Pusta och sukta ;)

Blev väckt av ett sms 04.45 i morse. Någon som var orolig för dotra i Afrika. Hon hade skickat röksignaler om att något var fel.

Fyra timmar senare fick jag äntligen tag på henne. Då hade jag fått tusen nya gråa strån. Och bitit av resterande naglar.

Allt var ok.
Pust.

Nu ska jag försöka sova någon timme för ikväll ska jag på Ladies night
Jag, mina vänner och en massa andra galna fruntimmer i övre medelåldern... antar jag... det ska bli så kul!


fotot lånat från span online.se

I Afrika

Där är min dotter nu och även om hon är 19 år så känner jag oro. Särskilt efter hennes mejl om hur svarta och vita hatar varandra där. Om hur vita inte tar taxi när de ska åka på krogen för det är de svarta som kör dem. I stället kör de vita själva och på en kväll hann Elin med att se två krockar. För de kör ju onyktra.

Jag blir chockad över att förstå att tänket svart och vit fortfarande existerar. Att det är en avgrundsdjup klyfta dem emellan. Det känns som om det inte alls är år 2009. Inser att jag inte vet någonting alls om hur världen ser ut. Det skrämmer mig.

Lyckligt äldre?

Möter någon på stan. Kanske en gammal klasskompis. Tänker "hu, vad gammal h*n ser ut". Eller ser någon på tv. Får veta den personens ålder och tänker "Hu, vad gammal h*n ser ut". Jag är nämligen ungefär lika gammal och kan absolut inte jämföra mig med personen i fråga. För jag är ju rynkfri, utan grå strån på skallen och med en hy som nyutslagna nyponrosor.

Sedan tittar jag mig i spegeln. Och inser att jag ljuger för mig själv för visst finns det rynkor i mitt ansikte, jisses ögonlocken har ju till och med ramlat ner och är på väg att göra mig till en bulldog. Grått hår på sina ställen - check... och hyn liknar väl mest nyponrosor som har gjort sitt och är påväg att ramla till marken.

Så min inre bild stämmer inte med den yttre. Först känns det som om någon slagit mig hårt. Alltså första gången det hände. Sedan inser jag att varje rynka och grå strån är en del av mig. De har skapats av mina steg framåt i livet. Utan dem vore jag ingenting.

Antingen så tröstar jag mig genom att tänka så. Eller så är det sanningen. Det spelar inte så stor roll.

Men det finns en sak jag aldrig tänker förlika mig med och det är de satans stråna på hakan, som jag brukar glömma att rycka och nästan dör när jag en solig dag utomhus inser att de finns.

Laserbehandling nästa?

Två år sedan

För två år sedan, nästan exakt på dagen, skrev jag detta blogginlägg. Det handlar om hur jag fick beskedet aggressiv bröstcancer.

En del av min bearbetning av denna resa har varit - och är - att skriva av mig händelser, tankar och funderingar. Det har resulterat i en massa ord och meningar. En liten del av dessa ord och meningar kom, självklart, att handla om hur barnen har tagit det hela. Hur berättade jag för dem? En del av det finns i början av bloggen.

Men nyligen skickade jag in en krönika till Allt om barn om hur det kan vara att berätta för sina barn. Det är ett känsligt ämne där det nog inte finns något rätt sätt egentligen. Varje barn behöver olika saker. Och ingen vuxen kan vara förberedd på att behöva berätta något sådant. Just därför vill jag belysa detta. Vi kan inte vara förberedda på allt. Och det måste vara helt ok. Det måste det.

Lycka är...

... när jag får nyrökt sik. Tänk tunnbröd med rökt sik, ägg, färsk potatis och gräslökssås. Mumma!

Fast just idag får jag bara titta på fiskhelvetet och dricka ännu en klunk blåbärssoppa...

Tjyvens

Mår lika illa som när jag fick FEC (cytostatika). Det liksom böljar genom kroppen hela tiden och till slut blir jag så less att jag nästan vill spy så jag får må bra. Spyr dock inte. Hann vara på jobbet i en timme, sedan var det bara att gå hem.

Så nu har jag en liten depression för att jag mår tjyvens men mest för att jag fick ställa in lunchdejten - såg så mycket fram emot att träffa gamla pluggisarna Maria och Katarina. Fast å andra sidan har jag ju något att längta till :)

Tårsprut

Jag arbetar på en gymnasiesärskola. Som lärare och yrkesvägledare. Arbetar med att få ut våra elever på praktik. När jag såg den första Ica-reklamen blev jag bestört över hur de driver med människor med funktionsnedsättning. Nu har jag sett de övriga reklamsnuttarna och jäklar vad jag skrattade. Tårarna formligen sprutade ur ögonen. Underbart, kolla själva!

Pris?

Helén är ganska villrådig, för jag har berättat för henne att det är flera som vill köpa brösthalsbandet. Hon har nämligen inte en aning om hur mycket hon ska ta betalt för det? Hon tycker också att om hon ska sälja så borde en del gå till forskning.

Så vad tycker ni, vad är rimligt att betala för brösten?

Rosa bandet

Heléns tolkning av rosa bandet...


















Ser ni? Två boobisar och ett rosa band... och mitt namn. Visst är hon duktig. Och så fin som ger det till mig. Tack Helén!

Efter lunchdejt med Helén kom jag till jobbet iförd halsbandet. När jag skulle förbi ett kontor innehållandes en kvinna jag känner väldigt lite, gick jag in och sa "Vill du kolla på mina bröst". Den minen hon gav mig är obetalbar. Men hon skrattade gott.

Sedan mötte jag en karl jag inte heller känner väl. Och samtidigt som jag sa samma sak till honom ångrade jag mig... han sa "Vafan sa du" men jag visade honom snabbt halsbandet. Halsbandsbrösten.

Hoppas att jag inte blir anmäld för sexuella trakasserier...

Baka kaka...

Kladdkaka. Eller kanske en hallonpaj. Möjligen rabarberpaj. Ja, rabarber.
Med fluffig vaniljvisp till.
Ahhhh, vad gott det vore.
Tror jag ska baka lite snabbt och sedan tröstäta.

Mammografi i morgon nämligen.
Bröst platt som en pannkaka och sedan ultraljud. Gno runt med grejen i mitt otroligt onda bröst. Bland ärr som förra gången misstänktes för snoppoga. Sedan vänta med hjärtat i halsgropen på resultatet.

Just nu finns det risk för upphakningar i ryggen med tanke på min ytliga orosandning. Men i morgon eftermiddag kan jag andas med magen igen. Hoppas jag alltså men säker kan jag ju aldrig vara. Skit.

Baka baka stor kaka...

Föräldramöten

Jag är utbildad lärare. Och avskyr hemskt nog föräldramöten. En grupp ihoptvingade människor som tar evigheter på sig att komma fram till något. Ingen vill göra ett skit. Några får alltid göra allt.

Jag sitter där och räknar minuterna tills jag får gå hem.

På något enstaka möte har jag upplevt något som liknar skratt. Och glädje. Men de minuterna är lätträknade. Det känns tydligt att ingen jävel vill vara där. Hur mycket vi än älskar våra barn så är det svårt att frammana energi på kvällskvisten. Svårt att vara delaktig, glad och kreativ. Tråkigt nog.

Nu ska jag samla ihop mig och gå på ett föräldramöte.
Ha medlidande med mig...

Snoppoga

Nyfiken som jag är var jag nyss in på Ica-kurirens nättidning för att kolla om artikeln ligger kvar. Jag testade att söka på "snoppoga" och gissa om det blev träff?

Idag har det varit en fantastisk höstdag och den har jag och Royne tillbringat ute i stugan. Som inte finns längre. Nu är det en enda stor öppen yta med nedsågade träd, arbetsbodar och en plan med grus. Dränerat och färdigborrat efter vatten och bergvärme. Till veckan drar det igång på riktigt, när polackerna kommer och till våren flyttar vi in i ett litet nybyggt fantastiskt hus.

En ny resa men inför denna är jag glatt förväntansfull!

Här kommer några bilder från vårt paradis, som just nu alltså befinner sig i ett ordnat kaos. Tänk att stugan delades på mitten, lyftes över på lastbil och kördes iväg... Nu är det alltså förberett för att lägga golvärme och sedan gjuta grunden. Till sällskap har grabbarna hittills haft räven, som varit extremt nära hela tiden. Totalt orädd men också väldigt döv. Stackarn.

Jobba jobba jobba

När solen skiner gott humör och styrka - och luften är så uppenbart givande?
Man borde få välja sin egen arbetstid. Ja, det borde man.

Somliga dagar

Somliga dagar
går allt så lätt.
Solen skiner
och allt blir rätt Spelar man kula
vinner man bums.
Rasten är rolig
och maten är mums. Andra dagar
går allt på sne.
Försöka med något
är ingen idé. Man glömmer och tappar,
blir sist och sämst.
Man ramlar på gården
och slår sig hemskt.
Nu hoppas jag på en somlig dag!

av: Britt G. Hallqvist

Jag har en dag som är som "Andra dagar" idag. Trots den underbara höstdagen med vackra färger och underbar luft. Trots min familj och att jag är frisk från snoppogan. Trots att jag älskar livet.

Ibland har jag snea dagar i alla fall. Skitdagar. Utan att orsaken går att ta på. Egentligen. Ibland är det faktiskt också skönt att krypa ned i sängen, dra täcket över huvudet och tycka synd om sig själv.

Jag ligger i sängen nu. Täcket på.
I morgon blir det en somlig dag!

?

Med en kopp te framför datorn smälter jag "Flickan som lekte med elden". Den där Salander hörrni, hon är av ett särskilt virke hon. Minns vad fast jag var i boken, när jag läste den sommaren innan snoppogan gav sig till känna. Visst var det då jag läste den... eller minns jag fel?

Apropå minnen så hittade jag ett i datorn, skrivet när jag fick cytostatikan. Mådde som en påse skit och undrade väl ibland om framtiden var min.

... Antar att det jag sa var totalt utan sammanhang. Logiskt egentligen för mitt liv har ju reducerats till att bli sammanhangslöst. Det finns inget som hakar i det andra och gör att livet får en fortsättning. En mening. Den röda tråden är borta för mig. Just nu. Ibland kan jag se den men den fladdrar precis utom räckhåll men jävlar när jag får tag på den, då kommer jag hålla och aldrig mer släppa. Mina fingrar kommer att sluta sig om tråden och tvinga tillbaka sammanhanget. Snart är tråden min. Jag kommer att klara detta. Kommer. Att. Klara. Detta.

Jag önskar bara att rädslan vill släppa taget om mig. Inser att det är min egen uppgift, inget att vänta på liksom. Det är en stor uppgift som jag hoppas att jag är värdig. Besynnerligt detta… att det skulle visa sig att styrkan i mina tankar är så fantastiskt primära. Nu har jag verkligen förstått det. Äntligen. Hoppas att jag fattat det i tid bara.

Jag. Kommer. Att. Klara. Detta!

Minnen

På tåget nu, hemma om ett par timmar. Ska blir skönt att komma hem till galningarna. Kärlekarna små och stora. Saknar dem massor.

Innan jag avvek från kursen igår stötte jag ihop med en person. Som hade en vag koppling till min familj. För ungefär 30 år sedan. Det visade sig att ett barndomsminne jag levt med inte alls stämde. Inget negativt med detta alls. Egentligen. Men det får mig onekligen att fundera på hur många minnen från min barndom som inte stämmer?

Någon som upplevt samma sak?

Feber och trerätters middag

Fortfarande jag, datorn och sängen på Statt i Katrineholm. Med några timmars gästspel på föreläsning. Sedan bara att ge upp och bege mig tillbaka till hotellet. Feber och ont i kroppen. Irriterad, skulle ju lära mig så mycket. Köpte Enchinagard och trycker i mig 20 droppar varje timme. Hoppas vara pigg i morgon.

Just nu pågår banketten. Trerätters middag och dans. Förmodligen massa "lära känna varandra" och andra roligheter. Utan mig. För här ligger jag i sängen. Surt som fan.

Men trerätters middag serverades jag i alla fall. På sängkanten. Är proppmätt. Suddiga bilder på grund av dåligt ljus och kass mobilkamera. Men de duger. Hann äta av förrätten innan jag kom på att jag skulle ta bilder...






















Så roligt att några berättar vilka ni är. Mrs S, Citronfjärilen och jag brukar titta in till varandra. Citronfjärilen har ju till och med designat min blogg. Att Linda 17år vill "hänga" här gör mig glad.
Visst finns det flera som har lust att ge er till känna? Var anonyma om ni vill, helt ok. Hitta på ett alias, ljug om ni vill. Poängen är att få till en kommunikation. Det blir lätt enahanda att skriva till alla, fast jag inte vet vilka och utan svar.

Artikeln om mig i Icakuriren ligger förresten på nätet också. Intervjun är med men inga bilder http://www.icakuriren.se/Kropp-Sjal/Ma-bra/brostbloggare/