lördag 22 november 2008

Till socialförsäkringsministern - och till Aftonbladet efter "påtryckningar"... (redigerat tidigare brev)

Vid årsskiftet passeras 180-dagarsgränsen för första gången sedan reglerna för sjukskrivning ändrades. Vilket innebär att den som varit sjukskriven i sex månader och som bedöms kunna ta ett annat jobb på arbetsmarknaden förlorar sin sjukpenning. Jag befinner mig i riskzonen tillsammans med många andra. Det värsta är att många mår enormt mycket sämre än jag och det är de som kommer att fara mest illa av de nya reglerna. De orkar nämligen inte kämpa för sin sak. Anledningen till att jag skickar detta är att vi behöver göra oss hörda, vi behöver ta tag i detta och protestera. Vi behöver få må bra. Jag försöker bidra med att visa sjukskrivningen från insidan...

Som följer nedan är det skickat:

Innan detta läses vill jag påvisa att de som är sjukskrivna och mår riktigt ordentligt dåligt inte orkar bråka för sin sak. De har inte kraft till annat än att försöka ta sig igenom minut för minut. Deras liv är ett helvete och genom Regeringens beslut blir det ett ännu större helvete.

Jag vill också tala om att en kopia av detta har skickats till Aftonbladet.


Har ni tänkt på detta, Regeringen? (Snoppoga = bröstcancer)
Det är då själva fan vad tid allt måste ta. Först snoppogebesked, operationer och behandlingar. Sedan en massa värk, trötthet, hinna ikapp och annan skit. Varför kan det inte bara vara så att allting bearbetas under tiden man får behandlingarna, så att man sedan kan kasta sig in i arbetslivet igen? Det är ju så Regeringen vill ha det i alla fall och nog fasen skulle jag hundra gånger hellre jobba än att gå hemma och vara omgiven av mina cellgiftsrester. Så varför fungerar det inte så? Varför sitter jag här med en trött kropp och mosig hjärna, som inte alls orkar göra som Regeringen vill?

Detta är skrivet apropå Försäkringskassans nya regler, som ärligt talat skrämmer mig. Har hittills inte haft några problem med dem men orolig har jag allt blivit i samband med de nya reglerna. Antar att det finns människor som vill vara hemma, som behöver en spark i arselet för att komma tillbaka till jobbet. Sedan finns de som är sjuka och behöver lägga sin tid till att bli friska, inte på att bli oroliga över ekonomin eller behöva bråka med Försäkringskassan. Jag önskar att jag orkade jobba men jag är ju inte redo än… Fick ett litet bryt en dag och i förskott tog jag ut ilskan över att Försäkringskassan eventuellt skulle vägra betala mig några pengar... hrm och morr... smattrade ner elaka ord med tangenterna och jag står för vartenda ett...

Tro förresten om Regeringens beslutsfattare någon gång har genomgått cellgiftsbehandling? Inte klarat att ta sig ur sängen för att musklerna slutat fungera? Varit tvungna att smörja fötterna med mirakelsalva eftersom gifterna orsakat enorma sprickor som gör fötterna omöjliga att gå på? Inte kunnat äta eftersom munnen är full med blåsor eller för att allt antingen smakar kartong eller metall? Spytt som en gris när gifterna gjort sitt jobb? Haft sådan värk av gifterna att de blivit inlagda och fullpumpade med morfin för att kunna existera? Har de fått mediciner som gett sådan förstoppning att det känts som om man skiter ut meloner? Tappat naglarna av gifterna? Eller har de strålats så att det bränt sönder huden, lämnat stora öppna sår som inte läker på evigheter? Listan är oändlig av biverkningar. Hemska biverkningar som man inte önskar sin värsta fiende. Ens.

Jag undrar också om de har känt ångesten ta över hela kroppen, den ohyggliga vissheten sprida sig, om att jag har en dödlig sjukdom och kommer jag snart att dö och lämna mina barn utan sin mamma? Kommer mitt liv att sluta nu, allra redan?

Har ni känt det, satans idiotiska beslutfattare?

Så faktum är att jag har haft fullt upp med att överleva varje dag. Fullt upp med att se till att ta mig vidare till nästa dag. Jag har dragit mig fram med hårda nypor, skrapat upp de naglar som är kvar i min iver att ta mig vidare… i min önskan att fortsätta att leva… fingertopparna blodiga och knäna uppskrapade… Hjärnan mosig men fullkomligt med i nuet fast ändå med en stor dos av fasansfull rädsla för det som har varit och vad som skall komma. Slitit som ett galet djur med att ta kontroll, har jag kontroll nu? Kan jag ha kontroll nu?

Åh, jag vill börja jobba. Jag vill så gärna börja jobba. Jag vill att allt ska bli som förr. Jag vill inte vara rädd, svag och liten. Jag vill inte ha ont. Jag vill ha tillbaka min vanliga styrka. Jag vill jobba. Kan jag, vågar jag, ska jag?

Men hur fan ska det gå till? Jag är ju så vansinnigt trött. Blir helt slut efter att ha gjort knappt ingenting och hjärnan och kroppen känns som om de inte hör ihop. Hur kan jag få dem att höra ihop, fattar inte att det ska vara så svårt. Kroppen är dessutom halvt skadad av alla cellgifter, operationer och strålningar, den värker fortfarande så jag ibland blir smått galen. Nä, detta går inte jag måste inse fakta jag hinner ju knappt äta frukost färdigt så är det dags att laga middag så hur fan ska jag hinna jobba?

När jag fick veta att jag hade en elak jäkla snoppoga så gick hela min kropp och hjärna in i någon sorts ”ta-hand-om-situationen- stadie”. Nu när jag har tagit mig igenom skiten och tror att jag är klar färdig så inser jag att det är obearbetade delar kvar. För min del är det dags att ta tag i dessa. Strukturera och dona. Det är ju nu jag orkar skapa mig ett nytt liv efter den STORA KATASTROFEN SNOPPOGAN. När jag har gjort det klart tänker jag börja arbeta. Det känns skönt att veta att då kommer jag att orka arbeta för då har jag varit så smart att jag sett till att jag mår bra först. Slipper ”springa in i väggen” och måste börja om från början igen. Hoppas inte jag blir motarbetad av Regeringens nya och pissiga regler bara. De kan ju ta musten ur vem som helst.

Min uppgift just nu är att se till att må bra.
Det borde vara allas uppgift att se till att de mår bra.
Då skulle ju dessutom beslutsfattarna i Regeringen bli skitglada…
Om alla mår bra menar jag.
Då vill och orkar ju alla arbeta.
Och Försäkringskassans anställda slipper dessutom få en massa skit.
Och hoppsan så blir alla nöjda.

1 kommentar:

www.metrobloggen.se/sanbo sa...

Bra! Det är viktigt att sånt här kommer fram! Fan, det är helt otroligt, vi lever på 2000 talet. De kan betalas ut pengar till narkomaner och folk i fängelse..men de som verkligen behöver det lämnas i skymundan! UPP TILL KAMP! i´m on!
Love you/ S