Gott nytt STARKT år!

Snott från Jupp som önskade mig det i en kommentar. Ett så bra uttryck!

I morgon blir det definitivt en minifrågesport som handlar om frisyrer... Behöver att ni röstar för att hjälpa till med framtiden, hrm och jag ber om att ni väljer och röstar "rätt"...(liten vink kommer att ges).

Önskar er alla ett fantastiskt och starkt 2009!

Trodde jag ja...

Så ringde jag min forskningssköterska… som sa att detta är den vidrigaste, hemskaste, elakaste och mest effektiva cytostatikan Taxotere som visar sin fula nuna igen. Jepp, ni läste rätt. Inga Herceptinbiverkningar utan Taxotere – cytostatikan som sänkte mig totalt där i våras… Den sista behandlingen med detta rävgift intogs genom porten i slutet av april och nu – NU – har den fått ett skov… ett uppsving och dundrar på för fullt. Attackerar min kropp…

Och det är nu jag borde visa min tacksamhet. Mot att det finns medicin som har förmågan att (eventuellt) se till att snoppogehelvetet håller sig borta. Skriver eventuellt eftersom jag inte vill reta gudarna… få dem att tro att jag inbillar mig att jag sitter säkert. (Skulle knappast hända… även om det sker i de ljuva drömmarna…)

Så avgrunden jag besökte under första halvan av 2008 har gjort en visit. Visserligen en snabb och lindrig sådan – i jämförelse – men med sig förde den ännu en tillbakablick till helvetet.
Tacksamheten blandas med ångest.
Insikterna samlas på hög, jag hinner inte riktigt med men hoppas att de väntar in mig.
Det är svårt att tacka något man förknippar med ett helvete.
Men tack!

Klagomuren

Hela kroppen tar stryk av Herceptinet. Sprickorna på händer och fötter har jag nämnt tidigare och de fortsätter stanna kvar, trots att jag smörjer som en dåre. Fingrarna har tappat lite känsel och fotsulorna känns som om de är stora och svullna. Det gör ont att gå på dem ibland. Det får mig att känna mig som en gammal tant. Har svårt för att äta eller dricka varmt och/eller kryddstarkt och är dessutom extra känslig för kyla och värme. (Ännu värre tantvarning...)

Häromdagen tappade jag upp ett bad – ah så skönt att ligga där med en god bok och bara njuta av det varma vattnet… vippa lite på tårna och blåsa iväg skummet som försökte fastna på hakan. Som vanligt drog jag på ordentligt med värme och när vattnet fyllt karet stängde jag kranen och klev i med ena foten – AARGGGGHhhh- för att snabbt rycka tillbaka den och plaska ner mattan för fullt med vatten. Det kändes som om jag skållat foten… Tappade ur en hel del av varmvattnet och fyllde rejält med kallt (!) innan jag kunde kliva i igen.

På något vis är det som om både skinnet och naglarna har blivit tunnare och därför känsligare. Som om några lager av mig har skalats av. Blottat den känsliga Malin därunder… pansarskyddet borta med andra ord… kanske nyttig tanke att använda på andra saker i mitt liv. Eller inte.

Hur som helst så vet jag att det inte är en vanlig biverkning på Herceptinet men en biverkning är det.

Tappar ögonfransar igen nu också. Skit.
Tänk sista Herceptinbehandlingen i slutet av maj – Jihaaaa!

Nya hjulspår...

Det måste vara lätt att bara ramla in i gamla hjulspår. Det är livet som pockar på och lurar en. Livet snurrar ju liksom vidare och det som har varit blir verklighet igen.

Det är min rädsla just nu.

För även om jag tyckte att mitt liv var bra innan snoppogan så har jag ju fattat att en förändring är av positiv art. För min insida liksom. Min insida mår bra av det nya. Fast jag märker att det är lätt att ramla tillbaka och att det är svårt att ge sig fan på att förändra.

När jag tänker efter så inser jag att det vore för jäkligt om jag inte skulle lyckas med detta när jag har lyckats med andra skitsvåra saker.

”Detta” står för – egentligen – små förändringar i livsstilen. I livstänkandet. Fylla på livet med bra vanor och hoppas att de slår ut de dåliga… De nya vanorna är trevligare och snällare mot mig. För något jag verkligen har insett är att jag bara har en kropp. Bara en hjärna. Inte kan det vara någon annans skyldighet att ta vara på och se till att dessa saker fungerar på bästa sätt?

Nä, det är mitt ansvar. Jag väljer att må så bra jag kan och jag hoppas och tror att jag lyckas mer och mer för varje dag.

Nummer 2

För någon som inte kan göra nummer två borta är det himmelskt att komma hem!

Inga krockar!

Annandagen; bil till Sala.
Vi såg "bara" en krock på vägen – den var läskig och jag är glad att vi inte var där fem minuter tidigare.

Nu såsar vi hos Kärlekens föräldrar. Äter gott och myser.
I morgon bil hem igen.
Utan krockar har jag bestämt.

Skulle det bli några krockar om vareviga människa körde som folk?
Skulle inte tro det…
Fast olika människor definierar väl ”köra som folk” på olika sätt.

Tänk om vareviga människa kunde köra som jag…
Hehehehe..

Glad

Åh, kolla Citronfjärilen (Johanna) har i sin blogg angett mig som dagens blogg.

Glad jag blev! :)

Nu bre macka och koka te...

Det kostar på

Det kostar att dricka alkohol och gå på krogen. Anledningen till att jag gör det trots att jag vet hur det blir är att jag faktiskt vill vara som alla andra. Jag vill dricka lite vin och busa med mina vänner. Jag vill gå på Logen och träffa gamla vänner jag inte har kontakt med längre. Kanske återknyta gamla kontakter till och med.

Fast jag vet att det kostar. Tänker som så att det går ju över liksom. Tänker också att det finns så många som har det så mycket värre. Hemskt egentligen att det tröstar och det gör det väl inte utan det gör att jag inser att jag har det bra.

Fast just nu kan jag inte sova för att smågubbarna har värsta festen. Får väl glädjas å deras vägnar… trots att jag önskar att jag slapp dem.

Till råga på allt har jag nu blivit vansinnigt hungrig så nu måste jag gå och slamra i köket. Bre en macka med cheddarost kanske och koka en kopp te...

Var det värt det?
Absolut!

Evighetens lilla kick?

Laga mat som en galning i en evighet för att sedan äta upp evigheten på ett litet kick? Planera platsen i kylskåpet för att det ska gå att stänga.
Tillbringa ofantliga timmar vid diskbänken för att plocka rätt på all disk och alla rester. När det är klart är det dags att plocka fram allt igen för nästa måltid.
Ska det vara en fröjdefull jul det?

Igår satt jag och Kärleken och sökte på nätet efter någonstans dit vi kunde åka med maten. Till bättre behövande. Människor som kanske inte har råd med julmat. Men vi lyckades inte hitta och det kändes hemskt. Vi vältrar oss och andra kanske inte ens kan knapra liksom. Om ni fattar. Och jag som inte ens gillar julmat dessutom.

Min kropp och min hjärna är inte van vid att serva och dona som den har gjort dessa dagar, så nu är jag i stor saknad av energi. Värktabletterna mot sabla smärtan hjälper dessutom föga. Försöker ladda för fullt nu och brukar delvis göra det genom att skriva av mig. Just nu har jag lite svårt att skriva då fingrarna är fulla med sprickor. Det är förresten fötterna med och jag fattar inte hur så små sår kan göra så ont.

Det bästa med julaftonen är att se barnen – och självklart framför allt Max – bli så lycklig över julklapparna. Glädjen och gemenskapen är guld värd. Jag är tacksam över att få tillbringa julen med människor jag tycker om. Tacksam är jag också över att Max pappa och syrror var med oss på kvällen.

Resten skiter jag gladeligen i och nästa år funderar jag på att skapa en ny mattradition, vad sägs om en vanlig god middag som inte behöver förberedas veckor i förväg?

Dan före dan...

Det bästa just nu är att allt julstök är klart - pust vad trött jag är på julgodis - och att snön har stannat kvar.

Ser ut som att det kan bli lite pulkåkning i morgon...

Myskväll

Max storasystrar har varit här och vi har proppat i oss och spelat spel. Bara de båda Elin som saknades och det var trist även om vi hade roligt i alla fall. Evelinas förklaring till ordet ordal var ”En människa som ser ut som en gris och som inte äter korv” – vad säger man om den? Rätt förklaring var ”Ett beslut av gudar”. Jepp, vi spelade Rappakalja och det är alltid roligt. Sandra och Evelina (och såklart minsta Elin) har varit mina bonusdöttrar och jag försöker hålla vår kontakt levande. Vi har ju ändå bott ihop i en massa år och de betyder så mycket för mig. Dessutom är de Max systrar och ska känna att vårt hem alltid har dörren öppen för dem. Ibland är det, tråkigt nog, alltför långt mellan gångerna vi ses.

Behandlingen gick bra idag men jag ser fram emot sommaren när jag slipper åka till onkologen och få cytostatika. Det kommer att bli en fri tid.

Dagens lärdom; Baka och koka julgodis är ingen bra idé när kroppen och hjärnan är såsig efter behandling. Lyckades sabba två bakbunkar, bränna en laddning fudge, en kladdkaka och misslyckas med knäcken och chokladpopcornen. Suck.

Kolla in denna. Någon gillar verkligen att smycka huset med ljus... Lite häftigt är det i alla fall. :)

Sagolikt tips

Kom på en sak...

Ett – i mitt tycke – sagolikt tips till någon som befinner sig i en sits som för tillfället känns för jäklig. Glöm inte att den pissiga tiden är just nu och att om man tänker i ett större perspektiv så visar sig den tiden vara en ytterst liten del av det hela. Om jag hade tänkt så inför min cellgiftsbehandling tror jag att allt hade känts bättre. I stället tänkte jag att snoppogan var min verklighet, att livet var sådant att cellgifter och ångest liksom aldrig skulle ta slut. Jo, det skulle ta slut om jag dog förstås… vilket definitivt och hemskt nog var ett troligt alternativ. Just då. Men det är rädslan som talar och den ska man kasta långt åt pipsvängen. Aldrig att den får ta över. Bara nudda mig.

Ett halvår av ett helt liv är en futtig tid. Den futtiga tiden orkar man gå igenom helvetet.
Så det så.
Fatta det.
Tro på det.
Jag och många med mig har gjort det. Det fina i kråksången är att detta tankesätt kan appliceras på andra saker än sjukdomar. En pissig situation på jobbet… separation… en finne på näsan…

Mantrat i skallen nynnar ”Denna tid är en droppe i havet. Snart mår jag bra igen, jag kommer att må bra inom kort…”

Nynna med så blir det bättre.

Julgodisdags!

Lägenheten nu presentabel efter inflyttningen.
Skinkan är klar och faktiskt halvt uppäten - så god.
Dags att göra köttbullar, knäck, fudge, chokladnougatpopcorn och annat gott godis.
Det viktigaste på julbordet... :)

Jag har precis insett att det är jul och många vänner kommer hem för att vara med sina familjer. Det är roligt!

Smågubbarna har jag påhälsning av mest hela tiden. De springer, hoppar och studsar därinne i höften och benet.
Ingen rast.
Ingen ro.
Tycker de borde ha annat att göra så här i juletider...

I morgon cellgifter.
Och läkarbesök.

Snölyckan var kort, fast underbar…

Kärleken och jag var i Sundsvall och handlade julklappar och när vi kom ut från affären singlade snöflingorna ned från himlen. ”Joopie, kanske vi får en vit jul i alla fall”, tänkte jag. ”Fast om det är som vanligt så regnar det snart, blir slask och sedan fryser det på igen så man får köpa spikskor och plocka fram gamla hockeyhjälmen så man inte slår ihjäl sig…”. Kärleken sa att det ska vara minusgrader dagarna framöver.

Halvägs hem till Härnösand förbyttes snön mot snöblandat regn och väl hemma regnade det. Nu öser det ned.

Men vem är jag att klaga?
Jag är överlycklig över att få uppleva något väder över huvud taget.
Det betyder ju att jag lever.
Och upplever.
Det är lycka det!

Svurit som en borstbindare

Känner mig vindögd, rufsig som ett bergatroll och trött så in i bomben.

Vindögd....























Bergatroll... (hu)






















Det kostar på att bli galen.
Tar massa kraft.
Ibland är jag full av ”tänk om” fast jag vet att det inte hjälper.
Det viktigaste för mig är mina barn och när de blir sårade och svikna så svider det i mig.
Kokar och bubblar som en jäkla vulkan.
Idag bubblade jag över.
Tokgalen bubblade jag över.

Ändå fick jag frågan hur jag fortfarande kan försvara honom?
Fortfarande kämpa för att se till att hon ser kärnan av kärlek som, tyvärr ofta, är omgiven av oförstånd. Kärleken är viktigast och den SKA hon se. Det är min uppgift.

Därför försvarar jag honom.
Även om jag också svär som en borstbindare över honom.

Ypperligt

Oh hoppsan vad det snurrar i skallen nu.

En salig blandning av minnen av året som gått. Minnen som får mig att le. Minnen som får mig att känna ångesten börja bubbla där i magtrakten, tårarna rinna…

Fast jag förstår att det är bra att inte stoppa undan känslorna. Jag förstår också att det inte är ok att vältra sig i dem. Just nu använder jag minnena för att stötta och hjälpa Johanna, som befinner sig i en liknande situation. Ni som följde mig genom resan, kan ni komma på något som kan stärka och hjälpa någon som också står bredvid men ändå befinner sig mitt i?

Det måste vara ett ypperligt sätt att använda dessa minnen på.

Max 9 år

Älskar sin bonuspappa
Älskar att skoja med sin bonuspappa
Som synes

Avloppsgubben

Vaknade av att det ringde på dörren.
Så var han här, rensa rör-avloppsgubben.
Visade in honom i köket och tänkte inte mer på det.
Såg fram emot att slippa allt bubblande i rören bara.
Tre minuter senare tänkte hela min kropp på avloppsgubben.
Helt otroligt vad det stank.
Ett under att jag inte spydde.

:(

Cytostatika = Nedsatt immunförsvar

Ja, det visste jag väl…

Men fan vad less jag blir!

Plattform

Det finns stunder – ibland sällan ibland ofta – som jag blir så vansinnigt trött. Det spelar ingen roll vad jag säger, hur jag tänker eller hur jag gör så fungerar det inte. Hur jag än vänder mig har jag arselet fram med andra ord. Fast jag börjar förstå att det förlösande ordet är JÄMKA för att det inte längre går att få det som jag vill. Trots att jag verkligen vet till 100 % att det är det bästa. Det är, som sagt, bara att jämka och hoppas på att det inte går åt helvete.
Släppa taget
Det gör mig trött
Och orolig
Och förbannat rädd
Åh, vad jag hoppas att grunden finns, att jag lyckats ge en plattform att stå på som är tillräckligt stabil. Annars måste jag tillbringa mitt liv med att hindra, fånga och/eller stötta. Nu när jag trodde att allt skulle bli lättare.

Plattformen, finns den?

Stig-Helmer

"Det är ju bra att håret har blivit lite längre där bak så du inte ser ut som Stig-Helmer", sa Royne när jag fixade håret.

No comments...

Nu bär det av på snömoddiga vägar mot Sundsvall och Södra Berget för en kväll med julbord och Wallmans salonger. Dotra passar son här hemma och det lär väl bli en del bus. Som det ska.

Hoppas ni alla får en underbar helg.

Värdelöst vetande...

Minns inte om jag tidigare har nämnt något om mina bröst… eller förlåt jag har ju skrivit massor om mina bröst har ju för tusan haft snoppoga men jag menar att jag inte vet om jag har berättat om just detta? Det känns som om jag har berättat om detta men jag har letat och hittar inget så… Skit samma, upprepning kan vara bra och nu har det kommit in mer information…

Ok, känslorna var ju många och omtumlande vid snoppogebeskedet. Levde som i en bubbla första tiden och fattade knappt vad som hände. Rädd som bara den, vad skulle hända var jag dömd att dö eller skulle jag få leva vidare? Sååå många funderingar men efter att ha plågat mig ett bra tag med chocken och existentiella frågor blandades det hela med tappra försök till överlevnad. Genom att försöka hitta vägar till att klara av situationen tog jag tag i helvetet så gott jag kunde. Fortfarande med all rädsla och alla tankar men med ett måste av att jag skulle klara tiden som skulle följa.

Kunde jag hitta något positivt i det hela? Och självklart kunde jag det för jag är helt övertygad om att det alltid går. Alltid!

En sak som slog mig var att det var då en jäkla tur att det var mitt högra bröst som var drabbat av snoppoga. Det vänstra bröstet har nämligen alltid varit aningens mindre än det högra och jag resonerade som så att om en tårtbit skulle skäras bort av mitt högra bröst så kanske de skulle bli lika stora (små). Ser ni vilket positivt tänkande?

Nu har operationerna genomförts, cellgifterna intagits och strålningen strålat klart. Hur är det då med mina bröst? Finfint kan man tänka om man är positivt lagd, vilket jag är. Som ni redan vet.

Faktum är att mitt HÖGRA bröst har blivit ännu större. Tänk er en tennisboll bredvid en halvt vattenfylld kondom. Så ser mina bröst nästan ut i dagens läge. Men jag är positiv.

Hur kan detta vara möjligt, undrar säkert ni ivriga att höra slutet på denna högst intressanta berättelse som för övrigt börjar bli alldeles för lång…

Strålningen gör att bröstet liksom sväller.
Strålningen gör att köttet liksom drar ihop sig och på något vis blir bröstmassan en massa år yngre. Så med andra ord har cellgifterna sett till att mitt vänstra bröst har åldrats en sisådär kanske 15 år… medans strålningen har föryngrat mitt högra bröst med kanske lika mycket.

Mina bröst har alltså en åldersskillnad på ca 30 år… fatta det ni… och glöm bildbevis…

Sicken jäkla tur att jag redan har kille… ;)

Ett misstag att lära av

En anledning till att denna blogg existerar är ju att ni ska kunna lära av mina misstag. Här kommer ett.

Cellgifterna var skittaskiga mot mina naglar, både på händerna och på fötterna. Många tappar dock naglarna men det slapp jag – naglarna tyckte kanske att de biverkningar jag fick var nog.

Av cellgiftet jag får nu – Herceptinet – så är det lindriga biverkningar. Sanningen är att de flesta inte märker av några biverkningar alls. Utom jag då… så klart – SKIT! Fast å andra sidan är de biverkningar jag får nu löjliga jämfört med i våras – hu vad hemskt det var då – får rysningar i hela kroppen och ångesten bubblar upp i bröstet bara vid tanken på skiten.

Av Herceptinet mår mina naglar inte alls bra. De blir liksom tunna och delar sig. Mina långa och starka naglar har försvunnit pö om pö. Så inför bröllopet vi skulle på gick jag och gjorde naglarna. Så himla fina var de… i fyra dagar… sedan började skiten rasa. Delvis delaktig i förfallet är självklart flytten men mina egna naglar är nog den största boven.

Här kommer det – lär av mitt misstag! OM ni får cellgifter och får dåliga naglar, se till att inte använda någon form av låtsasnaglar. Varför? Jopp, enkelt. Fusknaglarna lossnar ju allt eftersom (för mig räckte det att lätt stöta i nageln så släppte de i något hörn) och eftersom mina egna naglar är så enormt kassa så följer de liksom med. De är numera avskalade och kortare än någonsin förr. De ser hemska ut helt enkelt.

SKITNAGLAR

Och ont gör det

Och 850 spänn kostade det

Vet inte vilket som svider mest

Pinsamt och ljuvligt

Ljuvlig dag detta.
Vaknar med snor i hela skallen, kan knappt andas.
Kommer nästan inte ur sängen för smågubbarna sågar inte längre, de har kört in sågarna och spikskorna och liksom fastnat där. Ont gör det. Men jag tar mig ur sängen och efter några första stapplandes 80-åriga steg går kroppen igång hyfsat.
Väl ute i köket upptäcker jag att kylvarorna har frusit och frysvarorna har tinat. Döm om min förvåning, om den extrema pinsamheten som slog till när kylfryskillen kom. Och konstaterade att knappen till frysen inte var intryckt. Hahahahahaha, sabla skit.

Tänk att kunna knäppa med fingrarna och poff gå upp i rök. Eller snabbt spola tillbaka tiden och hamna där jag bad Royne ringa om kylfrysen.
Tänk att hitta knappen själv!
Inte ringa!!!
Då skulle all pinsamhet jag just nu känner inte kännas.
”Det är bara att ringa om det blir fler problem”, sa han kylfryskillen.
”Du menar om det uppstår fler klantigheter”, sa jag och grimaserade med min snorskalle. (Skulle inte förvåna mig om det hängde ut någon del av allt snor genom näsan, snacka om att vara som grädde på moset det… höjden av pinsamhet).

Tröstar mig med bilder jag knäppte i stugan i söndags, när vi slirade dit ut med lite prylar. Vackra ställe!

Det första som möter oss när vi parkerar bilen bredvid stugan
















Alla buskar och träd i hög, väntar på att eldas upp
















Från altanen... sagolikt!

Konstaterar att vi inte vill ha röjarfester hemma för våra tonåringar. Skönt att inte känna sig ensam om den åsikten. Jag bortser från de tre röstande tonåringarna... ;)

Flyttar för fullt!

Tack och lov har vi lejt bort städningen. Bara tanken på att flyttstäda 170 kvm får det att snurra i min skalle, så jag klappar mig på axeln för den goda idén. Bra Malin, det kommer att vara värt varenda krona!

De senaste dagarna har varit helt galna. Upp klockan 07.00 och packa, fylla bilen, köra bort till nya lägenheten, bära och sedan packa upp… köra tillbaka och packa igen… till mitt i natten. Jag är dyngtrött men vi är på plats och ganska mycket är redan inknökat i skåp och lådor. Kan berätta att det är en konst att flytta från 170 kvm till 97 kvm…

Halleluja, nu slipper vi:
Den galna grannen ovanpå
Helrenovering av vattenskadat badrum och bli tvungen att duscha, tvätta oss och gå på toa nere i hemska källaren
Det sabla trägolvknarret
Lyhördheten
Slå i skallen i låga dörröppningen till tvättstugan
Jättespindlarna i tvättstugan!

Förut hade jag nästan fem minuters promenad till jobbet… nu kommer jag att ha… ja, knappt två minuter…

Nu är det hög tid att krypa ihop i varm famn och småsova till någon film.

Med handen på hjärtat...
















...finns det så mycket att säga. Fast bäst att vara tyst, för vad är det som säger att någon är redo för mina ord? Vad är det som säger att jag har fått orden rätt?

Med handen på hjärtat är det bäst att vara tyst...

Yeah!

Skönt att dagen är över och att ångesten har försvunnit med dagen.
Det onda i bröstet är ödem (svullnad på grund av ansamling av vätska i vävnaderna) så det var ju skönt. Helt fantastiskt underbart jävla skönt! Allt annat såg fint ut. Det gick bra att få Herceptinet denna gång med. Vi låg fem personer i samma sal och det var mycket surr och skratt.

Jag klarade natten och dagen utan lugnande piller, fast jag blir slut av att vara orolig. Och såklart av att packa packa packa...

Igår när jag var på möte med min chef ville han att jag skulle berätta om min resa. Jag berättade och han frågade om smärtan vid cytobehandlingen. Hur ont hade jag? När jag pratar med kvinnor brukar jag säga att jag hellre skulle ha fött två barn på raken men det är ju dumt att använda det med tanke på att karlar inte kan referera till det. Jag funderade en stund, kände att jag satt där och såg tom ut i ögonen. Plötsligt kom jag på det och sa "Ja, det är svårt att hitta en liknelse men nu har jag det - det var lika hemskt som det är för dig när du är förkyld..."

Hehe...

Sabla moln

Det var ju det där med att ångesten försökte nästla sig in i mitt medvetande
Är där igen
Jag kunde inte hindra den från att ta fäste
Blev på något vis överrumplad av den
MEN jag jobbar stenhårt på att inte låta den sprida sig
Slår bort molnen ni vet

Besiktning av bröst etc. i morgon och jag vill inte att någon av er frågar någonting men jag är lite orolig över bröstet. Det gör ont och känns knöligt. Knöligare än vanligt alltså. Kärleken säger att det är ärrvävnaden.

Det hoppas jag
Undrar bara varför det gör så förbannat ont
Och varför det känns knöligare

I morgon kan det vara läge att ta en liten tablett som gör mig lugn. Så jag inte får hjärtattack på köpet menar jag.

Kan till och med vara läge att ta en för att kunna sova. Fast jag hoppas att jag lyckas slå undan molnen.

Som min favorit Yoda skulle ha sagt: Rädd jag är...
Men, som sagt, fråga inte för jag orkar och vill inte svara. Jag berättar om det är något att berätta.

Det beror på var man står...

Ganska uppenbart att några tonåringar läser denna blogg… därav rösterna på ”Låt dem röja”. (Hoppas jag i alla fall…)

För övrigt skulle jag vilja påstå att denna helg har visat sig vara bättre än bra. Det är ju uppmuntrande när bedrövelsen slutar med att alla är nöjda. Och glada. När dottern och jag kliver över ett högt högt skitjobbigt pestigt och bläigt trappsteg, och plötsligt upptäcker att vi står på samma steg… blir jag harmonisk, lycklig och tacksam. Tacksam för att det visar att hon har alla de egenskaper jag har försökt se till att hon ska ha. Det finns dock en sak som hon är enormt mycket bättre än mig på och jag ska berätta vad det är. Tro om ni kan gissa?

Till saken hör också att det ramlade in ungefär 20 objudna personer här – och ja, jag har fått namn på en del. Min tanke var först att konfrontera dem, se till att de pyntade för förstörelsen och kemtvätten… men det skiter jag i. Jag är övertygad om att detta har tagit ordentligt på min älskade dotter ändå. Något jag skulle uppskatta hur mycket som helst är ursäkter från alla inblandade. Om en ursäkt knackade på min dörr, skulle jag duka fram fika och försöka få till en trevlig stund.

Vad är min dotter bättre på än vad jag är? (Alltså en av sakerna då, för fler är det säkert).

Att leva i nuet såklart och ser man det från en sida så är ju det en superegenskap. Ni som har följt ”Min resa” med snoppogan vet att jag många många gånger har försökt leva just i nuet när ångesten försökt nästla sig in i mitt medvetande.

Att leva i nuet är en egenskap att avundas! (Inte alltid dock men, som sagt, det beror på var man står...).

Giv Mig Styrka

Det har tillkommit en del saker;

- en halv karta cider borta
- en halv kartong rödvin också puts väck...

Skriver puts väck eftersom Elin inte har en aning om hur spriten försvunnit. Men hon hade ju heller ingen aning om att hallen var delvis sönderslagen. Verkar som om hon har suttit i en garderob med öronproppar hela helgen! Märks det att jag fortfarande är arg? Grrrrrrrr

Märkte dessutom att något inte stämde i Max rum. Lampan var flyttad från fönstret och fönstret var inte ordentligt stängt. På gardinen var det något klet. Jag tittade ut och i snön nedanför var det spår av stora skor OCH - LÄS NOGA NU - ett gäng av mina bindor utspridda runt buskarna. (Jag är iofs grymt tacksam över att de inte var använda...)

Gode Gud Giv Mig Styrka