söndag 16 december 2007

Göteborg

I torsdags flög jag till Göteborg. Huvudorsaken var för att vara med på julbord. Helt otroligt, Roynes arbetsgivare betalade flygresa Härnösand- Göteborg (och tebax såklart :) för de anställda som arbetar här i Härnösand. För att de vill att alla ska vara med. I år var vi på Aspenäs herrgård i Lerum. Massor med god mat - jag planerade för flera rågade tallrikar med mat när jag såg de dignade julborden. Åt en tallrik och sen var det tvärstopp. Vilade ett bra tag för att få i mig mer och gjorde ett bra försök men det var kört... är lite besviken på mig själv men... Naturligtvis så tog det två timmar sedan var jag tokhungrig igen men då var allt bortplockat. Kände mig lite pinsam när ena chefens fru såg till att jag fick lite att stoppa i mig. =) Förutom mat så var det trubadurer/dans och självklart övernattning för de som önskade. Gratis alkohol... nu drack ju inte jag nåt... eftersom jag fortfarande går på smärtstillande... NÄR fasen ska denna smärta försvinna? Eller handlar det om att jag ska lära mig att leva med den? Ja, blir så tvungen antar jag om två dagar då de goa små pillren är slut... vägrar skaffa nya... tror jag :)

Ja, huvudorsaken med resan till Göteborg var julbordet med Roynes jobb. Men vi åkte ner några dagar tidigare för att hinna med mer. I fredags var vi till lillebror Kalle och hans familj. Det var underbart skönt att träffa dem, både Kalle och Teres är så enormt trevliga, lugna och ödmjuka. Ja.. eller i alla fall Teres - Kalle är ju som han är ;) Nä, allvarligt talat så kommer jag nog att tjuta lite nu... jepp har redan börjat. IGEN. Fast jag får nog förklara tårarna. När jag kramade dig, Kalle, och sa hej då så såg jag nämligen all din smärta och oro. Så fort vi lämnade er så började jag tjuta.

Jag är ju inte dummare än att jag förstår hur påfrestande det måste vara för alla runt omkring mig. Att ni oroar er och tänker på mig både bekymrar mig och gör mig glad. Jag vill ju inte göra någon ledsen utan hoppas istället på att ni alla kommer att lära er massor genom att vara med på min resa - att vi kommer att lära oss massvis tillsammans. Det är ju det utvecklande resor är till för. En annan sak jag har insett är att jag förmodligen kommer att behöva mycket stöd under cellgiftsbehandlingen. Det stödet tänker jag ta emot (även om det känns svårt=kan själv hrmm).

Att vara med Kalle, Teres och de fantastiska grabbarna David och Elias gjorde mig lugnare och starkare, man kan nog säga att jag snodde lite energi från dem :) Och det var underbart skönt att få skvala ur mig en massa tårar - jag kände mig lättare, friare och lugnare efteråt. Tack för det! =)

Nu är jag påväg att få till en novell igen men det skiter jag i. Det är ju faktiskt min blogg och jag får skriva hur mycket jag vill - hahaha.

I lördags blev det en krissituation... vid lunchtid skulle jag och Kärleken vara i Onsala för att hälsa på min fantastiska vän Lizzy och hennes familj. Lunch betyder ju typ 12.00.... klockan 11.00 kom jag på att jag blivit så svullen vid armhålan att linnet jag skulle ha på kvällen kanske inte skulle fungera... vilket det inte gjorde... Tänk er köttet bredvid armhålan mot bröstkorgen, där har man ju som en pytteliten bulle när armen är nere. Sedan tänker ni er en halv tennisboll som buktar ut och tänk sen vidare att gå på julfest i linne. Nänä fanns inte en chans. Ärret syntes till och med. Huu. Jag deppade två minuter innan Royne sa åt mig att skynda mig så vi kunde åka och köpa nåt annat jag kunde ha på mig. Snäll kille...bra kille... bästa killen! =) Hittade en fantastisk skjorta och kom bara lite försent till Lizzy...

Lizzy ja... samma sak med dig och Stefan som med Kalle och Teres. Avkopplande, gott, lugnt, roligt och underbart. Det är synd att vi inte kan beema oss till varandra - då skulle jag träffa dig ofta! Jag är dock tacksam över att telefonen och datorn finns!

Hur som helst så plockade Lizzy fram en liten ängel som jag kände igen men hade glömt bort. En glasängel jag gav henne när hon var mitt i sin cellgiftsbehandling. Den skyddade henne och nu har jag fått tillbaka den så att den kan skydda mig. Jag ska genast hänga upp den i vårt sovrum!

Slutligen vill jag nämna att jag har förstått att många förvånas över att jag är så glad och positiv. (När cellgiftsbehandlingen drar igång förändras nog det...) Men till er vill jag säga att ja, jag är oftast glad och positiv men jag har stunder när jag är så rädd att jag nästan skakar sönder... jag har stunder när jag gråter och när allt känns hopplöst och orättvist. Men de stunderna är väldigt korta och de blir färre och färre. Det kanske är så att mitt mantra om att jag kommer att klara detta påverkar mina tankar och mitt psyke, vad vet jag?!! Jag vet inte men jag tror att det automatiskt medför att jag blir positiv och glad. En annan viktig sak, som jag tidigare nämnt, är att jag faktiskt är enormt lycklig.

Lycka räcker långt! =)

1 kommentar:

Lizzy sa...

TACK gumman för att du kom och förgyllde min/vår lördag, söndag och förmodligen fler dagar framöver...Jag är helt övertygad om att din positivitet kommer att hålla i sig hela vägen- börjar den svikta på allvar lovar jag att se till att du hittar den igen, för det är en sån viktig del.
Vet du vad jag gör nu???
just det, dricker nåt sött mjölkigt the...och tänker på dig!!!
hälsa ängeln, hon lovade att ta väl hand om dig, Lizzy