Idag skär värken genom höften som om en liten gubbe sitter där inne med minisåg och liksom sågar fram och tillbaka i höftbenet. Samtidigt så springer det ett helt gäng smågubbar från höften och nerför benet. De springer fram och tillbaka med en jädra fart och på fötterna har de spikskor. Spikarna är långa och hur vassa som helst. Allt detta sågande och springande med spikskor gör att min fot slutar fungera, den väljer att köra en blandning mellan att domna bort och svälla till dubbel storlek. Känns det som.
Gissa om jag ogillar smågubbarna? Jag föreställer mig att de har grått långt skägg, där ärtsoppan från torsdagens lunch blandar sig med andra gamla rester… håret på huvudet är pottklippt och ögonen är tomma, vilket inte är så konstigt med tanke på yrket… de är så hjulbenta att de vaggar fram där inne på mitt stackars ben i sina spikskor…
Det slog mig precis att om jag blir vän med smågubbarna så kanske jag kan lura dem ut ur min kropp?
JAG LEVER!
10 år sedan
3 kommentarer:
Hmm, det påminner om den där filmen en cellsam historia som verkligen har fastnat på min hornhinna sedan biologin. Du måste skaffa dig några krigar gubbar som pucklar på och kastar ut gubbarna med spikskor och sågar. På dom bara!
Skapar gubbar för fullt men inga duger... kanske kvinnliga krigare gör susen? Måste prova...
Du behöver terapi!
Skicka en kommentar