onsdag 4 februari 2009

Stångad av en älg måhända?

Hallå, jaså här sitter du”, sa han och klev in genom dörren. Fortsatte med att konstatera att jag varit borta länge. Responsen på min förklaring blev ”Jaha” och sedan drog han igång värsta svadan om att han jagat och klivit snett (eller ramlat… eller kanske skjutit sig själv… eller blivit skjuten… eller kanske mött en björn… möjligtvis blivit stångad av en älg med stora horn… Ja, jag vet inte för jag lyssnade inte men nog fan kan man hoppas…). Men det resulterade i alla fall i att han pajade knät. Sjukskrivning och hela kittet i flera månader och bla bla bla. Anledningen till att jag inte minns detaljerna är femettan han fick in strax därefter.

Ja bröstcancer ja… du vet Karin, hon hade ju bröstcancer
Nä, har ingen aning om vem Karin är

Tänkte att åh, nu ska han berätta en solskenshistoria som gör mig glad. Trevlig kille.

Ja, hon höll ju i alla fall på med cancern i ungefär fem år. Hit och dit med behandlingar. Var här skallig, med stubb. Jobbade ibland. Mådde skit om vartannat. Så – plötsligt – kom hon strax före en jul för några år sedan och sa att nu hade de friskskrivit henne. Alla var vi jätteglada. Det blev lov och när vi var tillbaka efter lovet hade hon en elak hosta. Till slut var det några arbetskamrater som tog henne till läkaren, så dålig var hon. Hon lämnade aldrig sjukhuset och i april var hon död.”

Nääää, va? Vad fan säger han? Drömmer jag? Mardröm?

Jag har tänkt på detta hela dagen och jag undrar varför i helvete jag håller god min? Varför säger jag inte ”Men hallå är du helt puckad, hur tror du att jag reagerar över en sådan historia med mitt cancerbagage?”

Eller

Snabba dig för fan ut härifrån innan jag slår dig (mellan benen – hårt) och kom inte tillbaka förrän du har insett att du är en idiot och kan be om ursäkt

Inte snällt, jag vet. Men för stunden så känns tanken bra.
Istället så tänker jag att han inte förstår bättre och att jag får vara den förstående. Vem är jag att tillrättavisa folk OCH vad är det som säger att min känsla är rätt? Men jisses, min känsla och min reaktion är helt rätt. För det jag känner kan ingen ändra på. Det jag känner kan ingen ta ifrån mig. Det är verkligt och det är sant. Och hur ska folk fatta att de inte kan göra så om man inte talar om det för dem? Nästa gång jag träffar honom ska jag förklara för honom. Tala om hur det kändes. För åh, så det kändes. Det ska han veta.

Förresten så fattar väl varenda jäkel, som har någon sorts koll på tillvaron, att man inte säger sådana saker till någon som har haft cancer… eller gör man inte?

6 kommentarer:

A-K sa...

Men. Vilken idiot!!
Min kollega som haft bröstcanser för nåt år sen är i alla fall pigg och frisk som en nötkärna nu! Så det så!
STOR kram!

anna of sweden sa...

Ibland är folk bara så korkade. :S
Synd att du inte kom dig för att skälla
ut honom liiiite i varje fall.

Anonym sa...

Pucko!

*enough said*

HAGENS VITA VARDAG sa...

Vissa människor tänker inte på andra än sig själva eller så långt näsan räcker. Osäkra, rädda och så blir det skittokigt! = /
Energitjuvar går fetbort (som mina barn brukar säga..*ler*)
Sköt om dig
Kram Anna

www.metrobloggen.se/sanbo sa...

Det var mig en psykologisk man du stött på! Stackarn som har så svårt med medkänsla och att anpassa sig till olika situationer. Men men, han lär nog fundera i kväll då han lägger sig varför han sa så, man vet ju själv att i bland kommer ens första tnake ut ur käften och det går inte att stoppa den!
Nästa gång (om han yttrar sig) tycker jag dock att du ska säga ifrån! Alltså, säga ifrån-som-bara-malin-kan-göra sättet?!? =)
Hoppas du har det alla tiders!!
Hälsa älsklingsdonken!!
P.s måste erkänna att jag faktiskt inte varit helt duktig ang. vår deal, men ska skärpa mig! Ok? PUss

Malin sa...

Anna-Karin, mmm superjubelidiot... eller bara väldigt sorglig...

Anna, jag ska "skälla" på honom. Laddar för måndag!

Jupp, definitivt ett rikspucko!

Annaswe, ja energitjuvar ska väck!

Sandrami, klara det kommer du. Det handlar bara om tid.

Tack alla för tröst - KRAMAR