Ännu lite bättre

Ja jisses, nu är jag som en riktig gammkäring som vägrat träna i hela sitt liv… helt sabb och slut i kroppen och utan någon som helst kondition. Det har helt klart skett förändringar när det gäller orken. I vanliga fall brukar jag en vecka efter behandling ta bilen till sjukhuset för provtagning. Idag fick Carina hämta mig för jag var alldeles för trött för att köra själv. Som vanligt tog jag trapporna upp… efter tre trappor brukar jag börjar flåsa men nu fick jag stanna och till och med vila en stund redan efter en trappa. Spagettibenen darrade ordentligt och lilla hjärtat pickade på som bara den därinne. Nä, det är illa när några ynka steg i uppförslut kan göra en andfådd...Tur att det snart är över och gissa om jag ser fram emot många och långa promenader i vårens underbara väder!?

Moset i hjärnan känns faktiskt lite fastare – över huvud taget känns allt lite bättre. Lite piggare. Anneli har varit här och sett till att jag skrattat ordentligt. Sedan har jag suttit på bron med dotra mi och ätit glass… och nu ser jag fram emot årets första grillning som ska äga rum imorgon.

Vad vore vi utan saker/ting/händelser att se fram emot?

Förresten, jag fullkomligt älskar era kommentarer – tack tack tack!

”Det blir bättre och bättre dag för dag”

Benen är som sladdriga spagetti, ollonskallen som pulvermos och smaken i käften… ja den är som om jag den senaste veckan tuggat i mig mängder av rått kött… drypandes av blod. Åhhh, vad äckligt det låter men så känns det. Faktiskt. Kan bara dricka pissljummet, varmt eller kallt svider som eld i munnen och ilar som värsta istapparna i tänderna. Nästan allt smakar blod och allt i köttväg smakar HUVVA. Det enda jag nästan kan äta i riktig matväg är fisk. Den smaken påminner faktiskt om fisk - haha fisk påminner om fisk… snyft det hemska är att jag faktiskt har det bra när det gäller smakerna och förmågan att äta. Jag kan ju egentligen äta massor med saker nästan utan problem. Jag kan dricka nyponsoppa och juice (lagom pissljummet då) sedan kan jag äta vitt rostat bröd med kaviar på… lingon grova… med kaviar på… kanelbullar… smörgåsrån… de två senaste inte med kaviar på tack. After eight går också bra och det förstår väl de flesta att nåt i chokladväg måste gå i mig… även i en situation som denna.

Det jag alltså vill komma fram till är att jag har det bra när det gäller smak-biverkningarna. För mig handlar det nämligen bara om dagar – på sin höjd en vecka – som jag inte kan äta som vanligt. Dessa dagar har inte ens resulterat i någon viktminskning. Så jag vägrar egentligen klaga… vill bara få er att förstå vilket helvete det är att inte kunna äta. Tänk er att ALL mat smakar så jävligt av gifterna att du håller på att kräkas vad du än stoppar i munnen. Tänk att ha det så hela tiden. Dygnet runt. I flera veckor. Så har Carina det… sist hade hon ett par dagar hon kände smak innan nästa behandling var dags… fy, visst är det orättvist!?

Hur som helst så sitter snart både jag och Carina nedanför hennes hus vid stranden med solstolarna i vattnet… det kommer att bli en solig och varm sommar… Där sitter vi och sippar på en god drink och asgarvar åt något totalt oviktigt – ibland förmodligen med tårarna rinnande utmed kinderna…

… åt minnen… men mest av allt…

… av lycka.

Skitsmärtan avtar

Söndag idag och det är lite bättre, värken närvarar men jag slapp knapra morfin i natt. Jag tror att det värsta är gjort.

Molnen är ulligt feta och härligt fyllda av ”Jag kommer att må bra” -skyltar i blinkande neonfärger. För varje timma, hm… nä för varje minut eller va fasen också – FÖR VARJE SEKUND SOM GÅR mår jag bättre och bättre.
Tänk när detta mående nästan är ett minne blott.
Snart så!

Skitsmärta

Är för trött och har för ont för att orka skriva egentligen. Igår eftermiddag eskalerade värken så till slut fick jag ge mig och plocka fram det tunga artilleriet… Självklart tjurar jag och håller mig i det längsta för jag tror ju på tankens kraft men det verkar som om den inte riktigt hänger med… inte just nu i alla fall…

Så igår kväll gav jag mig och tack vare ett litet morfinpiller har jag fått sova ganska bra i natt.

Nu handlar det bara om timmar innan jag mår bra igen! (Positiva moln svävar som vanligt på himlen ovanför min ollonskalle =)

Imorgon i morgon...

Den känsla som infinner sig när jag, plötsligt och riktigt VERKLIGEN, inser att i morgon är min sista behandling… den känslan är stooor och lyckligt gråtfylld. Den liksom bullrar inne i kroppen och studsar mot alla hudväggarna där inifrån… som ett sorts flipperspel där kulorna flyger runt mot en massa hinder där de hämtar poäng… Så blir det med känslan. Den mullrar upp sig till en stor boll och liksom studsar runt där inne i mig och fyller varenda kvadratmeter (centimeter?) med en sprudlande lycka och lyckan vill ta sig ut genom huden i form av sprutande tårar och glädjefyllda vrål. Kanske dags att springa ut och vråla som Ronja Rövardotter när hon önskar våren välkommen? Då kan jag slå två flugor i en smäll… hälsa våren välkommen och dessutom välkomna min sista behandling i morgon.

SISTA BEHANDLINGEN I MORGON – UNDERBART!!! JIHAAAAA!!!

Insikten small ner i mig inne på Coop tidigare idag och jag fick köra värsta racet med vagnen bakom en hylla och liksom andas lugnt, hålla tillbaka vrålet och torka tårarna ur ögonvrårna. Skicka iväg lyckomolnet för att kunna fortsätta handla… det är en härlig känsla vill jag lova! (Det skulle ju dessutom ha sett lagomt snyggt ut med mig ståendes där i någon gång på Coop Forum, vrålandes som en galning samtidigt som tårarna sprutade i långa kaskader ur ögonen...)

Skäggiga damen

Jag är fullt medveten om att jag har skrivit om mitt hår förut. Tappat hår, rakad ollonskalle och hela baletten med ögonfransar och ögonbryn. Jag ska absolut inte tjata om det denna gång utan i stället ta det från en helt annan synvinkel… typ.

Det positiva med att håret försvinner från skallen är att det tar så mycket mindre tid att göra sig i ordning – sveper bara runt scarfen runt ollonskallen så är det klart. Bra är också att man slipper raka ben och under armar. För de yngre som läser så måste jag här inflika att det inte alls är ett måste att raka sig. Det är media, modet och grupptrycket som får oss till detta och det är så mycket häftigare att vara en människa som vågar vara sig själv. Det vågade inte jag när jag var 15 så därför måste jag fortsätta att raka mig. Vanans makt är nämligen stor och ännu har jag inte klarat av att bryta den. Jag klarade av att sluta snusa efter 23 år men att sluta raka mig… mja, inte än i alla fall.

Vidare nu… anledningen till att jag tar upp detta är att jag vill att min blogg delvis ska vara till för de som befinner sig i samma sits som jag… eller kommer att göra det. Alla är olika men jag tror att de flesta, förr eller senare, vill ha information om vad som sker med deras kroppar när den påverkas av dessa cellgifter. Håret är ju en del av det.

Innan jag påbörjade behandlingen så fick jag naturligtvis information om att jag skulle tappa håret på skallen… och benen… och under armarna… och på puppan – heeehee… generande men sanna fakta… Samtidigt fick jag också information om att när håret börjar växa igen så kommer det med full styrka. Jag fick höra att håret då växer som aldrig förr. Då var jag fullt upptagen med att ”se” mig själv utan hår… att övertyga min fåfänga om att jag visst skulle klara det. Den resan har ni ju varit med på här i bloggen. Att håret sedan skulle växa som det värsta gräs var något som gick in genom ena örat och ut genom andra. Tills nu. Vissa fragment från den informationen fanns visst kvar i min ollonskalle. Dessa fragment har på senare tid tagit mer och mer plats i mina tankar. Nu stundar en sista behandling och efter x antal veckor så kommer sedan håret att börja växa ut igen. På ollonskallen… och benen… och under armarna… och på puppan… ja överallt där jag tidigare hade hår.

Innan jag började tappa mitt hår så såg jag – i min skalle - bilder av mig själv som skallig och det var ju skrämmande. Just då var ju tanken på att kunna använda peruk lugnande. Nu börjar jag se bilder av mig själv som hårig och det hade ju varit lugnt och härligt om det bara hade gällt ollonskallen. Nu gäller bilderna mer än så… att få abnormt mycket hår på benen eller under armarna känns ju inte roligt, fast samtidigt så går ju det att raka. Men hur fasen blir det med ansiktet för tänk om jag får jättemycket hår i ansiktet? Uäääää, då kommer jag att smälla av för tänk er att behöva gå runt som skäggiga damen och nä jag vill inte söka till någon cirkus jag vill fortsätta arbeta som lärare och inte behöva resa runt jordklotet iförd en slöja som hänger för ansiktet som jag vid föreställningarna tar bort och då visar sig värsta nunan med långt skägg och knorriga mustascher och långa struliga jättebuskiga ögonbryn och folk kommer att retas och tjoa och kanske kasta ruttna tomater på mig som kommer att vara jättesvårt att få bort ur mustaschen… oj vilken lång mening men hallå vad hemskt! Jag kan ju inte heller börja raka mig i ansiktet för stubb i ansiktet är ju lika illa som att vara hårig i ansiktet. Laserbehandling blir det men det är ju dyrt antar jag men jag får väl söka någon fond för kvinnor som kan vara skäggiga damen på cirkus… Åh, herre jisses nu kom jag att tänka på att risken finns att det kanske börjar växa hår på ryggen också… eller att det på hyska (förlåt puppan) blir som en urskog som Royne aldrig kommer att klara att ta sig förbi hahaha förlåt jag är nog lite rubbad, glöm det där sista men tänk er mig med hår på ryggen som sticker upp ur tröjan… Uääääää fyyyyyy!!!

Det var hemskt vad andfådd jag blir bara av att tänka mig detta och skriva om det, nu är jag alldeles slut. Phu!

Det är väl nu jag ska omvandla dessa tankar till ett moln – fy vilket stort moln det blev – och sedan boxa bort det. Ersätta det stora och feta molnet innehållandes mig som skäggiga damen med ett där jag har en len och fin hy. Utan en massa manliga hårstrån!
Boxa boxa BOXA bort bort BORT!!!

Humör

Om jag får säga det själv så kan jag konstatera att mitt humör för det mesta har varit ganska bra sedan snoppogefasen inleddes. Jag har haft några rejäla ras då jag har mått skit men på det hela taget har jag faktiskt varit ganska positiv och glad. När jag sitter här och tittar på mina ord så ser det faktiskt ganska rubbat ut. Vara glad när man har snoppoga? Nej men det måste vara en sådan där jättestor lögn… som alla genomskådar fort… alla som läser det här nu tänker inom sig att ”Oj, vad hon lurar sig själv”… och visst kanske det är så att jag lurar mig själv men vad spelar det egentligen för roll? Jag har ju ändå mått hyfsat bra och det är väl det som är det viktiga?

Sedan är det ju så att jag inte jämt går runt och flinar och mår som en prinsessa. Nä, ärligt talat så grimaserar jag ofta över de fruktansvärda gifterna som skapar värk i kroppen… eller som faktiskt lyckas göra stora sprickor i mina hälar som gör skitont. Förutom detta och lite till så har jag ju haft mina djupa svackor av existensfunderande, svackor där jag skrikit av ångest… gråtit krokodiltårar av rädsla… eller små tårar skapade av fåfänga…

Så visst är tillvaron ibland skit, jag menar bara att jag för det mesta - rent psykiskt- känner mig glad och lycklig.

De senaste dagarna har jag varit lite låg, precis som jag alltid blir ungefär en vecka innan behandling. Oron snurrar runt i skallen och skapar rastlöshet i kroppen… men det är rastlösheten jag känner först och när jag analyserar den inser jag att jag faktiskt är orolig. Orolig över hur jag kommer att må efter nästa behandling. Jag märker det inte bara på rastlösheten utan ett säkert tecken är när jag gormar åt folk i trafiken. I morse glömde Max saker han skulle ha i skolan, så jag tog bilen och åkte dit. På vägen hem så puttrade jag på i 30 på Kastellgatan när jag plötsligt hade en bil i arslet… Automatiskt börjar jag prata med bilföraren till bilen ”Hallå, det är 30 här”… ”Men ditt pucko, snart skrapar du lacken på min bil håll avståndet för faaan” låter det när jag har blivit riktigt grinig och sänkt farten till 20… faktiskt utan att tokbromsa… Sedan skulle jag plötsligt svänga och blir skitsur när den andra bilen fortsätter rakt fram. Vem ska jag då kasta glåpord till? Det tillsammans med en ryckning i högerhanden med långfingret ståendes rakt upp… hrm… säger mig att mitt humör är kort och att jag borde tagga ner.

Men ingen kan väl anklaga mig för att vara lite låg i några dagar? Jag har ju faktiskt snoppoga och genomgår en djävulsk behandling… Jag är så hemsk så ibland utnyttjar jag det också… jag är stundom en elak mamma för när jag känner mig på bråkhumör och Elin t.ex. klagar över att hon har mensvärk kan jag muttra ”Men sluta klaga – jag har snoppoga jag”. När hon då hajar till och tittar på mig som om jag inte är riktigt klok så kan jag inte hålla mig länge utan asgarvar. Skojar ju bara...

Nä, nu får det räcka… Åt lunch med Katta idag och hon tycker att mitt inlägg om ”Något” visar att jag har alldeles för lite att göra, så nu ska jag ta med mig en god bok och slå mig ner i solen på bron … lapa sol och kanske lite te (med några kanelbullar…). Tro om det var det hon menade att jag skulle sysselsätta mig med?

Något...

På sistone har jag blivit galen när jag har läst i texter att man förkortar ”något” med ”nått” … för mig betyder nämligen ”nått” att man har nått fram eller till något. Själv har jag använt mig av ”nåt” för att förkorta ”något” men varenda gång jag har försökt med det på datorn så har den klagat… på en gång jag har skrivit klart ”nåt” så har det lyst rött och då har jag blivit tvungen att ändra för jag gillar inte när jag stavar fel – bort med det röda! Jag blir även irriterad när den gröna randen dyker upp för det betyder bara kanske att jag har skrivit fel. Att jag kanske måste ändra och ibland blir jag inte ett dugg klokare av texten som talar om hur jag ska göra… Microsoft Word i all ära men vid dessa tillfällen så går jag på känsla, liksom lyssnar i ollonskallen och ryggmärgen på vad som känns rätt.

I alla fall så var måttet rågat nu när jag satt och läste en text på en blogg… när ”nått” åter igen dök upp öppnade jag upp Word och skrev in ”nått” och sedan sökte jag efter synonymer. Någon som tror att något dök upp? Nänä, det kan ni glömma… klart jag hade rätt hehe… de ord som dök upp var räckt, uppnått, fått tag i, sträckt sig till etc. Hahaha, skrattade jag högt inom mig… vad klantiga ni är som använder er av ”nått” för att förkorta ”något”. Förstår ni inte att det blir jättekonstigt att läsa… innebörden liksom skiter sig. Ja, jag har ett fint exempel – det som fick mig att kolla upp detta… ”Ge mig nått som tar mig någonstans” (angående källan nämner jag inga namn). Ok, byt nu ut ”nått” mot t.ex. ”sträckt sig till” eller ”fått tag i”… ja jisses det går ju käpprätt åt hmhmhm. Så var det med det!

Vadå… om jag kollade upp synonymer till min förkortning ”nåt”? Nää sluta, varför skulle jag det? Mäh, anklaga mig för att ha fel? Jaja… synonymer till ”nåt” kommer härmed; fog, skarv, söm, fals och hrm… däcksspringa... jag blir arg om någon skrattar nu... Helt klart så måste det vara nåGOT fel på Word! Ja, för ska jag vara helt ärlig så tycker jag fortfarande att man ska kunna förkorta ”något” med ”nåt”… det känns liksom rätt i ryggmärgen. Jag tror att synonymerna ljuger så snälla Lena, maila mig och tala om hur det egentligen ligger till, för jag nöjer mig inte med detta. Word är nog en lögnare (inom vissa områden då i alla fall...)
?

Spökena

Jahapp, så var den undersökningen slut och resultatet talar om att spöken visst finns. 33 röster varav 22 säger att spöken finns, 5 säger kanske och endast 6 säger nej. Jag blev tvungen att söka lite på nätet och det är många många som tror på någon sorts spöken. Orber är tydligen känt, fast jag hade aldrig hört talas om det (dem?). Orber är tydligen en sorts ljusfenomen man kan se på kort tagna i närheten av andar. Hmm…

Den här informationen hittade jag på någon spöksida:
Ordet spöke har använts i århundraden i betydelsen av att något övernaturligt visar sig. Emellertid syftar ordet i våra dagar vanligen på ett "immateriellt framträdande" av en mänsklig gestalt, som nästan alltid visar sig vara en avliden person. Hela tanken om spökens existens vilar på den urgamla teorin att människan har en själ. Naturligtvis dementeras detta av skeptiker, men det anses ändå vara en accepterad tanke att människan har, om inte en själ, så någon annan form av "energikropp" vid sidan av den fysiska. Ockultister anser att energikroppen inte åldras, och när den fysiska kroppen dör, frigörs den. Spökfenomen torde således vara frigjorda energikroppar som inte hittat vidare efter frigörelsen från den fysiska kroppen.

Ja… visst är det intressant och jag hittade också en hel del rolig information om olika ställen i Sverige som spökar. Värst verkar det vara på gamla prästgårdar men här kommer några olika exempel.

Torpa stenhus, öster om Borås
500-årig gård som tillhör den Stenbockska släkten. Här ska Gustav Vasa ha friat till Katarina Stenbock, som blev hans tredje hustru. På gården utspelades en hemsk händelse. En riddare bodde här med sina två döttrar. Den äldsta hade varit på besök i Danmark där pesten härjade. Hennes far, som var en hård och grym man, misstänkte dottern för att vara smittad. För att inte pesten skulle sprida sig i huset tvingade han in flickan i ett rum och murade in henne levande. Nu går hon igen som slottspöket ”grå frun” på Torpa och många har sett henne irra genom salarna. (Huuuuuu)

Hjortsberga prästgård, Ronneby
På den här prästgården är det ingen som törs bo. Komminister Bengt Randolfson som sist levde här hörde kvinnoskrik, såg dörrhandtag vridas om och bokblad vändas utan förklaring. Hästarna i ridskolan intill vägrar att passera gården, bilar stannar av sig själva när de försöker köra förbi, och hundar blir som galna, reser ragg och hugger vilt i luften. Efter att ha försökt driva ut andarna utan resultat, stod prästen inte ut längre utan flyttade ifrån spökgården.

Skråckhulta lid
Den ogudaktiga prästen Hans Mickelsen härjar på vägen mellan Fridhemsberg och Fara. Han var hatad av bönderna efter att ha dömt en kvinna till döden för häxeri på 1600-talet. Som hämnd överföll sex bönder prästen en kväll på vägen och slog ihjäl honom. Sen dess spökar prästen i form av en stor hund med eld sprutande ur näsborrarna. (Tro varför han blev en stor hund som spöke… och elden?)

Hotell Continental, Stora Hotellet och Örebro slott
En vandrande vålnad kan man kalla Madame Segelbergs gråklädda gestalt, som först höll till på Segelberska palatset i Örebro, där hon syntes promenera i alléerna för att i nästa stund lösas upp i intet som ett dammoln. När palatset revs flyttade Segelbergs osaliga ande först till Hotell Continental och sedan till Stora Hotellet, där gästerna stördes av spökerier i flera år. Det rastlösa spöket verkade inte trivas på hotellet och har numera flyttat till Örebro slott, där många har känt igen hennes genomskinliga skepnad. (Kan du bekräfta detta, Sandra?)

Pajala kyrkogård
Även här finns det spöken. Allt kretsar runt en speciell grav där trollgubben/magikern Vittikko och hans son Anti ligger. De var svåra ovänner i livet och kan inte hålla sams i graven heller utan slåss och svär så det osar om det. (Måste ju låta fantastiskt roligt att befinna sig vid denna grav… tänk att stå där och höra svordomar under marken…)

Kåkbrinken, Gamla stan
Natten mellan den 8 och 9 november dansar vålnaderna av de som halshöggs vid Stockholms blodbad nedför Kåkbrinken. (Borde ju vara enkelt att ta reda på detta, ni stockholmare får boka in denna natt och se till att vara på plats med kamera och/eller videokamera i högsta hugg!)

I övrigt är allt finemang… solen skiner och efter att ha promenerat och hämtat Max så har jag suttit ute halva dagen med bullar och en god bok. Jag blir så fantastiskt glad, varm och lycklig av solen! Nu ska jag fundera ut någon ny undersökning, någon som vill veta något särskilt?

Veckan då ögonfransarna försvann...

Jag står där framför spegeln och försöker hålla ögat öppet så jag kan pilla bort det som stör… i ögat… ni vet när man fått något skit i ögat och ska ta bort det men det går knappt att hålla ögat öppet, jag bara blinkar och blinkar och tårarna rinner ner på kinden. Så var det nu. Ett hårstrå hade hamnat i ögat och det gör ju skitont när det ligger och skaver sådär… värre är i och för sig nog sandkorn för då får man ju peeling inuti ögat och det hörs ju till och med att det inte är skönt.

När jag har fått bort ögonfransen som skavde och står där framför ögat… nä spegeln… så tänker jag… ”Oj nu kan jag inte ha mer än 10 ögonfransar på det ögat” och sen blir jag sur när jag inser att jag verkligen ser ut som en fisk. Eller förlåt, ett ollon med fiskögon hahaaaaaa ja jisses vilken syn men en syn jag måste leva med ett antal veckor framöver och vem är jag att klaga över det jag är ju glad att det finns cellgifter men satan jag är ju också fåfäng…

Royne säger (såklart) att han skiter i vilket, han älskar ju mig för den jag är.
Barn får man sanningar ifrån men jag tänker inte fråga Elin, som tycker att jag med grisrosa linne ser ut som ett ollon … Jag har precis bestämt att sanningen bara kan komma från små barn, inte från stora och dumma… Så då frågar jag min prins, min son den fantastiske Max (Förlåt Elin men han är snäll och väluppfostrad). Såhär lät det:

Jag: MAAAAX, skynda dig och kom!
Max springer in i sovrummet där jag ligger som en padda och knappt orkar vända mig i sängen: JAaaa mamma, vad är det? (Det ser ut som om han förväntar sig en stor och dyr present… eller att jag ska kräkas eller något i den stilen, stackaren ser förskräckt ut.
Jag: Kolla vad lite ögonfransar jag har kvar nu.
Max suckar, min prins SUCKAR och lutar sig fram och säger: Wow, nästan inga kvar.
Jag: Mmm… och… ser jag ut som en fisk?
Max tittar på mig med en ”blick” som jag inte riktigt kan tyda och sen säger han: Men mamma, för mig spelar det där ingen roll. Jag brukar liksom inte kolla in ögonfransarna på folk… och du är den finaste mamman som finns, älskar dig mest i hela världen.

En diplomat bor i mitt hem och jag betvivlar att jag, trots min fåfänga, kommer att använda mig av lösögonfransar. Jag har naturligtvis funderat en hel del under den tid som jag har tappat mitt hår, mina ögonfransar och mina ögonbryn. Det har varit - och är fortfarande - en resa i sig med ett ständigt jobb med självkänslan. En nyttig resa i att lära sig att trivas med sig själv. Nu är jag ju liksom tvungen och jaaaa jag tar möjligheten! Jag tar chansen!

Sedan har jag ju förväntat mig att jag ska se ut som ett ollon med fiskögon. Det man har förväntat sig blir på något sätt lite enklare att tampas med än om det vore något oväntat som rasar över en. Det handlar väl om mental förberedelse, antar jag. Så eftersom jag var förberedd så handskas jag nog ganska väl med detta… och kan glädja mig åt små positiva saker… Förutom att min självkänsla stärks så är det positiva med detta att inga ögonfransar hamnar i ögat och skaver i alla fall…

Idag var jag till och med och sprang på stan och ska jag vara ärlig så visst tänkte jag tanken att ”Nämen jag ser ju förjävlig ut, inte kan jag springa runt på stan” men den tanken kom liksom in genom ena örat och svissade ut genom det andra. Den ersattes snabbt av ”Men det skiter ju jag i, jag ser ut så här nu och varför ska jag dölja det”? Och ja, varför ska jag dölja vem jag är? Nä, det är mycket bättre att kanske lyckas ge mod till någon annan ”Kan hon så kan jag”.

Men självklart längtar jag till den dag när mitt hår börjar växa ut igen. Särskilt vid vissa tillfällen… Ibland kan jag hoppa rätt upp i luften när jag går förbi en spegel och liksom skrika till – blir skiträdd för att det står någon framför mig som jag inte känner igen. Tror att någon galning tagit sig in i vårt hem... Sedan inser jag att det bara är jag… fast i samma form som Gollum i ”Sagan om ringen”. Skallig och med fiskögon. När jag är naken så finns det inga som helst tvivel om likheten…

Finns spöken?

Elin har alltid varit känslig för natten och vad som kan dölja sig runt omkring oss, när det gäller saker de flesta av oss inte ser. Jo, det lät verkligen kryptiskt, jag vet, men alla har väl hört talas om att vissa människor kan se/uppleva att det finns någon sorts liv – kanske de döda – omkring oss? Det finns ju program på tv där sådana människor ser till att bli av med spöken från olika hem. Spöken som är döda människor som liksom inte har fått ro…

Jag tänker inte påstå någonting om detta. Däremot kan jag påstå att jag har en dotter, som i hela sitt liv har betett sig som om hon har osynliga människor runt omkring sig. Nu låter det som om jag har en dotter som ”inte har alla koppar i skåpet” men faktum är att hon är helt frisk… ja hmm… nog för att hon är halvt galen ibland med sina åsikter om mig i grisrosa linnen men i övrigt så är hon nog ganska ok… hehehe

När Elin var riktigt liten fanns det ofta troll runt henne. Hon vägrade sova eller vaknade och klagade på att trollen störde henne. Eftersom jag hade läst att det var viktigt att man tog barnen på allvar – sa de att det fanns en tiger under sängen så var det så… Så gjorde detta att jag fick ta hand om dessa ”troll”. Ett tag var hon rädd för dem och då fick jag hitta på att de kom in genom fläkten, var livrädda för vatten och sedan ställa största bakbunken på spisen full med vatten…

Hon vaknade nästan varje natt och vrålade som om någon stuckit kniven i henne. Sedan gick det inte att få kontakt med henne på ett bra tag. Hon skrek med sina oseende ögon vilt stirrande, ofta skrek hon efter mig även om jag till och med hade henne i min famn. Ju äldre hon blev desto lugnare blev det på nätterna. Men när hon var nio år så vaknade jag en natt av att hon, som vanligt, vrålade som besatt. När jag sprang upp och in i hennes rum var hon inte där… nä då hittade jag henne ute i trappuppgången… naken… där hon skrek det värsta ”döda-mig-inte-skriket”…

I vår nuvarande lägenhet har Elin hela källarvåningen för sig själv. Den senaste tiden har hon börjat prata om att hon har sällskap där nere… Igår vid middagen berättade hon att varje natt är det ”någon” som väcker henne och rör vid hennes huvud. Hon sa att ”Men en kompis sa att det förmodligen är muskelryckningar för att jag håller på att somna”. Då tittade jag på henne och sa att ”Men du blir ju väckt efter att du har sovit ett par timmar, då har det inget med muskelryckningar att göra. Nä, Elin det är nog någon som försöker kontakta dig”. Vid det här läget sa Elin inte så mycket, hon lät ”Ahhhhrrrghhh” istället… (hahahaaaaa elak mamma hämnas rosa linne = ollon). Efter den diskussionen tänkte inte jag mer på det men när jag vaknade i morse var dörren till extrarummet stängd – Elin hade smugit sig upp och lagt sig där. För många som vill ”snacka” med henne på nätterna…

Nu blir det ju helt klart en liten undersökning – vilka tror på att vi är omgivna av människor som kanske inte har kommit till ro? Vilka tror på spöken?

Sprutaren

”Snart kommer den där killen”, sa jag.
”Men fy vad jobbigt att ha främmande karlar i huset när man är ensam”, sa Katta.
”Nä det är inte så farligt, sist han var här så for han runt och sprutade i tre minuter. Sedan drog han…”, sa jag.
”Hahaha, ja det där lät ju fint”, sa Katta.
Jag tänkte efter… vadå lät fint?… fara runt och spruta… aha… jaha just det ja… hahahaha….
”Hahahahaha”, skrattade jag hysteriskt.

Egentligen borde jag skapa en ny tävling och kalla den ”Vad sprutar han?”… men det verkar lite lågt… och litegrann som om jag har för lite att göra. Vilket i och för sig är sant. Jag har lite att göra och för det mesta orkar jag inget göra men nu känner jag mig piggare och det är därför jag plågar er med att skriva inlägg… har flera färdigskrivna men väntar till törare dagar… Ni kan ju faktiskt bli less på att jag skriver för ofta också.

Ok, nu ska jag berätta om ”Sprutaren”. (Det är inte Royne eller någon hemlig älskare hehehehahaha hahaha). Det är myrdödaren. Vi har nämligen små jobbiga myror i källaren – Elins tillhåll. Hon blir galen på myrorna när de kryper uppför hennes ben när hon sitter i soffan. Haha vad äckligt så därför har nu myrdödaren varit här för andra gången och hrm… sprutat…

Måndag

Det ÄR bättre idag... sover mindre och känner mig smått piggare - underbart!
Det här inlägget är dock till för kvinnan som alldeles nyss var här och, ännu en gång, lämnade massor av bullar. Kanelbullar är en sak jag kan äta utan smakförändringar så åh vad lycklig jag blir. Kanelbullar är så gott! (Minns att min pappa åt nybakade kanelbullar med en stor klick messmör på... jaa jag vet det låter skitäckligt och jag tänker aldrig någonsin pröva det! Slår dock vad om att han ser mig när jag stoppar i mig bullarna och tycker att jag är knäpp som äter dem utan messmör...)

Än en gång tusen tack, Inger! Jag har proppat i mig så magen står rätt ut och jag är dessutom alldeles andfådd!

Söndag

Jag tror att jag är aningen lite piggare idag… ligger här i soffan med datorn på magen och lattjar lite med bloggen… upptäcker nya saker ju mer jag håller på. Som sig bör antar jag. Har ju t.ex. lyckats åstadkomma en besöksräknare som på min dator just nu visar 51 besökare och på Roynes dator visar 21 besökare. Hahaha hur fungerar det, någon som vet?

Häromdagen höll Elin på att skratta ihjäl sig åt mig, den sketna ungen. Vi hade fått kläder vi beställt från H&M. (Oj, nu kom det ett svosch – vilket på mitt språk betyder svettsvallningar. Det känns som om svetten rinner från skallen men när jag känner på ollonskallen så är jag bara fuktig. Överläppen plus skåran mellan mina enorma pattar blir också fuktiga och nä jag har jättejättesmå bröst och funderar nu på hur jag kan bli svettig däremellan men… hrm… för att komma till saken så förstår jag hur det måste vara att hamna i klimakteriet. I alla fall när det gäller svallsvettningarna. Fy det är läskigt och som det ser ut nu blir jag tvungen att göra det två gånger. Nu och sen liksom när det är dags. För just nu är det ju gifterna som skapar svoscherna. Men jisses nog om det nu, skulle ju berätta om min elaka dotter Elin.)

Just det, vi öppnade försändelsen från H&M och gick igenom det vi beställt. När vi såg linnet som jag beställt som vitt (så himla fint, perfekt för t.ex. midsommar) ropade Elin ”Men vad fan det är ju grisrosa”. Då minns jag att det vita var slut när jag beställde och eftersom jag ville ha just det linnet så tog jag det rosa och hoppades att jag inte skulle se ut som en galning i det. Jag tenderar att göra det i rosa nämligen… Linnet var fantastiskt fint men färgen… oj oj oj… jag tog det och höll upp det framför mig, vilket fick min… hrm… älskade dotter att asgarva och vråla ”Förlåt mamma men nu ser du verkligen ut som ett ollon”.

Måste ju helt klart gå att färga det eller är det någon som passar i grisrosa och vill bjuda på linnet? =)

Lördag

Dagarna består i att snarka vidare… hiskeligt vad trött jag är. Jag vaknar och tänker ofta att jag ska kliva upp men så igen… tji fick ”kliva upp”… jag somnar om och vips har det gått en timme till. Med jämna mellanrum släpar jag mig dock upp för födointag (när Royne eller barnen talar om att maten är klar). Att inte vilja kliva upp för att äta behöver inte bara betyda att man är trött… i mitt fall handlar det också om att maten smakar… ja just nu skit faktiskt. Fast å andra sidan så föredrar jag att maten smakar skit framför ingenting. Det är värre när maten inte smakar någonting.

Dagens heta tips; Njut av att vara pigga och stoppa för guds skull i er något gott att äta!

På återseende önskar jag med en snarkning - zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Torsdag

Onsdag igår… sov nästan hela dagen och var så slut i benen att jag nästan uppfann ett sätt att pinka på utan att gå på toa… nästan…

Matlusten är borta men jag tvingar i mig i alla fall, känner ju fortfarande smak och det betyder massor. Vid middagen igår åt vi fisk och Elins kommentar var obetalbar ”Till lunch fick vi fisk på skolan och nu äter vi fisk igen… snacka om att jag kommer att vara smart i morgon”. Hahaha!

Igår kväll kom myrkrypningarna i benen. Senare kom också värken i ben och bäcken och tillsammans med det faktum att jag med jämna mellanrum vaknar för att jag håller på att drunkna i mitt eget svett… nästan i alla fall… så har jag sovit lite dåligt. Lycka är ändå när värktabletter hjälper mot värk och det gjorde de.

Så summa kardemumma så är allt rätt så bra – lycka är fantastiskt!

Oj, varit vaken en hel timme… kroppen blev trött… dags att snarka en stund igen.

Idag är det tisdag

Igår var det måndag och då mådde jag lite pissigt under förmiddagen… Tankarna gick; ”Måndag måndag måndag MÅÅÅÅNDAAAAAG… fattar inte att skallen bara fokuserar på morgondagen (den äckliga morgondagen). Alla har väl hört talas om vikten av att leva i nuet? Fast det är ju bara skitsnack… i alla fall för den som längtar till morgondagen… eller för den som längtar tillbaka till gårdagen. Är det något fel på dem som känner så? Tänk den som vet att ”I morgon är min cellgiftsbehandling över” – oj vilken känsla! Eller den som fått ett hemskt besked, vad den måste tänka ”Om det ändå varit igår, då allt var bra och jag var lycklig” – huuuu!

Vem vore jag om jag enbart kunde tänka och tro att idag är den viktigaste och bästa dagen? Jag behöver ju balansera mellan att njuta av nuet och dess emellan se framåt.

MEN just nu sliter jag som ett djur med att slå bort de fantastiskt pissiga molnen som strävar efter att visa sin närvaro ”Här är vi, lyssna på oss… vi vill invadera din hjärna med en massa rädsla, oro och mörker mörker mörker…). Molnen har redan överfallit mig idag, med besked. Så nu slår jag bort dem med hårda knytnävar. Boxar allt vad jag kan. ”Håll er borta för faaaan”. Orkar inte ta dem till mig idag, vägrar att ens känna på dem lite lite innan jag skickar iväg dem. För idag lever jag i nuet. Så gott jag kan.”

Det började med att jag fick ett mail från en vän. Han fick mig att sätta perspektiv på tillvaron. När han berättade en del av sin historia då skämdes jag över att jag har tyckt så synd om mig själv på grund av några dagars kraftig smärta. Tårarna bara forsade utför mina kinder när jag läste och sedan slutade det inte. Stackars Royne ringde och jag kunde inte prata så då drog han järnet hem med bilen. Orolig för mig. Men efter lite kramar så blev det bättre och sedan kom Max och då var det ju full fart med en massa gos tills Anna, Micke och Ebba kom. Ni minns Ebba 3 år som nyss avslutat sin behandling? Nu har hon en lång kycklingmjuk stubb, långa ögonfransar och ordentligt med ögonbryn. Hon är så söt den tjejen. Vi proppade i oss marängsviss – mums. Ebba gillade strösslet bäst och såklart att smula sönder marängen med händerna! Till middag blev det min favvorätt för jag insåg att det var läge att äta allt jag gillar eftersom det väntar dagar då allt smakar blöt kartong. Kortspel med tjejerna hos Anneli fick avsluta kvällen! Underbart att umgås med nära och kära för det tar bort de elaka molnen under lång tid.

Idag är det tisdag och nu är behandlingen över för nästsista gången – tjoho. Om tre veckor kommer jag att jubla, hoppa jämfota och vara grymt lycklig för då är den sista behandlingen avslutad. Oj, vilken känsla det kommer att vara. Denna vecka ska jag hålla tummarna för att biverkningarna inte sänker mig totalt. Blodvärdet har dock sjunkit rejält och trillar det ner ytterligare några steg så kan det bli tvunget att proppa i mig lite blod. Men om det – mot förmodan blir så – så ordnar sig det med!

Dags att slumra en stund zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Å förresten, jag gillar jättemycket när ni skriver inlägg eller skickar mail!