Lik en Alpacka...

Känner mig inte så mycket snyggare idag… det ska väl vara aningen lite pyttesnyggare då, bara för att jag vet att håret har vuxit några tiondels millimeter över natten…

Lagt in en ”look a like” bild, bara så ni ska förstå hur jag känner mig…

Halsen upplevs som girafflång utan långt hår. Har lagt på mig lite på låren och magen… trots att Alpackan har kraftiga muskler kan viss likhet upplevas… Ögonlocken börjar bli gamla, trötta och bulldoglika – eller i detta fall Alpackelika. Jag svär att allt i ansiktet (och den övriga kroppen naturligtvis) liksom håller på att förflytta sig någon cm mot marken. Tofsen på skallen är snorlik Alpackans, frissan fick tunna ur i en evighet för att få någon ordning på frisyren.

Jag är väl medveten om att inre skönhet är det viktiga. . . bla bla bla… För mig harmoniserar de båda, vilket betyder att när jag är nöjd med mitt inre blir jag nöjd med utsidan. Men det fungerar likadant åt andra hållet – jag behöver också vara nöjd med utsidan för att må bra inuti. Sabla balansgång det där och ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte särskilt mycket största delen av tiden. Är bara inne i en sådan period just nu.

Med detta klagande menas inte att fiska efter komplimanger. Syftet är att ge information till alla som genomgått helvetes cellgifter – det är inte bara under behandlingen man känner sig som en rugguggla… Även efter kan sådana perioder förekomma. Jisses, alla människor har ju dagar – veckor – år i sitt liv när de känner sig missnöjda med sitt utseende. Som vanligt är det bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Alpackor är ju trots allt supersöta!