Idag är det tisdag

Igår var det måndag och då mådde jag lite pissigt under förmiddagen… Tankarna gick; ”Måndag måndag måndag MÅÅÅÅNDAAAAAG… fattar inte att skallen bara fokuserar på morgondagen (den äckliga morgondagen). Alla har väl hört talas om vikten av att leva i nuet? Fast det är ju bara skitsnack… i alla fall för den som längtar till morgondagen… eller för den som längtar tillbaka till gårdagen. Är det något fel på dem som känner så? Tänk den som vet att ”I morgon är min cellgiftsbehandling över” – oj vilken känsla! Eller den som fått ett hemskt besked, vad den måste tänka ”Om det ändå varit igår, då allt var bra och jag var lycklig” – huuuu!

Vem vore jag om jag enbart kunde tänka och tro att idag är den viktigaste och bästa dagen? Jag behöver ju balansera mellan att njuta av nuet och dess emellan se framåt.

MEN just nu sliter jag som ett djur med att slå bort de fantastiskt pissiga molnen som strävar efter att visa sin närvaro ”Här är vi, lyssna på oss… vi vill invadera din hjärna med en massa rädsla, oro och mörker mörker mörker…). Molnen har redan överfallit mig idag, med besked. Så nu slår jag bort dem med hårda knytnävar. Boxar allt vad jag kan. ”Håll er borta för faaaan”. Orkar inte ta dem till mig idag, vägrar att ens känna på dem lite lite innan jag skickar iväg dem. För idag lever jag i nuet. Så gott jag kan.”

Det började med att jag fick ett mail från en vän. Han fick mig att sätta perspektiv på tillvaron. När han berättade en del av sin historia då skämdes jag över att jag har tyckt så synd om mig själv på grund av några dagars kraftig smärta. Tårarna bara forsade utför mina kinder när jag läste och sedan slutade det inte. Stackars Royne ringde och jag kunde inte prata så då drog han järnet hem med bilen. Orolig för mig. Men efter lite kramar så blev det bättre och sedan kom Max och då var det ju full fart med en massa gos tills Anna, Micke och Ebba kom. Ni minns Ebba 3 år som nyss avslutat sin behandling? Nu har hon en lång kycklingmjuk stubb, långa ögonfransar och ordentligt med ögonbryn. Hon är så söt den tjejen. Vi proppade i oss marängsviss – mums. Ebba gillade strösslet bäst och såklart att smula sönder marängen med händerna! Till middag blev det min favvorätt för jag insåg att det var läge att äta allt jag gillar eftersom det väntar dagar då allt smakar blöt kartong. Kortspel med tjejerna hos Anneli fick avsluta kvällen! Underbart att umgås med nära och kära för det tar bort de elaka molnen under lång tid.

Idag är det tisdag och nu är behandlingen över för nästsista gången – tjoho. Om tre veckor kommer jag att jubla, hoppa jämfota och vara grymt lycklig för då är den sista behandlingen avslutad. Oj, vilken känsla det kommer att vara. Denna vecka ska jag hålla tummarna för att biverkningarna inte sänker mig totalt. Blodvärdet har dock sjunkit rejält och trillar det ner ytterligare några steg så kan det bli tvunget att proppa i mig lite blod. Men om det – mot förmodan blir så – så ordnar sig det med!

Dags att slumra en stund zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Å förresten, jag gillar jättemycket när ni skriver inlägg eller skickar mail!