Styrka till dig B

Där på gatan utanför butiken såg jag honom. Det var länge sedan men han såg ut som vanligt… förutom stavarna som han helt klart använde för att orka ta sig fram. Gjort illa ryggen kanske, tänkte jag. Ropade på honom och backade nästan när jag såg hans trötta ansikte. Värst var det att möta hans blick. Förr så glittrande, hoppfull och liksom stark. ”Jag klarar allt jag vill och det gör du med bara du vill” – blicken han tidigare besatt.

Jag minns på högstadiet när han gjorde allt han förmådde för att få oss att förstå någon matematisk formel. Han förmådde massor. Jag minns också i åttan, när jag lurade honom att med sin hand klämma runt sin haka i en minut… när han sedan kollade sig i spegeln och såg ett begynnande blåmärke, greppade han en skruvmejsel och jagade mig i korridoren med den i högsta hugg…

När jag började min anställning på gymnasiet, möttes vi igen. Nu som kollegor. Blicken fanns kvar och vad jag hörde beundrade eleverna honom fortfarande lika mycket. Det senaste året har jag ju varit sjukskriven och skvaller från skolan har jag varit förskonad. Fast detta hade jag velat veta.

Varit förberedd på avsaknaden av de glittrande ögonen.

När han berättade så kände jag att bröstet blev mjukt och trasigt samtidigt som det kändes som om det skulle sprängas. Inflammation i hjärnan. Musklerna förtvinade men hjärnan i behåll. Att han gick där med stavarna var ett mirakel. Men han var mest bekymrad för mig. Sa att han tänkt på mig och tyckt synd om mig. Jag har också tyckt synd om mig. Ibland. Men nu tycker jag inte alls synd om mig. Jag tycker synd om honom och jag vill göra något som får hans ögon att glittra igen. Som får honom att bli starkare. Något litet kan jag bidra med – det är jag övertygad om!

När han sa hej då och gick så började jag svälja. Jag svalde och svalde och försökte hitta någonstans där jag kunde vara så obemärkt som möjligt tills Kärleken kom. När jag tänkte på det kom Kärleken och han behövde bara titta på mig så brast det. Hela bröstet exploderade och tårarna sprutade ut genom ögonen och nerför kinderna. Tog med sig mascaran och ”tvättbjörnande” mig… Kärleken tog mig i handen, drog iväg med mig och där det var lite mindre folk tog han om mig, lät mig gråta tårar på hans axel. Sedan kändes det bättre, som det alltid gör.