Klumpar...

Dam snart 70 bast får för sig att hon behöver vax till sitt hår. Hon har alltså levt ett låååångt liv utan vax, nöjt sig med skum och spray men nu är det alltså dags för vaxets intågande i hennes liv. Klart hon vill hänga med i utvecklingen. Damen.

Damen köper vax och vid första försöket skruvar hon av locket, tar näven och rotar ihop en rejäl klump ur burken. Geggar ihop klumpen med händerna – reflekterar över det klumplika – men smackar ner det i skallen. Tror att väl i håret blir det nog finfint.

Vilket det inte blev. Klumpen bestod, även om den delade upp sig i mindre klumpar. Håret såg rent för jäkligt ut. Värre blev det ju mer hon rotade runt med klumparna där i sitt vintervitgråa vackra hår. Som tur är har den 70-åriga tanten fortfarande en hyfsad syn och en helt ok smak vad det gäller frisyrer. Annars hade det kunnat vara värre. Gå på dans med klumphår liksom. Skrämt de andra tandlösa gamlingarna att tro att hon smittar med sin klumpsjuka. Damen i fråga har tänder men jag förmodar att många av danskompisarna saknar tuggverktyget. Har lösa sådana de tar ut på natten. Eller när de ska kössas…

Nu behövde ingen bli rädd förutom damen själv. Efter åtta (8!) tvättar med vanligt schampo hämtade hon diskmedelsflaskan och tvättade håret ytterligare tre gånger… morgonen efter tvättade hon det igen tre gånger. Nu vågar hon gå ut i alla fall. Frågan är om hon kommer att använda vaxet fler gånger?

Kan det månne vara min mamma? Vore ju inte första gången något sådant har hänt henne…

Att resa...

Ok, förstå att detta känns lite skrämmande. Hösten 2007 bokade vi en resa till Thailand för hela familjen. Så hittade jag min helvetes knöl… i stället för Thailand blev det operationer, cellgifter och strålning. Smärta, ångest och fy fan helt enkelt.

Denna gång har jag känt att jag inte riktigt vågat tro på att vi ska komma iväg… att POFF så kommer det att dyka upp nån jäkla knöl och VIPS så är cirkusen i full gång igen. Fast värre denna gång för det skulle betyda spridning och… ja jag tänker inte ens börja de tankarna igen. Väck med dem!

Så nu sitter jag här, har börjat packa lite men tvekar… fast jag vet att jag inte borde… men jag är inte alltid stark och duktig. Ibland är jag en liten ynklig tjej som behöver bli kramad och övertalad… ”Det kommer att gå bra” liksom…

Behandling i morgon, vilket betyder en paddardag då jag inte orkar något alls.

Mot Arlanda på fredag och på lördag lyfter vi.

Så just precis NU tänker jag ta mig i kragen och packa!
Bikini och flipflops…

Önskar att alla som ville kunde åka på en riktig slapparresa – gudarna ska vet att många behöver det!

Tro om jag kommer att våga prata med grannen innan vi åker?

Styrketankar

Monne fick behandling idag... A-K i morgon. (Om jag inte har helt fel). De är ett steg närmare slutet på helvetet. Må de få så lite biverkningar av behandlingen som möjligt denna gång.

Skickar härmed massa varma styrkekramar!

Meningen med ordet igen

"Jag rakar ju mig nu för du sa att jag skulle göra det" sa dottern när jag noterade att de svarta stråna var borta. Det jag sa var att hon kanske plocka några strån för det såg ut som om hon börjar få mustasch...annars kanske hon måste börja raka sig... (JAG SKOJADE)

Visst är det en skröna att hon nu kommer att få kraftiga skäggstrån där och kanske misstas för att vara kille... ;)

På mailen fick jag detta från min chef när jag undrade över aktivitet kring handlingsplanen: "Jag håller på att försöka räkna på vad för resursåtgång en organisation skulle behöva. Så jag återkommer."

Det ena blev ett missförstånd.
Hur ska jag tolka det andra?

Rumpan

Har definitivt lämnat dagis med de blå fotskydden på. Nästan slagit ihjäl mig ute i snöhalkan och självklart fått skämmas för mina "skor..."

Jo, sedan kan man ju göra bort sig genom att gå på toa och sedan dra med sig en halv toarulle, vars papper har fastnat bak i linningen på brallorna...

Eller så kan man ju fastna med klänningen där bak. Gå runt i korridorerna på Mittuniversitetet/gymnasiet och se glad ut...

När jag upptäckte det var jag ute i kylan på väg mot bilen. Det drog kallt om rumpan... men jag var superglad över att jag hade heltäckande leggings!

I nuet i livet!

Jag vet ju att positiva tankar gör mig gladare och friskare. Det är något jag vet och känner med hela mitt jag. Så jag arbetar med olika verktyg med att ta hand om hjärnans – ibland – pissiga budskap…

De där tankarna då jag ser mig själv få återfall… spridd cancer i hela kroppen, liggandes i sängen med droppets drippande… nära och kära ibland på sängkanten… jag som en utmärglad skugga av mitt forna jag. Fast innan jag hamnar där. Innan, då jag fortfarande har kraft… Då sliter jag som fan med att få ihop en massa ord, film och bra saker till mina barn som de ska ha med sig. Från mig. Så att de alltid ska känna att jag finns där. Stöttar dem. Tröstar dem. Hjälper dem. Kramar dem. Älskar dem. Och övriga familjen… och min stora Kärlek, min livskamrat… Hur gör man?

Fast det behöver jag inte veta för sådana tankar FRÄMJAR INTE MIG. Det är skittankar som är en del av mitt inre, min inre rädsla som har förstorats enormt på grund av snoppogan. På grund av det helvete jag har gått igenom. Dessa tankar samlar jag i ett moln… molnet blir stort som fan och nästan svart i färgen… sedan boxar jag iväg det allt vad jag kan och ser hur det flyger iväg där genom min blå och vackra himmel… Fyller sedan himlen med stora ljusa moln som är fulla med lycka över hur mitt liv är – OCH KOMMER ATT VARA framöver…

Njuta av att se barnen växa upp (även om det är som ett eget litet helvete ibland så är det ett lyckligt helvete).

Glädjas över att vara omgiven av barnen, familj, vänner och Kärleken.

Självklart njuter vi ute i ”RÖVHÅLSMALIN”… vissa badar i poolen (som snart ska vara på plats), andra i havet… alla njuter vi av havsutsikten. Och av att vara tillsammans.

I nuet i livet!

Så otroligt dumt...

Ibland undrar jag om cellgifterna faktiskt ställt till en väldig oreda inne i skallen min. Att gifterna inte bara orsakar ögonfransavfall, värk och pissiga naglar…

Igår kunde inte jag sova för att jag var hungrig. Det var mörkt i hela lägenheten när jag smög upp, tände en liten lampa i köket, kokade mitt favoritté Chamraj och bredde mig ett par smörgåsar med messmör. Släckte lampan, väntade på att ögonen skulle vänja sig vid mörkret och tog med mig mitt fika in i vardagsrummet. Med rumpan nerslagen i soffan tog jag några bett på ena smörgåsen, klickade fram någon serie på datorn jag kunde se och tryckte in hörlurarna.

Blev mätt.
Halvsomnade till serien och när jag vaknade till satte jag mig upp och tog ur de små plopparna ur öronen… det kliade lite och när jag stoppade in fingret stötte jag på världens skorviga klump. Dog nästan av äckel men karvade vidare… Fick bort klumpen… och kollade sedan in hörlurarna… på dem var det också nåt skorvigt och klumpigt… tände lampan och såg vad det var…

Messmör såklart!

Så nu har jag haft messmör i öronen.

Det är det inte alla som har…

Sorry...

... men jag pallar inte idag. Jag är en feg stackare men jag skyller på ren omtanke. Att jag bara är en god människa. Tänk vad dåligt den stackaren skulle ha mått. Kanske dött av pinsamhet eller åtminstone känt sig tvungen att flytta. Eller nåt. Jag spar det idag och inväntar min pms så det går mer som på räls liksom...

Duger inte det kan väl nån av er komma hit och ta hand om saken? hehe...

Men för dagen har jag en lösning. Ska ta Kärleken i handen nu och leda in honom i sovrummet. Innan brakandet börjar...

Tror faktiskt att det var Yogan som tog kämparandan ur mig. Har ju liksom varit djupt inne i mig själv och tänkt på ingenting. Kändes lite bättre idag med hummandet och är det inte typiskt att då dyker det upp en annan grej som jag måste vänja mig vid.
Detta...






Det snurrades och bankades med den vadderade dunken så det ylade, ven och dovt durrade... och tydligen så är det typ läkande för kroppen. Går liksom in i minsta cell de där ljudvågorna.









Det enda som hände med mig var att jag blev bajsnödig.

HJÄLP

Jag vågar inte!

Morgonbombning

"Han kanske läser min blogg", tänkte jag igår när brakskitarna lyste med sin frånvaro.

I morse sa Kärleken "Han är nog bortrest"... men det skulle han aldrig ha sagt.

För två minuter senare blev vi bombade.

Klockan 06.30 fann jag mig själv stå i köket (där det lät som värst, han kanske lagar morgonfikat med lite komp till...) greppandes skurkäppen ... jag bankade vilt i taket och vrålade samtidigt "MEN SLUTA SKIIIIIT".

Det blev tyst.
I fem minuter.
Innan det fortsatte.

Sedan bestämde jag att i dag kommer jag att traska upp dit och prata med honom.
Det kommer jag verkligen att göra.
Det känns absolut inte pinsamt alls...

Humöret tryter!

Idag är jag trött, har ont i huvudet och en stark känsla av att nu är måttet rågat!

Kunde nämligen inte somna på grund av brakskitarna igår kväll, stod i sängen och bankade i taket ett bra tag... pruttarna tystnade så jag la mig och höll precis på att somna in i Kärlekens famn... när det drog igång IGEN... jag flög ur sängen och liksom kastdunkade in metallprylen jag hade i handen in i taket - var ett under att min hand inte kom upp genom deras golv - skrämde nästan ihjäl Kärleken...

Men inte slutade Brakskitarmannen för det inte.

Jag orkade inte banka mer utan la mig igen och precis när jag bestämde att "Nu går jag fanimig upp och bankar på dörren och skäller skiten (!) ur honom" så somnade jag.

Och vaknade i morse till brakskitarserenaden...

Kan vara mycket möjligt att jag hälsar på där i kväll när humöret börjar tryta...

Nöjd?

Gör känslan och tanken av att man är fullkomligt nöjd med livet att livet blir bättre?

Serpentinet

”Men hur länge ska du få serpentinet?”

”När jag sitter ute på altanen och ser snön och solen, då är det vackert”

”Du är vacker”

”Jag vet att jag inte kommer att leva längre än till att jag fyller 21 år”

”Jag kommer att klara detta”

" Jag vill bara sova, då mår jag bra"

”Jag vill arbeta med motivation”

”Det gör ont i ögonen”

”Det har blivit bättre och jag tror på det här”

Dagen formas av ord och meningar som påverkar mig mycket. När jag tänker efter är ju alla dagar fyllda av ord och meningar som antingen stärker, skrämmer eller bara finns. Det är när dagarna rullar på och jag inte reflekterar över de meningar jag hör som dagarna blir suddiga och inte lika mycket värda.

När jag verkligen hör ger mig dagarna något.

Vissa saker kan man ta tag i – försöka backa upp eller ställa till rätta…
Andra saker ska man lämna till andra, bättre lämpade…
En del saker ska man bara njuta för fullt av.

När det gäller ”serpentinet” så var det Anneli som undrade i lördags och vi skyller glatt på de få glas vin hon druckit… Jag kommer att få herceptinet till i slutet av maj!

Stannar ni upp och tänker på vad som sägs, eller vad som menas med det sagda?

Det roliga/knäppa/läskiga är att när jag tolkar det jag hör så är det inte säkert att min tolkning är samma som vad talaren har menat med sina ord… vilket egentligen betyder att det kanske är fullkomligt onödigt att stanna upp. Förstår vi någonsin vad andra säger? Egentligen?

Förstår ni mig? Öh…

Galningen hälsar på...

Min vän Anneli snodde datorn, mutade mig (jag menar tvingade mig) att lägga in följande rader... Allt som låter konstigt är jag inte delaktig i (typ allt).

Alla hjärtans dag
Tillbringade jag med min bästa vän och hennes sambo. Middag med ett förälskat par och det gick faktiskt bra....=) Kände mig inte som tredje hjulet..haha! Vi har ätit så mycket gott så vi fick inte i oss efterrätten....kommer nog i morgon o tar den.
Just nu sitter Malin och jag o dricker vin, lyssnar på meat loaf och pratar gamla minnen om hur mycket tok vi har varit med om. Allt från att ha hoppat i soffor till paradise by the dashboard light med meat loaf o då var vi inte Malin, Anneli eller Pernilla utan våra "alias" som vi kallar Angela, Marion och Pamela. Vi kunde alltid skylla på dom om vi gjorde nåt dumt på krogen....hehe!
Ja som sagt jag har haft en väldigt trevlig alla hjärtans dag hos min vän med familj och nu ska vi på krogen...inte Malin o Anneli alltså....vi har lagt oss. Det är Angela o Marion som ska ut...
puss!


Jesus... ska ta ifrån henne vinet på en gång..

Förutom Meat Loaf har vi också kört med lite peppmusik... Anneli håller på att göra sig av med ett pucko (kanske snäll ibland men det säger jag bara för att vara snäll) och i sådana lägen krävs det massa styrka - bra med låtar som hjälper till. Kameran gjorde inte som jag ville men jag tror ni kan urskilja vad som står.









Faktum är att vi inte har tid att sitta här längre för nu ska ut och svänga våra lurviga! Tjohhhoooo!

Alla hjärtans dag!

En fantastisk dag med strålande sol och få minusgrader!

En dag då kärleken liksom ligger och dallrar i luften på alla vis.

I alla fall i den luft jag andas... det är värre med Nemi...










Klicka på bilden så syns den bättre

Ha en fantastisk dag!

PMS?

Min första helgdag eftersom jag är ledig torsdag och fredag.
Sov alldeles för länge och sedan så får jag ett samtal en timme efter att jag vaknat. Samtalet gör mig arg så in i helvete. Fast jag borde inte bli arg egentligen. Det är bara gamla spöken som inte borde beröra mig längre som dyker upp.

Dagen rullar vidare och jag får ett bryt på dottern som inte bara har ett rum som ser ut som en sopstation – nu luktar det sopor där inne också. Jag får be henne komma ut om jag vill henne något för jag kan inte andas där inne…

Sonen, som så gott som aldrig gör mig arg, gjorde mig arg i dag. Det gör fan ont att skälla på honom och jag är grymt ovan att göra det.

Citronfjärilen blev attackerad av mitt dåliga humör.

När Kärleken kom hem fick han sig en skopa av mitt dåliga humör.

Sabla pissdag trots att jag har andats djupa andetag och räknat till tio massor med gånger.

Sedan åkte jag till min första yogaträning med Anneli. Trots allt hummande och mässande så var det givande. När vi åkte hem upptäckte jag att all ilska var som bortblåst.

Nu känner jag mig glad, lätt, positiv och harmonisk.
Tack och lov för det.
I morgon kommer att bli en fantastisk dag och åh, vad jag kommer att vara glad och harmonisk! Känner redan hur underbart det kommer att bli!

Om det nu inte är så att jag har PMS – för det kan man väl inte styra va?

Mörka...

Det ser för jävligt ut här hemma, dammråttor i hörnen och strumpludd fulla golvet. Helt otroligt vad fort det blir skitigt. Jag hatar att städa och vill ha en hembiträdesrobot, som sköter detta. Tänk att komma hem och upptäcka att det är städat. Kunna ösa beröm över en plåtburk och själv ägna sig åt roligare saker.

Nu går jag på stan och kommer tillbaka när det börjar mörkna.

Då syns inte skiten...

Helg startat!

Så har min helg startat...
... inte helt fel!





Uppdatering vad gäller brakskitarmannen; Han drog av en brakare i trappuppgången så det dånade mellan väggarna. Jag skyndade mig till dörren och kikade genom "ögat" och det finns inte längre några tvivel om vem det är. Min kollega på jobbet tycker att jag ska lägga ett recept i hans brevlåda... recept på typ bruna bönor... och skriva att bönorna måste kokas extra länge för annars brakar magen... ehhehee... (Han kanska håller på med en kål/bruna bönor diet)

Någon annan bra lösning?

Jobb

Det tar mycket längre tid än man (jag) tror.
Att sköta jobbet alltså.
Jag tror och börjar förstå att det förmodligen är mer stressande att arbeta bara 25%.
Hinner ju ingenting på den tiden.
Och människor kräver liksom mer.
Att arbeta med elever i behov av särskilt stöd tar tid.

Så nu har jag blivit lite smart.
Lägger mina timmar måndag- onsdag.
Det känns bättre att vara på jobbet fler timmar i sträck.
Som om jag hinner mer då, vilket jag nog gör. Faktiskt.

Efter Thailandresan ska jag arbeta 50%.
Har redan sagt till the big boss.
Då kommer jag inte att vara så trött.
För som det är nu räcker min energi bara till jobbet.
Min familj, mitt hem och min egen träning blir lidande.
Det är fanimig inte ett dugg bra.


Och jag kommer inte att ha samlat på mig 25 övertidstimmar på några veckor...

Vad tror ni?

Sagolikt massa snö har det kommit i helgen! När vi var ute tidigare fällde jag Elin och brottade ner henne… var dock tvungen att släppa när hon försökte mula mig. Kallt som fan och oj, vad jag längtar till värmen. 19 dagar kvar nu…

Jag har gjort en handlingsplan i helgen.
I morgon är det dags - hjälp!

Jag har också funderat massor över vad som gör att människor inte värdesätter sig själva?
Låter sig bli behandlade som en påse skit.
När jag funderade på det kom jag på att jag har befunnit mig i den sitsen själv.
När det skedde och jag tagit mig ur hans hårda klogrepp analyserade jag naturligtvis VARFÖR?

Kom fram till en kombination av saker.

Men jag tänkte att ni kunde komma med förslag.
Att vi kan reda ut detta tillsammans.

Är de experter på att manipulera?
Har vi som råkar ut för dem taskigt egenvärde?

Vad tycker ni?
Vad tror ni?

Farting...

Var nyss in på min dotters blogg och jag har skrattat så tårarna rann. Hon har beskrivit tillvaron med vår granne som fiser hela tiden så enormt roligt att jag bara måste visa det här. Här kommer det:

STÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRD
Pruttmannen som bor granne med oss, ovanför oss pruttar säkert 150 gånger per dag. Sådana höga brakskitar som låter som att han bajsar på sig. Han måste ha något allvarligt fel i sin mage. man hör inte ens när våra grannar pratar med varandra men hans megabrakskitar hör man. Jag är så irriterad nu för han har gått runt och fisit däruppe typ 10 min och jag vill bara SPYYYYYY, sitter och gör pruttljud med munnen ashögt och allt vad jag kan bara för att han ska fatta ATT JAG HÖR VAD HAN GÖR JÄVLA ÄCKELGUBBE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
jdsijsijdsjisdjdsi sluta fis. jag SPYR på dig!
mamma har lovat att prata med vaktmästarn om det och ska fråga om det här har varit något tidigare problem för dom som bodde här förut, kanske därför dom flyttade?! Om det inte händer nåt så ska ho ngå dit och prata med honom.
Det här funkar ju inte längre, fattar ni hur sjukt det låter? Men det är som att han ligger isängen brevid mig och fiser ashögt. När vi sitter och äter, ja då kan vi inte äta för då går våran granne runt och fiser ut hela sin mage däruppe?
seriöst människa. lägg in dig på sjukhus annars kommer jag komma upp och bajsa i din brevlåda, jag lovar jag ska bajsa för lika mycket som du har fisit sen vi flyttade in. kommer bli en hel jävla del vill jag lova!!






















Förstår ni att jag inte har hittat på utan att detta är ett riktigt problem?
Till slut en sekvens från Youtube för att ni ska förstå vilket ljud vi får stå ut med arla morgon och sen kväll...

Fastkopplad

Att få behandling på sjukhus kan vara en chans till flera saker. Antingen kan man utnyttja tiden till att slappna av. Andra saker kan vara att läsa en god bok, se en film om man har dator med sig, arbeta med något eller prata med sänggrannen. Ibland är man så trött och slut att man sover bort tiden.

Vad man väljer och hur det i slutändan än blir, så ger tiden man är där alltid något.

Om man bestämmer sig för det.

Idag hann jag med mycket på kort tid.
Jag hann läsa en skvallertidning till hälften.
Och jag hann prata både med min sköterska och kvinnan som låg i sängen bredvid mig. Hon fick sin tredje cytobehandling och var fortfarande rätt så fräsch. Hon hade heller inte lika mycket ångest inför behandlingen som jag minns att jag hade. Jag fick ju ta en lugnande tablett för att klara av ångesten som försökte ta över min hjärna och min kropp. Att veta att man kommer att må som en påse skit av behandlingen är inte ett dugg roligt.

Jag hann också med att arbeta lite med handlingsplanen - på måndag är det dags! Må jag hinna få till ett bra upplägg...



Ho ho!

















Som vanligt blev jag katastrofalt trött av behandlingen och har sovit hela eftermiddagen. Somnade faktiskt med datorn på magen och vaknade när den började glida ner mot golvet.


Hoppas ni får en trevlig helg!

Behandling...

... i morgon. Det är ju så himla bra att Herceptinet finns men hela proceduren med behandling är ändå liksom bara...

Blääää

Bilden nedan visar hur Herceptinet fungerar, klicka på bilden om ni verkligen vill kunna läsa vad som står!



















Trött dag blir det i morgon men jag slipper kocka middag för dotra tar (självmant) över den sysslan. Det blir tydligen förrätt och allt - vissa har det bra! :)

Stångad av en älg måhända?

”Hallå, jaså här sitter du”, sa han och klev in genom dörren. Fortsatte med att konstatera att jag varit borta länge. Responsen på min förklaring blev ”Jaha” och sedan drog han igång värsta svadan om att han jagat och klivit snett (eller ramlat… eller kanske skjutit sig själv… eller blivit skjuten… eller kanske mött en björn… möjligtvis blivit stångad av en älg med stora horn… Ja, jag vet inte för jag lyssnade inte men nog fan kan man hoppas…). Men det resulterade i alla fall i att han pajade knät. Sjukskrivning och hela kittet i flera månader och bla bla bla. Anledningen till att jag inte minns detaljerna är femettan han fick in strax därefter.

”Ja bröstcancer ja… du vet Karin, hon hade ju bröstcancer”
”Nä, har ingen aning om vem Karin är”

Tänkte att åh, nu ska han berätta en solskenshistoria som gör mig glad. Trevlig kille.

”Ja, hon höll ju i alla fall på med cancern i ungefär fem år. Hit och dit med behandlingar. Var här skallig, med stubb. Jobbade ibland. Mådde skit om vartannat. Så – plötsligt – kom hon strax före en jul för några år sedan och sa att nu hade de friskskrivit henne. Alla var vi jätteglada. Det blev lov och när vi var tillbaka efter lovet hade hon en elak hosta. Till slut var det några arbetskamrater som tog henne till läkaren, så dålig var hon. Hon lämnade aldrig sjukhuset och i april var hon död.”

Nääää, va? Vad fan säger han? Drömmer jag? Mardröm?

Jag har tänkt på detta hela dagen och jag undrar varför i helvete jag håller god min? Varför säger jag inte ”Men hallå är du helt puckad, hur tror du att jag reagerar över en sådan historia med mitt cancerbagage?”

Eller

”Snabba dig för fan ut härifrån innan jag slår dig (mellan benen – hårt) och kom inte tillbaka förrän du har insett att du är en idiot och kan be om ursäkt”

Inte snällt, jag vet. Men för stunden så känns tanken bra.
Istället så tänker jag att han inte förstår bättre och att jag får vara den förstående. Vem är jag att tillrättavisa folk OCH vad är det som säger att min känsla är rätt? Men jisses, min känsla och min reaktion är helt rätt. För det jag känner kan ingen ändra på. Det jag känner kan ingen ta ifrån mig. Det är verkligt och det är sant. Och hur ska folk fatta att de inte kan göra så om man inte talar om det för dem? Nästa gång jag träffar honom ska jag förklara för honom. Tala om hur det kändes. För åh, så det kändes. Det ska han veta.

Förresten så fattar väl varenda jäkel, som har någon sorts koll på tillvaron, att man inte säger sådana saker till någon som har haft cancer… eller gör man inte?

Gråt och skratt är nära

Så har jag blivit utmanad av Citronfjärilen... Utmaningen går ut på att man tar den sjätte bilden i den sjätte mappen i bildmappen på datorn. Jag gick snabbt in bland mina bilder och kollade så jag inte hade något bikinikort från någon resa... eller nåt annat värre... där... men icke - phu!

Det var kanske värre, fast inte för mig utan för Sandra. Hon befann sig i den sjätte mappen och däri den sjätte bilden. Hon är iförd den ena av mina peruker och det var då hon kommit hem från Örebro för att ta hand om mig. Jag tror att jag endast hade en cytobehandling kvar och var rätt skröplig. Det var så roligt att hon kom och det livade upp mig en hel del.

Förresten så kanske jag ska förklara vem Sandra är. Hon är min exbonusdotter, äldsta syster till min son. Hon är en fantastisk tjej och jag tänker se till att hon finns i mitt liv för alltid. Jag älskar henne helt enkelt.





















Sandra gillar roliga bilder och historier så för att blidka henne för perukbilden så lägger jag in den här, som jag fick av Agneta i mailen idag. (Alla gammuvar och halvblinda får plocka fram förstoringsglas... ;)





















Behöver själv skratta lite för nu börjar jag bli orolig för att jag ska få riktiga fiskögon igen. Jag slutar ju (för faaan) aldrig att tappa ögonfransarna! Skit! Jag vill inte ha fiskögon ... ju... snyft...

Skratta får jag i alla fall när jag kikar in hos Nemi och kollar på denna. Pinsamt! Klicka på serien så syns den ordentligt.

Utmärkelse

Inget möte blev det... så är det när det ibland skiter sig av olika skäl... roligt hade det varit och jag ser fram emot nästa gång. Igen.

Tills vidare gläder jag mig över denna














som jag har fått av Pysan

Tack Pysan!

Reglerna är sådana att jag också ska lista fem saker jag inte kan vara utan. För evigheter sedan hade jag svarat snus på säkert tredje plats men tack och lov inte nu!

1. Mina linser eller glasögonen är ett måste!
2. Nära och kära
3. Hmm, nu blir det svårare men jag böjer mig för det självklara - Choklad (må det finnas i Thailand...)
4. Jisses, datorn glömde jag nästan.
5. Toapapper kanske... (vad ska man annars torka sig med? Löv? Och tidningspapper på vintern? Nää, tack!)

Så var det med det. Funderar dock på om detta kan jämföras med kedjebrev? Nä, inte kan det va? Det är ju liksom roligt att få en nominering!
Slutligen ska jag skicka nomineringen vidare till några av mina bloggvänner

anna of sweden
Jupp
Sandra
Lallis liv och leverne
Humle och Dumle
Citronfjärilen

Så var det gjort, nu dags att supergosa med sonen som kliver in genom dörren vilken minut som helst! Det bästa som finns!

Unga Olivia

Är så jäkla less på smågubbarna i min höft och mitt ben... Det känns som om smärtan har eskalerat. Det jag gör annorlunda nu är att träna så då betyder det kanske att Helén har rätt... Att träning är skadligt för kroppen. Hon säger också att grönsaker är skadligt och jag tycker ju att hon är puckad ;) men vad gäller träningen börjar jag fundera... Fast jag hoppas på att det är så att det blir värre i början för att sedan lugna sig och till slut vara totalt borttrollat. Simsalabim liksom. Genom träningen alltså.

Får skitont av att gå promenader i vanlig terräng men på bandet eller den andra mackapären går det finfint. Får sluta promenera och njuta av omgivningarna med andra ord... ingen njutning av utsikt över vattnet, skogar, människor... får skapa utsikten i skallen när jag står där på bandet och trampar. Tur jag har en ganska hyfsad fantasi. Vad det gäller frisk luft så kanske jag bara kan sitta på balkongen någon timme per dag.

Låter fantastiskt roligt detta.
Fast jag har ju varit med om värre saker så...

Ikväll ska jag till Sundsvall. Det är möte med Unga Olivia. Olivia är Medelpads bröstcancerförening och Unga Olivia är en stödgrupp för unga kvinnor som drabbats av bröstcancer. En gång i månaden träffas de och pratar om allt mellan himmel och jord. Det blir mitt första möte. Äntligen, för jag har varit på väg flera gånger. Ikväll lär ju jag gnälla om värk och avsaknad av promenader i friska luften...

Tänk att jag inte har det värre än så - det är jag tacksam för!

Bigairtävling

Händer det saker i lilla Härnösand så är man nästan skyldig att kolla in det.

"Missa inte årets upplaga av bigairtävlingen Härnö City Jam där skid- och snowboardåkare bjuder på svindlande akrobatik!
På Nybrogatan mitt i centrum kommer ett väldigt hopp att byggas!
Det kostar ingenting att se tävlingen!

Tid och plats
Lördag 31 Januari
10.00 - 16.00
Nybrogatan i centrala Härnösand

I år satsar vi riktigt stort!
Med hjälp av David Ny, en av världens mest respekterade "shapers", kommer hoppet att vara i perfekt skick för att både skid- och snowboardåkare ska kunna utföra sina konster."

Så jag och Kärleken vandrade ner. Tog en prommis och såg först det hela på håll. Hela gatan avstängd för ett enormt hopp mitt mellan husen...























Så gick vi närmare... och såg en kille hoppa... men det var knappt att han kom över kanten. Ingen annan heller, tydligen hade de missbedömt något avstånd. En kille lyckades få till någon snurr där i luften man landade på huvudet - fast det gick bra. Innan vi gick hem hörde vi att de pratade om att salta snön med vanligt matsalt, för att på det viset öka farten... Tydligen så funkade det, för senare hade fantastiska hopp åstadkommits. Det var i alla fall ett stort bygge, som så klart revs under söndagen. Men det är roligt att saker anordnas och jag hoppas att de fick så många besökare de planerat! Själv undrar jag hur i helsicke de vågar kasta sig ut sådär...