Ostkrokar

Det enda jag kunde tänka på var ostkrokar. ”Mmm, frasiga ostiga ostkrokar”. Bara proppa in dem i munnen, tugga tugga och svälja… stoppa in mer… Jag tror att längtan efter ostkrokar kom samtidigt som vi satt inne hos läkaren. Ska det vara så nu att när jag får ett svar jag inte vill ha så flyger smaken av ostkrokar in i munnen och hjärnan på mig och suddar ut allt annat som sägs? Jag hör allt och tar in det men betydelsen går fetbort. Kanske är det så det är för förståndshandikappade? De hör orden men förstår dem inte. Jobbigt om man vet att det är så men vet man inte om att det är så är det ju finfint. Ingen skada skedd liksom. Kanske är det så att jag har ett taskigt förhållande till mat och godsaker? Använder dem som tröst? Proppar i mig när jag inte mår bra? Visst är det ganska mysko att jag vill ha ostkrokar när jag har magsjuka och att jag blev otroligt sugen på ostkrokar hos läkaren igår men hur ska jag tolka det egentligen? Kanske inte värt att lägga ner några tankar på det.

Betydelsen av det sagda tog plats i hjärnan då mamma ringde upp och än en gång bad mig upprepa vad som skett hos läkaren. Då klickade det. Jag tror dessutom att hon satt med papper och penna, för att kunna skriva ner och ha koll. Då insåg jag att det nog var viktigt.

Läkaren tog min värk i bäcken och ben på allvar. Hon var tydlig med att hon trodde att orsaken till värken är rester efter cellgifterna. Men hon skickar mig ändå på skiktröntgen, för att utesluta diskbråck eller… ja… tumör… Röntgen ska ske snabbt för att jag ska slippa oroa mig.

Hon trodde att det var cellgiftsrester. Hon var ganska säker på att det var det. Så det så. Och jag tänker inte alls lyssna på skräcken som närmar sig mina tankar. Skräcken som försöker nästla sig in i min skalle. Jag släpper inte in den, totalvägrar låta den ta del av min vardag för jag har ta mig fan levt med skräcken i skallen i ett helt år nu. Nu tänker jag vila från den. Käka ostkrokar och må gott. Vik hädan och kom tillbaka om det visar sig att den behövs. Då kan jag tampas med den. Inte nu. Så alla ni i min vardag, vi lämnar tankarna därhän och är som vanligt. Finns ingen anledning till oro. Konstigt nog så måste jag ändå skriva av mig och kanske är jag dum som lägger ut det. Men jag resonerar som så att detta är en del av allt och att det är viktigt att alla delar är med. Även om det tar emot.

Jag hade planerat att detta skulle vara mitt sista blogginlägg. Men nog vore det lite taskigt att avsluta bloggen nu, innan beskedet om att det bara är cellgiftsrester som orsakar värken har kommit från läkaren?

Så ska jag hålla bloggen igång några veckor till?