Sorg och glädje

”Vänta, jag vill visa dig en sak”, sa han när vi skulle gå ut ur rummet. Med hans ord blev stämningen högtidlig och jag kände starkt att det var något väldigt viktigt jag skulle få se. ”Du har visat mig ditt ärr så nu vill jag visa mitt”, fortsatte han och började ta av sig.

”När jag var tolv år var min pappa och jag ute när det plötsligt började falla bomber. Innan jag hann reagera så försvann världen”. Han tog av sig sin huvtröja, vars huva jag alltid sett honom ha uppfälld. Efter det drog han av sig kepsen och sedan var bara scarfen kvar. När han knöt av sig scarfen insåg jag att det ärr jag var på väg att få se skulle innebära massor. Då, nu och sedan för alltid.

Halva skallen var utan hår, fylld av ärr efter brännskador. Nacken var också sådär vit- och hudflammig, som jag sett på andra brännskadade. Det hår som var kvar hade han låtit växa, för att det skulle täcka de ärriga områdena. Jag sträckte fram handen där jag stod bakom honom. Rörde vid hans nacke och kände en sådan olidlig sorg.

När jag satte mig framför honom igen blinkade jag om och om igen. Blinkade för att stänga inne alla tårar som ville ut.

”Min pappa dog på en gång. Jag brann i huvudet och på ena benet. Så hamnade jag på sjukhus. Jag stannade på sjukhuset i tre år, sedan var jag frisk. Min bror fick leva på gatan. En dag kom min mormor och hon hade pengar. Vi tog oss till Etiopien och plötsligt var vi här i Sverige”.

Någonstans mitt i allt detta vällde mina tårar över och jag fick viftandes med handen framför ansiktet försöka hejda dem.

Han tittade på mig med ögon som sett för mycket.

Jag tackade honom för att han delgett mig det svåra. För hans tillit. Han är en otroligt fin kille som idag vet att han klarar allt han bestämmer sig för. Det har han lärt sig den tuffa och jävliga vägen.

Mina små ärr berättar en helt annan historia, som kan upplevas som futtig i jämförelse. Men båda handlar om skräck för döden. De handlar om att ta sig igenom, om att gå vidare och att på vägen utvecklas.

Idag har jag fått min sista behandling och nu fortsätter livet framåt!

I morgon!

Sista behandlingen, äntligen!
Ett år av Herceptin över.
Ett år och åtta månader av operationer, cytostatika, strålningar och Herceptin över rättare sagt.

Tänk att man lär sig leva med det mesta.

Nu lär jag mig att leva med allt jag lärt mig.
Allt jag levt med.
Det jag tyngts av.
Allt jag berikats med.
Det är mycket att lära sig.
Samtidigt som jag lär mig ännu mer.
Fast inte i samma mängd eller i samma fart förstås.
Jag fortsätter dock svampa (suga i mig allt jag kan ;)

Kolla in det fina ärret - kortet är taget två veckor efter borttagning av porten.
Lite blåningar men de är snart borta.

Apropå

padda...

















... så hittade vi denna under ett cementblock när vi grävde för altanen.

Förresten, visst låter det bra när jag skriver "vi" om allt som görs i gräv, snickar - och byggväg? Måste väl avslöja att jag inte grävde... det gjorde Kärleken och en kompis till honom. Kompisen hade en grävmaskin, som jag verkligen ville köra.

Konstigt nog fick jag inte det.

Men jag fick gräva och fixa med andra saker.

Dagens padda

Två timmar lång lektion med samma elev avklarad.
Vi slog följe till kopiatorn för att hämta ett papper jag skrivit ut.
Som eleven behövde.
Två trappsteg upp så snubblade jag och föll raklång.
Där i trappan.

Tänk om jag förutom slagit ut tänder/krossat näsan/fått fläskläpp?

Fast det räcker långt att ramla och förmodligen se ut som en riktig padda.

Visst är det lustigt att det är så pinsamt att ramla?
Fort upp - se sig om kring - kan någon ha sett?

Jag lovar att eleven såg i alla fall...

Illusion

Hur cool är inte Joe Labero?
Jag är fortfarande fascinerad över det mesta han gjorde.
Egentligen inte ett dugg intresserad av trolleri men detta fångade mig.
Jag tycker till och med att det var värt pengarna, 1390 kr för sonen, Kärleken och mig. Det enda jag inte blir såld på är korttricken.
Men allt annat - jisses hur fasen går det till egentligen?
En tjej spetsad, en anka, fåglar och fan vet allt annat han trollade bort... Ja, det var så många olika trolleriprylar och jag fattar inte ett skit av något. Hur gör han?
Fast veta vill jag ändå inte.
Det är ju liksom roligt att inte veta allt.

Att däremot veta att sladden till kameran är i stan och det sedan visar sig att den ändå är i stugan. Och upptäcka det när jag är i stan. Det är irriterande.

Meditation

Hjärnan vilar ganska mycket när man arbetar hela dagarna.
Otroligt bra meditation försiggår alltså här under dagarna.
Kroppen tränas dessutom massor av allt slit och släp.

Ryckt och knipsat rötter efter grävningen, där det ska bli gräsmatta. Råkade knipsa ett par maskar också i farten - äckligt!
Spolat av berget med högtrycksspruten, jagade en spindel med vattnet för att jämna ut det faktum att spindeln i sängen skrämde mig så.
Planterat lite olika grödor. Gjort supersöta smålappar, satt dem på bambupinnar och stoppat ner... ska knäppa kort så ni får se.
Rensat rabatterna från ogräs - fifan vad tråkigt och hur vet man egentligen vad som är ogräs? Gräs vet jag vad det är... bra va? Så det drar jag bort i alla fall. Känner att min ogräsådra behöver utvecklas. Lite.

Hållt i nåt snöre åt Kärleken som bygger altanen. Mer hjälp än så vill han inte ha än så länge... hmm... när det är dags att skruva då ska tydligen jag rycka in.

Jag gör en - vad jag tror kommer att bli - en supercool skylt till dotterns student. Kan inte lägga ut någon bild på den förrän efter den 10 juni, hon ska ju inte få se den förrän på den stora dagen... så det får väl bli på den nya bloggen...

Så jag mediterar för fulla muggar - vad gör ni? :)

Gömställe - invirad!

Invirad i sängöverdraget.
Som vi har för att hålla sängkläderna på plats,
när vi fäller upp sängen.
In i sängskåpet.

Invirad i sängöverdraget låg den.
Spindeln.
På lur.

Kärleken fick söka igenom ALLT i sängen och runt omkring sängen innan jag vågade krypa ned. Det hördes djupa suckar från Kärlekens håll och det besvarades med tystnad men bestämda ögon från mig - liksom "ta hand om detta om du någonsin igen vill dela säng med mig".

Jag som alltid sover naken drog på mig strumpor (om spindeln skulle få för sig att krypa på tårna...) och trosor (hemska tanke om den skulle försöka krypa omkring där liksom... tog trosor som var knallgula om det skulle finnas minsta chans att blända spindeln...). Tröja åkte också på och med detta kände jag mig garderad. Hyfsat i alla fall. Svårt att hindra om tingesten kryper in i näsborren... eller örat... men jag drog gränsen vid att tejpa för näsborrar och öron. Tror att Kärleken var lycklig över det i alla fall. Kan lova att det tog tid innan jag somnade.

All heder till Kärleken som lyckades häva sin lust att i smyg småpilla mig på armen eller kinden. Fast det är klart, han värderar ju livet högt. Tur för mig. Och för honom.

Så låg den hela tiden inne i sängöverdraget.
Hade förmodligen tänkt hoppa på mig vid bäddningen.
Som jag överlät till Kärleken.
Jag är väl inte dum...

Bestämt och klart

Bestämt och klart
Att om en vecka, när jag fått min sista behandling så skriver jag det sista inlägget. Då är ju den resan slut och på något vis också bloggen.

Dags för nya tankar.
Framåt liksom.
Men som några tyckte så låter jag bloggen ligga kvar.

Funderar på om jag ska starta en ny blogg.
Om byggandet och resten av livet.
Men har inte tänkt klart.
Känns kanske lite väl egenkärt men varför inte vara det egentligen?
Jag vet inte ännu.
Något jag vet är att sommarstugan vore ännu trevligare utan den spindel som jag vet ligger på lur någonstans under sängen.
Eventuellt i sängkläderna.
Tomas hälsade på och fick en hysterisk order om att ta bort den.
Men han fipplade med tillfångatagandet och spindeln drog snabbt iväg på kurragömmalek.
Väntar på mig såklart.
Väntar på att få krypa på mig.
Kanske ta en tugga...
Gahhhhhh

God natt

En skäggig gubbe med en massa dockor.
Iförd nattlinne och en tillhörande mössa.
Minns en docka som alltid pinkade och ropade "fäääärdig".
Har också något minne av att gubben i nattlinnet (Beppe Volgers) sprang runt på en gräsmatta. Men jag minns inget mer.
Det kanske jag ska vara glad för?
Fast, som sagt, jag minns inte.
Det känns märkligt nu men jag gillade det när jag var liten.
Minns ni?









Tror jag kryper till kojs, John Blund har redan kastat sömnpulver i ögonen på mig.
Det märks kanske.

God natt
&
Sov gott

Bollar i luften

Skallen håller på att sprängas och det humöret har den varit på hela dagen. Nacken och axlarna är också värkiga. Griniga liksom. Jobba har jag gjort i alla fall. Många elever som är på g nu och behöver ganska mycket stöd, så det är inte läge att vara sjuk. Kärleken säger att jag har feber men jag ignorerar honom.

De senaste veckorna har jag varit fylld av någon sorts segervittring. Ingen hybrisvarning utan bara en ärlig tokglädje. En fantastisk glädjefnattande känsla liksom. Att snart är den otroligt påfrestande resan över. Hur firar man det om inte med en riktig brakfest?!

(Åh, jisses, vi har helvetesprogrammet "Färjan 2" på och just precis nu pratar en kille med en röst som låter som om han nyligen blivit kastrerad... egentligen är han hes men tjejigt piphes... han låter så rolig att jag asgarvade rakt ut.)

Brakfest ja... smider planer, skriver gästlista och ser framför mig lite akustisk musik med några vänner som är bra på att spela och sjunga som inramning till det hela. Tokiga lekar, gott att äta och dricka. Ett stort tält där folk kan slagga eftersom vi bor lite utanför stan.

Visst vore väl det ett bra sätt att fira livet?!
Nu måste jag bara be de sjungande vännerna.
Och styra upp allt annat.

Och dottern som tar studenten också.

Kan bli många bollar i luften nu...

Lever i drömmens verklighet

Vilken fantastisk helg! Norge vann - såg jag idag för jag orkar fanimig inte titta på spektaklet. Stängde av vid inledningen när någon kille sprang genom väggar och flög i luften. Valde att prata skit i stället med goda vänner, som var på besök!

Ja, helgen i övrigt. Sol, goda vänner och familj på besök. Bullar, hallonpaj, små kladdkakor med gegga i – tokgott – och smörgåstårta. Ja, jag har fyllt år och vi tillbringar helgen i stugan. Är nog utflyttade nu kan man säga. Det grävs som bara den och det ringer i min skalle av grävarens ljud och skrapandet av skopan i jord och berg. Förbereder för altanen. Med bubblet i.

Jag minns när jag och min bonusmamma åkte runt i bygden för att kolla in sommarstugor. Åt henne. Jag minns att jag önskade att jag någon gång skulle bo vid vattnet. Bo där jag såg och hörde vattnet. Men jag trodde aldrig att det skulle bli så. Då var jag kring 20 år.

Efter massor med år (är ju en kvinna och pratar inte om ålder egentligen men… 19 år senare…) har jag nu min sommarstuga. Jag hör och ser vattnet. På nära håll.

Till på köpet ska jag få bo såhär året runt. I ett nytt och fint hus.

Jag är extremt lycklig över detta.
Jag är också extremt fascinerad över livets motsatser. Att jag mitt i rädslan för döden, mitt i mina behandlingar ändå vågade tro på en framtid. För ska jag vara ärlig så vågade jag nästan inte köpa stugan på grund av att jag inte trodde att jag skulle få mer tid.

Det var ju då när kroppen värkte av cellgifterna så jag trodde att jag skulle dö av värken. Då när vi tittade på stugan och jag knappt orkade ta mig fram 50 meter. Då när ollonskallen glänste och fiskögonen plirade.

Nu när vi ska bygga så ramlar hjärnan tillbaka i dessa tankar.
Någon microsekund då och då.

Men jag inser att jag inte vore klok om jag sa nej till detta.
Hur dumt vore det inte att försöka stanna livet liksom?
Sätta stopp och gräva ner sig i rädslan och alla ”om”.
Vara otroligt patetisk.
Göra mig till ett offer.
Förstöra den värdefulla tid jag har här på jorden.
Nä, det är jag som bestämmer hur bra jag vill att mina dagar ska vara.
Jag som bestämmer hur glad och lycklig jag vill vara.
Jag tar kommandot.

Och jag är så jävla smart att jag njuter av vareviga sekund!

Lite kär

Om man är känslig för plåster kliar det en del med värsta stora plåsterlappen. Slet bort den idag och nu känns det bättre.

Hörrni nu är det nedräkning till sista behandlingen.
Jabbadabbadooooo!

Förresten så är jag lite kär i Norges bidrag till ståhejet därborta i Moskva. Han har liksom det och jag går stenhårt igång på låten. Vem trodde att jag skulle gå igång på fiolspel efter brorsans gnekande under uppväxten? Det var ju fan tortyr!

Alexander vill man lyssna på... (sorry brorsan) :)

Portfri!

Lite läskigt var det.
Och jag trodde - när jag låg där - att de inte alls gett mig någon tisdagsfylla.
Lurad.
Fast när vi skulle gå ner i garaget vinglade jag och sa konstiga saker.
Vill också minnas att jag under operationen pratade med läkaren och sköterskan om mina bröst och vad märkligt det är att det bröst de har tagit bort snoppogeknölen ur har blivit större och inte mindre. Mindre borde vara logiskt. Men icke.

När jag kom hem small jag av i soffan. Som en hemmafru som smygsupit och däckar mitt på eftermiddagen. Så kändes det. Nästan.

Såhär kändes det innan operation. Tänkte stanna i rullstolen i garaget. Ett tag i alla fall.





















Kunde inte ta några bilder under operationen, som jag planerat. Det sterila skulle nog inte uppskatta min bakteriehärd hos mobiltelefonen. Så jag knäppte kort efteråt. Sköterskan håller i porten som har suttit i mig i 1 1/2 år. Sedan var jag bara tvungen att ta en bild av allt klägg på operationsbordet. Ni som är känsliga för blod får blunda. Slutligen en bild av en portfri Malins bröst och hals. Bara ett förband som kliar.

























Det läskigaste under operationen var när läkaren skulle sy igen och upptäckte att bedövningen slutat verka. Jag studsade på britsen och skrek. Läkaren bedövade mer. Så sydde hon på nästa ställe och jag studsade och skrek igen. Tre bedövningssprutor till fick hon sätta. Sedan gick det finfint.

Vävnaden satt fast runt slangen men det gjorde inte alls ont att frigöra den. Det bara kändes att de grötade runt. Jag låg bakom ett jätteskynke. Såg ingenting.

Läkaren höll koll på mina fötter. För varje gång det gjorde ont krullade sig tårna.

Tiddelipom

Ultraljud på hjärtat i morse och det visade sig att lilla hjärtat sköter sig mycket bra. Det är skönt att höra att inte Herceptinet påverkat mitt hjärta. Jag har hört om en del vars hjärta inte klarar Herceptinet och därför inte kan få den behandlingen. Det är enormt dumt.

Förutom att hjärtat mår bra av Herceptinet är det dessutom skönt att veta att mitt hjärta är ett friskt hjärta. Med tanke på att min pappa dog av ett kasst hjärta när han var 49 år. Jag är tacksam över att mitt funkar som det ska!

Ett stort delmål infaller i morgon.
Då är det dags att ta bort min port-a-cath.
Ett och ett halvt år sedan den sattes in.
Och äntligen ska den bort!


Inget mer skav av bilbältet... kommer att kunna ha lite urringat utan att en liten dosa syns. Med en slang som startar vid koppen och går upp mot halsen, över nyckelbenet... Det har inte varit snyggt.
Så här ser det ut

Men ärren har läkts fint. Ser ni ett ovanför porten och ett ovanför nyckelbenet? Och slangen där emellan? Ärren har bleknat ordentligt men i morgon får jag ett färskt där nere vid porten. Där öppnar de och drar ut hela härligheten. Gahhhhh...








Detta är den lilla funktionella prylen som har kamperat med mig så pass länge. I morgon gör jag slut...









Men förbaskat bra har den varit, faktiskt! Fast att äntligen få vara utan den är ju så mycket bättre. Tiddelipom liksom.

Har dock lite ångest inför den lilla operationen.
Eftersom de tar ut porten när man är vaken.
Bedövar lite bara... ;)

Så idag efter ultraljudet gick jag in till kirurgen och pratade med en kvinna. Hon lovade att de skulle stå beredda med olika medikament för att jag skulle få en liten trevlig tisdagsfylla. För att minska äckelkänslorna och den lilla ångesten.

Jag ska också be dem slita bort det lilla utåtstående födelsemärket när de ändå är igång. När jag ändå är bedövad och väck i skallen.

Jag och Kärleken tog en prommis efter middagen. Det behövdes tillföras lite frisk luft och vackra vyer till min hjärna, som är fullproppad med slaskiga, ärrade och slangiga blodtankar. Längst bort kan man se Härnösands enda slalombacke. Där bortom Södra Sundet, Bottenhavet...

















Blev lite lugnare.
Tiddelipom

Skinn

Nu börjar skinnet på fingertopparna och hälarna liksom luckras upp. Skivar sig och smular sig. Hälarna är som en främmande planet där man får kämpa sig fram varje meter på grund av alla sprickor. Svinga sig över...
















Främmande planet... som inte är en främmande planet utan vulkanen Poas i Costa Rica. Om man ser hälarna såhär blir de ju fantastiskt vackra.
Men vackert kan vara ont.
Och irriterande.

Och jag smörjer med feta salvor, klär in fötterna i plastpåsar och strumpor utanpå. Hasar runt i lägenheten. Prasslar och glider. Håller på att slå ihjäl mig av halkan där inne i påsen. Plastpåsen liksom fastnar i skinnet efter ett tag. Svår att få av men hälarna blir fina och känns mer som mina och inte en främmande planet. Ett tag.

Vilken jäkla tur att jag bara har en behandling kvar!

Min prins

Som om någon bankat mig i skallen upprepade gånger och använt kroppen som en deg. Knådat, rullat och bankat på. Slängt ner i bakbänken. Så kändes det när jag vaknade. Det tillsammans med det vanliga gjorde att det blev ganska tungt att ta sig ur sängen. Området kring bröstet och armhålan som är opererat är stelt och gör skitont varje morgon. Jag behöver liksom komma igång innan det släpper. Om då kroppen är extra trött blir det svårare. Suck, jag är inte ens 40 och det är dessutom 1 1/2 år sedan jag opererades...

Klockan 07.15 var sonen färdig att gå till skolan. Han sa att han skulle läsa en kvart och sedan gå.

Ja, klart jag frågade varför han tänkte gå så tidigt.

"Jag har några mattepapper jag vill göra färdiga", svarade han.

Han är nio år, fyller 10 i oktober. Och han tar ansvar för sina studier. Det är helt otroligt vad mammahjärtat sväller av stolthet. Min prins.

Bra dag!

Scenario:

Min kompis, nämner inga namn... men det är hon som inte kan träffas för att hon måste kolla på Aschberg och Gertstjärt på tv... jag trodde att det var någon hockey hon inte kunde missa. Tji fick jag. Jisses.

Hur som helst. Denna kompis dog nästan när jag berättade på telefon att jag skulle på förleläsning med Niclas Wikegård. Hon vrålade "Jobba, jobba, jobba" så att jag inte kunde höra på det örat på flera dagar ;) Tydligen så brukar/brukade Wikegård köra med det.

Jag har inte så bra koll på denna Wikegård. Hockeprofil, hockekvällmedverkare. Tydligen föreläsare.

Så jag brassade ner till Sundsvall och Södra Berget utan förväntningar. Lysande utsikter anordnade detta. Det blev en skitbra dag, min polare Nicke (hrm) var en jättebra föreläsare och allt han sa kan jag applicera på mitt eget liv, mitt eget jobb. Ledarskap och värdegrund. På eftermiddagen hade vi workshop och då var han med.

Det var då jag gjorde mitt närmande.
Frågade om han kunde göra mig en tjänst.
Vilket han gärna gjorde.

Jag bad om att få ta ett kort på honom, ställde mig med mobilen och måttade. Då drog han mig bredvid sig och sa åt en annan kille att knäppa. För jag skulle ju vara med på kortet. Gha, jag kände mig som en dyrkande fjortis och apskrattade. Ja, lyckades se ut som en tokskrattande apa med hästansikte... en överrumplad sådan. Skit.





















Eftersom det vore pinsamt om han trodde att jag var något sorts fan så berättade jag ju självklart om min kompis, hennes "jobba, jobba, jobba" - vrål i mitt öra och bad om en autograf också. Han skrev hennes namn, en autograf, ritade en gubbe och skrev "jobba, Jobba, jobba". Min kompis blev ju såklart totalt helt överlycklig. Jag är ju en världsbäst kompis som skämmer ut mig såhär... :)

Eller hur!?

Värdegrund

Föreläsning och workshop med om ledarskap och värdegrund. Föreläsare Niclas Wikegård.

Tankar om behandling i morgon och att behandlingen snart är slut - och är den verkligen det? Svårt att låta bli att vara osäker...

Men snart tar jag lilla svarten och susar ner till Sundsvall och njuter av en utvecklingsdag.

Så ser min dag ut.
Hur ser er dag ut?

Helgen i bilder

Kubb och balans med barnen. Sonens pappa och äldsta syrra på besök 1 maj. Sedan snodde exet med sig barnen, så det blev en tyst och väldigt lugn fortsatt helg. Hela helgen har varit helt underbar med massa avkoppling och sol! Har gått runt och luktat brandrök hela helgen dock, tog 1 1/2 dygn för vår lilla brasa att brinna färdigt...























Vi eldade upp högen där altanen snart ska ligga... med bubbelbadet nersänkt i...























Sandra vattenvaktar












Elin kör gamla stubbar i en skottkärra med punka till elden





Vila är också skönt...


















Högen är borta och platsen redo att grävas/fyllas/byggas och sedan bubbla/grilla/äta/sola och mysa på!










Skjutkoncentrerad...

Eld

En fantstisk dag!

Kroppen värker av massa bärande av träd, sly och stubbar.
Kast in i elden och jäklar vad grankvistar brinner fort - trodde jag skulle bli av med luggen en gång och resten av gångerna aktade jag mig noga. Håret ska vara kvar på min skalle!

Kubb, grilla korv, sol, luftgevärsskjutning, prat, skratt, värme och glädje.

Det bästa av allt var att sonens pappa kom ut för att hälsa på oss och hämta sina barn. Med sig hade han min andra fantastiska extradotter. Min vän och min sons äldsta syrra. Första besöket i stugan och hon föll pladask för den. Glad blev jag.

Vi fick en stund för oss själva. På klipporna. I solen. Vattnet slog mot klipporna. Fast det blev kallt om rumpan efter ett tag. Ingen riktig värme ännu.

Önskar att du bodde närmare, Sandra!

Lägger in kort när vi är tillbaka i stan.