Det var allt

Nä, jag är inte färdig. Min hjärna har inte hunnit med. Veckan i Alfta har verkligen satt fart på de små grå cellerna och nu händer det grejer vill jag lova. Det säger POPP och så kommer insikterna nerramlandes som från ovan. Saker som borde ha dumpit ner för åratal sedan… kommer och jag sitter här och förundras över självklarheten. Gråter en skvätt och gör mig av med skiten. Orsakerna till insikterna är flera och inga jag tänker analysera annat än för mig själv. Skulden är säkert jämt fördelad men oväsentlig och nu suddas den bort mer och mer för varje dag. Balansen återställs men det tar naturligtvis tid. Jag ger det tid.

Så… nu har över ett år passerat sedan jag låg där i sängen tillsammans med Royne och kände det smärta i mitt högra bröst. Sedan dess har detta skett:

4 september 2007 – Hittade snoppogehelvetet.
7 september 2007 – Vårdcentralen, remiss till mammografi
24 september 2007 – Mammografi, ultraljud och cellprov.
9 oktober 2007 – Cellprovet visar på avvikelse men måste göras om
15 oktober 2007 – Nytt cellprov, som visar att det INTE är cancer
23 oktober 2007 – Tumören opereras bort
26 oktober 2007 – Besked om att det är cancer… trots allt…

5 november 2007 – Information om att det är aggressiv cancer
6 november 2007 – Opererade bort 4 lymfkörtlar, ingen spridning. Venporten sätts in
19 november 2007 – Micrometastas funnen, i den första lymfkörteln

Sket i allt och åkte utomlands med familjen en vecka!

4 december 2007 – Operation, rensade i armhålan

8 januari 2008 – Första cellgiftsattacken
29 januari 2008 - Andra cellgiftsattacken
19 februari 2008 – Tredje cellgiftsbehandlingen
11 mars 2008 – Fjärde cellgiftsbehandlingen
1 april 2008 – Femte cellgiftsbehandlingen
22 april 2008 – Sjätte och sista cellgiftsbehandlingen

22 maj 2008 – Första strålningen av 33 st.
17 juni 2008 – Första behandl. m Herceptin, forts. var tredje vecka i ett år.
8 juli 2008 – Andra behandlingen med Herceptin
9 juli 2008 – Sista strålbehandlingen

Genom att spalta upp det hela så inser jag att phu och hoppsan, inte konstigt att jag inte är färdig ännu. Den resa jag har gjort har varit lång, krånglig och smärtsam både för kropp och själ. Men den har också varit fylld av kärlek, värme, omtanke och gemenskap. Det har varit en delad resa och jag är tacksam för alla som har varit med, tacksam för alla som har peppat mig. De som har delat smärtan. De som har haft hoppet och kunnat föra över det på mig. Tack. Jag har också förstått att flera har blivit som sparkade i baken och startat sin egen lilla resa. Börjat bryta mönster och skapa ett ännu mer harmoniskt liv. Härligt!

Så, vad har jag lärt mig? Vad vill jag förändra? Hur mår jag?
Måste man lära sig något egentligen? Nä, det måste man inte men det vore ju ganska sorgligt om ett år passerar i ens liv och det visar sig att det året inte har gett ett skit. Jag har i alla fall lärt mig massor. Det viktigaste är att jag vill ha balans i mitt liv och för att få det så måste jag börja med min kropp. Så jag håller på att förändra vissa saker. Tar lite pö om pö så att det inte blir alltför stora förändringar på en gång.

Hur jag mår? Ärligt talat så är jag trött i hjärnan. Jag är grymt tacksam över att jag fick åka på rehabveckan. Utan den hade jag nog kört på i tvåhundra och sedan brakat några månader framöver. Nu kommer jag att ge mig själv tid att läka ordentligt och det känns som en stor lättnad.

Det var allt

Balans

Med ett stort leende såg jag den fina kommentaren från stora kramaren. Tack, det värmde :)! Jag vet att jag kanske lät lite grinig men jag står för det, ni är ganska kass på att lämna kommentarer och det är ju bra om ni vet att ingen blir gladare än jag när de plötsligt finns där. Nu handlar det ju dessutom bara om dagar som bloggen finns kvar… lite tråkigt känns det allt. Fast samtidigt så är det positivt eftersom livet går framåt och då måste man ju hänga med. Avsluta gamla saker och möta nya. Lämna det förflutna bakom sig…

Har inte duschat sedan efter-maten-promenaden, är full i gammal svett och luktar nog lite illa. Lyfte nyss upp armen och drog ett djupt andetag i armhålan och blir förvånad över att jag luktar gott… bra rollon…

Insåg att jag inte kan berätta så ingående om dagen men här kommer en liten och ganska ytlig del… Yang och yin, manligt och kvinnligt… Min snoppoga satt på höger sida, den sidan som enligt en del kallas den manliga – Yang. Har jag några trauman som har koppling till det manliga? Oh ja att jag har… Jag säger inget mer, vill ju inte lämna ut hela mig. Jag vill inte skrämma någon för detta handlar bara om mig och ingen annan. Det handlar om hur jag har tolkat något jag har hört. Om jag hade fått riktigt bra hjälp med att ta hand om mina tidigare trauman kanske jag hade sluppit snoppogan? Ja, vem vet? Ingen idé att hänga upp sig på det för då blir jag säkert fullkomligt galen.

Jag har förstått att genom balans i kroppen mår man bra. I balansen ingår såklart kropp och hjärna, allt detta ska må bra för att vi ska fortsätta att må bra. Det betyder bra mat, rörelse/träning och naturligtvis kärlek… Har med mig hem flera kokböcker och en bok om rörelse och träning, som två föreläsare här i Alfta har skrivit tillsammans. Underbara böcker. Jag önskar att alla skulle få möjlighet att åka hit men tyvärr är det endast ett fåtal som får den chansen. De som får chansen har alla gått igenom en resa som innehåller mycket smärta och sorg. Så kanske ska ni vara glada att ni inte behöver rehabilitering.

Nu längtar jag efter mina kärlekar. Min Max. Min Elin. Min Royne. Jag är tacksam över att jag får ha dem i mitt liv och nu tänker jag sova så att det snabbt blir imorgon och jag får komma hem till dem.

Blir minst ett inlägg till i alla fall!

Jobbigt

Inte för att vara elak... men nog kan man (jag) påstå att ni är helt kass på att komma med kommentarer?!

Jag har bestämt mig för att vara så ärlig jag kan under denna resa och ikväll ska jag skriva om vad som har hänt här idag. Det kommer att bli skitjobbigt att skriva om - och förmodligen ännu jobbigare att lägga ut på bloggen. Men jag är övertygad om att det kan hjälpa andra i samma situation, så därför tänker jag göra det.

Om jag orkar ikväll alltså, annars får det bli en annan dag.

"Åh håhååå"

Klappa klappa klappa hela armen, knyt näven och banka under nyckelbenet, aj sablar kan ju inte banka där jag har venporten. Banka vidare, böja bända vrida på alla kroppsdelar. Tänja, vicka, snurra skalle knaka läskigt men ingen fara… Så gjorde vi i morse och jag förstår att beskrivningen gör det hela glasklart. Vi väckte kroppen som kineserna gör… eller var det koreanerna? Skit samma funkade gjorde det så det ska jag fortsätta med. Sedan har vi hunnit med att skapa lite mer balans i livet, krävs massa jobb ska ni veta. Tränade mer styrketräning och nu har jag blivit vän med bollen, såg nog ut som värsta bollrullerskan för gammal tant haltade förbi och sa ”Åh håhååååå” imponerat. Man får ta till sig vad 80-åriga tanter ”Åh håhååar” om man ska känna sig duktig. Till saken hör att det enda tanten orkade var att hålla sjukgymnasten i händerna och kliva upp och ner på en bräda 5 gånger. Jag sa inte ”Åh håhååå” då… men jag är kanske en elak människa…

Efter middagen gick jag och en annan deltagare på prommis och oj vilken fart hon hade. På gränsen till att springa i över en timme, svetten rann så jag fick duscha för andra gången idag. Nu har vi kollat på Idol och jisses vilka toka som ställer upp. Stackars stackars människor som inte har någon självinsikt. Någon som såg ryskan?

Mår toppen idag, lite trött fortfarande men det tunga har vänt och jag känner mig lätt som en fjäril – typ. Suger i mig allt som en svamp och njuter av att lära mig.

Äter fortfarande som en häst.

Gonatt

Kroppen och hjärnan

Vi arbetar mycket med träning, kroppskännedom och avslappning… men lika mycket som vi gör det jobbar vi med insidan. Hur mår jag egentligen och vad kan jag göra för att må bättre? Frågor och svar som alla borde få ta del av, fast naturligtvis mer för alla oss som har varit eller är sjuka.

Sviterna efter sjukdomen sitter kvar länge länge… långt efter att ni alla tror att jag är frisk så är jag inte det. Visst är tumören borta och visst har jag genomgått all behandling (nästan) men har jag hunnit med att bearbeta allt? Har kroppen och hjärnan hunnit med? Jag visste att kroppen var rejält trött och jag har försökt att förstå det, acceptera det och i lagom takt… (hrm jag vet att det blivit i för hög takt ibland men jag skrev ju försökt…) komma framåt med ork och energi. Här på rehabcenter inser jag att jag är tröttare än jag trodde. Kroppen, som jag trodde att jag hade koll på, har jag tydligen inte så bra koll på egentligen.

Hjärnan, var jag inte riktigt säker på… jag visste att jag hade gjort allt som står i min makt när det gäller att förebygga och ta hand om… men jag visste inte om det räckte. Jag visste ju inte om fler verktyg behövdes. Nu har de plockat fram ytterligare några verktyg och pillat och bänt lite och vips så visar det sig att mer ska ut. Mer sorg att ta hand om, mer små högar med funderingar och oro att nysta upp. Ibland är det ett jäkla trassel och med små knutar här och där är det ingen lätt sak. Hittills har dock knutarna varit enkla att reda ut. Enkla saker tar också energi så jag äter som en häst och är trött hela tiden. Alla vi 14 kvinnor äter som hästar och är trötta hela tiden. Det är skönt att inte vara ensam om knutarna och trasslet och det mesta reder vi ut tillsammans, föreläsarna har fantastiska små knep och knåp för att få oss att förstå och gå vidare. Det är verkligen ett fantastiskt och utvecklande ställe att vara på detta.

Idag under styrketräningen gav jag mig på att göra magövningar på en boll, när sjukgymnasten kom och tyckte att jag skulle göra den svåraste övningen hon visat. ”Den klarar du”, sa hon. Jag gled graciöst fram över bollen på magen med händerna på golvet, lämnade bollen med magen och benen och lät smalbenen vara kvar på bollen. Spände magen och drog tillbaka mig mot bollen med hjälp av benen (mest magen), som om jag aldrig gjort annat… eller var det så att jag slängde mig ner på bollen på magen och sjukgymnasten fick ta mina händer och dra mig ut på bollen för att jag inte kom en millimeter?. När jag hängde där i luften med smalbenen på bollen och händerna i sjukgymnastens händer, släppte hon och hela jag vinglade till och bollen rullade undan. Jag druttade ner på golvet, slog näsan och började blöda näsblod… Graciös Malin eller paddig Malin?

En del av det jobbigt givande är att ta del av de andras historier. Vi är 14 kvinnor här och lika många olika sorter av bröstcancer har vi. En kvinna har haft bröstcancer men har hunnit med tjocktarmscancer och har nu cancertumörer i ryggraden. Hon skrattar, skämtar och har roligt hon med. Jag blir ju ledsen för hennes skull och rädd för framtiden så då gråter jag en skvätt. Sedan skrattar jag och har roligt igen. Njuter av nuet.

Sådant är ju livet.

Måndag

Zzzz… ska försöka klara av att skriva något informerande men oj vad trött jag är. Vilken dag. Fantastiskt underbart med all god mat, alla trevliga och konstiga människor. Omgivningen är vacker dessutom. Det har varit ett späckat schema och hittills har vi gympat i varmbad, slappnat av i varmbad, gått med stavar runt en vacker sjö, samtalat i grupp under ledning, haft kostinformation och … hmm ja jag minns inget mer, tror att det var allt… fast det räcker ju. Har inte haft många lediga minuter idag, i morgon har vi någon timme ledig på eftermiddagen i alla fall.

Måste gå och koja. Får ju släpa med mig datorn ut i dagrummet eftersom det trådlösa inte når till mitt rum. Till och med här hoppar Internet av och på hela tiden. För trött för att bry mig.

Hörs en annan dag, kanske i morgon om jag inte är ännu tröttare då.

I Alfta

Det verkar helt fantastiskt här på alla sätt och vis. Vidare info kommer så snart jag har rett ut frågan om Internet- tillgång på rummet. Naturligtvis har min puck från Tele2 ingen som helst täckning här. Skitgrejer.

Nu dags för stavgång - schemat är fulltecknat hela veckan!

Edvin

Varm bäbis i famnen… snusa bäbisnacke… vagga, gunga, känna på små händer, fötter och öron… Titta in i ögon som ser ut att rymma hundratals år med erfarenhet, vis som bara en bäbis kan vara och det är nästan så att jag vill att han ska kunna prata så jag får lära mig mer om livet… fast det är ju bara en liten bäbis… eller vet han mer än vad jag gör just nu? Just nu innan det suddas ut och gömmer sig längst där inne i själen samtidigt med att han blir äldre och äldre och måste lära sig allt ännu en gång… Jaja, luddigt jag vet men så kan jag tänka. Så kan jag tro. Den tanken är jag nöjd med för den är ju härlig. Härliga tankar är toppen.

Så vi njuter av att vara med Roynes familj och Edvin är självklart den stora (fast lilla) mittpunkten. Han är en prins och söt som socker. Jag passar på att gosa och Royne likaså, vi är ju trots allt moster och morbror.

I morgon styr vi kosan mot Alfta.

Rehabiliteringsvecka

”Jaha, så det där är Björn Borgs senaste trosor… verkligen fina… inte gjorda av bomull, säger du? Men andas pupp…” hrm hoppsan pratar med manlig butiksägare kanske inte ska säga det jag tänkte… Nähä, han hörde och fattade – stort asgarv – får skämmas som vanligt för att jag inte kan hålla truten. Puppan andas finfint i nya Björn Borg. Inga svamptrosor så man måste klia sönder stackars puppan då. Bra!

Fina till karlar också, ser jag… köper ett par till Royne. Hmm, large eller extralarge? Äh, frågar butiksägaren, han vet ju vem Royne är. ”Vilken storlek tror du att han behöver? Han är ju rätt så gro…v… nä nu blev det fel igen hahaha förlåt menar ju såklart att han är kraftig över låren, absolut inget annat.

Dags att gå hem och kanske handla i den affären år 2015 nästa gång…

Nästa vecka kommer jag att tillbringa med andra kvinnor som också har haft snoppoga. Vi kommer att vara på Rehabcenter i Alfta där vi ska få samtala i grupp, träna, promenera, bada varmbad och äta god mat. Det kommer att bli en nyttig upplevelse jag tänker ta vara på. Det känns också som ett ypperligt tillfälle att avsluta bloggen, så nästa vecka blir den sista veckan jag skriver.

Högsta vinsten!

”Om det inte var så att du genomgått operationer så skulle detta område göra oss väldigt uppmärksamma”, sa läkaren och pekade på röntgenbilden. Jag fattar inte hur de kan se någon som helst skillnad på någonting för jag såg då bara en gröt av grått, vitt och svart. Men vänta vad sa han? Är han orolig? Uppmärksammade han något? Nämen va fan sa han egentligen… ”Ho ho vänta stopp, vågar jag fråga vad du sa? Jag var nog inte riktigt med… sa du orolig? Vad betyder det?" Sa jag så fort att jag snubblade över orden och han väntade tills jag hämtade andan, log och sa om igen att det inte var någon fara. Denna gång på ett sätt som inte kunde misstolkas det minsta. Phu, hjärtat var upp i halsgropen och vände… Skönt när det ramlar ner på rätt ställe igen…

Mammografin avklarad, än en gång drog och slet de i brösten och plattade ut dem med maskinen. Det gjorde snoront i mitt opererade bröst men jag jämför det mesta med tiden som har varit så jag är Stålkvinnan nu och klarar allt… Förutom när jag tycker att det är synd om mig för då kan det räcka med en liten sticka i fingret för att jag behöver pussar, kramar och kärlek…

Så dags för ultraljudet…

Av med kläderna igen, upp på bristen, ligga på sidan med armen ovanför huvudet… ”Ligger du bra” frågade läkaren och nä det gjorde jag inte men kan ju inte svara nej för vad skulle han göra åt det? Jag menar man ska ju ligga sådär för att han ska komma åt så bra som möjligt och inte ville jag att han skulle missa någon liten kvadratmillimeter. Precis där de har opererat har jag ganska ont vid beröring och självklart var det där han sprutade på gegga och tryckte in saken som ser ut som en liten dildo. Haha nu lät det som om jag var på gynundersökning men jag pratar om mina bröst… tack och lov för annars hade det blivit lite för mycket info… även för mig – hehe. Ja, han gnuggade, tryckte och drog den där grejen (haha), ont gjorde det och han höll på i en evighet (Hrm). Alldeles tyst var han och till slut hade han varit tyst för länge. Jag liksom kände att något inte var bra. Nämen satan, inte igen tänkte jag och såg det senaste året flimra förbi inne i skallen. Nä, fy fasen inte en gång till, hur klarar man två gånger på raken och särskilt när man inte hunnit återhämta sig riktigt? Nej. Nej. Nej. Nej. Jag vägrar helt och hållet. Tänkte jag och såg mig själv resa mig upp, gå ut därifrån och inför mig själv och alla andra låtsas som om inget hänt. Gömma fakta djupt djupt inne i mig själv och gå vidare med livet. Då sa läkaren att han trodde att han hittat en förstorad lymfkörtel. Sus i skallen. Supersus i skallen. Han fortsatte med att säga att så var inte fallet… efter att ha varit tyst och grötat runt där i en evighet konstaterade han nämligen att det var bla bla bla, hörde jag för det tjoade och hoppade inne i min skalle… Jippi, ingen skitsnoppoga i mina bröst heller. Fick bråttom därifrån, bort med all gegga, på med kläderna och ut till bilen. Såg nog ut som om jag vunnit högsta vinsten på lotto.

Kan nog jämföras med det, helt klart vann jag högsta vinsten idag!

Riktigt underbart skönt!

Inga metastassuspekta förändringar…
Jag sa: inga metastassuspekta förändringar!

Var spänd som en fiolsträng så sköterskan skyndade sig att kolla datorn, skrev ut remissvaret och kom snabbt tillbaka med det. Där står alltså ”Inga metastassuspekta förändringar” (läser innantill precis nu) och jag andades ut lite grann. Skönt. Sedan satte sköterskan droppet med Herceptinet och lämnade mig. Jag pillade lite med mobilen, komponerade ihop en spellista med fina låtar - Daniel Powters senaste skiva är hur mysig som helst – sedan lyssnade jag samtidigt som jag läste ”Metro”. Så ringde Katta och frågade hur det gått och jag läste innantill då med och när jag gjorde det började Katta tjuta och då ramlade polletten ner så tårarna kom på mig med. Inga metastaser i ryggen! Inte konstigt kanske att jag sovit skitdåligt hela helgen, liksom vaknat mitt i natten och pillat navelludd i flera timmar. När Royne vänt på sig har jag högt viskat ”Äru vaken” i hopp om att vi kanske kan kliva upp och gö nå kul tillsammans… men nä inge svar och efter ett långt långt tag har jag somnat om. Så trött dagen efter.

Inga metastassuspekta förändringar – tjoho vad härligt!

Smärtan beror på ett litet diskbråck… förlåt alla som har ett helvete med diskbråck men just nu i min värld så välkomnar jag det. Bara tanken på vad det andra hade kunnat innebära får mig att stelna i hela kroppen med axlarna i öronhöjd… sedan fastna där och inte kunna röra mig av skräck… vara tvungen att sitta där orörlig och stå ut med terrorn av rädda tankar som rusar runt inne i skallen. Blä. Inte konstigt att jag sovit illa...

Idag är livet bra. Har en bulldogdag med trötta och påsiga ögon efter vakna nätter och tabletter inför Herceptinet MEN vad spelar det för roll i det stora hela?

Jag idag...

Tidningen i knät, rumpan i solstolen och blicken mot vattnet. Ja, helt underbart fast efter någon timme måste i alla fall jag röra på kroppen. Smög bakom högen med kapade grenar, som blivit riktigt stor nu. Där bakom stod Royne och kapade en gran, vars delar han slängde på den allt större högen. Jag hukade mig och väntade tills nästa lass kom flygandes, då skrek jag rakt ut som om jag fått vedträt i skallen. Stackars Royne stängde snabbt av motorsågen och tittade förskräckt mot ljudet och fick se mig flyga upp från mitt gömställe, flinandes som en tok…

Ser ganska kul ut när man har smala pommes i näsan och viftar på näsborrarna, fast jag blev ensam kvar vid middagsbordet…

Solen skiner, ingenting brådskar och livet är underbart och skit samma att jag ser ut som en Alpacka jag är ta mig fan fin jag med och håret växer för varje dag har ju inga kluvna toppar i alla fall he he och lång hals är snyggt och vem bryr sig egentligen om varken det ena eller det andra?

Inte jag idag

Lik en Alpacka...

Känner mig inte så mycket snyggare idag… det ska väl vara aningen lite pyttesnyggare då, bara för att jag vet att håret har vuxit några tiondels millimeter över natten…

Lagt in en ”look a like” bild, bara så ni ska förstå hur jag känner mig…

Halsen upplevs som girafflång utan långt hår. Har lagt på mig lite på låren och magen… trots att Alpackan har kraftiga muskler kan viss likhet upplevas… Ögonlocken börjar bli gamla, trötta och bulldoglika – eller i detta fall Alpackelika. Jag svär att allt i ansiktet (och den övriga kroppen naturligtvis) liksom håller på att förflytta sig någon cm mot marken. Tofsen på skallen är snorlik Alpackans, frissan fick tunna ur i en evighet för att få någon ordning på frisyren.

Jag är väl medveten om att inre skönhet är det viktiga. . . bla bla bla… För mig harmoniserar de båda, vilket betyder att när jag är nöjd med mitt inre blir jag nöjd med utsidan. Men det fungerar likadant åt andra hållet – jag behöver också vara nöjd med utsidan för att må bra inuti. Sabla balansgång det där och ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte särskilt mycket största delen av tiden. Är bara inne i en sådan period just nu.

Med detta klagande menas inte att fiska efter komplimanger. Syftet är att ge information till alla som genomgått helvetes cellgifter – det är inte bara under behandlingen man känner sig som en rugguggla… Även efter kan sådana perioder förekomma. Jisses, alla människor har ju dagar – veckor – år i sitt liv när de känner sig missnöjda med sitt utseende. Som vanligt är det bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Alpackor är ju trots allt supersöta!

Rugguggla

Skitfult hår som står rätt upp… eller rätt upp mitt på skallen och sedan åt lite olika håll på övriga skallen. Det vägrar ligga ner utan måste självklart stå. Nu tänker säkert någon att ”Och alltid måste hon klaga, förr var det på ollonskallen och nu för att hon har hår. Kan människan aldrig vara nöjd?” Och nä, tänk för att jag inte kan det. Ingen människa kan väl vara nöjd med att ha antingen ett blankt ollonhuvud till skalle… eller en skalle som ser ut som ett ollon med slumpvisa fläckar med hårväxt? Bli rädd för sin egen spegelbild… Ingen kan vara nöjd med det så då är det fullt tillåtet att klaga. Nu klagar jag därför att jag faktiskt inte har valt att ha kort hår, det var den satans snoppogan som såg till att mitt långa hår är ett minne blott. Ni som tycker att mitt korta hår är gulligt… och fint… ni kan slänga er i väggen för jag tycker att jag är skitful! Med lite gegga – som jag aldrig behövde använda när jag hade långt hår – går håret att forma till en hyfsad frisyr. I alla fall en frisyr som jag kan visa mig ute i. Utan gegga – bäst hålla sig inne. Utan gegga och med glasögon är det röd flagga, vild varning. För utan mitt långa hår gillar jag mig inte längre i glasögon heller. Rugguggla, padda – spring för fasen innan fulheten smittar… så känns det.

Igår läste jag papperen jag fått hem om röntgen. Läste att jag inte får ha vax i håret… men nämen nu… vad är detta tänkte jag och läste vidare. Listan var lång och där bland alla andra inte-ha-på-sig-ord stod också linser… Aaarghhh, inga linser och ingen gegga i håret – jävla jävla skiiiit!

I morse hämtade jag Helén, som såg snygg ut som vanligt den häxan… blev på ännu sämre humör och det gick inte över förrän efter röntgen då jag satte in linser och geggade in håret…

Vill minnas att jag såg cellgiftsperioden som en tid att lära mig att tycka om mig själv som jag är… har lyckats superbra på den fronten vill jag lova…

Magnetröntgen ja... Blev lite nervös när Helén sa att många får lugnande eftersom det är trångt och läskig. Sedan när jag la mig tillrätta och fick order om att absolut inte harkla mig och en grej att trycka på om jag fick panik, blev jag ännu mer nervös. Jag låg där med en plastgrej fastspänd runt halsen och hörlurar med Radio Guld i och åkte in i ”tuben”. Sedan hackade det, tjöt och dundrade i den där mackapären om vartannat i ca 20 minuter och det var så sövande att jag somnade. Var sedan lagomt avslappnad för att ha massor av energi när bilen stannade på sin vanliga hållplats - Birsta...

Mycket nu...

Magnetröntgen i morgon och måndag nästa vecka är det dags för Herceptinet igen, veckorna rullar på fort fort. Tisdag mammografi och onsdag ultraljud på hjärtat… det blir ett jäkla åkande till Sundsvall och naturligtvis enormt dyrt eftersom det medför stopp i Birsta. Jag tror faktiskt inte att bilen kan ta sig förbi Birsta på vägen hem… den är liksom programmerad på det viset. Inte mycket att göra åt…

Ja, det blir mycket nu men jag koncentrerar mig på att ha en trevlig kväll.

Igår är historia, i morgon ett mysterium… jag lär mig att njuta av nuet!