Ännu ett steg framåt!

Några timmar kvar att rösta nu och bilderna ligger i ett inlägg lite längre ner!

Igår var jag så rädd! När väckarklockan ringde på morgonen och min första tanke när jag vaknade var ”NEJ JAG VILL INTE” var ångesten redan på besök… nu var det dags för nya konstiga cellgifter som jag inte har någon koll på. Vad blir det för biverkningar nu – vad kommer att hända, kommer jag att få ännu mindre koll på tillvaron? Det är väl det som mycket handlar om. Att bli tvungen att släppa kontrollen över sitt liv eftersom man faktiskt inte orkar. Jag kan/klarar inte längre att ha koll på att Max borstar tänderna, tvättar sig eller gör sin läxa. Eller att Elin sköter det hon ska sköta. Jag har fullt sjå att klara min egen tillvaro. Det är en enormt påfrestande situation men hu så nyttig! Jag gör hela tiden det jag orkar (och ok då min kärlek Royne, kanske lite till…). Men det mesta är jag tvungen att släppa och tack och lov så finns min Royne, som jag kan släppa ALLT till. Han har full koll på de små sakerna som är så stora. På barnen, på mitt mående och om toapapperet är slut, vad vi (de) ska äta till middag, om blommorna behöver vattnas. Det där med blommorna är stort, för blommorna har jag INGEN som helst koll på annars heller… hehe det är sant men förutom allt som ingår i det dagliga så sköter han sitt jobb och beter sig som om han är glad och lycklig. Jag är ganska säker på att han till och med är det. Så detta är nyttigt för oss alla. Jag får känna att jag kan koppla av och ta hand om mig själv och barnen får känna att Royne betyder massor för dem och tvärtom. Samtidigt så får Royne känna att han verkligen tillhör vår familj helt och fullt. Det är underbart!

Hur som helst… igår morse var det ja… jag klev in i duschen och när jag stod där så började tårarna rinna och ville liksom inte sluta. Det är många tankar som kommer som jag inte direkt får ordning på men det handlar ju hela tiden om rädsla för det okända. Enda sättet att möta den rädslan är att bestämma sig för att ta sig igenom skiten som ska komma… och jag har ju egentligen inget val. Så efter kramar och stöttning från Royne så lät jag tårarna komma en stund till innan jag ruskade på mig och bestämde mig… tungt men nödvändigt. Sedan skötte vi de vanliga morgonbestyren innan vi kom iväg. Hela vägen till Sundsvall skrek min hjärna och kropp att vi skulle vända. Att det skulle kännas finfint att bara avbryta behandlingen nu och hoppas på att det räcker. Men trots mina tankar och fler tårar gick bilen obevekligt mot Sundsvalls sjukhus och labbet, där proverna alltid tas innan behandling. Proverna visar om mina värden är ok så att jag kan få behandling… ”Haha, tänk om värdena är skit så att jag inte kan få behandling… då får jag som jag vill… men vänta hur tänker jag egentligen? Mitt mål är att bli frisk och då måste jag igenom skiten… men om jag kunde trolla då? Nä, har ju försökt förut många gånger… hmm… det enda som fungerat för mig är positivt tänkande och ett ”jävlar anamma”. Då tar i alla fall jag mig igenom det mesta hur mycket det än suger…” Så efter provtagningen tassade vi genom korridoren mot hissen, stannade en stund så jag fick grina och snora mot Roynes tröja ”Gumman, den går att tvätta”, tog hissen upp och tänkte positivt! positivt! positivt! och tog fram det där ”jävlar anamma” och sedan kändes det ganska bra. Proverna var fina, vid samtal med läkaren fick jag reda på att jag fått ALLA biverkningar man kan få av det cellgift jag nu inte ska få mer. ”Hoppsan”, tänkte jag och blev genast tvärsäker på att jag verkligen kommer att se ut som Barbamamma och åla mig fram. För vad är det som säger att biverkningarna kommer att bli färre nu?

Men nu sitter jag här, snart ett dygn efter behandlingen och skriver och skriver… jag har sovit bra i natt, bara vaknat någon gång fastklibbad i lakanen… har ätit frukost och mår bra… är lite (eller jäkligt) trött och lite värk i kroppen men… annars bra faktiskt. Det är en märklig känsla för en som brukar vara däckad de första… hmm… i alla fall de första fem dagarna. Men jag ropar inte hej ännu och jag tar i trä mest hela tiden. Många har nämligen beskrivit att de två första dagarna kan vara ok, sedan ramlar man ner i träsket ett tag. Så tills vidare så njuter jag av att må hyfsat ok, fortsätter med att ta i trä och jublar över att ännu en behandling är gjord – bara två kvar nu!

Positivt tänkande och ett jävlar anamma hjälper ALLTID!