Allt har sin tid

Full fart in till stan i min lilla svarta fara, runt på stan och göra måsten i nån timma… vidare till Uffe för att hämta kläder till Max… medicin på sjukhusapoteket… hem till lägenheten och slänga i sig mat. Var tvungen att slänga i mig maten för jag blev helstressad när jag såg förödelsen i köket… usch skitigt som fan och Elin sjuk och aldrig att det fick fortsätta se ut på det viset. Skrubba skrubba gnida, slänga – skälla lite på Elin men inte så mycket (Präntade in i skallen att hon var sjuk för jag ville skälla mer…). Röja i övriga lägenheten pust det tog tid… så iväg i svarta faran handla mat till Elin och till oss och så tillbaka till lägenheten. Lasta in varorna men hoppsan vad mycket gammalt… flera månader gammalt… jaha slänga slänga så blev det en full påse till… vill skälla på Elin igen men nä får ju inte, hon är ju trots allt sjuk. Så in i kylskåpet med tomater och gurka… nä först slänga gamla grönsaker och oj vad gammalt det ser ut och NÄÄÄÄÄ FYYY FAAAN vad äckligt salladen är ingen sallad utan en drypande blöt brunsörja… Nu ropade jag på Elin så hon kom uppför trappan… skiter i att hon är sjuk för nu får hon fan torka och fixa färdigt i kylen själv. Tålamod är en dygd jomenvisst men nog finns det en gräns för allt? För mig i alla fall… sa hej då och drog iväg i svarta faran ut tillbaka till luften, vågorna och så fort jag klev ur bilen så andades jag djupt. Kände att luften som gått ur mig delvis kom tillbaka.

Nu sitter jag med en kopp te och tittar på Max och Royne som badar i de höga vågorna. Det ser skrämmande vackert ut.

Har funderat en stund och kommit fram till att jag inte är redo att börja jobba.

Ännu

Men jag har i alla fall börjat längta, kan se fram emot att komma tillbaka. Känner att krafterna börjar finnas i min kropp igen. Fast idag blev jag överraskad, trodde att jag var starkare och det kanske låter märkligt men oj vad trött jag var när jag kom hem, oj vad trött jag är nu.

Allt har sin tid.