Råttan

Det gäller att se till att sladden hänger med när man går där och klipper gräset. Det vore taskigt om den liksom slank in under gräsklipparen och saggizack klipptes av. Har aldrig hänt mig i och för sig men jag har hört talas om toka som lyckats med det. Klantskallar.

Solen sken så vi åkte ut till stugan idag. Max och kompisen Beppe drog iväg till skogskojan (3 ½ våning hög med sju rum, tror jag den är. Utan bygglov…) och lekte Star Wars. Royne kände sig manlig när han med motorsågen kapade ett gäng tallar. Han såg så klart manlig ut med, riktigt svettig och skitig, hehe. Själv klippte jag gräsmattan, körde över svampar som var halvt ruttna och luktade illa. Fint blev det. När jag hade en liten plätt kvar så hände något hiskeligt hemskt. Plötsligt kom en stor fet råtta framrusandes från skogen, ner över berget. Den var enorm, kroppen var säkert 30 cm lång och svansen där i närheten. Fatta, nästan en meter råtta! Det låter lite långt och jag är inte riktigt säker på storleken för det gick så fort så den kan ha varit aningen mindre men skit samma. Råttan rusade fram med sitt lilla äckliga gap vidöppet. Jag blev paralyserad av skräck men hann aldrig reagera. Med sina stora framtänder kastade den sig över sladden till gräsklipparen, gnagde av den på två röda, och sprang sedan tillbaka uppöver berget och in i skogen. Där stod jag kvar med gapande mun...

Det sa jag till Royne när han äntligen uppfattade mitt viftande och hojtande. Han såg mig, stängde av motorsågen, drog ur öronpropparna och lyssnade. Han såg inte ens förvånad ut, tänkte jag faktiskt. Han var nog inte förvånad heller. Sa bara ”Jaha, jo jag har ju hört talas om de där elgnagarråttorna. Jag får väl laga sladden då.” Jag stod där och putade ut med underläppen, hade huvudet på sned och sa att det varit riktigt riktigt läskigt. Att jag hade haft tur som inte hade blivit biten av råttan. Undrade om han hade förståelse för det. Han sa ”Jisses, jag är imponerad av din fantasi, älskling.” Förstår inte vad han menar med det men det måste ju betyda att han har förståelse för mig, eller?!

Så kan mitt liv vara…

I fredags lyssnade vi på Irene Panik, sicka grabbar att spela och sjunga! Det var en höjdare att se och höra dem. Resten av helgen har varit seg, som den lätt blir efter en kväll ute. Jag trodde att jag var människa igen idag men mötet med råttan var traumatiskt, jag är nog lite skärrad fortfarande…

Lingon...vecka...

Det finns i alla fall en sak man som kvinna (!)… Oooops, har blivit så gammal att jag benämner mig själv som kvinna nu. Har ingen aning om exakt när man övergår från flicka, tjej till kvinna men kvinna kallas man nog sedan resten av livet. Ibland, eller ofta för vissa, kallas man för käring. Förhoppningsvis käring istället för kärring… De som kallas (ofta) för kärring borde kanske se över sin tillvaro, för antingen har ni inte en aning om att ni är en padda… eller så har ni en karl som är en gris. Är alla med mig?

Som… kvinna… finns det en sak som vi kan svära som borstbindare över, eller välkomna som en hemlig älskare (Hrmph, menar som jag välkomnar min Royne! Han är ju allt för mig, även hemlig älskare..!)

Menstruationen. Mensen. Röda veckan eller lingonveckan. Vi lever med blödandet en vecka i månaden stor del av vårt liv. Även om det ibland – av mig – har upplevts som ett slaskigt och störande inslag så har det ju blivit en del av mitt liv. Kan helt ärligt påstå att enda gången jag har längtat efter mensen är då den har varit sen och ställt till tankarna en aning. Svårt tänka enkelt sådana gånger vill jag lova.

I samband med att cellgifterna intog min kropp försvann min mens. Inte särskilt konstigt med tanke på gifternas kraft. Kan inte påstå att jag saknade slafset. Men när mina svoscher kom och läkaren sa att det fanns en risk att jag knuffats in i klimakteriet tidigare, så blev jag tillfälligt mållös. En mållös och plötslig gammal käring. HA! Inte ens 40 år och klimakteriekossa… hemska och kanske sanna tanke. Sedan gick veckorna och månaderna och en dag insåg jag att svoscherna var ett minne blott. Då sa läkaren att menstruationen skulle återkomma eftersom jag inte hamnat i klimakteriet. Skit samma, tänkte jag som hade vant mig av med slafset.

Så nu blir jag tvungen att konstatera att… Jag idag är en ung kvinna med ååår kvar till klimakteriekossetiden! Att välkomna mensen är ett måste. Att den har visat sin slaskiga nuna innebär att kroppen mår gott och börjar ramla in i normala gängor.

Känns helt ok!

Som en padda....

Det var nog hela 50 % av alla mina bloggläsare som hörde av sig här på bloggen och önskade fortsättning… Katta och Anna-Karin, tack! De andra 50 % är mamma och Royne och de sa det muntligen…

Så eftersom massorna har talat så fortsätter jag väl ett tag till…

Den första oktober börjar jag jobba halvtid och fram till dess kommer jag göra mitt bästa för att försöka komma in i normala rutiner igen. Inte sova till tio, som jag gjorde idag – gäsp.

Annars är huvudet upp och fötterna ner, även om jag stångar iväg lite monster då och då. Har dessutom försökt börja röra på fläsket och idag är det dags för en gå fort/springtur igen. Har behövt några dagar att hämta igen mig sedan den senaste utflykten i skogarna… Gick ju bra att springa… de första 100 meterna… sedan började jag – konstigt nog eller inte – flåsa som en gammal gammal hund. Fortsatte dock springa ända till den stora tallen jag siktat in mig på (vilket i och för sig kan vara vilken som helst eftersom det vimlar av tallar här ute. Jag gör vilda försök att lura mig själv och trött blev jag ju hur som helst så skit samma!). Eftersom ingen Broms jagade mig denna gång behövde jag inte tjurrusa typ hela vägen och nästan kissa på mig och ramla ihop av chock och utmattning nere vid vattnet. (Det hände tidigare i somras). Gick fort vid vissa extra jobbiga uppförsbackar och sprang resten… mest nerför ärligt talat. Jag hade bestämt att promenera sista biten genom skogen för att liksom varva ner innan hemkomst och stretching och tur var väl det! För hade jag sprungit så hade jag nog slagit ihjäl mig. Det hade ju regnat och klipporna var skithala och naturligtvis halkade jag och ramlade som en padda. Slog i ryggen och har varit lite seg i starten någon dag nu… alltså inte kommit igång så snabbt efter att jag har suttit ner. Kan ju delvis bero på kroppslig chock efter vansinnes springtur också…

Idag ska jag som sagt ut igen, är klädd i små shorts och linne sedan en timme tillbaka… Allt för att peppa mig genom att titta på halvfeta lår och sladdrig mage. Hatar att springa men efter några timmars plåga i shorts och linne rusar jag ut som värsta tjuren. Kanske ett tips till alla bantare?

Till alla bantare och ickebantare vill jag också säga – jag är fullt medveten om att jag INTE är tjock. Jag är dock väldigt medveten om att min tidigare platta mage och ben förut innehöll muskler. JAG VILL HA MUSKLERNA TILLBAKA DÄRAV IDIOTIN MED ATT RÖRA PÅ SLAPPHÄNGET! JAG HATAR ATT SPRINGA! ("Men det är skönt efteråt"...säger alltid nån dåre och jag har väl gjort det jag med och: jaja ok typ första timmarna är det väl skönt innan kroppen krampar av chock och liksom slutar röra sig åt det håll jag vill...).

Men det kostar att ligga på topp...

Ostkrokar

Det enda jag kunde tänka på var ostkrokar. ”Mmm, frasiga ostiga ostkrokar”. Bara proppa in dem i munnen, tugga tugga och svälja… stoppa in mer… Jag tror att längtan efter ostkrokar kom samtidigt som vi satt inne hos läkaren. Ska det vara så nu att när jag får ett svar jag inte vill ha så flyger smaken av ostkrokar in i munnen och hjärnan på mig och suddar ut allt annat som sägs? Jag hör allt och tar in det men betydelsen går fetbort. Kanske är det så det är för förståndshandikappade? De hör orden men förstår dem inte. Jobbigt om man vet att det är så men vet man inte om att det är så är det ju finfint. Ingen skada skedd liksom. Kanske är det så att jag har ett taskigt förhållande till mat och godsaker? Använder dem som tröst? Proppar i mig när jag inte mår bra? Visst är det ganska mysko att jag vill ha ostkrokar när jag har magsjuka och att jag blev otroligt sugen på ostkrokar hos läkaren igår men hur ska jag tolka det egentligen? Kanske inte värt att lägga ner några tankar på det.

Betydelsen av det sagda tog plats i hjärnan då mamma ringde upp och än en gång bad mig upprepa vad som skett hos läkaren. Då klickade det. Jag tror dessutom att hon satt med papper och penna, för att kunna skriva ner och ha koll. Då insåg jag att det nog var viktigt.

Läkaren tog min värk i bäcken och ben på allvar. Hon var tydlig med att hon trodde att orsaken till värken är rester efter cellgifterna. Men hon skickar mig ändå på skiktröntgen, för att utesluta diskbråck eller… ja… tumör… Röntgen ska ske snabbt för att jag ska slippa oroa mig.

Hon trodde att det var cellgiftsrester. Hon var ganska säker på att det var det. Så det så. Och jag tänker inte alls lyssna på skräcken som närmar sig mina tankar. Skräcken som försöker nästla sig in i min skalle. Jag släpper inte in den, totalvägrar låta den ta del av min vardag för jag har ta mig fan levt med skräcken i skallen i ett helt år nu. Nu tänker jag vila från den. Käka ostkrokar och må gott. Vik hädan och kom tillbaka om det visar sig att den behövs. Då kan jag tampas med den. Inte nu. Så alla ni i min vardag, vi lämnar tankarna därhän och är som vanligt. Finns ingen anledning till oro. Konstigt nog så måste jag ändå skriva av mig och kanske är jag dum som lägger ut det. Men jag resonerar som så att detta är en del av allt och att det är viktigt att alla delar är med. Även om det tar emot.

Jag hade planerat att detta skulle vara mitt sista blogginlägg. Men nog vore det lite taskigt att avsluta bloggen nu, innan beskedet om att det bara är cellgiftsrester som orsakar värken har kommit från läkaren?

Så ska jag hålla bloggen igång några veckor till?

Påse under svansen!

Tänk en påse under svansen som fångar upp all skit! Skitpraktiskt om jag får uttrycka mig så. I stan behöver man ju inte väja för stora bajshögar på gatorna men det måste man här ute. Man kommer där på vägen och kör när det plötsligt – hoppsan, en halvmeterhög bajsklump väja väja oj nu får jag möte, skit vilken smal väg inte bra att väja – in tillbaka på sidan och pust vi krockade inte. Den här gången…

Med andra ord är det mycket hästar här ute och inget ont om dem för jag gillar ju hästar skarpt MEN jag gillar inte att nästan köra i diket på grund av en jättehästbajsklump. Som jag helst inte vill ha insmetad i alla skåror på däcken. (Behöva stå med tandborste och rensa däcken kan ju inte vara kul).

I natt på väg hem i mörkret satt jag lite slirig bredvid min kärlek (hade en underbar dag på Spa Maskrosen med Britta, som bjudit dit mig. Avslutade dagen med kortspel och vin så därav slirigheten). Jag såg i alla fall Royne väja för jättebajshögarna när det plötsligt slog mig (eller var det kanske Royne som tog upp det?): En påse under svansen som fångar upp all skit! När vi var i Egypten så hade vi egen strand vid hotellet och där var alltid en karl med en kamel, som folk betalade för att få rida på. Jag red inte – utan det bästa var att vi slapp slira runt i kamelbajs på stranden eftersom den hade en påse under svansen som den sket i. Skitbra…skitpraktiskt…

Så jag tror att jag ska bege mig till hästgårdarna här runt omkring och sprida den smarta lösningen. Kanske…

Förutom att min hjärna tänker så det knakar :) så blir den fortfarande ganska fort trött. Likaså med kroppen. Värken håller i sig i bäckenet och ena benet men det ska ju vara normalt, säger min läkare. Jag tycker dock att allt blir bättre, orkar mer för varje dag. Det känns fantastiskt att återhämta sig, att bli bättre och bättre dag för dag. Skönt.

På måndag är det dags för Herceptinet igen. Blä för att åka till onkologen, koppla in droppet till venporten och sitta där och se och lyssna till alla som får sina gifter. Kanske höra någon som befinner sig på toaletten vilt kräkandes.

Det kommer jag aldrig att vänja mig vid.

Allt har sin tid

Full fart in till stan i min lilla svarta fara, runt på stan och göra måsten i nån timma… vidare till Uffe för att hämta kläder till Max… medicin på sjukhusapoteket… hem till lägenheten och slänga i sig mat. Var tvungen att slänga i mig maten för jag blev helstressad när jag såg förödelsen i köket… usch skitigt som fan och Elin sjuk och aldrig att det fick fortsätta se ut på det viset. Skrubba skrubba gnida, slänga – skälla lite på Elin men inte så mycket (Präntade in i skallen att hon var sjuk för jag ville skälla mer…). Röja i övriga lägenheten pust det tog tid… så iväg i svarta faran handla mat till Elin och till oss och så tillbaka till lägenheten. Lasta in varorna men hoppsan vad mycket gammalt… flera månader gammalt… jaha slänga slänga så blev det en full påse till… vill skälla på Elin igen men nä får ju inte, hon är ju trots allt sjuk. Så in i kylskåpet med tomater och gurka… nä först slänga gamla grönsaker och oj vad gammalt det ser ut och NÄÄÄÄÄ FYYY FAAAN vad äckligt salladen är ingen sallad utan en drypande blöt brunsörja… Nu ropade jag på Elin så hon kom uppför trappan… skiter i att hon är sjuk för nu får hon fan torka och fixa färdigt i kylen själv. Tålamod är en dygd jomenvisst men nog finns det en gräns för allt? För mig i alla fall… sa hej då och drog iväg i svarta faran ut tillbaka till luften, vågorna och så fort jag klev ur bilen så andades jag djupt. Kände att luften som gått ur mig delvis kom tillbaka.

Nu sitter jag med en kopp te och tittar på Max och Royne som badar i de höga vågorna. Det ser skrämmande vackert ut.

Har funderat en stund och kommit fram till att jag inte är redo att börja jobba.

Ännu

Men jag har i alla fall börjat längta, kan se fram emot att komma tillbaka. Känner att krafterna börjar finnas i min kropp igen. Fast idag blev jag överraskad, trodde att jag var starkare och det kanske låter märkligt men oj vad trött jag var när jag kom hem, oj vad trött jag är nu.

Allt har sin tid.

Tiden flyger

När Royne kastade upp dörren och ropade ”Vad är det?” så undrade jag vad han sysslade med… Jag frågade om det hade brunnit för honom men då sa han att han hade tyckt att jag ropat och att det lät som att något hemskt hade hänt… (Med det menar han om jag råkat få syn på en spindel i storlek 5 mm i diameter – kan bara säga om det att spindlar är otäcka kryp som gärna får bo någon annanstans än med mig). I alla fall så hade jag inte fått syn på någon spindel utan höll på att laga mat och sjöng en snutt på nån fin låt… trallade lite sådär man kan göra ni vet när man lagar mat. Drogs kanske med lite av låten och sjöng ut en aning… Så kommer den muppen inrusandes och tror att något hemskt har hänt? Trodde att jag ropade? Kan inte påstå att karln vann några poäng där inte och där fick ni alla ni som tycker att Royne är så bra. Det är väl genom detta ganska tydligt att han har uppenbara fel och brister? Jo! Nähä…. Jaja, skit samma. Jag vidhåller i alla fall det. Har andra saker på listan över ”Saker som gör Royne ickeperfekt”… som t.ex. att… jäklar listan e tom men jag är helt säker på att han fiser i sömnen. Ser ni, alla har vi något litet spöke i garderoben!

Nä, men nu kom jag på en sak till. För en stund sedan tog jag ut lincerna, hade dem i ena handen och skulle slänga dem i soporna. Royne stod i köket och jag sa "Du får en tia om du käkar upp lincerna". Skojade bara men han tog lincerna, hämtade ett glas med vatten och svepte lincerna i ett svep. När jag sa åt honom att han var galen och rubbad sa han "Det känns inte så svårt att vara med dig då".
Tro vad han menade med det..? :) Poängen med att jag berättade detta förstår ni säkert. Skenet kan alltså bedra, nu har jag bevisat att Royne inte är perfekt eftersom han klagar på min skönsång, fiser i sömnen och käkar lincer. Solklart fall av ickeperfektion! :)

Nog om spindlar, fisar och annat smått och gott. Till viktigare saker. Som att idag slog det mig att nu är bloggtiden över. Jag skapade ju bloggen för att kunna berätta om allt som hände under behandlingarna. Så att jag skulle slippa känna att jag måste ringa och informera om allt som hände och hur jag mådde. Så att ni skulle slippa ringa och fråga. Bloggen har verkligen varit fantastisk och fyllt sitt syfte och jag tackar än en gång för alla inlägg, personliga mail, kärlek och omtanke. Det har hjälpt mig att hålla humöret uppe och jag är djupt tacksam för det.

Jag kommer att ha kvar bloggen tills efter mitt första återbesök, som är om knappt två veckor. Då har det gått 4 månader sedan jag fick min sista cellgiftsbehandling.

Tiden flyger.

Rak, stolt och krokig

Mäh, idag har jag en sån där dag då jag inte ville kliva upp ur sängen. Och när jag väl masat mig ur sängen och ätit frukost ville jag bara krypa ned igen. Då slet jag ur lakanen ur sängen, för nog ska jag göra någon nytta idag? Inte krypa ned igen… men åh vad skönt det vore… Fortsätta med Leif GW Perssons senaste (Blir galen på Bäckström, ibland skrattar jag för att han är en riktig idiot och GW beskriver honom så vansinnigt roligt… men för det mesta blir jag arg på idioten…).

Läsa vidare i boken eller bara slå på tv:n och slötitta… fast det går lika bra att sitta i fåtöljen och titta ut genom fönstren… på havet som idag verkligen kastar sig in mot klipporna, sådär så det blir ett vitt skum… Vinden som river i tallarna och ja tallarna är coola här ute, en del står raka och stolta men andra har liksom kroknat och lagt sig ner mot klipporna. Där ligger de och tar emot vinden. Det känns som att båda sätten funkar lika bra… båda träden överlever ju menar jag. Frågan är vilket sätt som är lättast… eller svårast. Ja, jag menar att inte skulle jag vilja gå genom livet på lättast tänkbara sätt. Hur kul skulle det vara att prata med mig då? Vilka erfarenheter skulle jag ha? Hur lite skulle det då röra sig i skallen på mig? Eller fungerar det inte så?

Jag vill vara båda tallarna, ibland rak och stolt och ibland krokigt lutad mot klippan. Blandad kompott är nog det bästa.

Tror jag

Så klädde jag på mig och gick ut för att vandra till skogs… ”Nu ska det käkas blåbär så synen blir bra, kanske kommer jag att slippa brillor och lincer lagom till jul. Moooot blåbären”, tänkte jag, med en hink i ena näven. Tvärnitade mitt ute på gården… det blåste hur mycket som helst och jaaa jag vet att jag borde ha fattat det när jag satt inne och åt frukost och såg att vågorna kastade sig upp på klipporna och tallarna bågnade i vinden… Tänkte vidare att i skogen blåser det ju inte men det finns ju tydligen björn nu för tiden… hade dessutom bara gympadojorna (tänk ORM) så jag gick tillbaka in igen. Frågade mig själv varför jag inte tyckte att det var ok att krypa tillbaka ned i sängen. Jag har ju inga måsten… eller förresten mitt måste är ju att återhämta mig och då är väl sängen ypperlig en dag som denna?

Mot sängen – jihaaaaaaa!

Strippa eller inte strippa...det är frågan...

Igår såg Royne och jag en snutt av världens knäppaste program på tv:n… Det handlade om engelska tjejer med dåliga självförtroenden. För att förbättra sitt självförtroende skulle de lära sig att strippa. Jo, visst kan det tillvägagångssättet diskuteras och förmodligen diskuteras tills tungan vrickar sig MEN det tänker jag inte göra nu. Vill bara kommentera för skrattade gjorde vi.

Strippinstruktören fiskade fram runda lappar med långa tofsar på och smällde fast dem på sina bröstvårtor… Sedan gungade hon med hela kroppen (man skulle ha mjuka knän) så att tofsarna – och brösten – snurrade som två Pariserhjul. Det var minsann en syn för gudarna det. När det var dags för tjejerna att göra samma sak var det en tjej som sa: ”Nä, det där gör jag aldrig. Mina bröst skulle slå mig medvetslös… jag tänker inte försöka för jag vill inte ha hjärnskakning…” Hahahahahohohohoh…

De avslutade kursen med att ha ett uppträdande på en krog. Där snurrade de vilt med brösten och gick därefter ut från scenen med ett bättre självförtroende…

Något att prova för någon… kanske..?

Hem ljuva hem

Jo, visst är det alltid skönast att komma hem… Men vilka dagar vi har haft, som att ha varit utomlands både vad det gäller värme och omgivning. Jag känner mig härligt utvilad… faktiskt kanske lite trött av att ha vilat så mycket hehe men det är väl så det är…

På vägen hem från Smögen stannade vi över natten i Sala hos Roynes fina föräldrar. Där fick vi god mat och självklart gosa med Edvin, eftersom Lisen och Tommy också kom på middag. Edvin ja… tänk er 3 ½ kg bäbis, knappt två veckor gammal… som bara sover, äter och kanske tittar upp på en några sekunder med ögon som är kolsvarta och liksom vindar lite… kan inte fästa blicken. De ligger på ens bröst med lillrumpan putandes rätt ut och bara gonar... ja jisses det är höjden av att gosa det. Han log mot mig och Royne fick det på bild ja oj vad fint kort och ja jag vet att de inte ler så tidigt - att det bara är en slump men jag väljer att tro att han log mot mig ändå. Det får jag tro om jag vill… har ju till och med bildbevis…

Väl hemma väntade Elin och Max och oj vad skönt det var att träffa dem. En vecka utan barnen är en lång vecka oavsett hur bra jag har det.

Idag skulle jag bara ligga i solstolen och läsa men det slutade med att jag slirade in till stan för att käka lunch med några av mina vänner, som jag knappt sett på hela sommaren. Hä va trevligt, jag har saknat dem!

Jag har funderat ganska mycket idag – det blir lätt så att tankarna flyger när jag kör bil. En viktig sak är att jag dessutom, ganska ofta, försöker leda in mina tankar på tiden som har varit. Jag vill inte tränga undan otäcka minnen, jag vill möta dem och liksom försonas med dem. Acceptera dem som en del av mitt liv, en viktig del av mitt liv. Vad jag har funderat på ska jag skriva om en annan dag. Ibland måste bara tankarna få mogna. Bli en erfarenhet.

Jag gillar erfarenheter.

Sorg

Gårdagskvällen var magisk med räkbuffé på bryggan, solen som sken och Kärlekens grönbrungula ögon att titta djupt in i... Bredvid restaurangen spelade en trubadur vacker musik och alla människor såg glada och solbrända ut. Båtar i alla olika storlekar och former låg vid bryggan eller var på väg att lägga till. Det kändes som att vara utomlands och det var underbart.

Vid lunchtid idag lämnade vi de varma klipporna och promenerade tillbaka till bryggan för lunch och precis när jag satt där och stoppade i mig färsk lax, räkor och potatissallad... tuggade lite på ett varmt vitlöksbröd också... då ringde Anna. Det är märkligt att lycka helt plötsligt kan möta sorg. Att sitta där i solgasset och njuta av maten men så plötsligt få ett sorgligt besked. Annas mamma Marianne dog igår kväll och även om jag inte kände henne närmare så har hon liksom funnits i utkanten av mitt liv sedan jag och Anna pluggade tillsammans. Jag vet att hon alltid har undrat hur jag har det. Sist jag träffade henne var när hon följde med Anna och hennes familj för att kolla på vår stuga. Då gav hon mig en kram. Att förlora sina nära och kära är det värsta som finns. Jag tänker minnas Marianne som Annas roliga mamma, som hade ett stort och roligt hjärta. I de papper hon hade skrivit om hur hon ville ha det på sin begravning hade hon skrivit "Släng i lite kosing i kistan". Coola Marianne!

Anna, när jag kommer hem ska jag krama dig länge!