Coolt

Grillning, kubb, film, tända ljus och mys.
Godis och kladdkaka med grädde och krossad dajm.

Med Kärleken, sonen och sonens storasyster... extradottern snart 13 år.

Som väljer att vara i stugan med oss på sista april.
Som upplever att hon blir tankad av utsikten och lugnet.
Av det vackra.
Bara 12 men ändå känna så.
Allra redan liksom.

Det är coolt.

Jag njuter av varje minut.
Som vanligt.

Lag

Solen skiner...

Jag vill inte sitta inomhus.

Jag vill vara i stugan, insupa lukten och utsikten från havet. Höra vattnet skvalpa. Ta på klipperklätterskorna och hoppa runt lite på klipporna. Kanske sitta en stund och bara titta ut över vattnet. Kolla in någon båt som glider förbi. Fundera över om det finns några rester kvar från båten som gick på grund och sjönk typ 1966, där alldeles rakt ut från klippan jag sitter på. Tänka på allt och ingenting.

Bara njuta av här och nu. Veta att livet är lycka, glädje och framtid.

Det är en otrolig förmån.
Som jag tar vara på.
Det borde vara lag på att vara vid havet dessa dagar!

Akta er - elak käring

Det är jag det... elak käring alltså.
Det kom som ett poff och satte sig i sinnet.

Tror det var när jag gick in på toan i stugan och såg hur mycket flugor som helst surra och kräla runt på fönsterbrädan. Väckta av värmen. Otroligt äckligt. Blir arg över sånt som är äckligt. På mig själv. För att jag låter mig bli så berörd liksom.

Det kan också ha varit spindeln jag råkade dra fram när jag dammsugade under soffan. Stor som ett hus. Krälandes. Då vrålade jag på Kärleken som fick komma och ta bort. Det gjorde jag med flugorna också. Ropade på Kärleken alltså. Husch för krälande kryp *rysningar*

Eller...

... så var det när vi kom hem från stugan - in i lägenheten - och funderade över var dottern tagit vägen. Ingen lampa tänd. Ingen Elin. Men tvätten hon tvättat låg utdragen ur tvättmaskinen... över maskinen... på golvet... blöt och uppenbart ohängd.

Efter några oroliga och obesvarade telefonsamtal kom - den ohängda - dottern plötsligt hem. Jamen, borde ha fattat att hon hade dragit en sväng till Birsta för att shoppa kläder.

Varför fattade jag inte det?

Jag vet vad jag fattar jag. Jag fattar att jag har sabla första dan på mensen och är jävligt irriterad. Elin har erbjudit 20 minuters massage efter försvinnaincidenten. Till svar fick hon "men välj för fan dina dagar du ska smöra, idag är kanske inte rätt dag!"

Har kommit på Kärleken flera gånger med att snabbt fixa till anletsdragen när jag tittar till på honom. Från flin till låtsat allvar. Smashat honom med scarfen.

Fast sista gången hotade han med att ge igen.

Så nu morrar jag bara.

Kanske ska låta dottern massera mig ändå... tror att jag gör alla sura här hemma nämligen. Förutom Macke då, som är hos sin pappa...

party + kass mage = oförenligt

Jag har skrivit det förut men jag skriver det igen… Man måste vara försiktig med vad man äter och dricker om man inte vill ha förväntad rolig kväll förstörd! Fatta!

Tänkte att om jag skriver det ännu en gång så kanske min hjärna äntligen förstår…

Följande scenario utspelades igår;

Avbröt varma, soliga och fantastiska timmar i stugan och rullade in till stan. Duschade, smörjde in och tog fram stora sminkväskan. Otroligt att jag har en sådan som sminkar mig så sällan men med ollonskallen och fiskögonen så fick jag en välfylld sminkväska. Jag har dessutom lärt mig att foundation inte heter brunkräm eller hrm, gegga.

När man har ollonskalle och fiskögon på en skalle som är uppenbart knäckt av tillvaron kan det vara ganska skönt att måla på ögonbryn och lite färg för att kamouflerat känna sig bättre. Aningen mer normal liksom. Att ha CANCER är att vara allt annat än normal. Det är alienerande… mest för en själv. Men…

… det var inte det jag skulle skriva om och nu blir det ett alldeles för långt blogginlägg så nu får det gå fort…

På med lösögonfransarna för mina egna fransar är fult korta efter cytostatika och Herceptin… Sminka sminka och på med klänning och sedan apsnygg i håret tack vare Helén. Vin nedförstrupen och liten promenad till festlokalen, Lelle 40, skitgo mat, avvek från vinet mot starkare dricka och vips så mullrade det i magen och illamåendet satt i halsgropen. Resultatet blev hemgång och somna i soffan i stället för en förväntad partykväll.

Skitsur

Fettvalk

Man ska nog inte ha tid till att tänka för mycket...
Har tänkt en del… och det jag kom på först var att jag kände mig liksom spänd och fläskig om magen. Sådär så jag var tvungen att dra upp mysbyxorna för att det kändes som om magen trillar (väller) över kanten och lägger sig utanför byxorna. Drar man upp brallorna döljer man valken. Problemet är bara att brallorna blir högvattenkorta och det blir ju också fel. Kallt om anklarna…

Är man naken känner man ju inget tryck och inget väller över någon kant. Fast då kan man ju å andra sidan råka se sig själv. Oavsett nakenhet eller inte så när man sätter sig ner så lägger sig hela härligheten i knäna. Det är inte heller upplyftande. Jag menar, ska man då stå eller ligga hela tiden för att slippa tänka på detta?

Vad har hänt? För en månad sedan kunde jag ju se mig själv i bikini. Då fanns ingen valk. Lite sladder på grund av för få muskler men ingen valk. Nu har det gått en månad sedan vi kom hem och jag har tamigfan blivit med valk! Hur gick det till? Kolla på bilden, ingen valk där inte.

















Antar att det beror på det vanliga sättet och jag tänker inte ens nämna det.

Ställde mig på vågen när tankarna närmade sig mörkret. 1,4 kg mer än jag brukar väga. Inga tokmassor med kilon, jag vet, men det stiger ju och då blir jag nervös. Har inte varit en stigare tidigare. Dessutom har varje gram satt sig på magen. Retar mig med sitt häng… Tänk er 1,4 kg på den magen... vällandes ut över bikinikanten...

Nu åker promenadutstyrseln och den där stegräknaren som ligger någonstans… på när sonen ska till skolan. Jag följer honom och fortsätter sedan på en långis. Hoppas att det lilla diskbråcket håller sig på plats. Men jag skiter i det, tänker gå långt.
Valken ska luras åt pipsvängen nämligen.
Då får det kosta lite smärta.

Det kommer att kosta mer än smärta. Inser jag. Tänk er själva att jag i hela mitt liv har haft en så bra ämnesomsättning att jag kunnat stoppa i mig vad som helst, när som helst på dygnet. Inga valkar har vält över några kanter här inte. Från min omgivning har jag fått höra ”Men åh, vad smal du är” och andra saker… oftast med en uppsyn som alltid fått mig att känna mig som någon sorts konstig varelse. Vågar någon någonsin säga ”Men åh, vad tjock du är” till någon som är fet? Nä, knappast.

Alla ni som nu tänker att jag verkar vara en spinkig lyktstolpeliknande mes… vill jag bara säga; Var och en har sin verklighet… ingen kan jämföra sig med någon annan.

Jag tänker ta hand om min verklighet!

Funderar

Jag funderar...

...på det mesta och efter att ha struntat i bloggen i några dagar så har jag nu börjat tänka på den.

Kanske är det så att i och med tillbakagången till det "vanliga livet" så blir tankarna färre... och kanske inte lika invecklade.

Så då behöver jag inte skriva av mig dem?

Ja, vad vet jag?

Det känns som om det är dags att ta tag i tänkandet, se till rensa skallen från skolans tonåringar och deras problem när jag kommer hem... och kolla läget i min egen skalle... för visst är det väl så att meningen med livet delvis är att lära känna sig själv? Att utvecklas... och om jag aldrig umgås med mina tankar blir ju det lite svårt...

Det där låter kanske märkligt.
Men det gör inget

Jag funderar vidare så kanske jag blir mer tydlig nästa gång vi hörs...
Jag ska låtsas att jag ligger här och smeker den mjuka och vita sanden med tårna samtidigt som jag tänker...

Skitless på bloggen...

Känns som att jag har skrivit av mig färdigt och att det stöd jag möjligtvis ger, kan jag ge i alla fall. På era bloggar.

Det finns ju gränser för allt liksom...

Fast idag har det varit en konstig dag.
Skulle nog kunna kalla den hormonrubbad.

Eller mig alltså.

Inte dagen.

Tänk att jag verkligen inte gillar att liksom ligga efter nä jag vill ha koll på läget och det har jag inte just nu. Hade planerat att ligga ok i tid men så bara springer timmarna iväg och exet skar av sig tummen så då skickade jag Kärleken att agera ambulans för jag gillar inte blod så mycket. I alla fall inte när det forsar ur ett stort jävla sår djupt ända in till benet... Och hoppsan så var klockan nio och jag har inte hunnit jobba alls och hur fan ska det gå med killen som inte hör att ett e är ett e... eller att ett i är ett i.... ska ju träna på det i morgon ju...

Dags att sätta fart då... suck

Hoongle

Med tanke på att jag alltid är så sen så känner ni nog redan till detta... Men om det finns någon som är lika sen som jag...

Hoongle är nu min sökarsida istället för Google. För varje klick doneras 2o grains (1 grain = 64.79891 milligrams) ris till UN World Food Program.

"Hoongle is an Internet search engine that adds a social purpose to searching. For every search you do, we donate 20 grains to rice through the UN World Food Program to help end hunger. Our mission is to make the world a better place one search at a time."

Kan inte tänka mig att det är något konstigt med detta. Kan jag hjälpa lite med några klick så självklart gör jag det. Adressen är http://www3.hoongle.org/. Gör den till er startsida/söksida och sök så mycket ni bara kan!

Annars så känns det lite bättre idag.
Vore väl konstigt annars med tanke på era fina och peppande kommentarer!
Tack och ha en fin helg!

Skakad

Jo, det gick bra idag med. Även fast det var otroligt uppslitande.

Innan varje läkarbesök hinner jag, nästan, övertyga mig själv om att jag har metastaser både på det ena och andra stället. Denna gång var det i benet… höften… bröstet… bröstbenet… ja ni fattar – typ överallt.

När jag kommer ut från läkaren har jag en känsla av att hon har blåst mig. Ja, hon har ju självklart hittat massa metastaser på mig men ger fan i att säga något.

Jamen det är klart att det är så, jag var ju så säker…

Men tydligen så är jag frisk och sköterskan kopplade fast mig till droppet och sedan drippelidroppade Herceptinet in i min kropp. Jag tror att jag idag har gjort 15 behandlingar med Herceptin och ska göra 17. Två kvar. Tjo!

När jag satt där i sängen kände mig ganska lycklig över att behandlingarna snart är till ända. Så plötsligt hörde jag en röst jag kände igen och såg en människa svischa förbi i ögonvrån. ”Kan det vara hon”, tänkte jag och gick sakta efter. Hittade henne i ett annat rum. Med nyinopererad port, väntandes på sina cytostatika…

Sist jag träffade henne var i höstas på rehab i Alfta. Då var hon pigg och fräsch, behandlingen efter bröstcancern avklarad sedan ett bra tag.

Nu är levern full i satans metastaser och var modersablaknölen är vet de inte.

Ännu.

Jag vet att detta skakar om mig.

Jag vet att min rädsla blir ännu större.

Men jag vet också att det är min uppgift att samla ihop mig och göra något åt rädslan.

Förvandla rädslan till styrka och kanske kunna göra något för henne. Något som får henne att förstå att jag känner med henne. Och tänker på henne.

För jag vet ju hur vansinnigt ensam man känner sig…

Tre

Tre veckor har gått,
dags för ännu en behandling. Blä som vanligt men sedan är det bara två kvar!

Tre månader har gått,
dags för återbesök hos läkaren. Är allt ok eller finns det något som tyder på att helvetet är åter? BLÄÄÄÄÄÄ, jag fullkomligt HATAR dessa återbesök och kommer aldrig att vänja mig vid dem. Bra att de håller koll så att OM något skit ska upptäckas så upptäcks det i tid. Men i alla fall. Jag känner mig så så vansinnigt liten dessa dagar. Tillbaka i minnena med stor skräck liksom.

Fast jag tror att det är en bra del av bearbetningen – på det här viset stoppas inte helvetet in i något skrymsle i hjärnan och ligger där och lurar tills något annat traumatiskt händer.

Men satans snoppogan vad den ställer till det!

Det underlättar att bli arg på något och i dag hade jag en given ”bliargpågrej” när jag drog upp persiennerna. Upptäckte jag…

Det SNÖAR!

Skit...

Här och nu

Omöjligt att sluta trots att ögonen svider och ryggen värker.

Jag ritar, suddar, ritar, suddar och svär. Ibland känner jag mig duktig, rätar på axlarna och ler för mig själv. Ger mig en tankeklapp på ryggen. Fast oftast inser jag efter ett tag att det är något jag inte har tänkt på. Då ritar, suddar, ritar och svär jag ett tag till...

Nu har det uppstått något som vi känner oss nöjda med. Så nöjda att vi söker en arkitekt för att få ett annat och tränat öga som tittar. Kanske kommer med smarta lösningar. Någon som har några bra tips att dela med sig av?

Sedan skickar vi in bygglovsansökan och till hösten kööööör vi!

Fy fasen vad jag är lycklig.
Här och nu.
Och då och sedan och fanimig för alltid!

Underbara sol!

Hörde att det är grått hemma.

Så synd.

Här (i Sala) fullkomligen kastar sig solen ner från himlen, kan liksom tydligt känna strålarna som värmer armar och ben. Antar att ni fattar att jag varit tvungen att klä av mig. Bararmad och barbent... ljuvligt efter att ha lämnat Härna iförd vinterjacka...

Njuter gör jag och snön hemma känns som ett minne blott. Ett minne som i morgon blir fullt verkligt igen. Men snart är snön borta där med.

I fjol fick jag min sista cytostatikabehandling i slutet av april, så våren och början av sommaren blev den tid då jag återhämtade mig... från den orkeslösa, "hoho var tog alla muskler vägen" så blev jag allt starkare. Så jag antar att denna tid betyder extra mycket för mig. Ett avslut på helvetet och en början på resten av livet.

Så jag tror faktiskt att jag njuter extra mycket bara därför.

Glad påsk på er!

Andra minnen av värme - fler bilder från Thailandsresan. Trötta barn, sol, bad och glädje. Det är lycka!

Elin sover mot bonuspappan Roynes axel och Max är också trött!



















Mor och dotter!

Jag kan!

Det var en gång en flock grodungar...














...som skulle ha en löptävling. Målet var att nå toppen av ett högt torn. Många människor hade samlats för att följa loppet och heja på deltagarna.

Så gick starten...

Ärligt talat, ingen av åskådarna trodde på att grodungarna skulle klara att nå upp till toppen av tornet. Man hörde bara kommentarer som "Åh, vilket kväkande. De kommer aldrig att nå fram" eller "Inte en chans att de lyckas, tornet är alldeles för högt".
Grodungarna avbröt loppet, en efter en...

Publiken fortsatte att ropa "Det är alltför krävande, ingen kommer att klara det"














Fler och fler grodungar blev trötta och gav upp... bara en enda fortsatte högre och högre... Den grodungen ville inte ge upp!

Till slut hade alla andra gett upp klättringen
- förutom den enda grodan, som efter en stor insats nådde toppen som enda deltagare.
















Nu ville naturligtvis de andra deltagarna veta hur det egentligen gick till att genomföra en sådan bedrift - att verkligen nå målet!

Det visade sig att vinnaren var döv...



Lyssna aldrig på folk som har en tendens att vara negativa och pessimistiska. Det tar dina bästa drömmar och önskningar ifrån dig.

Tänk alltid på ordens kraft, för allt vad du hör, läser och tänker påverkar dina handlingar.

Och; Var döv när någon säger att du inte kan genomföra dina drömmar.

Tänk alltid; Jag kommer att klara det!

Hur?

In på affären för att köpa fika till sonen, som ska ha med sig det till skolan i morgon. Påskpysseldag.

Väl inne i affären kom jag på att jag ändå skulle handla det vi behöver till middagen i morgon.

Smart att slippa åka till affären i morgon också liksom.

När jag kom hem och knatade in till sonen för att kramas godnatt frågade han vad jag hade köpt...

Gissa om jag varit duktig och handlat allt utom det jag åkte dit för?

Är det verkligen möjligt att vara så glömsk eller har cytostatikan gjort att några hjärnceller struntade i att återproduceras?

Eller nåt...

Opålitlig

Kan påstå att min mage har funkat perfekt i alla år. Inte bråkat alls, förutom några magsjukor och andra småsaker. En småsak var förresten då jag födde sonen, mitt andra barn. Han vägde så lite som 5350 gram... ville bara nämna det, hrm. Det blev ju perfekt det med i slutändan. Ut kom han, prinsen. Men hur som helst, magen har alltid varit snäll mot mig.

Sedan fick den tampas med cytostatika och värktabletter.

Och blev helt opålitlig.

Det är inte värt att äta en god middag på krogen.

Det kan jag lova.

Jag och Kärleken fann oss vara utan barn och förlustade oss lite efter påskinköp... Gick på restautang och käkade fläskfilé, bearnaisesås och klyftpotatis. Ångrar mig, tänk om jag hade valt en sallad i stället. Åh, så bra magen hade mått nu.

Och era magar mår?

Hej då, måste rusa på toa!

Julaftonsflingor...

Gah, det har toksnöat idag. Riktiga julaftonsflingor, sådana som man alltid önskar ska komma då. Ni vet. Men näää inte kommer de på julaftonen, snöflingorna tror att vi ska bli glada över att de kommer den 5 april.

Jag blir skitsur!

Muntrade upp mig och sonen med Monsters vs Aliens och sonen skrattade så han kiknade. Jag garvade mest då den puckade presidenten körde syntkonsert för att kommunicera med utomjordlingarna... annars kanske denna film helst ska ses 3-dimensionellt. Fast alla som gillar tecknade filmer gillar nog denna i alla fall.



Gladare blev jag i alla fall och det här med vädret ordnar sig det med.
Snart sitter vi där i kortärmat, njuter av solen och väntar på att köttet på grillen ska bli klart.

Fast först ska all jäkla snöööö försvinna!
Gahh...

Morr

Ingen stuga idag på grund av regn...

Positivt tänkande; Men så bra att det regnar, för med regnet försvinner snön! Stugan står kvar en annan helg!

Kroppen är inne i en torrperiod igen, händer och fötter fnasar och jag smörjer som en tok. Herceptinet är boven. Trött är jag fortfarande, tro om jag har nåt som ligger där och lurar i kroppen? Enormt länge sedan jag var sjuk så... alltså sjuk som i förkylning... hrm...

Min lilla svarta Clio har fått sig en genomgång idag, både utvändigt och invändigt. Den blev så fin. Så kom vi plötsligt på att vi skulle ha beställt besiktningstid när vi kom hem från Thailand... Tro hur länge jag har kört olagligt?

Hoppsan...

Just ja, måste ju visa fler bilder från Thailand. Dessa är dels på den bungalow vi fick som var skitig och luktade pink och på det fina hotellrum med jacuzzi o.s.v. som vår Tom lyckades uppgradera oss till. Ett av korten är på en bänk där en viss person legat... nyligen insmord med solskyddsfaktor! :) Slutligen lägger jag in några bad- och fiskkort. Några fiskar ser riktigt snorkiga ut...

Hoppas ni har en underbar lördag, förresten vad gör ni? Själv är jag taxi till barnen och varvar det med att mysa med Kärleken!

Hoppas

Hoppas på fint väder i morgon
Då äter vi frukost och åker ut till stugan
Eldar upp högen med grenar och ris

Gör plats för altan med nedsänkt bubbel

















Sover kvar














Så på lördag kväll sitter jag och Kärleken bland tända ljus och en knastrande brasa

Njuter av att leva och av förmånen att få uppleva

Har varit så trött sedan vi kom hem så jag behöver tanka...och då är utsikten en enorm källa av kraft!

Bröstvän!

Kolla – MIN onkologläkare är en bröstvän av stora mått! Första gången jag mötte henne var min första tanke att be om en annan läkare... Lena skakar nämligen lite med huvudet när hon pratar. Stakar sig lite också faktiskt, så första minuterna upplevs hon som en aning hrm.. ja... konstig. Jag är så glad över att jag lyssnade till vad hon sa istället för hon är fantastisk. Hon är noggrann, hon är intresserad, hon lyssnar och hon hör vad jag vill ha sagt. Jag har inte för en endaste sekund känt mig överkörd eller osynlig - som faktiskt har hänt med ett flertal läkare vid tidigare tillfällen. Lena är dessutom enormt kunnig inom sitt område. Hon är sååå värd detta pris och jag applåderar henne!


Texten nedan är tagen från www.breastfriends.se pressmeddelande.

Racingförare, läkare och kurator får bröstcancerpris

Utmärkelsen Årets Bröstvän går till cancerläkaren Lena Carlsson från Sundsvall, kuratorn Lisbeth Bengtsson från Borås och racingföraren Mikael Eklund från Örebro. De har på olika sätt utmärkt sig för sitt stöd till kvinnor med bröstcancer. Utmärkelsen delas ut i Stockholm idag.

En privatperson och två personer som arbetar inom cancervården får idag ta emot utmärkelsen Årets Bröstvän. Det är racingföraren Mikael Eklund som använder motorsporten till att samla in pengar till Bröstcancerfonden, läkaren Lena Carlsson, som har byggt upp onkologiska kliniken på Sundsvalls sjukhus och kuratorn Lisbeth Bengtsson, som arbetar med psykosocialt stöd till kvinnor med bröstcancer i Borås. Samtliga har blivit nominerade av allmänheten. Nu har de utsetts årets pristagare.

Lena Carlsson är en av årets två bröstvänner som arbetar inom cancervården. Hon är verksamhetschef och har byggt upp cancerkliniken på Sundsvalls sjukhus. Tidigare fick alla cancerpatienter åka till Umeå för behandling, nästan 30 mil enkel resa. Nu kan patienterna få cytostatika- och strålbehandling i Sundvall. Patienterna berömmer verksamheten och lyfter fram Lenas vänliga och pedagogiska sidor. Det är några av de faktorer som juryn tar fasta på i sin motivering:

”Lena Carlsson har vunnit patienternas förtroende i sin roll som klinikchef och onkolog. Trygg, pedagogisk, empatisk, vänlig och kunnig är omdömen från hennes patienter i Sundsvall. Hon har utvecklat verksamheten med bland annat strålkanon och cytostatikamottagning, hög tillgänglighet och duktiga medarbetare. Lena Carlsson är en skicklig kommunikatör och engagerad läkare”.

– Det är ett fantastiskt trevligt pris som gör mig mycket stolt, säger Lena Carlsson, verksamhetschef för onkologkliniken.

T

De som inte klarar det.

Det får mig onekligen att börja tänka.

Tänka med stort T.

Ett liv utan sorger - hur vore det?

Att alltid vara säker, aldrig känna marken gunga under fötterna...

Hur utvecklande vore det?