Gos

Tänkte på att en av de bästa sakerna Max vet är när jag kryper ned hos honom i sängen eller han kryper ned hos oss. Småarmarna kommer slingrandes runt min hals och han gonar till sig på min axel. Ler och släpper en djup suck av lättnad. När jag tänkte vidare så funderade jag hur det kommer sig att han tycker så hemskt mycket om att vara mig nära och verkligen njuter av att ligga på min axel eller mot mig i soffan framför tv:n?

Solklart för att jag i måååånga veckor inte kunde eller orkade gosa med honom. Antingen var jag extremt trött. Visst kröp han ned hos mig men så mycket gensvar orkade jag inte ge med min kropp. Klarade ju knappt att lyfta armarna… En lång period hade jag så ont i kroppen att han inte kunde luta sig mot mig alls. Det var en ensam period för jag kunde inte luta mig mot Kärleken heller. Gjorde så vansinnigt ont. Sabla cellgifter (vad bra att de finns menar jag!)

Så där satt jag för mig själv, nära de jag älskar men ändå så långt ifrån. Fast de brukade ta mina händer och ge mig ömma blickar och det värmde gott.

Hur klarar de som är ensamma sig? Åh, vad de måste vara starka! All heder till dem!

Hur som helst så förstår jag Max. Klart han njuter av att gosa när det så nyligen helt enkelt inte varit möjligt.

Fast gos fick han ju ändå, hur mycket som helst av Kärleken.
Fast ingen är ju som mamma så klart.