Humör

Om jag får säga det själv så kan jag konstatera att mitt humör för det mesta har varit ganska bra sedan snoppogefasen inleddes. Jag har haft några rejäla ras då jag har mått skit men på det hela taget har jag faktiskt varit ganska positiv och glad. När jag sitter här och tittar på mina ord så ser det faktiskt ganska rubbat ut. Vara glad när man har snoppoga? Nej men det måste vara en sådan där jättestor lögn… som alla genomskådar fort… alla som läser det här nu tänker inom sig att ”Oj, vad hon lurar sig själv”… och visst kanske det är så att jag lurar mig själv men vad spelar det egentligen för roll? Jag har ju ändå mått hyfsat bra och det är väl det som är det viktiga?

Sedan är det ju så att jag inte jämt går runt och flinar och mår som en prinsessa. Nä, ärligt talat så grimaserar jag ofta över de fruktansvärda gifterna som skapar värk i kroppen… eller som faktiskt lyckas göra stora sprickor i mina hälar som gör skitont. Förutom detta och lite till så har jag ju haft mina djupa svackor av existensfunderande, svackor där jag skrikit av ångest… gråtit krokodiltårar av rädsla… eller små tårar skapade av fåfänga…

Så visst är tillvaron ibland skit, jag menar bara att jag för det mesta - rent psykiskt- känner mig glad och lycklig.

De senaste dagarna har jag varit lite låg, precis som jag alltid blir ungefär en vecka innan behandling. Oron snurrar runt i skallen och skapar rastlöshet i kroppen… men det är rastlösheten jag känner först och när jag analyserar den inser jag att jag faktiskt är orolig. Orolig över hur jag kommer att må efter nästa behandling. Jag märker det inte bara på rastlösheten utan ett säkert tecken är när jag gormar åt folk i trafiken. I morse glömde Max saker han skulle ha i skolan, så jag tog bilen och åkte dit. På vägen hem så puttrade jag på i 30 på Kastellgatan när jag plötsligt hade en bil i arslet… Automatiskt börjar jag prata med bilföraren till bilen ”Hallå, det är 30 här”… ”Men ditt pucko, snart skrapar du lacken på min bil håll avståndet för faaan” låter det när jag har blivit riktigt grinig och sänkt farten till 20… faktiskt utan att tokbromsa… Sedan skulle jag plötsligt svänga och blir skitsur när den andra bilen fortsätter rakt fram. Vem ska jag då kasta glåpord till? Det tillsammans med en ryckning i högerhanden med långfingret ståendes rakt upp… hrm… säger mig att mitt humör är kort och att jag borde tagga ner.

Men ingen kan väl anklaga mig för att vara lite låg i några dagar? Jag har ju faktiskt snoppoga och genomgår en djävulsk behandling… Jag är så hemsk så ibland utnyttjar jag det också… jag är stundom en elak mamma för när jag känner mig på bråkhumör och Elin t.ex. klagar över att hon har mensvärk kan jag muttra ”Men sluta klaga – jag har snoppoga jag”. När hon då hajar till och tittar på mig som om jag inte är riktigt klok så kan jag inte hålla mig länge utan asgarvar. Skojar ju bara...

Nä, nu får det räcka… Åt lunch med Katta idag och hon tycker att mitt inlägg om ”Något” visar att jag har alldeles för lite att göra, så nu ska jag ta med mig en god bok och slå mig ner i solen på bron … lapa sol och kanske lite te (med några kanelbullar…). Tro om det var det hon menade att jag skulle sysselsätta mig med?