Hemma bäst

Så vansinnigt skönt att komma hem – inte var dag som dottern överlycklig kramar mig och säger att hon längtat efter mig…

Kroppen är trött och skriker hela tiden efter vila. Det känns tydligt att musklerna liksom är som använda hela tiden och inte vill vara med. Huvudet likadant… när jag pratar så hör jag att jag missar flera ord i varje mening. Ingen säger något så antingen förstår folk vad jag säger eller så låtsas de att de förstår för att jag har en ollonskalle och trötta trötta ögon… ;)

Ja men jisses vad hemskt, i morse låg Skrålaren på golvet framför sängen och jag mitt nöt var så dum dum dum! Förstå när jag kommer ut från toa och liksom nästan vrider nacken ur led för att kunna kika in på Skrålaren, nyfiken som jag är… ser bara en tom säng och några ben som sticker ut lite framför. Stannar det gör jag och tittar en stund medan tankarna bara rusar genom huvudet. ”Är Skrålaren död? Nää, jag ser ju att hon andas… har hon tuppat av? Ska jag gå in och fråga hur hon mår – nä gud tänk om hon smittar mig med något… hmm… måste kanske säga till sköterskan. Nää… vänta nu. Hon kanske vill ligga där och då vore det ju pinsamt för henne om jag sa till sköterskan…” Jag gick in på mitt rum samtidigt som tankarna fortsatte att snurra ”Jisses, vad det såg konstigt ut med bara några ben framför sängen. Kroppen skulle lika gärna kunna vara borta… fast det kan jag ju absolut inte säga till sköterskan. Men vad fasen ska jag göra? Nä, jag måste säga till” tänkte jag och bestämde mig för att ringa på klockan. Jag hoppas att alla förstår att detta tänkande endast tog några sekunder. Jag är ingen hemsk människa som lämnar varken kroppar eller enstaka ben på golvet utan att säga till. Innan jag hann ringa på klockan kom dock en sköterska in och när jag sa till så visade det sig att de måste ha upptäckt det hela precis när jag gick in på mitt rum. Det var några inne hos Skrålaren just då för att hjälpa henne… tack gode hmm för att det var lugnt. Men sköterskan sa att Skrålaren bara liksom trillat ner på golvet för att hon är så svag och då insåg jag att det vore fel att kalla henne för Skrålaren längre. Inte en chans att hon skulle orka sjunga så det måste ha varit någon annan… Attans. Döper härmed om henne till Trillaren och ber för att hon ska bli starkare så att hon slipper trilla ner från sängar…

Oj, vad jag skriver en massa strunt. Sant strunt men ändå strunt.

Skulle ju bara berätta att jag är hemma och att jag är lycklig för det!