Veckan då ögonfransarna försvann...

Jag står där framför spegeln och försöker hålla ögat öppet så jag kan pilla bort det som stör… i ögat… ni vet när man fått något skit i ögat och ska ta bort det men det går knappt att hålla ögat öppet, jag bara blinkar och blinkar och tårarna rinner ner på kinden. Så var det nu. Ett hårstrå hade hamnat i ögat och det gör ju skitont när det ligger och skaver sådär… värre är i och för sig nog sandkorn för då får man ju peeling inuti ögat och det hörs ju till och med att det inte är skönt.

När jag har fått bort ögonfransen som skavde och står där framför ögat… nä spegeln… så tänker jag… ”Oj nu kan jag inte ha mer än 10 ögonfransar på det ögat” och sen blir jag sur när jag inser att jag verkligen ser ut som en fisk. Eller förlåt, ett ollon med fiskögon hahaaaaaa ja jisses vilken syn men en syn jag måste leva med ett antal veckor framöver och vem är jag att klaga över det jag är ju glad att det finns cellgifter men satan jag är ju också fåfäng…

Royne säger (såklart) att han skiter i vilket, han älskar ju mig för den jag är.
Barn får man sanningar ifrån men jag tänker inte fråga Elin, som tycker att jag med grisrosa linne ser ut som ett ollon … Jag har precis bestämt att sanningen bara kan komma från små barn, inte från stora och dumma… Så då frågar jag min prins, min son den fantastiske Max (Förlåt Elin men han är snäll och väluppfostrad). Såhär lät det:

Jag: MAAAAX, skynda dig och kom!
Max springer in i sovrummet där jag ligger som en padda och knappt orkar vända mig i sängen: JAaaa mamma, vad är det? (Det ser ut som om han förväntar sig en stor och dyr present… eller att jag ska kräkas eller något i den stilen, stackaren ser förskräckt ut.
Jag: Kolla vad lite ögonfransar jag har kvar nu.
Max suckar, min prins SUCKAR och lutar sig fram och säger: Wow, nästan inga kvar.
Jag: Mmm… och… ser jag ut som en fisk?
Max tittar på mig med en ”blick” som jag inte riktigt kan tyda och sen säger han: Men mamma, för mig spelar det där ingen roll. Jag brukar liksom inte kolla in ögonfransarna på folk… och du är den finaste mamman som finns, älskar dig mest i hela världen.

En diplomat bor i mitt hem och jag betvivlar att jag, trots min fåfänga, kommer att använda mig av lösögonfransar. Jag har naturligtvis funderat en hel del under den tid som jag har tappat mitt hår, mina ögonfransar och mina ögonbryn. Det har varit - och är fortfarande - en resa i sig med ett ständigt jobb med självkänslan. En nyttig resa i att lära sig att trivas med sig själv. Nu är jag ju liksom tvungen och jaaaa jag tar möjligheten! Jag tar chansen!

Sedan har jag ju förväntat mig att jag ska se ut som ett ollon med fiskögon. Det man har förväntat sig blir på något sätt lite enklare att tampas med än om det vore något oväntat som rasar över en. Det handlar väl om mental förberedelse, antar jag. Så eftersom jag var förberedd så handskas jag nog ganska väl med detta… och kan glädja mig åt små positiva saker… Förutom att min självkänsla stärks så är det positiva med detta att inga ögonfransar hamnar i ögat och skaver i alla fall…

Idag var jag till och med och sprang på stan och ska jag vara ärlig så visst tänkte jag tanken att ”Nämen jag ser ju förjävlig ut, inte kan jag springa runt på stan” men den tanken kom liksom in genom ena örat och svissade ut genom det andra. Den ersattes snabbt av ”Men det skiter ju jag i, jag ser ut så här nu och varför ska jag dölja det”? Och ja, varför ska jag dölja vem jag är? Nä, det är mycket bättre att kanske lyckas ge mod till någon annan ”Kan hon så kan jag”.

Men självklart längtar jag till den dag när mitt hår börjar växa ut igen. Särskilt vid vissa tillfällen… Ibland kan jag hoppa rätt upp i luften när jag går förbi en spegel och liksom skrika till – blir skiträdd för att det står någon framför mig som jag inte känner igen. Tror att någon galning tagit sig in i vårt hem... Sedan inser jag att det bara är jag… fast i samma form som Gollum i ”Sagan om ringen”. Skallig och med fiskögon. När jag är naken så finns det inga som helst tvivel om likheten…