt sönder huden, lämnat stora öppna sår som inte läker på evigheter? Jag undrar också om de har känt ångesten ta över hela kroppen, den ohyggliga vissheten sprida sig i kroppen, om att jag har en dödlig sjukdom och kommer jag snart att dö och lämna mina barn utan sin mamma? Kommer mitt liv att sluta nu, allra redan?

Har ni känt det, satans idiotiska beslutfattare?

Så faktum är att jag har haft fullt upp med att överleva varje dag. Fullt upp med att se till att ta mig till nästa dag. Dragit mig fram med hårda nypor, skrapat upp naglarna i min iver att ta mig vidare… i min önskan att fortsätta att leva… fingertopparna blodiga och knäna uppskrapade… Hjärnan fullkomligt med i nuet men ändå med en stor dos av fasansfull rädsla för det som har varit och vad som skall komma. Slitit som ett galet djur med att ta kontroll, har jag kontroll nu? Kan jag ha kontroll nu?

Precis när jag har tagit mig upp från knästående, precis när jag darrande rest mig och tagit mina första steg… De där första stegen som innehåller gammal rädsla och trötthet men försiktigt sviktar av nytt hopp. Hoppet som kommer att föra mig vidare och nu mår jag bra så nu börjar jag jobba… Jippi ropar Försäkringskassan men tji fick de för poff så small det till och så kom tröttheten och nä inte orkar jag jobba jag hinner ju knappt duscha så är det dags att laga middag så hur fan ska jag hinna jobba?

När jag fick veta att jag hade en elak jäkla snoppoga så gick hela min kropp och hjärna in i någon sorts ”ta-hand-om-situationen- stadie”. Nu när jag har tagit mig igenom skiten och tror att jag är klar färdig så inser jag att det är obearbetade delar kvar. För min del är det dags att ta tag i livet. Strukturera och dona. Det är ju nu jag orkar skapa mig ett nytt liv efter den stora katastrofen. När jag har gjort det klart tänker jag börja arbeta. Det känns skönt att veta att då kommer jag att orka arbeta för då har jag varit så smart att jag sett till att jag mår bra först.

Min uppgift just nu är att se till att må bra.

Det borde vara allas uppgift att se till att de mår bra.

Då skulle ju dessutom beslutsfattarna på Försäkringskassan bli skitglada…

Och hoppsan så blir alla nöjda.

Inte fisköga igen... :(

Började inte jobba den första oktober utan tog beslutet att vara fortsatt sjukskriven på heltid. Eller rättare sagt så tog min onkologläkare det beslutet. Så nu har jag mer tid på mig att hitta balansen. Börjat gå på sjukgymnastik och hoppsan musklerna finns kvar, de behöver bara väckas. Skakas till liv igen…

Så nu skakar jag liv i musklerna och försöker få vågen att väga jämt… står inte direkt jämfota med benen, känns ojämnt och lite skakigt. Fast vägen mot jämnare mark känns solklar, har med andra ord insikter och verktyg nog för att nå målet. Hä ä skönt.

Minns att min sköterska sa att man inte får några biverkningar av Herceptinet. För någon vecka sedan började jag tappa ögonfransarna – inte direkt roligt med tanke på att de precis växt sig långa och tjocka. Var in och läste på biverkningar och där står att färre än 10 av 100 får den biverkningen… Självklart blev jag en av ”färre än 100” – surt som fan. Har inte tappat allt ännu men det är på g. Nu håller jag på med en stor och viktig utredning – kan man använda lösögonfransar på ett lätt och snyggt sätt? Några tips till en som inte vill ha fiskögon ännu en gång?!

Franslös (under cellgiftsbehandlingen) = fiskögon = glöm det, en gång räcker! Kolla, ollonskallen glimtar med sin blanka framtoning.

Nämen det går ju inte!

Nämen det här går ju inte. Sluta skriva på bloggen när så mycket fortfarande händer? Måste hur som helst skriva ännu ett inlägg och jag hoppas ändå att det blir det sista. Ska jagvara ärlig så har jag många gånger satt mig ned och skrivit innan jag har kommit på att ”Nä, just ja… skriver ju inte längre för bloggen”. Tomt har det varit men det är ju så med vanor, det blir tomt efter dem. Skit samma vad det gäller.

På något vis definierar jag mitt liv före och efter snoppogan, vilket kanske är ganska logiskt. Nu har jag dessutom börjat tänka ”före och efter Alfta”. I Alfta hände massor och därefter har det fortsatt att hända. Det händer så mycket och allt händer i min skalle, får be tankarna ta kölapp och sätta sig i väntrummet för jag hinner inte riktigt med.

Jag har ett par funderingar, som jag tänker lägga in. De känns viktiga för mig att få med i bloggen. Den första kommer idag… eller kanske i morgon… om jag nu inte hinner ändra mig igen förstås.

Det var allt

Nä, jag är inte färdig. Min hjärna har inte hunnit med. Veckan i Alfta har verkligen satt fart på de små grå cellerna och nu händer det grejer vill jag lova. Det säger POPP och så kommer insikterna nerramlandes som från ovan. Saker som borde ha dumpit ner för åratal sedan… kommer och jag sitter här och förundras över självklarheten. Gråter en skvätt och gör mig av med skiten. Orsakerna till insikterna är flera och inga jag tänker analysera annat än för mig själv. Skulden är säkert jämt fördelad men oväsentlig och nu suddas den bort mer och mer för varje dag. Balansen återställs men det tar naturligtvis tid. Jag ger det tid.

Så… nu har över ett år passerat sedan jag låg där i sängen tillsammans med Royne och kände det smärta i mitt högra bröst. Sedan dess har detta skett:

4 september 2007 – Hittade snoppogehelvetet.
7 september 2007 – Vårdcentralen, remiss till mammografi
24 september 2007 – Mammografi, ultraljud och cellprov.
9 oktober 2007 – Cellprovet visar på avvikelse men måste göras om
15 oktober 2007 – Nytt cellprov, som visar att det INTE är cancer
23 oktober 2007 – Tumören opereras bort
26 oktober 2007 – Besked om att det är cancer… trots allt…

5 november 2007 – Information om att det är aggressiv cancer
6 november 2007 – Opererade bort 4 lymfkörtlar, ingen spridning. Venporten sätts in
19 november 2007 – Micrometastas funnen, i den första lymfkörteln

Sket i allt och åkte utomlands med familjen en vecka!

4 december 2007 – Operation, rensade i armhålan

8 januari 2008 – Första cellgiftsattacken
29 januari 2008 - Andra cellgiftsattacken
19 februari 2008 – Tredje cellgiftsbehandlingen
11 mars 2008 – Fjärde cellgiftsbehandlingen
1 april 2008 – Femte cellgiftsbehandlingen
22 april 2008 – Sjätte och sista cellgiftsbehandlingen

22 maj 2008 – Första strålningen av 33 st.
17 juni 2008 – Första behandl. m Herceptin, forts. var tredje vecka i ett år.
8 juli 2008 – Andra behandlingen med Herceptin
9 juli 2008 – Sista strålbehandlingen

Genom att spalta upp det hela så inser jag att phu och hoppsan, inte konstigt att jag inte är färdig ännu. Den resa jag har gjort har varit lång, krånglig och smärtsam både för kropp och själ. Men den har också varit fylld av kärlek, värme, omtanke och gemenskap. Det har varit en delad resa och jag är tacksam för alla som har varit med, tacksam för alla som har peppat mig. De som har delat smärtan. De som har haft hoppet och kunnat föra över det på mig. Tack. Jag har också förstått att flera har blivit som sparkade i baken och startat sin egen lilla resa. Börjat bryta mönster och skapa ett ännu mer harmoniskt liv. Härligt!

Så, vad har jag lärt mig? Vad vill jag förändra? Hur mår jag?
Måste man lära sig något egentligen? Nä, det måste man inte men det vore ju ganska sorgligt om ett år passerar i ens liv och det visar sig att det året inte har gett ett skit. Jag har i alla fall lärt mig massor. Det viktigaste är att jag vill ha balans i mitt liv och för att få det så måste jag börja med min kropp. Så jag håller på att förändra vissa saker. Tar lite pö om pö så att det inte blir alltför stora förändringar på en gång.

Hur jag mår? Ärligt talat så är jag trött i hjärnan. Jag är grymt tacksam över att jag fick åka på rehabveckan. Utan den hade jag nog kört på i tvåhundra och sedan brakat några månader framöver. Nu kommer jag att ge mig själv tid att läka ordentligt och det känns som en stor lättnad.

Det var allt

Balans

Med ett stort leende såg jag den fina kommentaren från stora kramaren. Tack, det värmde :)! Jag vet att jag kanske lät lite grinig men jag står för det, ni är ganska kass på att lämna kommentarer och det är ju bra om ni vet att ingen blir gladare än jag när de plötsligt finns där. Nu handlar det ju dessutom bara om dagar som bloggen finns kvar… lite tråkigt känns det allt. Fast samtidigt så är det positivt eftersom livet går framåt och då måste man ju hänga med. Avsluta gamla saker och möta nya. Lämna det förflutna bakom sig…

Har inte duschat sedan efter-maten-promenaden, är full i gammal svett och luktar nog lite illa. Lyfte nyss upp armen och drog ett djupt andetag i armhålan och blir förvånad över att jag luktar gott… bra rollon…

Insåg att jag inte kan berätta så ingående om dagen men här kommer en liten och ganska ytlig del… Yang och yin, manligt och kvinnligt… Min snoppoga satt på höger sida, den sidan som enligt en del kallas den manliga – Yang. Har jag några trauman som har koppling till det manliga? Oh ja att jag har… Jag säger inget mer, vill ju inte lämna ut hela mig. Jag vill inte skrämma någon för detta handlar bara om mig och ingen annan. Det handlar om hur jag har tolkat något jag har hört. Om jag hade fått riktigt bra hjälp med att ta hand om mina tidigare trauman kanske jag hade sluppit snoppogan? Ja, vem vet? Ingen idé att hänga upp sig på det för då blir jag säkert fullkomligt galen.

Jag har förstått att genom balans i kroppen mår man bra. I balansen ingår såklart kropp och hjärna, allt detta ska må bra för att vi ska fortsätta att må bra. Det betyder bra mat, rörelse/träning och naturligtvis kärlek… Har med mig hem flera kokböcker och en bok om rörelse och träning, som två föreläsare här i Alfta har skrivit tillsammans. Underbara böcker. Jag önskar att alla skulle få möjlighet att åka hit men tyvärr är det endast ett fåtal som får den chansen. De som får chansen har alla gått igenom en resa som innehåller mycket smärta och sorg. Så kanske ska ni vara glada att ni inte behöver rehabilitering.

Nu längtar jag efter mina kärlekar. Min Max. Min Elin. Min Royne. Jag är tacksam över att jag får ha dem i mitt liv och nu tänker jag sova så att det snabbt blir imorgon och jag får komma hem till dem.

Blir minst ett inlägg till i alla fall!

Jobbigt

Inte för att vara elak... men nog kan man (jag) påstå att ni är helt kass på att komma med kommentarer?!

Jag har bestämt mig för att vara så ärlig jag kan under denna resa och ikväll ska jag skriva om vad som har hänt här idag. Det kommer att bli skitjobbigt att skriva om - och förmodligen ännu jobbigare att lägga ut på bloggen. Men jag är övertygad om att det kan hjälpa andra i samma situation, så därför tänker jag göra det.

Om jag orkar ikväll alltså, annars får det bli en annan dag.

"Åh håhååå"

Klappa klappa klappa hela armen, knyt näven och banka under nyckelbenet, aj sablar kan ju inte banka där jag har venporten. Banka vidare, böja bända vrida på alla kroppsdelar. Tänja, vicka, snurra skalle knaka läskigt men ingen fara… Så gjorde vi i morse och jag förstår att beskrivningen gör det hela glasklart. Vi väckte kroppen som kineserna gör… eller var det koreanerna? Skit samma funkade gjorde det så det ska jag fortsätta med. Sedan har vi hunnit med att skapa lite mer balans i livet, krävs massa jobb ska ni veta. Tränade mer styrketräning och nu har jag blivit vän med bollen, såg nog ut som värsta bollrullerskan för gammal tant haltade förbi och sa ”Åh håhååååå” imponerat. Man får ta till sig vad 80-åriga tanter ”Åh håhååar” om man ska känna sig duktig. Till saken hör att det enda tanten orkade var att hålla sjukgymnasten i händerna och kliva upp och ner på en bräda 5 gånger. Jag sa inte ”Åh håhååå” då… men jag är kanske en elak människa…

Efter middagen gick jag och en annan deltagare på prommis och oj vilken fart hon hade. På gränsen till att springa i över en timme, svetten rann så jag fick duscha för andra gången idag. Nu har vi kollat på Idol och jisses vilka toka som ställer upp. Stackars stackars människor som inte har någon självinsikt. Någon som såg ryskan?

Mår toppen idag, lite trött fortfarande men det tunga har vänt och jag känner mig lätt som en fjäril – typ. Suger i mig allt som en svamp och njuter av att lära mig.

Äter fortfarande som en häst.

Gonatt

Kroppen och hjärnan

Vi arbetar mycket med träning, kroppskännedom och avslappning… men lika mycket som vi gör det jobbar vi med insidan. Hur mår jag egentligen och vad kan jag göra för att må bättre? Frågor och svar som alla borde få ta del av, fast naturligtvis mer för alla oss som har varit eller är sjuka.

Sviterna efter sjukdomen sitter kvar länge länge… långt efter att ni alla tror att jag är frisk så är jag inte det. Visst är tumören borta och visst har jag genomgått all behandling (nästan) men har jag hunnit med att bearbeta allt? Har kroppen och hjärnan hunnit med? Jag visste att kroppen var rejält trött och jag har försökt att förstå det, acceptera det och i lagom takt… (hrm jag vet att det blivit i för hög takt ibland men jag skrev ju försökt…) komma framåt med ork och energi. Här på rehabcenter inser jag att jag är tröttare än jag trodde. Kroppen, som jag trodde att jag hade koll på, har jag tydligen inte så bra koll på egentligen.

Hjärnan, var jag inte riktigt säker på… jag visste att jag hade gjort allt som står i min makt när det gäller att förebygga och ta hand om… men jag visste inte om det räckte. Jag visste ju inte om fler verktyg behövdes. Nu har de plockat fram ytterligare några verktyg och pillat och bänt lite och vips så visar det sig att mer ska ut. Mer sorg att ta hand om, mer små högar med funderingar och oro att nysta upp. Ibland är det ett jäkla trassel och med små knutar här och där är det ingen lätt sak. Hittills har dock knutarna varit enkla att reda ut. Enkla saker tar också energi så jag äter som en häst och är trött hela tiden. Alla vi 14 kvinnor äter som hästar och är trötta hela tiden. Det är skönt att inte vara ensam om knutarna och trasslet och det mesta reder vi ut tillsammans, föreläsarna har fantastiska små knep och knåp för att få oss att förstå och gå vidare. Det är verkligen ett fantastiskt och utvecklande ställe att vara på detta.

Idag under styrketräningen gav jag mig på att göra magövningar på en boll, när sjukgymnasten kom och tyckte att jag skulle göra den svåraste övningen hon visat. ”Den klarar du”, sa hon. Jag gled graciöst fram över bollen på magen med händerna på golvet, lämnade bollen med magen och benen och lät smalbenen vara kvar på bollen. Spände magen och drog tillbaka mig mot bollen med hjälp av benen (mest magen), som om jag aldrig gjort annat… eller var det så att jag slängde mig ner på bollen på magen och sjukgymnasten fick ta mina händer och dra mig ut på bollen för att jag inte kom en millimeter?. När jag hängde där i luften med smalbenen på bollen och händerna i sjukgymnastens händer, släppte hon och hela jag vinglade till och bollen rullade undan. Jag druttade ner på golvet, slog näsan och började blöda näsblod… Graciös Malin eller paddig Malin?

En del av det jobbigt givande är att ta del av de andras historier. Vi är 14 kvinnor här och lika många olika sorter av bröstcancer har vi. En kvinna har haft bröstcancer men har hunnit med tjocktarmscancer och har nu cancertumörer i ryggraden. Hon skrattar, skämtar och har roligt hon med. Jag blir ju ledsen för hennes skull och rädd för framtiden så då gråter jag en skvätt. Sedan skrattar jag och har roligt igen. Njuter av nuet.

Sådant är ju livet.