fredag 19 december 2008

Svurit som en borstbindare

Känner mig vindögd, rufsig som ett bergatroll och trött så in i bomben.

Vindögd....























Bergatroll... (hu)






















Det kostar på att bli galen.
Tar massa kraft.
Ibland är jag full av ”tänk om” fast jag vet att det inte hjälper.
Det viktigaste för mig är mina barn och när de blir sårade och svikna så svider det i mig.
Kokar och bubblar som en jäkla vulkan.
Idag bubblade jag över.
Tokgalen bubblade jag över.

Ändå fick jag frågan hur jag fortfarande kan försvara honom?
Fortfarande kämpa för att se till att hon ser kärnan av kärlek som, tyvärr ofta, är omgiven av oförstånd. Kärleken är viktigast och den SKA hon se. Det är min uppgift.

Därför försvarar jag honom.
Även om jag också svär som en borstbindare över honom.

Inga kommentarer: