Nötter i näsan

Men åh, suckade Royne och tittade sig omkring. Men det var inte en människa där vi satt, alla satt bakom min rygg nere vid poolen. Vi hade kommit från klipporna men var inte redo att gå och duscha riktigt än. Så vi slank in på hotellets restaurang och beställde något att dricka tillsammans med lite snacks och gick sedan ut på uteserveringen. Varmt utav bara den är det så självklart rusade ciderns alkoholinnehåll rätt upp i skallen… på stackars mig som sällan eller aldrig dricker. När Royne bad mig sluta så var det för att jag satt där med cashewnötter i näsan… Jag bad honom släppa lös lite men det vågade han inte göra förrän vi kom till hotellrummet… fast jag vågar inte berätta vad han gjorde… lite väl magstarkt var det men ni kan ju fantisera om det hahaha… nu ska jag dricka upp vinet (ja oj hoppsan det bidde lite vin med) och hoppa in i duschen. Sedan dags för långa bryggan och räkbuffé. Förresten, idag har vi fått ”lyxbehandling” i form av peeling för kroppen, massage och ansiktsbehandling. Sedan har vi paddat oss på klipporna med ett antal bad i det varma vattnet. Jag genomlider denna lyx med stor lycka.

Jag njuuuuuter!

Semester

Man väljer inte sin familj… det är sina vänner man kan välja. Så brukar man ju säga… fast jag håller inte riktigt med. Visst väljer man inte sin familj i början. Men som vuxen kan man ju faktiskt det. Välja sin familj. Det är då en jäkla tur, tycker jag. Tänk de som verkligen har en helkass familj, en familj som verkligen inte kan kallas familj. Ingen att luta sig mot, ingen som ställer upp. Ingen som finns där när livet är svårt. Tänk att vara helt ensam i livet och behöva möta båda glädje och sorg ensam. Fy vad hemskt. Det önskar jag inte någon. Delad glädje är dubbel glädje till exempel. Japp så är det.

Jaha, så undrar ni vad jag bluddrar i nu igen… Faktum är att jag är enormt lyckligt lottad. Jag har nämligen blivit vald att tillhöra en av mina vänners familj. Eller hon har valt att tillhöra min familj… hrm… vet inte vilket men det spelar ingen roll för vi hör liksom ihop hon och jag och det kommer vi alltid att göra. Hon anser att hon lär sig saker av mig… och att jag finns där när hon behöver det. Jag tycker samma sak om henne. Vi är liksom bra för varandra och för mig är det så enormt viktigt att hon har det bra. Jag älskar henne och hon hör till min familj. Så det så.

Vilka dagar det har varit… full fart varenda dag med sena kvällar och jag är rätt slut. Först bil till Sala och gratta Roynes syster Lisen och hennes Tommy, som blivit föräldrar till lille Edvin. Åh, vad han är fin! Sedan vidare till Örebro och Sandra och Lars. Det blev Italiensk restaurang och mycket prat och god mat. Vansinnigt mysigt var det. Kan villigt erkänna att jag var rätt mör nästa morgon när vi masade oss ur sängen för frukost och vidare färd. Ett hett tips är att INTE bo på Best Western på Kungsgatan om ni ska till Örebro… de har silverfiskar som kryper runt i restaurangen… skitäckligt att äta frukost där vill jag lova – huvva! Hur som helst så nådde vi Göteborg vid lunchtid och eftersom det såg ut som om vi tagit med åskvädret från Örebro så fortsatte vi till Kungsbacka och Freeport… där kan man handla märkeskläder till fina priser och hoppsan vad jag handlade… och med så mycket rea som det var där så skulle jag nog vilja påstå att jag tjänade en massa pengar hahahahaaaaaa. Helt knäckta vände vi sen tillbaka mot Göteborg och fortsatte förbi mot Kungälv och Kode där Roynes gamla hem Timmervik ligger. Väl framme i Timmervik blev vi bjudna på god middag hos Roynes närmaste vän och hans goa sambo. Blev såklart en promenad ner till det hus Royne byggt, för att kolla hur de nya ägarna byggt klart det sista som var att göra.

Idag har vi hunnit med massor. På förmiddagen träffade vi f.d. grannarna till Royne. Vi blev goda vänner förra sommaren och jag och Mariana har haft kontakt under året som gått. Deras ena son Isak och Max har mailkontakt och är bästa vänner. Innan vi åkte ner fick vi skäll av Max för att han inte fick följa med… nu fick vi ”skäll” av Isak för att Max inte var med… Det var hur roligt som helst att ses!

Nu ligger världens bäste Royne och jag i sängen och gonar. Vi har hunnit med någon timmes solning på klipporna avbrutet av bad i varmt vatten, ätit den godaste fisksoppa jag någonsin ätit (”den riktigt knullar i munnen”…citat Royne…) och dessutom har vi flanerat längs gatorna och den lååånga bryggan med alla serveringar, båtar och småbutiker. Och ja förlåt, vi är ju i Smögen och himlar vad vackert det är här. Vi blir här i dagarna tre och vi ska fylla dagarna med så lite som möjligt. Några spabehandlingar blir det men annars ska vi njuta av sol, bad och god mat. Utan att behöva laga maten eller diska… lyx på hög nivå känns det som.

Jag skulle vilja påstå att detta kan kallas återhämtning – jag njuter!

Kan själv...

Sicken härlig dag. Sol och varmt och god mat. Elin hedrar oss med sin närvaro och tycker att det är så skönt att slippa laga sin egen mat att hon tänker stanna hela helgen. Roynes föräldrar är här och de är världens goaste. Vi spelade kort och jag fick vinna sista omgången… tur så jag kan sova gott… nä skojar bara, kan förlora utan problem… det var värre när jag var liten men jag minns att det var värst för storebror… en gång förlorade han hela tiden och blev skitsur… Det slutade med att han hackade sönder toadörren i ett försök att komma åt mig. Minns att vi blev vänner och tejpade för hålet med en stor rund klisterlapp, i tron att mamma inte skulle märka nåt. Men där sket vi i det blå skåpet för självklart märkte hon det feta klistermärket som plötsligt satt på toadörren. Vi fick pynta för en ny dörr…

Har glömt berätta att mina schvoscher är borta med vinden. Försvann från ena dagen till den andra och oj vad skönt det är. Det var så jobbigt att svettas dygnet runt som om man sprungit en mil.

Nu till det viktigaste idag… En sak jag ångrar och nu försöker bli bättre på är att tala om vad jag har för behov. Om jag vill ha hjälp med något ska jag be om det hädanefter. Jag hör till dem som ”klarar mig själv” och har svårt att be om hjälp eller svårt att inse att jag behöver stöd i olika situationer. Att gå igenom cellgiftsbehandling med den inställningen är nog både bra och dåligt. Bra för att det blir ett sätt att ta sig igenom skiten… som jag kallar det. Men dåligt därför att man verkligen behöver stöd från sin omgivning. Det var många i min närhet som erbjöd sig att ställa upp om det behövdes… om ni känner att ni inte fick vara där för mig berodde det bara på att ”jag kan själv”… Nä, ärligt talat så är det så svårt. Tanken att jag ska ringa och fråga om hjälp finns där, men hu så svårt det är att omsätta tanken i handling. Mitt tips till alla som har behov av hjälp – be om det. Vänner vill ju faktiskt finnas för varandra!

Idag kom det ett sms från en vän, en vän i nöd som behöver en axel att luta sig mot… en axel att snora på. Jag känner mig tacksam och hedrad över att hon ber mig och jag är så imponerad och stolt över henne. Så strongt att fråga om hon får snora på mig… ;)

Jag jobbar för att våga jag med!

17 grader

Trodde inte att jag skulle ge mig ner i vattnet en gång till idag… På förmiddagen var jag i men jag kom upp fortare än vad jag tog mig i vattnet… 17 grader var det brr... När jag stod där efter doppet och huttrade innan solen värmde upp skinnet sa jag ”Nästa gång jag tänker bada ska det vara minst 19 grader…” Sedan har dagen gått och temperaturen på land har varit upp emot 30 grader. Så efter middagen när Royne och jag hade lekt bergsgetter på klipporna i nästan en timme, var det varmt om hela kroppen. Så jag gick frivilligt ner och kastade mig i vattnet. Trots ynka 17 grader. Jag var lika fort uppe denna gång men man kan inte säga annat än att det är uppfriskande. Och skönt efteråt. Kan inte fatta att Max ligger i vattnet halva dagarna bara…

Lizzy och resten av hennes goa familj åkte efter frukost, precis när bilen åkte uppför backen kilade en ödla runt fötterna på oss. Royne fångade den så Max fick klappa… Vi har haft fina dagar med samvaro, god mat och mys. Dagen idag har varit ganska tom, som om det har saknats något. Man vänjer sig fort vid att vara många. Men nu har vi städat, tvättat sängkläder och bäddat rent för i morgon kommer Roynes föräldrar! Ska bli mysigt att ha dem här och de lyckas locka hit Elin så en natt kommer hon att lämna stan och umgås med sin familj. Jag saknar henne ofta men det är svårt att få henne att slita sig från stan.

På måndag är det dags för Herceptinet igen… det känns helt ok… eller hyfsat ok i alla fall för jag känner ingen ångest över själva Herceptinet. Det som känns tufft är väl att tillbringa tid på onkologen, att vara omgiven av alla som mår skit – eller kommer att må skit. Där ligger jag och mår prima men blir påmind om hrm… skiten. Fast nyttigt är det. När droppet är klart åker Kärleken och jag vidare till Örebro. Där ska vi äta middag med Sandra, min Sandra och hennes Lars. Max är avundsjuk för att vi ska få träffa hans bästa storasyster… På tisdag åker vi vidare till Göteborg för att under veckan träffa vänner och koppla av. De tre sista dagarna ska vi till Smögen och gona på Spa med olika behandlingar. Jag känner mig bortskämd och lycklig – det kommer att bli underbart!

Idag när vi var bergsgetter hoppade vi och studsade ut på udden och där stannade vi och tittade in mot viken och stugan. Oj, vad tacksam jag är över att få återhämta mig här. Mitt smultronställe, det underbara vackra! Hmm, vore gott med smultron förresten...

Bähääää...

Bada bulle bus bro… ja vi åkte över Höga Kusten-bron idag och jag är nog lite kollrig. Fast jag kollade in utsikten och kände - tro´t eller ej- inte minsta ångest eller oro. Det kanske är så att saker man varit rädd för förändras i och med andra händelser i ens liv. Det visade sig ju att det var mer rimligt att få bröstcancer än att brohelvetet skulle rasa när jag var på den. Så varför oroa sig när jag åker över broar? Eller för andra saker? Då får jag gå runt och oroa mig för jämnan och det vägrar jag göra. Livet är till för att avnjutas och då får oron sjå sig till när det är befogat. Jag jobbar stenhårt på att leva efter den filosofin i alla fall…

När vi lämnade stugan var det halvmulet men vi åkte mot en mörkare himmel. Vi hann i alla fall med att kolla in småbutikerna vid Höga Kusten hotellet, köra till Hårsang och käka den medhavda lunchen innan det blev för kallt… Katta var såklart någon annanstans än i Hårsang när jag väl kom dit… bussigt Katta! ;)

Så kom vi ut till stugan igen och där mötte oss solen och värmen. Det har badats, fiskats spigg, promenerats, ätits massor och pratats med fåren som nu bor i en liten hage ett stenkast från stugan… hittagna för att käka sly… tror mamma får hade en morot i halsen för hennes bräkande lät skumt… Ja, vi har haft en fin dag som avslutades med vinst för Kärleken i Yatzy…

Nu dags att sova skönhetssömnen!

Käk och GRATTIS!

”Men Emilia, slå inte så långt bort… jag står ju här”, sa Stefan till sin dotter samtidigt som han gick för att plocka upp badmintonbollen. ”Men jag tänkte att du skulle springa… vad jag kan minnas så kunde du det förut…”, svarade Emilia, snart 11 år gammal. Hahaha sicken härlig kommentar det var tänkte jag och skrattade rakt ut… rakt ut mot vattnet. Lät förmodligen som en fiskmås där jag satt invirad i en filt. Japp, värmen har gett sig av för ett tag och ersatts av moln, regn och kyla. Så nu boar vi in oss i stugan lite. Faktiskt sitter Royne och jag just nu i soffan, nyligen serverade varsitt glas vin med gott tilltugg. Lizzy och Stefan slavar i köket med att fixa, vad jag hoppas, gott käk… Jag är inte så van vid att vara den som inte lagar mat i mitt eget hem men jag känner nog att jag skulle kunna vänja mig vid detta. Fler som vill komma hit och laga mat till oss?

Det viktigaste av allt just nu är dock att Royne och jag har blivit morbror och moster i natt... Roynes syster födde en Edvin och åh vad underbart... på måndag kommer jag att få snusa det lille knytet i nacken. Längtar längtar längtar massor tills dess. Välkommen till världen Edvin!

Röhålsmalen

Lizzy och hennes familj är här och det blir sent innan vi ätit klart, pratat, spelat spel och så… tokroligt att de är här... Lizzy har inte varit norr om Uppsala tidigare så man kan säga att det är dags.

Söndag idag och en underbar dag har det varit. Sol och bad hela långa dagen. Vid sjusnåret klev jag ur bikinin… Max, som är en mycket social varelse är extra lycklig varje gång vi har främmande. Elin är i stan – halvt knäckt efter att ha "lekt" med sina kompisar i flera dagar... mja eller rättare sagt nätter...har förstått att det varit mycket party nu när stadsfesten har varit... men hon är ju snart 18 så jag lägger mig inte i så mycket... eller jag lägger mig kanske i för mycket fast jag försöker att inte lägga mig i... hrm, vill ju bara ha koll på läget.

Jag vill klargöra att vår stuga ligger i Röhålsmalen… inte i rövhålsmalin… kan förstå om Röhålsmalen är ett namn som är svårt att komma ihåg och att man kanske behöver något att associera till men HALLÅ – det finns gränser för vad som är ok… och vad som inte är ok… Att jag själv associerade till det innan jag lärde mig namnet är oväsentligt…

Å ena sidan har vi ju alla ett rövhål

Å andra sidan så behöver man inte prata om det…

Tomt till salu...

”Följ Tomt till salu-skyltarna så kommer ni nästan ända fram till stugan” sa Royne till sin chef och hans fru. De kom för att hälsa på, kolla in nya Frog-verkstan och vår stuga. De följde ”Tomt till salu”-skyltarna … och hamnade i Hästviken… där bor Annas föräldrar och Anna, som visste att vi skulle få främmande, var tursamt nog där. Så när chefen rullar ner i Hästviken med sin bil får Anna syn på Frogmärket, varpå hon kliver fram och frågar ”Tjena, ska ni till Royne och Malin?”
Tänk att åka 80 mil, köra ca 7 km fel men så finns det någon där som vet vilka ni är och var ni ska… hahahaha… helt rubbat kul.

Sedan till lite biverkningar… det var ett tag sedan…
Ok, värken i bäcken och ben finns kvar men det är inte konstigt efter de elaka cellgifterna, som slår sig på nerverna. Värken kommer att klinga av… längtar…
Mår annars som en prins, känner inte av mycket trötthet längre faktiskt. Har ju dessutom klarat mig galant när det gäller brännskador på bröstet. MEN visst har jag fått brännskador och ont gör det… tänker inte gå in på detaljer för det är äckligt… och när jag säger att det är äckligt så utgår jag från mig själv… någon annan skulle säkert tycka att jag är fjantig… Vill dock understryka att jag klarat mig väldigt bra. Det var de sista 8 strålningarna som ställde till det lite. Har klippt ut en bit tyg av 100 % bomull för att ha innanför bh:n. För bh:n fastnar liksom i bröstet… inte så skönt att behöva dra loss den… Aaaaajjj. Tygbiten fastnar såklart också men den är ju i alla fall av 100 % bomull – andas fint och det är allt jag kan åstadkomma för mitt bröst. Det bästa vore så klart om jag kunde ”vädra” bröstet mycket… men det skulle se lagom snyggt ut med en Malin, som springer runt på stan med en tutte i vädret (Nu hänger de ju mer neråt backen än fluktar vädret… hrmpfh… men ni fattar synen?).

Idag spelar Royne golf med storebror och mor… får höra sedan om mor ännu en gång lyckas slå upp en grästuva som landar i skallen på någon tant, vilket hon gjorde för några år sedan. Jag tror att det är som en egen liten saga att vara med mamma på golfbanan. Har lite svårt för att bestämma mig för om sagan är rolig eller skrämmande…

Jag och Max myser i stugan med kluckandet, den underbara utsikten och solen som verkligen vill komma fram bakom de tunna molnen!

Älskade dottern Elin klagar på att jag aldrig skriver om henne, utan bara om ”prinsen” eller ”smörklicken Max”, som hon kallar honom. Vi ser ju knappt röken av henne, för hennes liv finns i stan och består av att sova, äta, vänner och fest… hon är som en nattuggla… vaknar på eftermiddagen ”Oh, it´s alive…” och är vaken till tidig morgon. Jag har insett att jag inte kan göra så mycket åt henne… bara vänta tills hon blir vuxen… Igår vid middagen som intogs här i stugan med intesmörklicken Elin med kompis, grästuvan mor, lillsyrran Mia med bonusmor Gunilla med karl Uffe som är ett stort bonus hela han :)… phu jag vet det blir lite förvirrande för mig med… åsså Kärleken, smörklicken Max och jag… Hrm, jag börjar om… Igår innan middagen kramade Max Elin och sa att nu ligger hon tvåa på hans Bästa-syrra-lista… Han anser att två av hans syrror nu drabbats av ”tonårshjärnan” (vilken han tycker är en ren bedrövelse). Max som fått uppleva… hmm få se… ja de senaste fem åren har väl Elin haft en hemsk tonårshjärna…. (Hjälp!)…avslutade med att säga att han tyckte att Elin blivit mer mogen… Detta gottade Elin sig naturligtvis massor åt.

Till slut… lägger jag inte in något kort på Elin… det sista med pizzasalladen hängandes ur mungiporna mottogs inte så väl… hehehe…

Firande

Den ene blev vindögd och den andre skelögd… av vinet den kvällen alla sov över här… Det såg så vansinnigt roligt när jag först pratade med den ene och såg ögonen vinda… och sedan när jag pratade med den andre stod vardera ögat ut åt sidorna. Två vuxna karlar med ögon-slirande vid alkoholintag hehehe och inte hade många glas vin slunkit ned heller…

Det var en ren slump att lillebror med familj var hemma men en bra slump för vi har ju inte setts sedan i december. Att de var här nu när hela min resa är så gott som över var toppen. Så då firade vi såklart det. Kvällen och dagen efter var underbara, hur skönt som helst att allt var ”som vanligt” igen… kände jag… fast inget blir ju någonsin som vanligt igen. Faktum är att jag njuter mer av varje sekund jag finns. Eller ska jag vara ärlig så börjar livet rulla på igen så jag börjar bromsa lite, sätter hälarna i marken och stannar ibland för att njuta extra av små saker. Det är ju de små sakerna som alltid gjort mig lycklig, gjort att jag känt mig levande. Jag ska bli bättre nu på att ta vara på dem, låta de små sakerna bli många… låta dem bli centrala och viktiga. På riktigt. För det är ju dom som är riktiga. Som att sitta en sommarkväll och titta på fantastiske sonen som rullar runt på gräsmattan med sina kusiner och min kärlek i en mjuk brottningsmatch. Eller se mammas ögon lysa där hon sitter och ser alla sina barn samlade. Det är lycka.

Lycka är också att jag idag varit utan snus i ett år!

Klart :)

Sista. Idag. Äntligen. 33 gjorda. Ingen kvar. Känner jag nåt? Vänta ska tänka lite… nää inte egentligen för jag har ju ett års behandling med Herceptin framför mig. Så jag är ju inte riktigt färdig än med allt. Dessutom väntar ju återbesök under några år och den oron det kommer att medföra. Men tre stora saker är över… operationer… cellgiftsbehandling… och strålning och det känns fantastiskt bra. Att slippa åka till Sundsvall för behandling varje dag kommer att bli befriande.

Ja jisses snart har det gått ett år sedan jag låg där i sängen och kände knölen i mitt bröst. Ett år sedan jag fick beskedet dumma helvetes elakartade bröstcancer. Snoppoga… Året har gått fort och det har varit fyllt av… ja så vansinnigt mycket saker så att jag inte ens kan börja nämna något av det. Ni har ju varit med på resan så ni vet ju. Jag har svårt att tro att det är sant att det är över men den lilla stund jag förstår det emellanåt, kanske en liten sekund då och då… då fylls hela kroppen av en blandning av det stora mörka jag så många gånger har känt under den tid som varit. En blandning av det stora mörka och av ljuset och hoppet och ollonskallen och jävlaranammat och omtanke och kärlek och... Ja ni fattar va… Det har varit ett fruktansvärt helvete – fy f-n – och klumpen i halsen kom nu och den sitter där och det får den göra nu för jag tror att det delvis är av lycka för att det är klart. Det är klart… och faktiskt så är det ju så att hur fan ska man veta hur bra man har det om man aldrig får vara med om något tråkigt…

Nu ska jag börja med maten. Mamma, lillebror och storebror med familjer ska övernatta här i stugan. Vi ska fira ordentligt – ska nog redan nu hälla upp ett glas vin faktiskt…

Skål!

Kryp och risker

Jag flög rätt upp ur stolen, stod med fötterna bara på kanten och balanserade… försökte undvika pissmyran och Royne hjälpte mig… eller nä Royne trodde att han hjälpte mig men han borstade ner myran i en liten gång där på sätet och plötsligt var den borta. Var tog den vägen? Ungefär i samma veva som den försvann dök jag mellan sätena och damp ner i baksätet, satte på mig bältet och mötte Roynes ögon i backspegeln. ”Tänker du sitta där?”, sa han och när jag svarade ja så skakade han på huvudet och körde ut på E4:an, vilken han svängt av när jag började yla om pissmyran. Sån är jag…

Härom veckan stod vi och skulle svänga ut på E4:an när jag plötsligt känner att nåt rör sig uppe i taket på bilen… det är märkligt men när man är så rädd för spindlar som jag känner man på nåt vis deras närvaro. I taket på bilen sitter en fet spindel och min reaktion blir att öppna bildörren, kliva ur bilen och stänga dörren efter mig. Kvar satt Royne och stirrade på mig… som om jag var en Alien. Sån är jag…

I fredags när jag kom hem från strålningen hade Max och Beppe fått påhälsning av en ödla. De försökte fånga den för att släppa ut den men den gömde sig under soffan. Jag öppnade dörren och höll mig undan och då vågade den gå ut. Fast först filmade jag den på ca 30 centimeters avstånd… Minns också att jag höll i en orm en kompis hade. Inga problem med reptiler…

Här på landet får jag ta risken att stöta ihop med alla sorters småkryp och det är bra terapi. Risker finns det överallt… just nu är Royne och jag Risk-bitna… vi har köpt spelet, lär oss krigshandboken och försöker vinna kontinenter.

Tre dagar strålning kvar nu och på tisdag är det dags för Herceptinet igen… På onsdag är gifter och strålning avklarade och då blir det till att fira med familjen. Lillebror Kalle och hans familj är här denna vecka dessutom!

Slutligen skickar jag varma tankar och stora kramar till kusin Pernilla med familj... och Cissi, Tage och mormor... må ni snart få njuta av sommaren!

Enkel eller ältare?

Nu har jag legat i solstolen ett bra tag och halvdåsat. Jag har hört bruset av vågorna och tankarna har varit suddiga där inne i skallen när jag nästan har sovit. Känt solen värma starkt mot ansiktet och kroppen för att ibland döljas av molnen så det blivit ganska kallt. Det blåser från söder idag och därför slår vågorna rätt så hårt mot klipporna. Jag gillar det ljudet.

När solen gick i moln en längre stund och blåsten gjorde det kallt vaknade jag ur min halvdvala och hämtade datorn. Så nu sitter jag här på altanen med blåsten runt kroppen och knappar på tangenterna samtidigt som jag ibland kastar en blick ut över vattnet. Jag måste kasta många blickar ut över vattnet… hela tiden… om och om igen… för det är liksom hela grejen med att bo såhär… men hu nu kom det ett stort ett moln och fy vad kallt det blev… Vänta ska traska in och fortsätta skriva.

Tur att jag fortfarande kan se vattnet genom fönstren, love it!

Märkligt att tankarna virvlar trots att man nästan sover… Jag tänkte att när det gäller hur man tänker finns det stora skillnader. Själv håller jag på att lära mig att tänka framåt. Jag är ju kvinna så jag är ju en ältare plus att jag är en mästare på att analysera saker. (För visst är det typiskt för kvinnor? Eller?) Det leder oftast ingen vart och eftersom jag lever med en man som är enkel i sitt sätt att tänka så passar jag på att försöka lära mig. Att analysera och älta när det verkligen behövs är ju bra men ofta är det enormt onödigt och tar bara en massa dum kraft som man kan lägga på andra saker.

Just här flög ett vildmarksbad in i mina tankar… tänk ett vildmarksbad längst ut i hörnet på vår tomt… med utsikt över vattnet. Åh, och med en liten altan runt så man kan sitta och prata även om man inte vill bada. Det ultimata vore en sorts glasvägg man kan dra för när blåsten är som värst… och ändå ha kvar utsikten… Royne bygga, tänkte jag och ni ser vad tokigt det kan fara runt i skallen på mig. Fast jag tror faktiskt att det far runt lika tokigt i skallen på er alla.

Hur som helst så är det fantastiskt att inse att det finns så mycket att lära sig.

Dags för undersökning, hur tänker ni när det gäller saker ni råkar ut för? Går ni ganska snabbt vidare eller analyserar ni massor? Enkel eller ältare med andra ord?

Naglarna och sånt...

”Nu har en nagel åkt av för mig” sa Carina igår… och min kropp riste av äckelkänslor och värre blev det när hon sa att skinnet på bröstet också ramlar av. Brännskador som resulterar i tappat skinn… Bränner hela tiden och svider som bara den när man duschar tydligen… Bläääää… känner ju jag för allt detta eftersom mina naglar har varit slibbiga ett tag… De har liksom tappat kontakten med underlaget på vissa ställen. Ser vidrigt ut eftersom det åker in smuts därunder som inte går att få bort… det ser ut som om jag är en skitolle som ger fan i att tvätta mig och nog för att jag nu bor på landet och har mindre krav på mig själv när det gäller att SE fräsch ut men jag är fortfarande för renlighet. Gillar inte att lukta illa. Timmarna innan jag ska strålas får jag inte använda rollon, vilket såklart gör att jag tror att jag luktar illa… (Ibland lyfter jag på armen och sniffar mig själv i armhålan;) Men jag luktar väldigt lite nu för tiden. Och det är sant, har frågat Royne och han tycker inte att jag luktar illa. Så antingen är det så… eller så har Royne taskigt luktsinne… eller så är han snäll men det tror jag inte, inte i detta fall. Karln ska ju klara av att leva med mig… sova i samma säng… Nä, nu bluddrar jag ville bara säga HUUUUU för tappade naglar!

Som jag tidigare sagt, hittills har jag klarat mig ganska bra när det gäller strålningen. Lite svid och rodnad på bröstet och naglar som fortfarande sitter kvar är ju superbra! Nu tar jag i trä allt vad jag kan…

Vill att det ska gå uppåt nu… inga mer huvva-grejer som drar ner humöret.
Fast tappar jag naglar och skinn på bröstet så kommer jag att fixa det med. Får väl bryta ihop och sedan bita ihop. Det är ju så livet ska vara...