Idag har jag verkligen längtat efter en stor och saftig prilla och det för första gången på flera månader. Just precis när jag såg skylten som visade på kraftig sidovind så slog längtan till med ett nästan ljudligt POFF!
POFF POFF POFF
Ja jisses vad slut jag är nu… Helén och jag fick för oss att åka en sväng till Ö-vik för att jag äntligen skulle få kolla in scrapbook-affären. Vi tog Roynes bil men eftersom mina ögon rinner som värsta vattenfallet så fick Helén köra. Förresten, på tal om mina rinnande ögon så gör vattenfallsfaktorn att jag ständigt ser ut som en påtänd galning. Svullen och rödnarig tillsammans med en tendens till fiskögon... Helén var så söt så hon sa att det inte syns på långt håll i alla fall. Jaja, nog om det - nu till allvaret; färden till Ö-vik… Jag var nog så till mig över att åka någon annanstans än till Sundsvalls sjukhus så jag inte tänkte på vilken väg man åker dit… som såklart är över den förbannade Höga Kusten-bron! För att förklara hur rädd jag är för broar så kan jag berätta att i början när jag åkte över den bron så grät jag alltid. Fånigt jag vet och jag gråter inte längre men jäklar vad rädd jag är. Alla förstår väl att någon dag kommer bron att rasa och självklart kommer det att ske när jag är på åbäket.
Så när Helén och jag kommer susande där i Audin så dyker det plötsligt upp en skylt som varnar för kraftig sidovind och då slår det mig att ”Jävlar, vi måste ju över bron” och när jag säger det högt liksom tjuter Helén ”Jaaaa, jag vet” med pinad stämma… Att inse att vi är två i en bil som är rent ut sagt skiträdda för broar gjorde inte mig lugnare så jag ropade ”Kramfors, vi åker över Kramfors så slipper vi skitbron”. Efter lite snabb ordväxling om att vara tuffa och övervinna faror så mötte vi faran med hjärtana i halsgroparna och trots att bilen svajade så Helén fick hålla emot med ratten så befann vi oss plötsligt på andra sidan. Med ett litet gupp där brokanten mötte fast mark hoppade hjärtat ner på sin rätta plats igen… Snacka om att jag kände mig oövervinnelig just då… några sekunder… stolt över den enorma bedriften att ta sig över bron oskadd… en kort stund innan var jag faktiskt helt övertygad om att bilen skulle ta ett skutt över kanten och ner i drickat. POFF…
Efter trevliga inköp och fika så åkte vi tillbaka mot Härnösand och på något sätt så lyckades jag låta bli att tänka på bron ännu en gång – ända tills skylten på denna sida bron blinkade FARA och bad bussar och långtradare att sänka farten… POFF sa det igen och nu tjöt jag ”Nämen nu vänder vi och tar vägen över Kramfors, tror inte vi överlever detta”… men Helén som blivit kaxig över att jag var räddare än henne sa att ”Det är lugnt, stod inget om att vi skulle sakta ner… tar rygg på den där bilen så blir det nog bra”. Sedan gasade hon järnet så då blev jag fullt upptagen med att vara rädd över att vi skulle drutta ner i diket. Snart var vi uppe på bron och hela vägen över höll sig Helén mitt emellan de två filerna. Själv satt jag beredd på det värsta men jag blundade inte en enda gång – modig som ingen annan. Kaxiga Helén sa att hon inte varit ett dugg rädd… tror jag inte på alls…
Trist att vi inte hann ses, Pilla, men det var en hastig resa. Vi får ses nästa gång!
Förutom rinnande ögon, lite värk och trötthet så mår jag finfint. Jag njuter av att ta en dag i taget och skickar iväg de elaka moln som påminner mig om värre dagar som snart kommer. Idag är det faktiskt onsdag och inget annat!
Inget har hamnat under min läpp och så ska det förbli!
Skickar varma kramar till Carina som idag blev inlagd på grund av feber och avsaknad av vita plättar – snart mår du bra igen!
JAG LEVER!
10 år sedan
3 kommentarer:
Kan man bli annat än kaxig när man har dig med?? Du går igenom värsta helvete så nog f-n måste väl jag kunna köra över en bro?? Och det var ingen "bild" på personbilar, bara för bussar och långtradare :) Bara att gasa, ho ho ho! Eller hur Katta? Måste ju oxå skriva att vi hade ingen aning om vart vi hade parkerat bilen, något Anette ( hon i butiken) hade väääääldigt kul åt!
Ja visst är det otäckt med broar! Jag var bra gammal innan jag våga cykla över bron från oss till stan (också enda vägen att ta sig till stan). Å den bron är i klass med dom två broar som finns i Härnösand. Å dessutom över en liten älv... Men som alltid övervinner man sina rädslor, eller hur?! =)
Många kramar!
Men gumman, här har jag varit med om bygget av denna härliga storartade fantastiska bro som är bland världens största som hänger så fint över vattnet, och du är ... rädd... hmm - det här måste vi göra något åt!!! Ska du inte tordas ta tåget sen heller.... :)
Det var nog tur att Helen körde, även om det inte var så att jag direkt hade velat åka med med tanke på att du trodde du skulle hamna i diket :) Hur som helst önskar jag att vi hade hunnit träffats, men så är livet och kanske var det tur ändå för när jag lagt på luren kom jag på att jag var förkyld och lite febrig, tur i oturen, eller hur!
Hoppas ni hittade det ni sökte, själv tycker jag det börjar bli alldeles för många härliga affärer här uppe som suger liksom bort sedlarna från bankkontot... men det är väl det dom är till för. Finns inget logiskt i att man skall spara dom på banken!
Hoppas helgen blir skön och härlig Själv ska jag ta det lugnt och avgifta mig från "caphrinja" darrningar som är en lätt åkomma efter en härlig tur till Brasilien.
Skicka en kommentar