söndag 17 maj 2009

Lever i drömmens verklighet

Vilken fantastisk helg! Norge vann - såg jag idag för jag orkar fanimig inte titta på spektaklet. Stängde av vid inledningen när någon kille sprang genom väggar och flög i luften. Valde att prata skit i stället med goda vänner, som var på besök!

Ja, helgen i övrigt. Sol, goda vänner och familj på besök. Bullar, hallonpaj, små kladdkakor med gegga i – tokgott – och smörgåstårta. Ja, jag har fyllt år och vi tillbringar helgen i stugan. Är nog utflyttade nu kan man säga. Det grävs som bara den och det ringer i min skalle av grävarens ljud och skrapandet av skopan i jord och berg. Förbereder för altanen. Med bubblet i.

Jag minns när jag och min bonusmamma åkte runt i bygden för att kolla in sommarstugor. Åt henne. Jag minns att jag önskade att jag någon gång skulle bo vid vattnet. Bo där jag såg och hörde vattnet. Men jag trodde aldrig att det skulle bli så. Då var jag kring 20 år.

Efter massor med år (är ju en kvinna och pratar inte om ålder egentligen men… 19 år senare…) har jag nu min sommarstuga. Jag hör och ser vattnet. På nära håll.

Till på köpet ska jag få bo såhär året runt. I ett nytt och fint hus.

Jag är extremt lycklig över detta.
Jag är också extremt fascinerad över livets motsatser. Att jag mitt i rädslan för döden, mitt i mina behandlingar ändå vågade tro på en framtid. För ska jag vara ärlig så vågade jag nästan inte köpa stugan på grund av att jag inte trodde att jag skulle få mer tid.

Det var ju då när kroppen värkte av cellgifterna så jag trodde att jag skulle dö av värken. Då när vi tittade på stugan och jag knappt orkade ta mig fram 50 meter. Då när ollonskallen glänste och fiskögonen plirade.

Nu när vi ska bygga så ramlar hjärnan tillbaka i dessa tankar.
Någon microsekund då och då.

Men jag inser att jag inte vore klok om jag sa nej till detta.
Hur dumt vore det inte att försöka stanna livet liksom?
Sätta stopp och gräva ner sig i rädslan och alla ”om”.
Vara otroligt patetisk.
Göra mig till ett offer.
Förstöra den värdefulla tid jag har här på jorden.
Nä, det är jag som bestämmer hur bra jag vill att mina dagar ska vara.
Jag som bestämmer hur glad och lycklig jag vill vara.
Jag tar kommandot.

Och jag är så jävla smart att jag njuter av vareviga sekund!

2 kommentarer:

www.metrobloggen.se/sanbo sa...

UNderbart! Kunde inte hålla med dig mer! ska försöka pränta in de där sista hoppfulla orden i min skalle jag med!!! Hoppas du haft en riktig mysig helg med vänner och tårta!!!!
PUSS

A-K sa...

Jag håller med! NU lever vi och det vore väl fan om vi inte ska njuta! Vi ska sitta och vara online på en lap-top på ålderdomshemmet och chatta om sisådär en 50-60 år eller så..... Kram