Ännu lite bättre

Ja jisses, nu är jag som en riktig gammkäring som vägrat träna i hela sitt liv… helt sabb och slut i kroppen och utan någon som helst kondition. Det har helt klart skett förändringar när det gäller orken. I vanliga fall brukar jag en vecka efter behandling ta bilen till sjukhuset för provtagning. Idag fick Carina hämta mig för jag var alldeles för trött för att köra själv. Som vanligt tog jag trapporna upp… efter tre trappor brukar jag börjar flåsa men nu fick jag stanna och till och med vila en stund redan efter en trappa. Spagettibenen darrade ordentligt och lilla hjärtat pickade på som bara den därinne. Nä, det är illa när några ynka steg i uppförslut kan göra en andfådd...Tur att det snart är över och gissa om jag ser fram emot många och långa promenader i vårens underbara väder!?

Moset i hjärnan känns faktiskt lite fastare – över huvud taget känns allt lite bättre. Lite piggare. Anneli har varit här och sett till att jag skrattat ordentligt. Sedan har jag suttit på bron med dotra mi och ätit glass… och nu ser jag fram emot årets första grillning som ska äga rum imorgon.

Vad vore vi utan saker/ting/händelser att se fram emot?

Förresten, jag fullkomligt älskar era kommentarer – tack tack tack!