Det beror på var man står...

Ganska uppenbart att några tonåringar läser denna blogg… därav rösterna på ”Låt dem röja”. (Hoppas jag i alla fall…)

För övrigt skulle jag vilja påstå att denna helg har visat sig vara bättre än bra. Det är ju uppmuntrande när bedrövelsen slutar med att alla är nöjda. Och glada. När dottern och jag kliver över ett högt högt skitjobbigt pestigt och bläigt trappsteg, och plötsligt upptäcker att vi står på samma steg… blir jag harmonisk, lycklig och tacksam. Tacksam för att det visar att hon har alla de egenskaper jag har försökt se till att hon ska ha. Det finns dock en sak som hon är enormt mycket bättre än mig på och jag ska berätta vad det är. Tro om ni kan gissa?

Till saken hör också att det ramlade in ungefär 20 objudna personer här – och ja, jag har fått namn på en del. Min tanke var först att konfrontera dem, se till att de pyntade för förstörelsen och kemtvätten… men det skiter jag i. Jag är övertygad om att detta har tagit ordentligt på min älskade dotter ändå. Något jag skulle uppskatta hur mycket som helst är ursäkter från alla inblandade. Om en ursäkt knackade på min dörr, skulle jag duka fram fika och försöka få till en trevlig stund.

Vad är min dotter bättre på än vad jag är? (Alltså en av sakerna då, för fler är det säkert).

Att leva i nuet såklart och ser man det från en sida så är ju det en superegenskap. Ni som har följt ”Min resa” med snoppogan vet att jag många många gånger har försökt leva just i nuet när ångesten försökt nästla sig in i mitt medvetande.

Att leva i nuet är en egenskap att avundas! (Inte alltid dock men, som sagt, det beror på var man står...).