måndag 24 mars 2008

Verkligheten

Ofta så tänker inte jag på vad jag skriver och ibland liksom rinner det över av tankar och känslor när jag sätter mig vid datorn. Jag antar att det är då det är jobbigt för er att läsa det jag skriver. För mig är det viktigt att hitta balansen mellan vad som är ok att skriva och vad som inte är ok, samtidigt som jag såklart vill att ni ska förstå och känna att detta inte är en dans på rosor. Eller förresten, det är en dans på rosor – rosor där taggarna är många och vassa. Hur som helst så är det också viktigt att alla förstår att trots dansen på de taggiga rosorna så är det i slutändan bara rosorna som är kvar. Fluffiga och mjuka rosenblad… Det är jobbigt, tufft och bitvis ett rent helvete MEN det går. Det är det jag vill att ni ska veta… att det finns två sidor av allt och att jag inte tänker sitta här och låtsas att jag är ”en duktig flicka”. Detta är det absolut värsta jag har gått igenom och jag önskar inte någon det. Jag hoppas bara att jag kan stötta någon annan genom att berätta om hur det är för mig.

Det här inlägget blev ett känslosamt inlägg, så nu kan ni välja att inte läsa vidare. Jag tog i alla fall beslutet att lämna ut mina tankar. Denna gång…

Ok, lite skakig är jag fortfarande… naglarna gör fortfarande ont… lite värk i kroppen kan jag fortfarande ana – igår fick jag stoppa i mig en omgång tabletter på grund av den nu välbekanta värken… MEN OJ vad den är lindrig jämfört med den som var. Det har gått en vecka nu sedan det värsta av värken började klinga bort. I morgon är det en vecka kvar till nästa behandling och jag önskar, verkligen ÖNSKAR att jag kunde se fram emot den! Det är ju min nästsista behandling JOPPI - ljuset börjar definitivt synas i tunneln – samtidigt med vårens ljus och det känns ju bra och ger mig styrka, värme och glädje men… men ska jag vara ärlig så är jag rädd så förbannat rädd och magen liksom knyter sig… tårarna blinkar blinkar blinkar jag frenetiskt bort men de kommer i alla fall och halsen blir sådär tjock som den bara blir när man håller tillbaka gråten. Hoppsan nu blir det fullt i skallen av moln som flyger förbi och när jag märker att alla är fyllda av smärta, rädsla och en massa sånt där negativt skit då reagerar jag… stannar upp… stoppar molnen – i alla fall ett sketet negativt moln – känner på känslorna… låter tårarna flöda över… tycker synd om mig själv. . . ”stackars mig”… ”ja jag är rädd”… sedan får det vara nog så då tar jag några djupa andetag och knuffar bort molnet långt åt helsefyr. ”Detta är ett helvete men jag kommer att klara det och nästa behandling kommer att bli så mycket bättre än den sista”… sedan går tankarna över till andra, de lämnar stackars mig och jag inser - och känner – att ”oj vad många som har det så mycket sämre än jag”… och ”Jag är ju för fasen lycklig”… ”Snart är behandlingarna slut och jag vet att jag genom detta blir starkare… bara två behandlingar kvar nu… ljuset i tunneln är starkt…”

Sådetså!

Efter frukost gick Kärleken och jag en promenad i solen runt Nattviken och det var underbart. Promenad och sol ger kraft även om jag var trött som en gammtant när vi kom tillbaka. Fick stanna upp och andas med jämna mellanrum men jag klarade det!

Nu tänker jag sno ihop en gammeldags mjukpepparkaka och hoppas på att så många friska som möjligt kommer och hälsar på i dagarna! Jag dör inte heller av att komma hemifrån! (Det känns som om jag är en sköldpadda med lägenheten fastlimmad på kroppen…) Denna helg har varit mysig men planerna på att träffa vänner har gått i stöpet på grund av att alla är förkylda. Jag har ”vill-umgås-med-vänner-ABSTINENS!!!”

Förresten, klarar mig utan problem utan Onico (än så länge…)

2 kommentarer:

www.metrobloggen.se/sanbo sa...

tjenis penis!
ville bara säga att jag längtar tills den 8e, ska bli hyvens trevligt!
Ta hand om dig fram tills dess, för det ska jag göra så jag är pinfrisk! Ska fortsätta plugga nu, läser du om den fantastiska medeltiden du vet... du kommer få höra mkt historier om den då jag kommer hem! Ska nog ha högläsning på Sofokles drama Antigone ;-)

Unknown sa...

Hej gumman,
vill bara säga att jag tänker på dig varenda minut och är sååååå stolt över din styrka och din inställning!!!
kram kram kram