Vanligt är att tankarna går igång någonstans under eller efter en cytostatikabehandling. Då börjar hjärnan bearbeta och skallen fylls av "Kommer jag att dö?" och "Kommer jag att få återfall?", eller "Tänk om behandlingen inte har hjälpt och jag nu har cancer i hela kroppen?". Jag har också haft tankar om hur jag någonsin ska kunna komma tillbaka till ett "vanligt liv" med arbete och allt annat. Cancern ställer liksom till det och inget kan väl egentligen bli som vanligt, trots att vi alla säkert strävar efter det.
På många sätt följer positiva effekter med en cancerresa. Man har möjlighet att ta vara på dagen på ett nytt sätt (- kanske så jävla skrämd av att den faktiskt kan tas ifrån oss så plötsligt...;)
Vi kan bli bättre på att berätta för nära och kära att de betyder allt för en.
Ja, det finns så många positiva saker men idag har jag fokuserat på just en. Jag fick nämligen ett mail från en bröstsyster och bloggläsare - nämner inga namn för jag vet inte om hon vill det. Vi har skrivit en del till varandra och mina tankar har tagit fart igen - vilket jag är tacksam för. Jag behöver bli påmind om att det är här och nu som gäller. Och om att man har fördel av att se framtiden som ljus och lycklig.
Några av de rader jag skickade till henne vill jag lägga ut här. För de visar hur jag har kommit att tänka. Inte alltid men för det mesta. Och jag strävar efter att tänka så för jag anser att det gör mig gott. Det hjälper dessutom till att minska mina katastroftankar, som faktiskt fortfarande glimtar till ibland.
Ett "enkelt" sätt att försöka tänka positivt?
I denna regniga novembermånad har nästan alla klagat på just regnet. jag har varit på väg att göra det flera gånger men varje gång stoppas jag av att jag inser att "Jisses jag kan ju inte klaga över regnet, jag kan bara glädjas över att jag lever och får uppleva det!"
