Kroppen och hjärnan

Vi arbetar mycket med träning, kroppskännedom och avslappning… men lika mycket som vi gör det jobbar vi med insidan. Hur mår jag egentligen och vad kan jag göra för att må bättre? Frågor och svar som alla borde få ta del av, fast naturligtvis mer för alla oss som har varit eller är sjuka.

Sviterna efter sjukdomen sitter kvar länge länge… långt efter att ni alla tror att jag är frisk så är jag inte det. Visst är tumören borta och visst har jag genomgått all behandling (nästan) men har jag hunnit med att bearbeta allt? Har kroppen och hjärnan hunnit med? Jag visste att kroppen var rejält trött och jag har försökt att förstå det, acceptera det och i lagom takt… (hrm jag vet att det blivit i för hög takt ibland men jag skrev ju försökt…) komma framåt med ork och energi. Här på rehabcenter inser jag att jag är tröttare än jag trodde. Kroppen, som jag trodde att jag hade koll på, har jag tydligen inte så bra koll på egentligen.

Hjärnan, var jag inte riktigt säker på… jag visste att jag hade gjort allt som står i min makt när det gäller att förebygga och ta hand om… men jag visste inte om det räckte. Jag visste ju inte om fler verktyg behövdes. Nu har de plockat fram ytterligare några verktyg och pillat och bänt lite och vips så visar det sig att mer ska ut. Mer sorg att ta hand om, mer små högar med funderingar och oro att nysta upp. Ibland är det ett jäkla trassel och med små knutar här och där är det ingen lätt sak. Hittills har dock knutarna varit enkla att reda ut. Enkla saker tar också energi så jag äter som en häst och är trött hela tiden. Alla vi 14 kvinnor äter som hästar och är trötta hela tiden. Det är skönt att inte vara ensam om knutarna och trasslet och det mesta reder vi ut tillsammans, föreläsarna har fantastiska små knep och knåp för att få oss att förstå och gå vidare. Det är verkligen ett fantastiskt och utvecklande ställe att vara på detta.

Idag under styrketräningen gav jag mig på att göra magövningar på en boll, när sjukgymnasten kom och tyckte att jag skulle göra den svåraste övningen hon visat. ”Den klarar du”, sa hon. Jag gled graciöst fram över bollen på magen med händerna på golvet, lämnade bollen med magen och benen och lät smalbenen vara kvar på bollen. Spände magen och drog tillbaka mig mot bollen med hjälp av benen (mest magen), som om jag aldrig gjort annat… eller var det så att jag slängde mig ner på bollen på magen och sjukgymnasten fick ta mina händer och dra mig ut på bollen för att jag inte kom en millimeter?. När jag hängde där i luften med smalbenen på bollen och händerna i sjukgymnastens händer, släppte hon och hela jag vinglade till och bollen rullade undan. Jag druttade ner på golvet, slog näsan och började blöda näsblod… Graciös Malin eller paddig Malin?

En del av det jobbigt givande är att ta del av de andras historier. Vi är 14 kvinnor här och lika många olika sorter av bröstcancer har vi. En kvinna har haft bröstcancer men har hunnit med tjocktarmscancer och har nu cancertumörer i ryggraden. Hon skrattar, skämtar och har roligt hon med. Jag blir ju ledsen för hennes skull och rädd för framtiden så då gråter jag en skvätt. Sedan skrattar jag och har roligt igen. Njuter av nuet.

Sådant är ju livet.