Mellan hopp och förtvivlan

Det har varit en underbar vecka. Jag har träffat vänner, arbetskamrater och familjen. Jag har skrattat mycket. Oron har såklart legat och gnagt någonstans därinne men jag har lämnat den därhän...

I fredags kom Roynes familj - mor och far, syster med sambo - och vi har haft det toppen. Vi har ätit gott, skrattat mycket, spelat kort och bara myst. Min mamma har varit med en hel del. Alla är fantastiska människor som ger mig mycket - jag är tacksam över att de finns i mitt liv. Idag fyller Royne år (gammgubbe 39 år;) så vi firade med paket och smörgåstårta innan hans familj åkte mot Sala. När de åkte vände det för mig...

Nu är jag rädd... liten... börjar gråta utan att jag kan stoppa det... inte konstigt jag vet men... FAAAAN att jag tänker gå med på detta! Jag tänker ta mig igenom detta på absolut bästa sätt och jag tänker se till att det kommer något gott av det!!!

Fakta: I morgon får jag "domen" (såklart därför som jag är så orolig nu). Det betyder att jag får reda på vilken typ av cancer jag har och vad som kommer att ske från och med nu. Det känns skitläskigt och jag är livrädd men men.... that´s life! (Jag har en lååång lista med saker jag ska ta reda på plus frågor till läkaren, tack vare Per som ser till att jag är praktisk och ifrågasättande. Apjobbigt om jag ska vara ärlig men det gör att jag tänker mindre. Per är också en ängel - härligt att upptäcka att det finns så många i min omgivning)!

Fortsättning följer... fast i morgon kommer jag att ha positiva saker att berätta om. SÅ DET SÅ!
Puss på er =)