Påse under svansen!

Tänk en påse under svansen som fångar upp all skit! Skitpraktiskt om jag får uttrycka mig så. I stan behöver man ju inte väja för stora bajshögar på gatorna men det måste man här ute. Man kommer där på vägen och kör när det plötsligt – hoppsan, en halvmeterhög bajsklump väja väja oj nu får jag möte, skit vilken smal väg inte bra att väja – in tillbaka på sidan och pust vi krockade inte. Den här gången…

Med andra ord är det mycket hästar här ute och inget ont om dem för jag gillar ju hästar skarpt MEN jag gillar inte att nästan köra i diket på grund av en jättehästbajsklump. Som jag helst inte vill ha insmetad i alla skåror på däcken. (Behöva stå med tandborste och rensa däcken kan ju inte vara kul).

I natt på väg hem i mörkret satt jag lite slirig bredvid min kärlek (hade en underbar dag på Spa Maskrosen med Britta, som bjudit dit mig. Avslutade dagen med kortspel och vin så därav slirigheten). Jag såg i alla fall Royne väja för jättebajshögarna när det plötsligt slog mig (eller var det kanske Royne som tog upp det?): En påse under svansen som fångar upp all skit! När vi var i Egypten så hade vi egen strand vid hotellet och där var alltid en karl med en kamel, som folk betalade för att få rida på. Jag red inte – utan det bästa var att vi slapp slira runt i kamelbajs på stranden eftersom den hade en påse under svansen som den sket i. Skitbra…skitpraktiskt…

Så jag tror att jag ska bege mig till hästgårdarna här runt omkring och sprida den smarta lösningen. Kanske…

Förutom att min hjärna tänker så det knakar :) så blir den fortfarande ganska fort trött. Likaså med kroppen. Värken håller i sig i bäckenet och ena benet men det ska ju vara normalt, säger min läkare. Jag tycker dock att allt blir bättre, orkar mer för varje dag. Det känns fantastiskt att återhämta sig, att bli bättre och bättre dag för dag. Skönt.

På måndag är det dags för Herceptinet igen. Blä för att åka till onkologen, koppla in droppet till venporten och sitta där och se och lyssna till alla som får sina gifter. Kanske höra någon som befinner sig på toaletten vilt kräkandes.

Det kommer jag aldrig att vänja mig vid.