Inte ensam

Jag är glad att jag inte är ensam. Med det menar jag såklart inte att jag är glad för att det är fler som är i min situation, nä jisses absolut inte. Det kan ju ingen önska. Men när det nu är som det är så är jag glad att jag inte är ensam. För hur det än är så kan ingen sätta sig in i hur detta är hur gärna de än vill. Ingen kan förstå som inte själv har gått igenom det. Det är skönt att prata med någon som har koll, någon som förstår. Jag har ju min vän Lizzy, som jag har känt i… oj i år blir det 14 år… det är länge det och jag är glad att hon finns eftersom hon gått igenom samma sak… hon vet liksom hur det är. Sedan har jag ju min nya vän Carina, som förresten fått komma hem från sjukan idag och är snäppet piggare – härligt! Det är märkligt att prata med någon på det sätt som Carina och jag pratar. Vi har känt varandra bara ett fåtal månader och vi delar de mest intima saker. Jag vågar inte ens ge några exempel här för jag är helt övertygad om att hälften av er skulle dåna… men hur det än är med det så är det betryggande att kunna prata om vad som helst med henne. Hon går igenom exakt samma sak så hon vet och hon förstår. Jag ligger 8 dagar före henne i behandlingen så just nu pratar hon om sin stora önskan att känna smak av det hon äter – för henne smakar allt blöt kartong, precis som det gjorde för mig. Förutom att försäkra henne om att smaken kommer tillbaka så pratar jag om de mörka moln som tornar upp sig i horisonten… om ångesten inför behandlingen på tisdag. Den ångesten förstår hon för hon börjar redan känna den själv.

Fast på något konstigt sätt så har smärtupplevelsen tonats ner. Att jag hade så ont att jag inte trodde att jag skulle klara det har liksom blivit dimmigt så nu känner jag mig stark i tron att det kommer att gå bra. Stark… mja förresten just nu kanske… i denna stund… men fy fasen vad orolig jag är den mesta tiden. Ett beslut har i alla fall onkologläkarna tagit och de är två som har resonerat och kommit fram till beslutet. Jag kommer att få samma sorts cellgift MEN de kommer att dra ner på dosen två steg. I och med det så tror och hoppas de att jag inte kommer att få samma kraftiga biverkningar. Tror… och hoppas… de kan inte lova något. Jag tror och hoppas också för fan vet om jag inte får tuppjuck om jag måste återuppleva samma sak igen. Å andra sidan så sitter jag ju på härliga fakta – jag klarade det förra gången så det är klart att jag kommer att klara det igen! Jepp, så blir det hörrni!

Jag har förstått att det är många som är lite förvirrade över behandlingens tidsperspektiv så här kommer en liten förklaring. Jag får sammanlagt sex behandlingar och de får jag var tredje vecka. På tisdag gör jag min femte… vilket betyder att det är lite mer än tre veckor kvar till min sjätte och sista behandling – JOOOPPPIIEEEEE!!! Efter den sista cellgiftsbehandlingen så väntar ca fem veckors vila innan strålningen drar igång. Måndag till fredag i fem veckor strålas jag och sen är det slut på det helvetet också. Sedan skulle man ju kunna tro och önska att all behandling är klar men som jag skrivit tidigare så kommer jag att få typ ett vaccin i ett års tid. Det ska dock inte påverka mig på något sätt men jag får behålla venporten under det året, för att genom den få vaccinet. Förresten - det är helt ok att fråga om ni undrar över något.

Trots lite moln som stör tillvaron, händer som liksom flagnar, naglar som ömmar, svullna ben och fötter som inte längre kommer i stövlarna… rinnande ögon och näsa… slut och trött i kroppen… så njuter jag av att äta gott och vara med vänner, min familj och min kärlek Royne. Idag var vi en sväng till Birsta för att köpa en rullgardin till extrarummet – Sandra kommer ju snart! Passade på att shoppa lite snygga sjalar till ollonskallen också! Igår kväll fick jag god middag hos Britta tillsammans med några tjejer till. Britta, Ulla och Annette är alla halvt galna så det blev många skratt. Efterrätten, hemmagjord chokladmousse med dajm och jordgubbar fick tårna att krulla sig (eller som Royne säger… hoppa över detta alla pryda… han säger ”Det är så gott att det riktigt knullar i munnen”… hahaha).

Inga problem att vara utan snussubstitut – vilken härlig känsla att vara fri skiten!

Snart är det sommar och då kommer jag att sitta och njuta i solen med en god drink i handen och se tillbaka på den här tiden och tänka att den gjorde mig starkare!

En blind som leder en blind...

Idag har jag verkligen längtat efter en stor och saftig prilla och det för första gången på flera månader. Just precis när jag såg skylten som visade på kraftig sidovind så slog längtan till med ett nästan ljudligt POFF!

POFF POFF POFF

Ja jisses vad slut jag är nu… Helén och jag fick för oss att åka en sväng till Ö-vik för att jag äntligen skulle få kolla in scrapbook-affären. Vi tog Roynes bil men eftersom mina ögon rinner som värsta vattenfallet så fick Helén köra. Förresten, på tal om mina rinnande ögon så gör vattenfallsfaktorn att jag ständigt ser ut som en påtänd galning. Svullen och rödnarig tillsammans med en tendens till fiskögon... Helén var så söt så hon sa att det inte syns på långt håll i alla fall. Jaja, nog om det - nu till allvaret; färden till Ö-vik… Jag var nog så till mig över att åka någon annanstans än till Sundsvalls sjukhus så jag inte tänkte på vilken väg man åker dit… som såklart är över den förbannade Höga Kusten-bron! För att förklara hur rädd jag är för broar så kan jag berätta att i början när jag åkte över den bron så grät jag alltid. Fånigt jag vet och jag gråter inte längre men jäklar vad rädd jag är. Alla förstår väl att någon dag kommer bron att rasa och självklart kommer det att ske när jag är på åbäket.

Så när Helén och jag kommer susande där i Audin så dyker det plötsligt upp en skylt som varnar för kraftig sidovind och då slår det mig att ”Jävlar, vi måste ju över bron” och när jag säger det högt liksom tjuter Helén ”Jaaaa, jag vet” med pinad stämma… Att inse att vi är två i en bil som är rent ut sagt skiträdda för broar gjorde inte mig lugnare så jag ropade ”Kramfors, vi åker över Kramfors så slipper vi skitbron”. Efter lite snabb ordväxling om att vara tuffa och övervinna faror så mötte vi faran med hjärtana i halsgroparna och trots att bilen svajade så Helén fick hålla emot med ratten så befann vi oss plötsligt på andra sidan. Med ett litet gupp där brokanten mötte fast mark hoppade hjärtat ner på sin rätta plats igen… Snacka om att jag kände mig oövervinnelig just då… några sekunder… stolt över den enorma bedriften att ta sig över bron oskadd… en kort stund innan var jag faktiskt helt övertygad om att bilen skulle ta ett skutt över kanten och ner i drickat. POFF…

Efter trevliga inköp och fika så åkte vi tillbaka mot Härnösand och på något sätt så lyckades jag låta bli att tänka på bron ännu en gång – ända tills skylten på denna sida bron blinkade FARA och bad bussar och långtradare att sänka farten… POFF sa det igen och nu tjöt jag ”Nämen nu vänder vi och tar vägen över Kramfors, tror inte vi överlever detta”… men Helén som blivit kaxig över att jag var räddare än henne sa att ”Det är lugnt, stod inget om att vi skulle sakta ner… tar rygg på den där bilen så blir det nog bra”. Sedan gasade hon järnet så då blev jag fullt upptagen med att vara rädd över att vi skulle drutta ner i diket. Snart var vi uppe på bron och hela vägen över höll sig Helén mitt emellan de två filerna. Själv satt jag beredd på det värsta men jag blundade inte en enda gång – modig som ingen annan. Kaxiga Helén sa att hon inte varit ett dugg rädd… tror jag inte på alls…

Trist att vi inte hann ses, Pilla, men det var en hastig resa. Vi får ses nästa gång!

Förutom rinnande ögon, lite värk och trötthet så mår jag finfint. Jag njuter av att ta en dag i taget och skickar iväg de elaka moln som påminner mig om värre dagar som snart kommer. Idag är det faktiskt onsdag och inget annat!

Inget har hamnat under min läpp och så ska det förbli!

Skickar varma kramar till Carina som idag blev inlagd på grund av feber och avsaknad av vita plättar – snart mår du bra igen!

Verkligheten

Ofta så tänker inte jag på vad jag skriver och ibland liksom rinner det över av tankar och känslor när jag sätter mig vid datorn. Jag antar att det är då det är jobbigt för er att läsa det jag skriver. För mig är det viktigt att hitta balansen mellan vad som är ok att skriva och vad som inte är ok, samtidigt som jag såklart vill att ni ska förstå och känna att detta inte är en dans på rosor. Eller förresten, det är en dans på rosor – rosor där taggarna är många och vassa. Hur som helst så är det också viktigt att alla förstår att trots dansen på de taggiga rosorna så är det i slutändan bara rosorna som är kvar. Fluffiga och mjuka rosenblad… Det är jobbigt, tufft och bitvis ett rent helvete MEN det går. Det är det jag vill att ni ska veta… att det finns två sidor av allt och att jag inte tänker sitta här och låtsas att jag är ”en duktig flicka”. Detta är det absolut värsta jag har gått igenom och jag önskar inte någon det. Jag hoppas bara att jag kan stötta någon annan genom att berätta om hur det är för mig.

Det här inlägget blev ett känslosamt inlägg, så nu kan ni välja att inte läsa vidare. Jag tog i alla fall beslutet att lämna ut mina tankar. Denna gång…

Ok, lite skakig är jag fortfarande… naglarna gör fortfarande ont… lite värk i kroppen kan jag fortfarande ana – igår fick jag stoppa i mig en omgång tabletter på grund av den nu välbekanta värken… MEN OJ vad den är lindrig jämfört med den som var. Det har gått en vecka nu sedan det värsta av värken började klinga bort. I morgon är det en vecka kvar till nästa behandling och jag önskar, verkligen ÖNSKAR att jag kunde se fram emot den! Det är ju min nästsista behandling JOPPI - ljuset börjar definitivt synas i tunneln – samtidigt med vårens ljus och det känns ju bra och ger mig styrka, värme och glädje men… men ska jag vara ärlig så är jag rädd så förbannat rädd och magen liksom knyter sig… tårarna blinkar blinkar blinkar jag frenetiskt bort men de kommer i alla fall och halsen blir sådär tjock som den bara blir när man håller tillbaka gråten. Hoppsan nu blir det fullt i skallen av moln som flyger förbi och när jag märker att alla är fyllda av smärta, rädsla och en massa sånt där negativt skit då reagerar jag… stannar upp… stoppar molnen – i alla fall ett sketet negativt moln – känner på känslorna… låter tårarna flöda över… tycker synd om mig själv. . . ”stackars mig”… ”ja jag är rädd”… sedan får det vara nog så då tar jag några djupa andetag och knuffar bort molnet långt åt helsefyr. ”Detta är ett helvete men jag kommer att klara det och nästa behandling kommer att bli så mycket bättre än den sista”… sedan går tankarna över till andra, de lämnar stackars mig och jag inser - och känner – att ”oj vad många som har det så mycket sämre än jag”… och ”Jag är ju för fasen lycklig”… ”Snart är behandlingarna slut och jag vet att jag genom detta blir starkare… bara två behandlingar kvar nu… ljuset i tunneln är starkt…”

Sådetså!

Efter frukost gick Kärleken och jag en promenad i solen runt Nattviken och det var underbart. Promenad och sol ger kraft även om jag var trött som en gammtant när vi kom tillbaka. Fick stanna upp och andas med jämna mellanrum men jag klarade det!

Nu tänker jag sno ihop en gammeldags mjukpepparkaka och hoppas på att så många friska som möjligt kommer och hälsar på i dagarna! Jag dör inte heller av att komma hemifrån! (Det känns som om jag är en sköldpadda med lägenheten fastlimmad på kroppen…) Denna helg har varit mysig men planerna på att träffa vänner har gått i stöpet på grund av att alla är förkylda. Jag har ”vill-umgås-med-vänner-ABSTINENS!!!”

Förresten, klarar mig utan problem utan Onico (än så länge…)

Väck med Onicot!

Hä bli bättre för var dag – precis som jag bestämt har resonerat med mig själv… ;)

Den enorma tröttheten börjar sväva bort, likaså värken i kroppen och oj oj oj vad glad det gör mig. En sak har tillkommit och det är ont ONT i naglarna… känns som om de består av blåmärken fast inget syns. Ont i naglarna kan jag lätt leva med! Nu till något helt annat…

Jag har pratat om det tidigare men för att friska upp minnet både på mig och er andra… den 12 juli 2007 slutade jag snusa. I 23 långa år hade jag låtit nikotinet bestämma över min hjärna men då fick det vara nog. Det var ett litet helvete att sluta och jag tog hjälp av låtsassnuset Onico, för att ha något under läppen. Under hela tiden sedan dess har jag känt att ännu en tröskel att ta sig över är att sluta med låtsassnuset. All vana att ta itu med…

Tidigt i onsdags morse tog Onicon slut och eftersom jag var på sjukhuset så fick jag ju snällt vänta tills Royne kom och hämtade mig. Men jag bad honom inte köpa med sig något snus och sedan dess har jag varit utan. Jag har några dosor på lut i kylskåpet men dem ska jag slänga idag. Jag är färdig med Onicot också och det känns underbart. Nu bestämmer jag helt och hållet över min hjärna och min kropp. (Hrm... menar sedan då cellgifternas era är över...)

Hörrni Glad Påsk på er – det gör för ont i naglarna så nu vill jag inte skriva mer.

Hemma bäst

Så vansinnigt skönt att komma hem – inte var dag som dottern överlycklig kramar mig och säger att hon längtat efter mig…

Kroppen är trött och skriker hela tiden efter vila. Det känns tydligt att musklerna liksom är som använda hela tiden och inte vill vara med. Huvudet likadant… när jag pratar så hör jag att jag missar flera ord i varje mening. Ingen säger något så antingen förstår folk vad jag säger eller så låtsas de att de förstår för att jag har en ollonskalle och trötta trötta ögon… ;)

Ja men jisses vad hemskt, i morse låg Skrålaren på golvet framför sängen och jag mitt nöt var så dum dum dum! Förstå när jag kommer ut från toa och liksom nästan vrider nacken ur led för att kunna kika in på Skrålaren, nyfiken som jag är… ser bara en tom säng och några ben som sticker ut lite framför. Stannar det gör jag och tittar en stund medan tankarna bara rusar genom huvudet. ”Är Skrålaren död? Nää, jag ser ju att hon andas… har hon tuppat av? Ska jag gå in och fråga hur hon mår – nä gud tänk om hon smittar mig med något… hmm… måste kanske säga till sköterskan. Nää… vänta nu. Hon kanske vill ligga där och då vore det ju pinsamt för henne om jag sa till sköterskan…” Jag gick in på mitt rum samtidigt som tankarna fortsatte att snurra ”Jisses, vad det såg konstigt ut med bara några ben framför sängen. Kroppen skulle lika gärna kunna vara borta… fast det kan jag ju absolut inte säga till sköterskan. Men vad fasen ska jag göra? Nä, jag måste säga till” tänkte jag och bestämde mig för att ringa på klockan. Jag hoppas att alla förstår att detta tänkande endast tog några sekunder. Jag är ingen hemsk människa som lämnar varken kroppar eller enstaka ben på golvet utan att säga till. Innan jag hann ringa på klockan kom dock en sköterska in och när jag sa till så visade det sig att de måste ha upptäckt det hela precis när jag gick in på mitt rum. Det var några inne hos Skrålaren just då för att hjälpa henne… tack gode hmm för att det var lugnt. Men sköterskan sa att Skrålaren bara liksom trillat ner på golvet för att hon är så svag och då insåg jag att det vore fel att kalla henne för Skrålaren längre. Inte en chans att hon skulle orka sjunga så det måste ha varit någon annan… Attans. Döper härmed om henne till Trillaren och ber för att hon ska bli starkare så att hon slipper trilla ner från sängar…

Oj, vad jag skriver en massa strunt. Sant strunt men ändå strunt.

Skulle ju bara berätta att jag är hemma och att jag är lycklig för det!

Kvar

Kvar på sjukhuset… ja vadå? Jag vill stanna här, har ju fullt sjå att hinna med att läsa allt skvaller i kvällstidningarna. Ska jag vara riktigt ärlig har Royne köpt med sig skvallertidningar också men jag har precis upptäckt en sak – skvallertidningarna behövs inte längre! Allt man vill veta (eller inte vill veta) om alla kändisar står redan i kvällstidningarna... Fy vad det är deprimerande, hur kan det vara mer intressant att läsa om Lena Ph som har separerat än om vad som händer runt om i världen?

Mina värden är bättre men de vill behålla mig tills i morgon. Eftersom jag knappt orkar gå på toa så känns det helt ok. Min kropp har liksom lamslagits av den totala tröttheten och förutom att musklerna känns förbrukade och oanvändbara så är jag så in i nordens trött. Har sovit mest hela dagen och skulle kunna fortsätta att sova mer. Men jag tror att jag ska låtsas att jag har en hund som måste rastas, så jag får en liten promenad. Kan ju ta en tur i korridoren och kanske tjuvkika på min granne som måste ha väldigt roligt nästan hela tiden.

Jag tror att det är en man – har bara sett en rygg och en ollonskalle så jag vet inte riktigt. För en stund sedan så spelade han musik och skrålade till… med dörren öppen… jag låg länge och funderade på hur nyfiken jag var men till slut insåg jag att jag var mycket nyfiken så jag släpade mig upp och in på toa, så att jag på vägen ut skulle kunna få en skymt av Skrålaren. Men, som sagt, såg bara ryggen och ollonskallen.

Tror jag tar den där promenaden nu… förutom att tjuvkika på Skrålaren ska jag lyssna om någon ny har tillkommit på lungavdelningen… hörs på hostan HUA… sedan ska jag slinka in i pentryt och sno med mig lite kakor… snart tillbaka! Nähä, hann bara svinga benen ur sängen (jomenvisst tjena… snarare lyfta ur dem ur sängen) så flög dörren upp och in kom en sköterska. Så nu sitter jag fast vid droppet med antibiotika och kommer ingenstans. Kan passa på att tipsa om en ny serie som kommer, typ Sex in the city. Jag har sett de tre första avsnitten och jag är såld. Den passar mig utmärkt just nu för jag orkar inte se något där man måste tänka för mycket (tror gifterna håller på att byta ut hjärncellerna…). Serien heter ”Cashmere Mafia” och börjar snart sändas i svensk tv.

Pust, skulle behöva en rullator, känner mig urgammal och vek i kroppen. Men nu har jag tagit en sväng i korridoren i alla fall. Intet nytt när det gäller något… och Skrålaren visade sig vara en kvinna. Blev tvungen att fråga en sköterska för jag såg ingenting, fortfarande bara ryggen och ollonskallen…

Knaprandes på en kaka säger jag hej då för idag – i morgon tänker jag åka hem!

Hahaha

Kvart över sex i morse flög ett HAHAHA ur mig… ett högt och ljudligt asgarv som fick sköterskan att titta in och undra hur det var med mig…

Jag vaknade kvart i sex och min första tanke var ”Joppi jag har ingen feber idag” sedan insåg jag att mitt enda problem var värk i kroppen och då kändes det bra. Jag vaknade hyfsat nöjd och det kan jag ju inte direkt påstå att jag gjort de senaste mornarna… hmm… att vakna nöjd är lycka!

När jag tittade på klockan på mobilen så upptäckte jag att jag fått ett sms av Sandra, Max äldsta storasyster, 25 i år (Max det lyllot har 4 syrror!? hehe). I sms:et informerade hon om att hon skickat mail till mig. Vem som helst som har en exstyvdotter som Sandra kan skatta sig lycklig. Sandra är typen som vid huvudvärk tror att hon har en hjärntumör… ont i benet ”måste amputera”… mensen tre minuter försenad ”jag är gravid”… Jag vet inte hur många samtal vi haft genom åren över hennes hypokondri – de samtalen går nog inte att räkna. De senaste åren har dock detta mattats av och på något vis gäller hypokondrin bara henne själv. Som vän och ”stöttare” är hon fantastisk.

Hur som helst så var jag ju tvungen att starta datorn för att kolla hennes mail – jag vet ju att hennes mail gör mig glad. (Sandra är liksom inte riktig på en fläck, mycket uppfriskande). Det var ett långt och underbart mail om händelser, tankar, funderingar och tips. Fick flera olika länkar och när jag är klar med detta ska jag antingen göra en Simpsongubbe av mig själv som ollonskalle eller bara gå in och kolla på roliga saker.

Sandra ska snart komma och bo hos mig några dagar för att umgås och stötta mig så hon skrev att då kan hon laga mat, massera mig och kamma mitt hår… hahaha tänkte jag då… tro om hon menar perukerna… Men jag hade fått ännu ett mail där hon skrev att hon läst igenom sitt långa mail efter att hon skickat det… hon skrev: ” Läste igenom mailet jag skickat och tar tillbaka det där med att jag skulle kamma håret på dig! HUR DUM FÅR MAN VARA????????????????????” Det var det som fick mig att skrika rätt ut av skratt…

Egentligen är ju detta värdelöst vetande men å andra sidan kan det vara rätt roligt att läsa om sånt och läsandet är ju valfritt. Inte som för nämnda Sandra, som pluggar till lärare (vill såklart bli som sin superba exstyvmorsa) och läser något hon tycker är trist… hennes exakta ord var ”och det är ungefär lika intressant som att Charlotte Perelli gått ned 8 kg på två månader”. Hehe, jag kan ju tycka att det kan vara intressant hur man kan gå ner 8 kg på två månader men hur f-n kan de skriva att hon ska vinna melodifestivalen tack vare sina magrutor? Hallå? Hur går det till? Nu vann hon ju men inte fasen var det på grund av magrutorna… nä det var nog benen… eller fingertopparnas förtjänst. (Nu skulle Max säga ”Mamma, nu är du ironisk”)

Nog om värdelöst vetande nu och till viktigare saker; mig (woahahaha vad kul jag är –det märks att jag varit i avsaknad av sällskap i tre dagar). Skojar bara, vill bara berätta att febern är borta och värken gör sig bara sådär lagom påmind. Igår var mina värden i princip nere på botten, idag är de på väg upp. Vid ronden sa läkaren att jag får åka hem i morgon OM värdena fortsätter uppåt. Så håll tummarna för mig, nu mår jag så pass bra att jag orkar vara hemma och nu har jag varit borta från min familj tillräckligt länge!

Till slut... :)

Den hemska värken är nästan ett minne blott – jag får inga fler morfinsprutor i alla fall. I övrigt har jag fortfarande hög feber som självklart dämpas med olika medikament. Jag mår sådär och är glad över att vara här där de vet hur de ska tampas med symptom och smärtor som dessa.

Nu till det viktiga för dagen: Jisses jag har fått tillstånd av mor att lägga ut bilden! Halleluja! Jag tror att det är flera saker som har fått henne att besluta detta… dels mitt sorgliga tillstånd naturligtvis… men mest av allt trycket från omgivningen. Tack ni som har tjatat på henne om detta! Sedan är hon är inte direkt van vid att kallas för ”hårdför skata” (vilket jag misstänkte skulle ha stark effekt hehe).

När jag fick ett ”ja” från henne var hon ute och gick och då lät det ”Jamen nu känns det inte som om jag bryr mig, solen skiner och det är uuuunderbart”. Så nu skyndar jag mig så hon inte hinner komma in från det vackra vädret och komma på att hon ska ångra sig.

Jag är medveten om att för dem som inte vet hur mor ser ut så säger denna bild ingenting... för er del vill jag bara understryka att hon inte brukar se ut som en transvestit.

Feber, frossa och fyyyyyy

Detta blir ett kort inlägg för jag mår inte särskilt bra, har bara en stunds uppsving tack vare små söta piller och morfinspruta. Vill bara informera om att jag ligger inne på Sundsvalls sjukhus på grund av en enorm värk plus feber. Natten som gick var inte rolig… Jag minns att jag vid flera tillfällen önskade att jag hellre låg och födde barn och de som varit med om detta kan kanske förstå hur vansinnigt ont jag hade. 39 graders feber hade jag vid något tillfälle och denna värk i kroppen – fiiiifan säger jag bara. I morse grät jag av trötthet och ren förtvivlan, då tyckte jag faktiskt enormt synd om mig själv. Fast akta er för att, direkt till mig, säga att ni tycker synd om mig… då börjar jag tjuta igen…

När jag låg här idag och hade snoront trots små söta piller och morfin så insåg jag att det var dags att börja tänka på ett nytt sätt. Om man har ont och är negativ, eller tycker synd om sig själv så är det självklart att det inte blir bättre. Rent logiskt så borde ett positivt tänkande fungera bättre. Enligt storebror, som jag precis pratade med i telefonen, så kan man (enligt KBT) typ ”resonera” med sig själv för att må bättre. Från och med nu resonerar jag heeela tiden och jag väljer att må så bra som möjligt. Jag väljer att inte ha snoront!

Måste bara berätta att mitt första försök till att må bättre var att ringa mamma och säga att jag skulle må SÅ mycket bättre om jag fick lägga ut bilden på henne… men den hårdföra skatan gav inte med sig, trots en dotter som det är så synd om… vinkevink mamma…

Tävlingen

Grattis Lelle till vinsten… om man nu kan gratta någon för att vara fulast… skratta kan man i alla fall. =) Tack ni andra som var med och tävlade... vet inte om jag ska skriva att det är synd att ni förlorade... eller grattis till att ni förlorade? Välj själva. Det var en rolig tävling som gav härliga skratt och det är fantastiska 50 personer som har varit med och röstat – tack för det!

Jag håller fortfarande på att bearbeta min mor (när det gäller kortet på henne i peruk) eftersom jag vill att alla ska få ha så roligt som det är möjligt! Hjälp mig, snälla, hon är tjurig och inte alls bearbetbar. Det hjälper inte ens att lägga huvudet på sned och klippa med mina ögonfransar, som jag gjorde när jag var liten – kom precis på att det saknas en del ögonfransar runt mina ögon så det är kanske där det sitter? Dags att plocka fram lösögonfransarna kanske? Usch nä, orkar inte. Tycker faktiskt hon kan bjussa på detta! Maaaaaaammmmaaaa!

Idag är det jobbigt. Sedan i natt har det varit jobbigt närmare bestämt. I onsdags gav Royne mig sprutan som gör att de vita plättarna mår bra men som också ger ganska kraftig värk i några dygn. Så det slog till i natt. Dessutom är det lite blandat eftersom gifterna har börjat säga sitt med en hrm… djävulsk värk i lederna… MEN jag har bestämt att det snart går över – SÅDETSÅ!

Förutom att jag är dyngtrött så är det annars toppen. Det är helg och snart är jag omgiven av min familj – kan det vara bättre!?

Hoppas ni alla mår bra & får en fin helg!

Ännu ett steg framåt!

Några timmar kvar att rösta nu och bilderna ligger i ett inlägg lite längre ner!

Igår var jag så rädd! När väckarklockan ringde på morgonen och min första tanke när jag vaknade var ”NEJ JAG VILL INTE” var ångesten redan på besök… nu var det dags för nya konstiga cellgifter som jag inte har någon koll på. Vad blir det för biverkningar nu – vad kommer att hända, kommer jag att få ännu mindre koll på tillvaron? Det är väl det som mycket handlar om. Att bli tvungen att släppa kontrollen över sitt liv eftersom man faktiskt inte orkar. Jag kan/klarar inte längre att ha koll på att Max borstar tänderna, tvättar sig eller gör sin läxa. Eller att Elin sköter det hon ska sköta. Jag har fullt sjå att klara min egen tillvaro. Det är en enormt påfrestande situation men hu så nyttig! Jag gör hela tiden det jag orkar (och ok då min kärlek Royne, kanske lite till…). Men det mesta är jag tvungen att släppa och tack och lov så finns min Royne, som jag kan släppa ALLT till. Han har full koll på de små sakerna som är så stora. På barnen, på mitt mående och om toapapperet är slut, vad vi (de) ska äta till middag, om blommorna behöver vattnas. Det där med blommorna är stort, för blommorna har jag INGEN som helst koll på annars heller… hehe det är sant men förutom allt som ingår i det dagliga så sköter han sitt jobb och beter sig som om han är glad och lycklig. Jag är ganska säker på att han till och med är det. Så detta är nyttigt för oss alla. Jag får känna att jag kan koppla av och ta hand om mig själv och barnen får känna att Royne betyder massor för dem och tvärtom. Samtidigt så får Royne känna att han verkligen tillhör vår familj helt och fullt. Det är underbart!

Hur som helst… igår morse var det ja… jag klev in i duschen och när jag stod där så började tårarna rinna och ville liksom inte sluta. Det är många tankar som kommer som jag inte direkt får ordning på men det handlar ju hela tiden om rädsla för det okända. Enda sättet att möta den rädslan är att bestämma sig för att ta sig igenom skiten som ska komma… och jag har ju egentligen inget val. Så efter kramar och stöttning från Royne så lät jag tårarna komma en stund till innan jag ruskade på mig och bestämde mig… tungt men nödvändigt. Sedan skötte vi de vanliga morgonbestyren innan vi kom iväg. Hela vägen till Sundsvall skrek min hjärna och kropp att vi skulle vända. Att det skulle kännas finfint att bara avbryta behandlingen nu och hoppas på att det räcker. Men trots mina tankar och fler tårar gick bilen obevekligt mot Sundsvalls sjukhus och labbet, där proverna alltid tas innan behandling. Proverna visar om mina värden är ok så att jag kan få behandling… ”Haha, tänk om värdena är skit så att jag inte kan få behandling… då får jag som jag vill… men vänta hur tänker jag egentligen? Mitt mål är att bli frisk och då måste jag igenom skiten… men om jag kunde trolla då? Nä, har ju försökt förut många gånger… hmm… det enda som fungerat för mig är positivt tänkande och ett ”jävlar anamma”. Då tar i alla fall jag mig igenom det mesta hur mycket det än suger…” Så efter provtagningen tassade vi genom korridoren mot hissen, stannade en stund så jag fick grina och snora mot Roynes tröja ”Gumman, den går att tvätta”, tog hissen upp och tänkte positivt! positivt! positivt! och tog fram det där ”jävlar anamma” och sedan kändes det ganska bra. Proverna var fina, vid samtal med läkaren fick jag reda på att jag fått ALLA biverkningar man kan få av det cellgift jag nu inte ska få mer. ”Hoppsan”, tänkte jag och blev genast tvärsäker på att jag verkligen kommer att se ut som Barbamamma och åla mig fram. För vad är det som säger att biverkningarna kommer att bli färre nu?

Men nu sitter jag här, snart ett dygn efter behandlingen och skriver och skriver… jag har sovit bra i natt, bara vaknat någon gång fastklibbad i lakanen… har ätit frukost och mår bra… är lite (eller jäkligt) trött och lite värk i kroppen men… annars bra faktiskt. Det är en märklig känsla för en som brukar vara däckad de första… hmm… i alla fall de första fem dagarna. Men jag ropar inte hej ännu och jag tar i trä mest hela tiden. Många har nämligen beskrivit att de två första dagarna kan vara ok, sedan ramlar man ner i träsket ett tag. Så tills vidare så njuter jag av att må hyfsat ok, fortsätter med att ta i trä och jublar över att ännu en behandling är gjord – bara två kvar nu!

Positivt tänkande och ett jävlar anamma hjälper ALLTID!

Fjärde attacken!

NI SOM INTE HAR RÖSTAT ÄNNU: bilderna ligger i inlägget nedanför detta!

Eftersom jag har fått önskemål om fler inlägg så måste jag ju skriva mer, inte vill jag orsaka abstinens hos mina vänner...Fast jag kan ju bara skriva när jag orkar och när jag har något att skriva om så ha liiiite överseende med mig. =)

Oj oj oj vilken vecka jag har haft!
Tackar ödmjukast för att jag har fått må så bra… och de jag ska tacka är de som tillfört många skratt till mitt liv denna vecka.

* Har varit med familjen, träffat många vänner och njutit av att bara vara!

* Kortkväll. Det var länge sedan jag spelade kort men det var enormt roligt, trots att mitt lag förlorade (har såklart för mycket tur i kärlek ;)

* Supermysigt att Max minsta storasyster (också hon heter Elin, kallas Lill-Elin) sov över här – det var alldeles för länge sedan! Halv tolv på natten när alla andra sov satt hon och jag och fikade och pratade om viktiga saker.

* Fått superfint kort från mina släktingar i storstan - tack!

* Ja detta är nog det värsta denna vecka... nämner inget namn men min vän "Hubba" var på bokrean och hittade en bok som såg intressant ut... hon läste knappt vad den handlade om utan bestämde att den skulle jag få. När jag öppnade brevet och tog fram boken så läste jag genast vad som stod på baksidan... "Frankrikes mest erotiska författare"... började läsa i boken men blev så vansinnigt generad att jag blev tvungen att sluta. Den författaren lämnade inget åt fantasin hon inte. Oj, nu blir jag generad igen... och då vågar jag inte skriva ett ord om vad hon egentligen skrev... Jag vågade helt enkelt inte läsa något mer, skrattade åt detta som en total galning (hyperventilerade nästan) och började fundera på vad jag skulle göra med boken. Jag ville ju inte vara oartig mot "Hubba" utan boken måste såklart komma till användning... Så - jag tänker inte nämna några namn nu heller - men jag skickade hela härligheten till någon nära. Skrev att om de inte heller klarade av att läsa boken så skulle de skicka den vidare till någon behövande. Med det är det inte sagt att de jag skickade boken till är behövande... oj vad detta blev konstigt... strunta i vad jag skriver... borde kanske radera detta men fasen har ju skrivit massor och då blir ju de glada de som klagar på att jag skriver för lite... hehe... fast det ska ju vara intressant också men vad är intressant om inte erotik? =) Nog om detta och vidare nu;

* Pulkbacken fick besök av mig, Max, Lill-Elin och Anneli och hennes barn en dag. Det var så skönt att vara ute och käka korv, dricka varm choklad och åka pulka; det konstiga var att när jag och Anneli skulle åka tillsammans drog pulkan fort som bara den till höger så vi åkte i en vid sväng och blev snabbt påkörda av en liten grabb. Jag såg nog att han förskräckt tänkte ”Näää, nu krockar jag med två galna tanter. Jisses vad de skriker och skrattar…”

* Pilla min Pilla vad roligt det var att träffa dig – underbart att få kramas, surra, se dig i min peruk, skratta, dricka vin, äta gott. Jag ser fram emot att vi kommer att ses oftare!Ha det underbart på er resa!

* Peruktävlingen! Hahaha… att se dessa vänner i perukerna, framför allt karlarna… ja vad kan jag säga – det är UNDERBART och dessutom härligt med alla som röstar! (Men jag vill fortfarande lägga in bilden på mor, så tjata på henne!)

Nu tänker jag berätta lite om biverkningarna trots att jag sagt att jag ska vara tyst om dem… tycker ju faktiskt att ni ska ha lite koll på dem. ;) Biverkningarna denna vecka har varit ständigt rinnande ögon och näsa… trötthet… allt hår håller på att lossna från ollonskallen och ögonbryn och fransar är på väg att bli ett minne blott… jag lovar att jag inte kommer att dra konstiga svarta streck med kajalpenna där ögonbrynen ska vara!

Förutom detta har det varit lugnt med biverkningar… denna vecka… i morgon är det dags för en ny omgång. Nu byter de sort på gifterna inför de tre sista behandlingarna så det blir lattjo (hrm) att inte riktigt veta vilka biverkningar som dyker upp… Har dock läst att vanliga biverkningar är t.ex. svullnad av händer, fötter, ben eller viktökning… domningskänsla, myrkrypningar eller värk i leder eller muskler, svaghetskänsla… trötthet och aptitlöshet… nä fyyy nu slutar jag det räcker ju gott detta… isch man kan tappa naglarna också!

Men det är då helt sanslöst, kan ni tänka er hur jag kommer att se ut??? Se på det hela med humor nu! Uppsvullen som Barbamamma utan hår på kroppen eller på huvudet, ögonen utan ögonfransar för genast tankarna till en fisk… Ok, få se nu... En Barbamamma med fiskögon som av trötthet släpar sig fram hmm… kanske på mage… ålandes från sida till sida på grund av myrkrypningar och värk i kroppen… hahaha ska be Royne knäppa kort så ni kan få se… OM det blir så… det vet ju ingen just nu! Det är bra att tänka sig det värsta för då kan det bara bli bättre! Det enda jag vet – det är att i det mesta som är jobbigt kan man hitta något positivt, något att le åt. Jag är så glad att jag får skratta mycket för det ger mig kraft! =)

Kraaaamar

Äntligen tävling!

Så är det äntligen dags för tävling. Bättre sent än aldrig...

Rösta nu vilt med glimten i ögat. Alla tävlanden är redan överens om att alla är skitfula, nu handlar det bara om att utse den fulaste. (Fast nog kan jag tycka att de är rätt söta...) Ni kan se de båda peruker som jag ibland springer runt i och tro det eller ej - jag är skitsnygg i dem! Heheheheehe

Jaja, nu har ni suttit en stund och funderat över vad man kan vinna och självklart är det fika med perukprovning hemma hos mig.... hmm.... alternativt att den som vinner får ta över perukerna när jag inte längre vill ha dem... förresten så kan jag ju inte kolla vilka som röstar så vi skiter i att utse någon vinnare... eller nu är jag snurrig... självklart vinner den fulaste tävlanden- den som får flest röster! Hahaha detta blir hur roligt som helst!

Ps. Jag ville ha med en bild på mor i den korta peruken men hon vägrar... när jag såg henne i den peruken skrattade jag så att jag fick ont i magen och tårarna rann. Det går inte att beskriva hur hon såg ut. I vanliga fall är ju min mor en snygg tant (sorry för tant-ordet mamma men du är ju inte direkt purung längre...:) men i peruken såg hon ut som den värsta transvestiten. Ni som känner henne kan ju tjata på henne om att jag ska få lägga in bilden här... Alla förtjänar ju ett gott skratt menar jag =)

I denna ordning är bilderna; Katta, Lelle, Royne & slutligen Helén

RÖSTA NU!

Pangrattato...

Underbart med helg! Jag lovar att jag njuter av varje dag! Innan ni läser vidare vill jag betona att mina värden i fredags var superba! Det var bara de röda blodplättarna som blivit färre i antal så därför har jag varit lite trött i helgen. Men minskning av röda plättar medför inte större infektionsrisk!

Tidigare i veckan satt jag och mannen i huset och slötittade på ett program av nakne kocken. Vi missade början men Jamie gjorde en pastarätt med tillhörande Pangrattato (gammalt bröd tillagat med diverse tillbehör). Pangrattaton skulle göras med matberedare och denna maträtt såg så fantastisk god ut att jag genast bestämde att vårt hushåll behövde en matberedare. Så igår åkte vi till Birsta och införskaffade en matberedare – man kan göra allt möjligt fantastiskt med den, kommer nog inte att behöva alla andra byttor och slevar längre…

Väl hemma la jag det vita brödet på tork (det var alldeles för färskt för att passera som gammalt bröd hehe) och väntade på att det pösiga och färska skulle bli stelt och hmm… gammalt. När det var ganska gammalt så använde vi den underbara matberedaren och knivade ihop det gamla brödet med lite torkat svamp och kryddor, innan jag stekte det i olivolja med krossad vitlök och några kvistar timjan. Ja, visst låter det fantastiskt gott? Detta brödsmul skulle man sedan strö över den färska pastan, såsen och parmesanosten och till slut toppa med några kvistar timjan. Jepp, det vattnades i munnen på mig med…

Medan jag gjorde detta så kokade vi hackad purjolök toppad med parmaskinka. Det såg tunt och lite fattigt ut men det kunde väl inte bero på att vi hade missat början av programmet? Skulle det faktiskt egentligen vara fler ingredienser där under purjolöken… ingredienser som inte syntes? ”Äh, det blir nog jättebra”, sa jag och var övertygad om att det skulle bli sådär enormt gott. Men… vi hade nog missat något i alla fall för det var inte gott. Det var torrt och den förbenade Pangrattaton liksom fastnade i gommen och kinderna. Det slutade med att Elin plockade fram något att äta ur frysen... jag tappade matlusten … och Royne svängde som av en händelse förbi McDonalds lite senare.

Men en matberedare har vi i alla fall! :)