Julafton

Julafton i morgon, Max är helt yr i bollen av förväntan. Han, som alltid läser innan han somnar hade inte tid i kväll. Redan 19.30 sa han till om att han ville sova så att det fort fort blir julafton.
Elin är lugn som en filbunke men hon är ju tonåring...
Själv är jag lite förvånad över att vi har haft det så lugnt med alla julbestyr, på nåt vis känns det som om jag har glömt massor. Men det beror nog på att jag varit "ledig" och kunnat poa på under dagarna. Jag tror allt är klart i alla fall.

Behandlingen kommer att köra igång v.2. Håller på att besluta mig för om jag ska raka skallen innan eller efter första attacken... de säger att det tar ca 10 dagar innan håret börjar falla... Jag fattar inte hur jag ska klara detta - idag klippte Jennie mig och jag tycker att det är tufft att bara toppa håret... Men vad är lite håravfall mot att få en behandling som gör att man inte får återfall? Ja för fan - kom bara snoppskallen med öron.... klart jag fixar detta också!

Allvarligt talat så är ju inte detta någon dans på rosor. Jag kan stå och kolla mig i spegeln och se mina ärr. Ibland känns det helt ok och jag är lycklig över att jag har brösten kvar - och livet. Andra gånger känner jag mig ful och oattraktiv. Stackars mig som kommer att ha ärr som lyser när jag har bikini på mig... jag hinner bara tänka tanken innan jag inser hur patetiskt det egentligen är. Fullt förståeligt att känna så men patetiskt därför att i en sådan här situation blir man faktiskt tvungen att sätta alla sådana tankar i ett större perspektiv. Nu är det ju verkligen läge att vara realistisk. Vad gör det egentligen om jag blir skallig som ett ollon med öron och har några ärr på kroppen? Ok, klart det blir tufft men i det stora hela är det tamigfan en jävla baggis. Så det så! Det finns mycket värre saker här i världen!

Nu ser jag fram emot att tillbringa julen med min kärlek Royne, barnen, mamma och Jocke och hans ursöta tjejer Wilma och Alva. En sväng till lillsyrran Mia blir det också. Lillebror Kalle och hans familj kommer att vara saknade men nerringda! ;)

Juldagen blir en kväll att minnas med gamla vänner på förfest här och sedan det traditionella Logen - ska bli fantastiskt roligt!

Nu skickar jag varma julkramar till alla som behöver och vill ha. Jag hoppas att ni kommer att få en underbar jul.
GOD JUL :)

Göteborg

I torsdags flög jag till Göteborg. Huvudorsaken var för att vara med på julbord. Helt otroligt, Roynes arbetsgivare betalade flygresa Härnösand- Göteborg (och tebax såklart :) för de anställda som arbetar här i Härnösand. För att de vill att alla ska vara med. I år var vi på Aspenäs herrgård i Lerum. Massor med god mat - jag planerade för flera rågade tallrikar med mat när jag såg de dignade julborden. Åt en tallrik och sen var det tvärstopp. Vilade ett bra tag för att få i mig mer och gjorde ett bra försök men det var kört... är lite besviken på mig själv men... Naturligtvis så tog det två timmar sedan var jag tokhungrig igen men då var allt bortplockat. Kände mig lite pinsam när ena chefens fru såg till att jag fick lite att stoppa i mig. =) Förutom mat så var det trubadurer/dans och självklart övernattning för de som önskade. Gratis alkohol... nu drack ju inte jag nåt... eftersom jag fortfarande går på smärtstillande... NÄR fasen ska denna smärta försvinna? Eller handlar det om att jag ska lära mig att leva med den? Ja, blir så tvungen antar jag om två dagar då de goa små pillren är slut... vägrar skaffa nya... tror jag :)

Ja, huvudorsaken med resan till Göteborg var julbordet med Roynes jobb. Men vi åkte ner några dagar tidigare för att hinna med mer. I fredags var vi till lillebror Kalle och hans familj. Det var underbart skönt att träffa dem, både Kalle och Teres är så enormt trevliga, lugna och ödmjuka. Ja.. eller i alla fall Teres - Kalle är ju som han är ;) Nä, allvarligt talat så kommer jag nog att tjuta lite nu... jepp har redan börjat. IGEN. Fast jag får nog förklara tårarna. När jag kramade dig, Kalle, och sa hej då så såg jag nämligen all din smärta och oro. Så fort vi lämnade er så började jag tjuta.

Jag är ju inte dummare än att jag förstår hur påfrestande det måste vara för alla runt omkring mig. Att ni oroar er och tänker på mig både bekymrar mig och gör mig glad. Jag vill ju inte göra någon ledsen utan hoppas istället på att ni alla kommer att lära er massor genom att vara med på min resa - att vi kommer att lära oss massvis tillsammans. Det är ju det utvecklande resor är till för. En annan sak jag har insett är att jag förmodligen kommer att behöva mycket stöd under cellgiftsbehandlingen. Det stödet tänker jag ta emot (även om det känns svårt=kan själv hrmm).

Att vara med Kalle, Teres och de fantastiska grabbarna David och Elias gjorde mig lugnare och starkare, man kan nog säga att jag snodde lite energi från dem :) Och det var underbart skönt att få skvala ur mig en massa tårar - jag kände mig lättare, friare och lugnare efteråt. Tack för det! =)

Nu är jag påväg att få till en novell igen men det skiter jag i. Det är ju faktiskt min blogg och jag får skriva hur mycket jag vill - hahaha.

I lördags blev det en krissituation... vid lunchtid skulle jag och Kärleken vara i Onsala för att hälsa på min fantastiska vän Lizzy och hennes familj. Lunch betyder ju typ 12.00.... klockan 11.00 kom jag på att jag blivit så svullen vid armhålan att linnet jag skulle ha på kvällen kanske inte skulle fungera... vilket det inte gjorde... Tänk er köttet bredvid armhålan mot bröstkorgen, där har man ju som en pytteliten bulle när armen är nere. Sedan tänker ni er en halv tennisboll som buktar ut och tänk sen vidare att gå på julfest i linne. Nänä fanns inte en chans. Ärret syntes till och med. Huu. Jag deppade två minuter innan Royne sa åt mig att skynda mig så vi kunde åka och köpa nåt annat jag kunde ha på mig. Snäll kille...bra kille... bästa killen! =) Hittade en fantastisk skjorta och kom bara lite försent till Lizzy...

Lizzy ja... samma sak med dig och Stefan som med Kalle och Teres. Avkopplande, gott, lugnt, roligt och underbart. Det är synd att vi inte kan beema oss till varandra - då skulle jag träffa dig ofta! Jag är dock tacksam över att telefonen och datorn finns!

Hur som helst så plockade Lizzy fram en liten ängel som jag kände igen men hade glömt bort. En glasängel jag gav henne när hon var mitt i sin cellgiftsbehandling. Den skyddade henne och nu har jag fått tillbaka den så att den kan skydda mig. Jag ska genast hänga upp den i vårt sovrum!

Slutligen vill jag nämna att jag har förstått att många förvånas över att jag är så glad och positiv. (När cellgiftsbehandlingen drar igång förändras nog det...) Men till er vill jag säga att ja, jag är oftast glad och positiv men jag har stunder när jag är så rädd att jag nästan skakar sönder... jag har stunder när jag gråter och när allt känns hopplöst och orättvist. Men de stunderna är väldigt korta och de blir färre och färre. Det kanske är så att mitt mantra om att jag kommer att klara detta påverkar mina tankar och mitt psyke, vad vet jag?!! Jag vet inte men jag tror att det automatiskt medför att jag blir positiv och glad. En annan viktig sak, som jag tidigare nämnt, är att jag faktiskt är enormt lycklig.

Lycka räcker långt! =)

Herceptin

Visste att det var nåt viktigt jag glömt, ska dra det snabbt. Är inte lika speedad idag men ändock glad!

Efter cellgiftsbehandling och strålning kommer jag att få Herceptin i ett års tid. Man kan säga att Herceptin fungerar som ett sorts vaccin och minskar risken för återfall och spridning. Herceptinet kommer inte att påverka mig så jag kommer att kunna fungera som vanligt. Det enda negativa, som jag ser det, är att jag är tvungen att ha kvar venporten. Den är irriterande, stramar och gör ont men jag hoppas att jag vänjer mig vid den. Var tredje vecka i ett års tid, kommer jag att få Herceptin i droppform - rätt in i venporten. Det tar ca en timme varje gång.

Sen är det ju lite läskigt att - om igen - inse att min snoppoga är en farlig en... "Var femte kvinna med bröstcancer har HER2-positiv cancer. Den är vanligare bland unga och extremt agg­ressiv. Risken för återfall och spridning är högre". Det där är jag... och därför är det förbannat bra att Herceptin finns. Det har bara använts i ca 1 1/2 år. Ni kan läsa om det på http://www.aftonbladet.se/kvinna/rosabandet/article452076.ab eller
http://www.onkologi.roche.se/Default.aspx?module=4&content=22&lang=SV&fwsite=13

Jag blev lite klokare...

Måndagen

Jamen vilken bra dag detta har varit! =)
För det första har jag shoppat - hehe - jag som förr absolut inte gillade att shoppa blir halvt i extas när jag upptäcker en fin topp jag kan ha till helgen i Göteborg på julfesten... eller den underbart söta tomten vi bara måste ha hemma... Fast nu var det ju inte därför jag skulle skriva här på bloggen... tänkte ju berätta om hur dagen gått. Men hörrni - jag fick faktiskt förlusta mig två (2!) gånger i Birsta idag. Första gången när vi väntade på röntgen efter injektionen (det tog nästan tre timmar :). Andra gången när allt var klart och vi skulle åka hem. :) Oj, vilken tålmodig sambo jag har... inte fasen satt han i de nya fåtöljerna där uppe på övervåningen i Birsta City där andra och mindre tålmodiga män blivit parkerade av sina fruar/tjejer/sambos/särbos. Nä, Royne han var med han. Så nu är faktiskt nästan alla julklappar dessutom inhandlade. Jag kan avslöja så mycket som att vi kommer att ha hur kul som helst på julafton - jag tänker vinna, brorsan! :)

Nu till det lite mer viktiga! Vänta, ska bara dansa runt i köket en liten sväng... sådär...pust... attans nu gjorde det lite ont i såret/armen... vilket får mig att inse att dagens resultat faktiskt måste vänta lite till. Helén har nämligen skällt lite på mig... hon tycker att jag undanhåller saker här på bloggen. Jag tycker att hon är lite fjompig men ska förklara. Två dagar efter operationen träffades jag och Helén, hon skjutsade mig eftersom jag var lite darrig och inte särskilt smärtfri. Vi åt lunch på stan, besökte någon affär och sen sa vi hej då. Fast först försökte Helén skjutsa hem mig... nu var det ju så att jag kände mig så pigg att jag vägrade. Vandrade runt lite på stan, shoppade lite (nödvändiga) saker och sen skulle jag bege mig hem. Då tog orken slut... poff så var den borta. Jag tog mig hem men jag var helt övertygad om att varje steg var det sista och att jag skulle tuppa av på gatan. Orkade i alla fall få upp telefonen, ringa Elin som fick gå ut och leda mig in. Dök ner i soffan och rörde mig inte på ett tag.. andades i alla fall. ;) Men det var läskigt och det är DUMT att jag inte inser mina begränsningar i sådana situationer. Så nu har jag berättat... nöjd Helén?

Äntligen får jag avslöja dagens resultat - sån jäkla skitbra dag! :) :) :)
Jag punktar...
Hehe... är nog lite skadad idag...
1. CT röntgen var BRAAAAA - inga små eller stora jäklar där inte!
2. Lymfkörtlarna de tog i sista operationen var FIIIINA - inga metastaser där inte!
3. Kommer att få cytostatikabehandling i bara FYYYYYRAAA månader!!!
Visst - det har regnat massor i dag men hos mig har solen skinit utav bara... =)
Oj, nu kom det en tår
Och oj igen, detta kommer att bli värsta längsta inlägget, sluta läs ni som börjar bli less. Ni förstår väl att jag just nu bara skriver av mig som en tok :) men det kommer lite mer info också.

Fyra månaders cellgifter kan bli lite längre, men bara om mina blodvärden blir dåliga så de måste vänta lite med nästa "attack".

Vi vet inte exakt när cellgiftsbehandlingen kör igång och anledningen är; Jag har idag gått med i en forskningsstudie. Alla mina "prylar" (journal, bortopererad gegga etc.) kommer att skickas till Karolinska där man beslutar om jag ska behandlas varannan eller var tredje vecka. Hur som helst så kör de inte igång före jul och det känns underbart!

Nu slutade min hjärna att fungera. Hrm. Tror jag berättat det viktigaste - klockan är 20.28 och det har varit full fart sedan 06.30 i morse... så GOD NATT!

Inför måndagen

Lägesbeskrivning;

Ont som f-n och är totalt bortdomnad i armhålan och en bit ut på armen - obehagligt! Jag gör övningar som ska ta bort domningarna och göra armen rörligare, flera gånger om dagen. Rörligheten är ju inte direkt vad den varit... (Men det kommer att bli bättre :)

I morgon dags för Onkologen, så det betyder att efter i morgon vet vi hur planeringen kommer att bli. Har ju gjort en CT bukröntgen och i morgon ska jag göra en skelettröntgen och sen kommer svaren. Ibland är jag så vansinnigt rädd för att det ska visa sig att jag har snoppoga på fler ställen.

Jisses förlåt men namnet snoppoga får mig alltid att skratta till innan jag inser allvaret... Varje gång rädslan slår ner i mig som en bomb försöker jag liksom smaka på känslan och sedan låta den glida iväg.... ungefär som ett moln som förflyttar sig på himlen. Ska jag vara riktigt ärlig så puttar jag hårt iväg känslan och tvingar mig själv att ersätta den med en skön och positiv känsla. Har inte lärt mig tekniken riktigt bra än ;) Men det känns som om det blir så att jag "ramlar dit" och gör en djupdykning i rädslan så blir jag kvar och kanske inte orkar ta mig därifrån. Så jag smakar lite på molnet så att jag inte ska trycka bort några känslor - då kommer ju skiten senare och kanske kraftigare. Efter smakprovet låter jag molnet fara iväg över himlen för att, långt där borta, liksom tunnas ut och försvinna...

I min skalle cirkulerar ofta tankar om att jag är så enormt lyckligt lottad jämfört med så många andra! Jag vet inte om dessa tankar kommer automatiskt eller om det är en försvarmekanism som slår på. Det spelar ingen roll för det känns bra. Förmodligen är det många som idiotförklarar mig nu och jag menar definitivt inte att jag är lycklig över att jag har snoppoga. Nä, så klart inte- jag är ju inte puckad =). Men faktum är att jag verkligen är lycklig och tacksam över allt annat som finns i mitt liv! Hur många av världens befolkning kan påstå det?

Hemma igen

Operationen avklarad!

Allt har gått bra fast jag har haft väldigt ont denna gång. Blivit istoppad tabletter och även fått flera smärtstillande sprutor under natten. Bättre nu i alla fall.

Patienthotellet är fantastiskt. Ser nästan ut som ett trevligt hotell, superbra personal och otroligt god mat. Jag äter ju som en häst oavsett om jag har ont eller magsjuka...

I morse tog de dränageslangen och sen fick vi åka hem, har såklart haft kärleken Royne vid min sida :) Skönt att vara hemma, ska krypa ned i soffan nu och såsa vidare innan Maxen kommer från skolan.

Glömde berätta en liten anekdot från vår resa... en av dagarna låg vi och gonade vid poolen när en märklig man i 50-årsåldern kommer och slår sig ned i solstolen bredvid. Han är märklig på grund av att han är noga med hur och var han lägger sina saker - det ser ritualmässigt ut. Ordnar sina saker gör han samtidigt som han "styr" med tungan utanför munnen. Det blir automatiskt svårt att låta bli att titta... Men höjdpunkten inträffar när vi ligger och plaskar i poolen. Då ser jag plötsligt att mannen, som ligger på rygg, har sträckt sina ben rakt upp i luften. Så ligger han och solar några minuter innan han sänker benen och istället lyfter upp armarna.

Jag kunde inte hålla mig utan vrålade rakt ut av skratt.... det blev en del frustande och spottande av vatten. =) Men tack du goa och galna "gubbe" som förgyllde min dag! =) =) =)

Bild på hotellet, lite av poolen och de karga omgivningarna

Hemma

Trött men glad efter att ha ätit mammas lussekatter =)

Upp 04.00 (05.00 svensk tid) i morse och hemma 18.00, efter förseningar. Så vi är enormt trötta men jag vill snabbt berätta hur vi haft det.

Sol, varmt, molnigt, lite regn... badat i havet men mest i poolen.

Dyngless på "all inclusive- buffén".

Underbart att få gona en hel vecka med Royne och barnen i sol och värme. Det mesta Elin funderade på var vem som var brunast och hur hon kunde bli brunare... Det mesta Max funderade på var om vi skulle vara vid poolen så han skulle hinna leka med sin nya kompis Jonathan. Det mesta Royne och jag funderade på var att göra så lite som möjligt. :)

Tagit på en pizzeria sista kvällen

Trots att jag inte gjort annat än solat, spelat vattenpolo, badat, promenerat och sovit så känner jag mig ganska slut. Det beror nog på den ständiga påminnelsen om vad som komma skall. Först operation i morgon nu, sedan dröjer det några veckor innan cellgifterna väntar.

Lizzy tipsade mig om att använda ett annat ord än cancer, eftersom ordet cancer är så laddat. Jag bestämde att barnen skulle få ta det beslutet och det gillade de. Elin föreslog "Snoppoga", vilket är ett smeknamn Max gav sig själv när han var ca 3 år. Hans syrror hade ju smeknamn (Elin = Ella, Evelina = Evve) så han ville ju inte vara sämre...

Så Elin föreslog Snoppoga på skämt men Max hängde genast på.

Så nu har jag Snoppoga, inte bröstcancer!

Max berättade för sin nya kompis i Fuerteventura att jag har Snoppoga.... han förklarade inget mer - jisses =)

Nu är det dags för den härliga "inför operation" -tvålen och schampot. Blä - efter en tvätt med den börjar det klia i huden av torrhet. Då vill man smörja in kroppen med olivolja...

Huu...tror jag lägger in ett till solbränt kort =)

Jag och kärleksängeln Royne!

Återkommer så snart jag kan knappa på tangenterna igen.

Inför resan

Hmm... sitter precis och försöker ignorera Elin som torkar upp gårdagens middagsmat från golvet... det finns ingen som är så morgonsur som Elin! Tänk er att man helst inte vill kliva upp samtidigt som henne på morgonen, så sur är hon innan hmm... klockan tolv på dagen :)
Varje morgon kommer hon upp med mungiporna hängande nere vid knäskålarna (ja i alla fall nästan). Hon har ALLTID musik i öronen så att hon ska slippa höra vad man säger och såklart - för att visa att hon inte vill prata...

I vanliga fall så låter jag henne hållas men idag var det lite svårare. När hon nyss skulle plocka ur frukostprylarna ur kylen var hon slö och orkade inte flytta på det ena för att få ut det andra. Så en matlåda med bulgur och köttgryta rasade ner på golvet... Hehe bulgur är små elaka jäklar, svåra att få upp, de liksom klistrar sig fast och har den förmågan att bli fler ju mer man torkar. På nåt vis. Jaha... nu är allt upptorkat... till slut. Elin har torkat och satt sig vid bordet utan en min och här sitter jag och småflinar, får hålla mig från att börja asgarva. Det är ingen bra idé att börja asgarva... Jag har redan fått onda ögat...
Morgonstund har guld i mund... hahahaha

Nu blir det en vecka av att mysa och ta hand om varandra. Sola, bada, äta gott och promenera. Jag ser mig själv ligga i en solstol med magen full av den inhemska och underbara honungsromen (utspädd med lite cola). Där somnar jag av romskvalpet i magen...

Kan hända att jag kollar in här från nåt Internetcafé men annars återkommer jag efter operationen nästa tisdag.

Ha en bra vecka alla! =)

Jaha...

Har haft tre ganska pissiga dagar. Rädd och arg liksom på samma gång. Gick väl igång i och med beskedet om metastaserna i armhålan. Vafasen - vet att jag ska vara lycklig över att det var så lite (micrometastaser) men det var ändå ett bakslag. Har ryckt upp mig nu!

Insett att jag är helkass på avslappning så nu har jag gjort två saker; dels lyssnat på min kurator som sa att jag skulle sluta anstränga mig... man får vara spänd när man har cancer... fokusera istället på att göra saker jag tycker är roliga...då slappnar jag av automatiskt. Det lät klokt, tycker i alla fall jag. Den andra saken jag gjort är att ta kontakt med sjukgymnastiken, för att jag inser att jag kommer att behöva just sjukgymnastik efter att de har "rensat" i armhålan. Men jag bad också om påtvingad avslappning... Påtvingad? sa sjukgymnasten. Jamen jag behöver ju få komma och bli inpackad i värme och filtar och bara koppla av, förstår du väl... sa jag... som om det vore solklart. Men för mig är det ju solklart =) här hemma finns ju saker att göra som hela tiden far runt i skallen.

Snabba fakta:
CT röntgen av buken idag - kontrast i armen, kändes varmt och som om jag höll på att pinka på mig. Och näää det gjorde jag inte! :)

Den 4 december, dagen efter att vi kommit hem från Fuerteventura, operation nummer 3. Armhålan rensas och jag får ligga kvar över natten.

Så till något roligare fast ändå så enormt sorgligt.
Idag träffade jag Ebba, 3 år gammal. Ebba hade en liten stickad mössa med ett gosedjur ovanpå och väldens finaste bruna ögon. Hon var glad och visade mig sina slangar från magen, från vilka hon får sina cellgifter. Slangarna var nedstoppade i en rosa påse. Ingen sorg hos den lilla tjejen - hon bara spred glädje och jag är tacksam över att jag fick möta henne!

Allt

Jag måste börja med att reda ut en del fakta eftersom det i något tidigare inlägg verkar ha blivit en del missförstånd. Inga av mina vänner har försvunnit utan jag har verkligen blivit omgiven av en massa änglar. Det jag menade var att jag inte orkar med att ha kontakt med alla. Per mail går det bra, för då kan jag själv välja när och om jag vill svara.

Det är omöjligt att jämföra olika krisreaktioner eftersom vi alla fungerar olika. Det är också totalt omöjligt att jämföra en krisreaktion man får i och med en sjukdom man kan dö av med en man får vid en separation eller något liknande.

Det Lizzy skrev har hon och många andra upplevt. Vad jag har förstått på Lizzy (som själv har kämpat och vunnit över sin cancer) och andra som har genomgått olika behandlingar för att få tillbaka sina liv.... är att när personen ifråga blir friskskriven så har den det psykiska arbetet kvar. Det är något som är svårt för omgivningen att förstå för i och med att de hör ordet frisk så tror de såklart att det är så. Så det var det som Lizzy ville belysa och det är ju faktiskt en viktig fråga som vi alla behöver tänka på när vi har sjuka människor i vår omgivning. Det är en låååång resa...

Men min blogg är till för mina tankar och funderingar men framför allt för positiva kommentarer, debattera får vi göra någon annanstans. Så nu lämnar vi detta därhän!

Som vanligt vill jag tacka alla fantastiska människor som finns i min närhet - ni är underbara!

Härom dagen fick jag ett spel - minns inte på vad men huu vad jag blev arg. Oturligt nog var Max hemma men den lille prinsen kom när jag lugnat mig. Han log med hela ansiktet och sa "Mamma, du förstår väl att du känner ilska nu - du reagerar ju över din cancer."
I förra veckan satt vi med min fina bok om cancer och då visade jag honom de olika faserna i en krisreaktion. Han läste själv och kunde alltså, en vecka senare, på en gång koppla min ilska till detta (reaktionsfasen=bl.a. ilska). Nu tror ju jag att jag hade blivit arg oavsett krisreaktionen men hur häftigt var det inte? :)

Så till sist... läkaren ringde idag och lämnade besked om den slutgiltiga analysen av lymfkörtlarna... den körteln som ligger/låg närmast tumören var angripen... men minimalt lite så de kallade det micrometastaser... bryt ihop och bit ihop... det positiva är att den var den enda angripna...det negativa att nu blir det ännu en operation (SATAN) där de rensar i armhålan. Så cellgifterna får vänta tills efter operationen.

På måndag åker vi till Fuerteventura så de väntar med operationen tills vi är hemma igen...sa de först... sen ringde de från kirurgen och erbjöd operation i morgon och jag sa "NÄÄÄÄ GLÖM DET JAG SKA BADA OCH DRICKA ROM OCH COLA...." med stooora bokstäver. Så operationen blir om två veckor.

Jepp, Royne min kärlek tar med mig och barnen till Spanien en vecka. Så vi får sol, värme och gemenskap innan det stora helvetet kör igång. Thailandsresan måste vi avboka eftersom jag kommer att vara så infektionskänslig under cellgiftsbehandlingen. Så den skjuter vi fram till sent nästa höst - underbart att ha en sådan semester att se fram emot! =)

Idag är jag enormt trött och slut så - sköt om er!

=)

Gårdagen var magisk. Den gjorde mig glad, lugn och lycklig och det kan jag nog tacka både Katta och ängeln Marika för. Vad var det Katta sa när vi sagt hej då och gick mot bilen? Nåt i stil med "Men henne vill jag ta med mig hem och ha så att hon kan stärka mig när jag behöver det."

Så var det... jag tror att vi båda var extremt avslappnade och glada när vi gick därifrån. Sämre blev det inte av att vi stannade i Birsta och kollade in alla nya affärer =)

Peruken vi fastnade för var hur snygg som helst - mycket snyggare hår än mitt eget och jag blev faktiskt en riktig babe... men va fasen - jag ska väl få känna nån glädje över att håret ska bort.... hehe. Katta knäppte kort men jag har inte en aning om hur man lägger in kort här. Ska kolla upp det! =) Hur som helst blir det två peruker, den jag har bilden och en likadan fast mörkare.

Ha, nu vet jag hur man gör =) Tänk er att den kommer att "ramla ner" ca en cm när mitt eget hår är borta. Assnygg va?! Nu är den ju helt ostylad dessutom.

Måste sluta, dags att åka på handbollsträning med Max.

Kramen =)

Biverkningar

Jisses vad många biverkningar det finns av cancer... krisreaktion, ångest, vänner som tillkommer, vänner som försvinner, vänner som blir änglar, värsta sjukdomskänslan vid cellgiftsbehandling, taskiga uppvaknanden när man upptäcker att det fläktar om skallen, varpå man stryker sig över skalpen och upptäcker att det är just en skalp med hårtestar kvar... man vänder sig om och kollar in kudden och ja dääär ligger allt hår - lattjo!

Nä, det kommer INTE att hända för mig, tack. Så jag ska raka min skalle innan detta mardrömsscenario uppbådar sig.........................................................................................Nu vill mina fingrar inte fortsätta att skriva, fy faaaan... RAKA SKALLEN!!!! Kan ni tjejer bara tänka er in i att raka av er ert svallande (!) och långa hår och sedan se ut som en... eh penis med öron... eller en glödlampa... med öron... just nu vet jag inte om jag vill skratta hysteriskt HAHAHAHAHA eller gråta förtvivlat... jag har gråtit över detta flera gånger och kommer säkerligen att göra det igen. "Patetiskt" nog rädd för att bli ful, när jag egentligen borde vara överlycklig över att det finns medicin mot min cancer. Vem är jag att inte stå ut med ett penishuvud ett tag framöver bara jag får bli frisk? Herre jisses fram för penis- och glödlampeskallar bara vi alla får vara friska!

Så trots att jag ibland gråter över skräcken att behöva raka av mig mitt älskliga hår så är jag i full färd med att planera och skapa strategier. Mina ängliga vänner gör en del av jobbet enormt lätt. Så idag bär bilen mot Sundsvall, där jag och Katta (som tagit ledigt från jobbet för att följa med - halleluja) ska träffa min kontaktperson och tillika perukmakare Marika. Helen och Anneli sitter redo vid telefonerna i väntan på mms så de kan vara med och bestämma =). Hos Marika ska vi frossa i peruker och jag tror att mina vänner bestämt att de ska vara med på grund av mitt snack om jätteblond storlockig - eller kolsvart ner till midjan-peruk... Jag ska nog se till att jag får två; en som är som mitt vanliga hår och en spektakulär. Jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning...

Men jag är glad över att jag får behålla mitt hår ett tag till i alla fall! Jag behöver mer tid att vänja mig vid tanken!

Förresten... kom på en sak... det skulle ju kännas betydligt mycket bättre om ni alla ville joina mig i detta. Så är det ok om jag hör av mig den dag jag ska raka mig så kan vi samlas hemma hos mig och göra gemensam sak?

Hahahahaha vad taskig jag är men hur fasen skulle jag klara detta utan att få skämta om det! ;)

Massa kramar från mig =)

Jag och alla andra

I och med beskedet om cancer... eller förresten - i och med upptäckten av min knöl och beskedet att det kanske var cancer... så förpassades jag snabbt som attan till tillståndet krisreaktion.
Där är jag nu.
Nu har jag ordentligt läst på om krisreaktioner vid bröstcancer och förstår mer och mer varför jag reagerar som jag gör. Ni i min omgivning borde också lära er lite om detta för det kommer att hänga kvar ett tag. Hur länge? Har inte en aning men förmodligen lääänge :(

Ska snart berätta om de olika stadierna man pendlar mellan i en krisreaktion. (Är medveten om att många vet men jag behöver skriva detta för min egen skull också).

Först och främst vill jag nämna det faktum att så många blivit engagerade i detta. Flera, som jag annars inte har någon kontakt med, vill visa sitt deltagande på ett eller annat sätt. Både er och andra, som jag vanligtvis träffar ganska ofta, orkar jag nu inte ha kontakt med.
Det måste kännas förjävligt när jag säger NEJ och inte orkar med att ha er i mitt liv. Just nu.
Jag förstår ju att ni vill finnas för mig.
Faktum är att jag bara orkar ha ett fåtal personer i mitt liv och "sållningen" har skett automatiskt - fråga mig inte hur. Att ha cancer har hittills tagit enormt mycket kraft och då orkar jag inte omge mig med många människor.
Ni, som jag vet finns där, TACK för att ni finns! Bli inte förvånade om jag snart en dag ringer och behöver er hjälp, vill ta en promenad med eller vill bli bjuden på lunch ;)

Samtidigt som det är vansinnigt svårt att säga nej är det en befriande känsla. Så mina vänner - VÅGA SÄGA NEJ! (Även till mig :))

Nu till krisreaktionen:

Dessa olika faser pendlar man mellan även om det alltid går framåt (nedåt i detta fallet eftersom texten för orden neråt.. :)

Chockfas
Chock; overklighet, förlamning och kaos

Reaktionsfas
Reaktioner; gråt, sorg, förnekande, ilska, skuld

Bearbetningsfas
Bearbeta; förstå, orka ta tag i problemet, vilja kämpa

Nyorienteringsfas
Ny orientering; planera, se framåt, orka se bakåt

Jag befinner mig i den tredje fasen men pendlar såklart mellan de andra titt som tätt. Men jag är inne och "nosar" på nyorienteringsfasen, fast bara nosar än, som sagt.

En krisreaktion medför ju att man inte är sitt vanliga jag. I mitt fall betyder det att jag ibland är rädd. Ibland gråter jag. Sörjer gör jag nog hela tiden men jag väntar med spänning på att sorgen ska vara borta! =) Ibland säger jag nej för att jag inte orkar med. Men - för det mesta känner jag hopp och jag njuter av livet tillsammans med mina nära och kära.

Njut av livet ni med!

Smärta och lycka

Oftare nu än förr slår det mig att det går att kombinera flera helt olika känslor.
Smärta, oro, lycka och kärlek till exempel.

Jag har haft rejält ont efter operationen denna gång och det är den förbannade (åh så skönt det är att svära, Lena :)) venporten som gör ont och stramar. Igår blev jag less på att inte få slappna av så jag skickade stora röksignaler till vårdcentralen och nu ter sig mitt liv lite roligare... i alla fall med mindre smärta. Sorry alla om jag är än mer förvirrad. Hehe.

Orolig över hur jag ska må av cellgifterna är jag såklart. Men jag är mest ledsen över att mina nära kommer att bli lidande. Elin är saklig - "Men det här kommer vi att klara tillsammans. Vi får ju hjälpas åt med allt". Det säger tonåringen som om det vore den mest självklara sak i världen. (Jag tror att hon har fått tillbaka det mesta av sin hjärnkapacitet i och med detta - inget ont som inte har nåt gott med sig). Det är lycka! Lycka är också Max. Igår försökte jag lindrigt förklara att jag kommer att må skit under cellgiftsbehandlingen och att vi blir tvungna att hjälpas åt. Han la ifrån sig legot på två röda och vände blicken mot mig, samtidigt som han sa "Ja mamma, JAG ställer upp i alla fall"

Dagen innan sa han "Mamma jag har funderat över din cancer. Om jag fick välja mellan att ha min x-box eller att du ska ha cancer så skulle jag välja bort x-boxen". När jag (förvånat) sa "Nämen åh, skulle du" så sa han argt "Men mamma - det är ju självklart - jag vore ju dum i huvudet om jag valde x-boxen". Ord är överflödiga...

Kärlek känner jag varje sekund dygnet om.

Jag är tacksam för alla dessa känslor!

Ny info

Är nog inte särskilt klar i knoppen ännu...fast definitivt bättre än igår :) så jag tänkte bara lämna lite information. Operationen gick bra, de gjorde fryssnitt på två körtlar och båda var friska (Tjoho - nåt positivt i misären). Sammanlagt tog de 4 och de övriga två ska kollas, så än ropar jag inte hej. Oavsett resultat så kommer jag att få samma behandling.

På andra sidan opererade man in en venport genom vilken jag kommer att få cellgifter etc. För de som inte vet är en venport en liten behållare som opererats in strax under huden. Venporten har en smal slang (kateter) som lagts in i ett större blodkärl i närheten av hjärtat. Låter vidrigt och just nu känns det ju främmande och läskigt men den är ju till för att göra mig frisk så; Välkommen till min kropp, Venporten!

Mer än så orkar jag inte plita ner just nu - bara en sak till - tack än en gång för all underbar stöttning! =)

Svaret och fortsättning...

Aggressiv...
Finns tre klasser eller grupper och klass 3 är den värsta...
Den har jag...

Operation imorgon, tar bort portvaktskörteln i armhålan, gör ett fryssnitt och analyserar medan jag sover. Är den angripen tar man ett tiotal körtlar till. När såret läkt ordentligt (ca 1 månad) påbörjas cellgiftsbehandlingen.

Hej då håret.....

Hej min nya assnygga peruk som kommer göra mig så hot... ska ringa perukmakerskan NU.

Cellgifter i ca 6 månader... sedan strålning... Superdown nu och nu jävlar ska jag frossa i min olycka ett par dagar... sedan är det slut på det! Jag kommer att göra ALLT för att må så bra som möjligt under denna tid och när vi kommer fram till slutet av detta kommer jag ha vuxit.

Hellsprätta - är ju sjukskriven nu fram till sista juni och längre lär det bli - har MASSOR av tid till att utvecklas. Dags att börja se fram emot vad som komma skall.

För något enormt bra kommer att komma ur detta!

Så är det!

Mellan hopp och förtvivlan

Det har varit en underbar vecka. Jag har träffat vänner, arbetskamrater och familjen. Jag har skrattat mycket. Oron har såklart legat och gnagt någonstans därinne men jag har lämnat den därhän...

I fredags kom Roynes familj - mor och far, syster med sambo - och vi har haft det toppen. Vi har ätit gott, skrattat mycket, spelat kort och bara myst. Min mamma har varit med en hel del. Alla är fantastiska människor som ger mig mycket - jag är tacksam över att de finns i mitt liv. Idag fyller Royne år (gammgubbe 39 år;) så vi firade med paket och smörgåstårta innan hans familj åkte mot Sala. När de åkte vände det för mig...

Nu är jag rädd... liten... börjar gråta utan att jag kan stoppa det... inte konstigt jag vet men... FAAAAN att jag tänker gå med på detta! Jag tänker ta mig igenom detta på absolut bästa sätt och jag tänker se till att det kommer något gott av det!!!

Fakta: I morgon får jag "domen" (såklart därför som jag är så orolig nu). Det betyder att jag får reda på vilken typ av cancer jag har och vad som kommer att ske från och med nu. Det känns skitläskigt och jag är livrädd men men.... that´s life! (Jag har en lååång lista med saker jag ska ta reda på plus frågor till läkaren, tack vare Per som ser till att jag är praktisk och ifrågasättande. Apjobbigt om jag ska vara ärlig men det gör att jag tänker mindre. Per är också en ängel - härligt att upptäcka att det finns så många i min omgivning)!

Fortsättning följer... fast i morgon kommer jag att ha positiva saker att berätta om. SÅ DET SÅ!
Puss på er =)

95 % av alla som får bröstcancer överlever!

Min uppgift är att överleva och det gör jag genom att arbeta med mig själv på olika sätt medan jag låter det medicinska ha sin gång. Jag bröt ihop i fredags men automatiskt bet jag sedan ihop... Det var länge sedan jag kom fram till att vi alla måste få bryta ihop. Det viktigaste är att efter att vi brytit ihop så biter vi ihop och tar itu med vår uppgift.

Bryt ihop - bit ihop

Lille Maxen berättade jag för i förrgår. Det var dags nu. Han bröt inte ihop, fast han blev ledsen. Men han litar ju på mig och jag sa naturligtvis att han inte behöver oroa sig eftersom jag kommer att fixa detta. Jag håller ordentlig koll på honom!

Herregud, som den cancersjuke jag är så ville jag kolla på galan igår. Det klarade jag i ungefär 5 minuter. Då var det en kvinna som berättade om sin bröstcancer. Att hon blev frisk efter behandling men sen blev sjuk igen. . . hade cancer i nästan hela kroppen. Vid det laget forsade tårarna på mig och Royne bytte kanal. "Jävligt onödigt att kolla på detta" sa han, kramade mig och torkade mina tårar. Skönt att få ut skiten, tyckte jag... sedan bet jag ihop igen...

Ett hett tips till alla som pratar med mig - det är ingen bra idé att prata om folk som dött av cancer. Det trodde jag var en självklarhet men... HALLÅ - JAG HAR CANCER!

I lördags var Royne och jag på stan när vi mötte ett stort gäng gymnasieelever. De flesta grät. När vi kom hem satt Elin och grät. Johan Tallbacka hade blivit överkörd av ett tåg på fredag kväll i Stockholm. Han var ingen nära vän till henne men ändock en vän.
Johan Tallbacka är död och hans familj och vänner har en fruktansvärd tid framför sig nu. Jag sänder varma tankar till dem.

Detta satte min situation i ett nytt ljus - jag har 95 % chans att fixa detta - DET är bra odds. Så de senaste dagarna har jag känt mig starkare, mer beslutsam.
I slutet av februari tänker jag åka med mina barn och mitt livs kärlek på vår planerade resa till Thailand. Det kommer att bli underbart! =)
Kram till er alla

BLÄ- Beskedet

Igår ringde läkaren som opererade mig och talade om att tumören inte är en bra tumör. Det är en satans skittumör som jag vill hoppa på, slå ner, skälla på och prata skit om. Hade den naglar skulle jag ta tandpetare och slå in dem djupt under naglarna med min hammare!

Jag rasade ner i ett avgrundshål, grinade och skrek... Min dotter Elin kom springandes in i vardagsrummet, Elin 17 år, och hjälp vad hon såg skräckslagen ut och nej jag borde inte visa henne min skräck men jag kunde inte hindra den från att spruta med full kraft ur hela min kropp. Hon höll mig. Kramade mig. Jag tror hennes tårar också sprutade lika vilt som mina. Jag ringde Royne och vrålade att han skulle komma hem... slängde av mig kläderna och sprang in i duschen för oj vad jag frös. Royne kom och nådde mig...tvingade in sin tro och sin energi in i mig - i alla fall lite. Jag samlade mig och tog mig ur duschen. Max var på ingång och han behöver inte veta mer än att mamma har opererat bort en knöl i bröstet. Inte ännu i alla fall.

Dagen gick sakta och jag höll mig på benen nästan hela tiden. Då och då rasade jag, kändes som om en stor sorg lagt sig över mina axlar och den sorgen lättade en aning när jag lät tårarna rinna.

Idag försöker jag arbeta med att tillåta mig vara ledsen. Jag är livrädd men håller på att bygga upp en strategi för att överleva rädslan. Jag tror att två saker är viktiga... dels att fokusera på en dag i taget och dels att tro på att det kommer att ordna sig.

Vad har jag för val? Följa rädslan som säger att jag inte kommer att överleva min 38-årsdag? Nej! Jag vägrar och har bestämt mig för att det här kommer att bli en resa som gör mig ännu starkare.

Fast rätt ofta är jag väldigt väldigt rädd...

(Uppdaterat 12/7 2013)

Efter operationen

Så var operationen över. Var en aning yr igår, minns t.ex. inte att jag bett mamma ringa och tala om för mina bröder att allt gått bra. Bra gick det, även om det alltid är obehagligt att sövas och jag har ont nu efteråt. Men det är inget en kombination av Alvedon och Ipren inte kan rå på. :)

På grund av att andra cellprovet inte visade på avvikelse så opererades "bara" tumören bort. Den har skickats på snabbanalys och inom en vecka kommer resulatet. Ingen idé att spekulera över det.

Jag är trött och ska titta på Shreck 3 med min prins Max.

Sköt om er!

När fan blir dagen D?

Först och främst vill jag tacka för alla fina ord och all omtanke jag får, både genom bloggen men också i övrigt - det värmer gott i hjärtat! =)

Dagen D ja... det trodde jag var den dagen de sa att första cellprovet visade på avvikelse. Men varför skulle det vara så enkelt? Trots att mammografichefen vid andra provtagningen sa att oddsen för att andra provet skulle visa sig INTE vara cancer var pyttepyttesmå så...

Igår fick jag besked om att så är fallet. Nu har jag helt plötsligt friska bröstceller!!! Jisses... snart kommer jag förmodligen kunna rulla huvudet ett helt varv på axlarna också... Nä, men allvarligt talat så kommer jag att ha stor utfrågning innan operationen idag. Känner mig en aning förvirrad.

Bröstsköterskan, som lämnade den stora nyheten sent igår eftermiddag, sa "Men det kan ju vara så att provet togs från området bredvid knölen.... knölen är ju så liten..." HAHAHA...NU är läge att bli rubbad ;) vad ska jag tro? Så läget är detta nu - jag vet inte ett skit! MEN det jag vet är att jag kommer att opereras men inte hur stor omfattningen blir. Sedan kommer det att ta ca tre veckor innan jag med säkerhet vet om jag har cancer eller inte. Tror jag..... suck...
FAST FATTA EN COOL SAK - Om jag helt plötsligt inte har någon cancer så har allt positivt tänkande gjort sitt! ;)

Nu till en helt annan sak:
I söndags provade jag på att bada igen. Jag geggade in hårinpackning innan jag kröp ned i värmen. (Hårinpackning också från Lush, luktar jul (!) och ska masseras in i torrt hår, sitta ca 20 min och sen ska håret sköljas ur och tvättas med schampo - helt suveränt). Efter badbombsincidenten borde jag kanske ha tagit det lugnt med Lushprodukterna men jag älskar ju dem! Åh, vad det var avslappnande och skönt. Läste en god bok och såsade i vattnet i säkert en timme. Sedan tappade jag ur vattnet och klev ur badkaret, ställde mig i duschen och drog på kranen... hmm kallt... höjde värmen.. hmm fortfarande kallt... då slog det mig att jag hade inpackning i håret plus att jag kört peeling i ansiktet... höjde värmen men naturligtvis var varmvattnet slut! Så det var bara att sätta upp håret, skölja ansikte och kropp med iskallt vatten och sedan huttrandes torka sig och vänta in varmvattnet. Jag har inte haft så lent hår sen jag var bäbis... det tog två timmar innan jag kunde skölja ur håret...

Snart åker vi mot Sundsvall och helt ärligt är mitt största problem, just nu, att jag inte har fått äta sedan tolv i natt. De som känner mig vet att jag behöver äta med små intervaller. Får annars sockerfall och blir grinig som en gammal käring. Från tolv till sju i morse fick jag dricka 5 dl vätska men nu är det tört fram till efter operationen. Stackers stackers mej... men jag har packat ned choklad och vattenflaska så jag kan trycka i mig så fort det blir tillåtet! =)

Pussen alla =)

Koppla av?

Det är svårt att fokusera på sig själv, svårt att vara ego. Jag kämpar med det men jag tror inte att jag lyckas så bra. Mönster är svåra att bryta. Ja huga vad de är svåra att bryta.

Den 12 juli slutade jag snusa och ett tag trodde jag att jag var tvungen att börja igen... Det var för att jag ganska snart insåg att den elaka käringen som betedde sig som en dåre verkligen var jag. Som tur var har jag en klok och uthållig karl som vägrade låta mig ge upp. =) MEN trots att jag lyckades sluta använda nikotin har jag fortfarande inte lyckats bryta vanan - mönstret - att alltid se till att jag har något att stoppa under läppen...

Naturligtvis befinner jag mig nu i en situation som är ganska märklig. Märklig på så vis att den energi jag behöver för att bryta mönster inte riktigt finns där. Hjärnan är med men den orkar liksom inte utföra det jag beordrar den. Idag tyckte jag att jag var duktig - jag planerade att göra två saker som minskar stress. Jag planerade att göra dem på samma gång.... Jag tog med mig laptopen in till mitt nystädade badrum, tappade upp badvatten och tände ljus. Slängde en badbomb i badkaret... (underbar vaniljbadbomb från Lush, gul och vit). Sedan kröp jag ned i det enormt varma vattnet och vilade huvudet mot min nyinköpta badkarskudde. Efter det fick jag (så klart) ropa på Royne så han kunde komma och starta avslappningsgrejset jag laddat hem... Sen var det klart, två avslappningssaker i ett; bada och avslappningscd. Superbra!

Efter två minuter när jag hade tryckt in naglarna i ena handen och spänt vänstra foten, låret och rumpan knackade sonen på dörren och ville ha datorn. NEEEEJ, stönade jag. Efter det var det liksom kört för då hörde jag Max och Beppe som skrattade, skrek och slängde saker (tror jag) inne på Max rum. Men jag försökte en stund till i alla fall och tro det eller ej men jag dåsade till av den sövande rösten - ända tills mobilen ringde! Varför hade jag tagit med mig mobilen in på toa??? Jag var ju påväg att bli riktigt avslappnad. Värmen hade gjort mig mosig och den sövande rösten hade nästan lyckats hypnotisera mig med sitt prat om att lämna negativa tankar kvar i sjön.

Det var dottern som ringde och ville ha skjuts... Royne ryckte in och jag återgick till värmen och rösten. Men nu var det slut på magin, tankarna snurrade i huvudet igen... för visst var det så att mina ben behövde rakas? Bikinilinjen? Under armarna? Men herregud vad jag är stickig, hur länge sedan var det jag rakade mig? Äh, klart jag kan raka mig samtidigt som jag lyssnar på avslappning.

Så var jag tillbaka i verkligheten igen... men lite mosig var jag allt :) Ända tills jag tappat ur allt vatten och upptäckte värsta gula randen runt badkarskanten och på den vita duschslangen. Det var bara att ta fram skurgrejerna igen och färgen på badkaret gick bort men slangen den är vit med gula fläckar nu. Det är härligt att bada! I morgon ska jag nog basta i stället...

Så jag kämpar med att ta det lugnt men jag tror att jag måste avdramatisera det hela. Försöka att bara vara i stället för att planera hur jag ska koppla av!

Jag har lärt mig en del idag i alla fall:
- det är enormt viktigt att jag som förälder lär mina barn att jag ibland har "egentid" och inte får bli störd. (Om inte huset brinner eller de har brytit benen...)

- se till att det är en vana med "egentid" - om du blir sjuk och får rådet att ta hand om dig själv så kan uppgiften bli så stor, så stor....

Må väl alla därute! Kramar i massor! =)

Vad som hittills har hänt...

Fredagen den 7 september var jag till vårdcentralen. Då hade jag 3 dagar tidigare upptäckt en knöl liten som en ärta i mitt bröst... "Lika bra att kolla upp på en gång", tänkte jag. Sikken tur att jag gjorde det!

Måndagen den 24 september var jag på mammografi i Sundsvall. Jisses vilken maskin... två plattor som klämmer ihop bröstet så det blir som en pannkaka...på längden och på bredden... jag sa till tanten att "mitt bröst kommer du aldrig att få in i den där mackapären" (Det krävs ju att man har bröst för att de ska kunna joxas med och mina syns bara på nära håll... ;) Men tanten hon bände, slet och drog och vips så var mitt bröst inklämt och utplattat som en liten amerikansk pannkaka...

Mammografin visade nada... men på ultraljudet syntes knölen. Efter cellprovet (huvva) så sa läkaren att hon inte tänkte förbereda mig mentalt på att jag har cancer för det trodde hon inte. Sedan la hon till: "Men det finns undantag". Sedan var det bara att vänta på kallelse från kirurgen.

Den 9 oktober kom jag och min kärlek Royne till kirurgen för att få svar på cellprovet. Svaret jag fick var att provet visade på avvikelse men att man inte var säker och ville göra ytterligare ett cellprov... så fick jag vänta på kallelse igen till mammografin...
När vi gick därifrån tänkte jag.... "hmm avvikelse... jaja då är det cancer med andra ord, vad kan det annars vara"?

I måndags, den 15 oktober, var jag och Royne åter på Sundsvalls sjukhus. den här gången tog läkaren fram den stora nålen och skalpellen.. för nu skulle en större bit vävnad slitas loss... den här gången var det riktigt äckligt men det gick fort! :) Efteråt hade jag samtal med läkaren, som var tydlig med att det tidigare cellprovet visade på stark malignit bla bla bla misstanke och att sannolikheten att det nya provet skall visa annorlunda är enormt liten. Läkaren berättade att det fenomenet hade hänt en gång på de 10 år hon hade arbetat där. Men vi håller tummarna :)

Så på tisdag sker operationen. Det kommer förmodligen att bli så att de tar bort knölen och en cm i området runt omkring. Ryker gör nog också lymfkörteln. Hit är jag med rent mentalt men därefter har jag ingen aning om vad som händer. Har hört någon andas om strålning men jag får återkomma till det.

En sak jag tänkt på är att fy fasen vilken tur att jag kände denna knöl själv! Om jag hade varit 40 år och kommit på mammografin utan att veta om knölen så hade den ju inte synts. Anledningen till att de gick vidare med ultraljud och cellprov var att jag själv hade sökt för att jag hade en knöl. Det får mig att fundera på hur många som skulle kunna upptäckas tidigare om bara ett ultraljud gjordes...

Hur som helst så underlättar det att skriva om detta.
Fakta är också att jag har skitfula öron så tappar jag håret kommer ni se mig flänga runt i olika peruker. Nu är chansen här att testa frisyrer man annars inte vågar... ;)

Mer fakta kommer allt eftersom
Massor av kramar till alla er

Att förstå eller inte...

Att få beskedet bröstcancer är omtumlande. En sån där sak som man inte tror ska hända en själv... men så gör det det. Det är en chock och redan nu har jag förstått att det är en lång process - därmed också en lång och tuff resa.

Jag har bestämt mig för att denna resa ska sluta lyckligt så med mig på denna resa vill jag ha positiva och upplyftande resenärer. Resenärer som kan motivera och lyfta mig när jag dyker och känner hopplöshet. Alla ni är välkomna =)

En annan sak jag har bestämt mig för är att våga vara egoist! Under denna process kommer jag att fokusera på mitt eget mående, sträva efter att minimera stressfaktorer och bara vara. Jag är fullt medveten om att det kan upplevas som jobbigt för vissa men det är ett val jag måste göra. Min hjärna och min kropp orkar inte med mer för tillfället. Avslappning och positivt tänkande är a och o. Jag vet att ni förstår!

Det är bara en sak till; det finns en liten liten liten pytteliten chans att jag senast måndag får beskedet att det inte är cancer. Be med mig!

Nu ska jag krypa ihop hos min kärlek.

Första....

hoho kan de fungera?