Har sovit så dåligt i natt, har haft skitvärk i hela kroppen. Knappt kunnat vända mig i sängen. Halv sex rullade jag mig ur sängen och släpade mig in till soffan, efter att ha intagit smärtlindrande. Dags att ta itu med morgonbestyren, få iväg sonen till skolan och sedan förbereda för färd till Sundsvalls sjukhus och behandling idag.
Tankarna cirkulerar dock i skallen.
Första kvällen i Bangkok skulle vi till en night market för att shoppa (pat pong hur det nu stavas). När vi frågade hotellpersonalen om hur vi skulle ta oss dit sa de att de inte tyckte att vi skulle ta med Max dit. Att den marknaden inte är för små barn. Vi hade hört talas om marknaden men trodde inte att den skulle synas så tydligt. Prostitutionen alltså.
Det vi hört var att de thailändska tjejerna visar att de kan skjuta pingisbollar med hrm, underlivet och det trodde vi ju inte skulle synas på gatorna i alla fall…
Överallt på de gator vi gick i Phuket, Samui och Bangkok var prostituerade tjejer. Dock var andelen killar omgjorda till tjejer uppenbart ännu större. Många var de västerländska karlar som gick med thailändska tjejer. Gamla gubbar och unga tjejer. Jag generaliserar inte för jag känner flera svenska killar som har funnit sitt livs kärlek hos thailändska tjejer. Konstaterar bara att många många thailändska tjejer var tillsammans med mycket äldre vita gubbar. Det gjorde mig sorgsen.
Sorgsen gjorde mig de små barn, som med sin mamma gick runt på festställena och sålde blommor eller andra saker. Gick runt bland alla fulla människor mitt i natten och tjatade på folk att köpa, väl tränade att lägga huvudet på sned och be med sina stora bruna ögon.
Berörde mig gjorde också alla de som släpade runt på stora träkärror fullastade med varor att sälja. Det var slitna och trötta människor med trasiga kläder. Men ett leende hade de alltid över. Leenden som värmde.
Tårarna rann på mig i Bangkok när jag såg en man ligga på gatan. Han hade inga armar och ben utan låg med en mugg i munnen och tiggde pengar.
Folket berör och väl hemma snurrar det i skallen på mig. Deras verklighet kontra vår verklighet. De ungdomar jag kommer i kontakt med dagligen saknar motor. De orkar inte gå till skolan och väl i skolan orkar de inte jobba. De är så trötta nämligen och de kan inte se sig själva i en framtid. De vill att vi vuxna ska låta dem vara. Har de några mål så vill de nå målen utan att kämpa det minsta. Liksom trolla sig fram.
Jag har förstått att min uppgift är att ge dessa ungdomar verktyg för att handskas med verkligheten.
Först och främst måste jag få dem att inse vad som är verkligheten. Det är när de har förstått den som verktygen kan nyttjas.
