Sola skiner...

Solen skiner och gräset är grönt… ett två tre fyra… alla byxor äro dyra… ett två… fasen vad skönt det är att vara ute och gå… nä skojar bara men efter ännu en nästan sömnlös natt är hjärnan inte direkt på topp. Förlåt, det vore rimligare om jag slutar nämna när hjärnan INTE är på topp – och istället nämner när den är det. För såsig och mosig har hjärnan varit länge nu.

Idag tog jag min andra promenad sedan Roynes och min skogspromenad, då kroppen höll på att ramla ihop av trötthet. Nu är jag lite smartare (HA) och ringer Royne innan jag ska gå, talar om vilken väg jag ska ta och sedan går jag. Men mina ben är helt galna, de skiter fullkomligt i att jag har varit ur funktion i ett halvår och bara rusar på som de alltid har gjort annars. Men precis när jag kände att det är på jäsken att orken var slut så sjöng Jason Mraz i mina öron att jag ska andas och ta det lugnt… så då tvingade jag benen att sakta ner… sedan andades jag och det var skönt det… men jag vågade inte stanna för då hade jag aldrig orkat komma igång igen. Fått ringa Royne och sedan blivit inbaxad i bilen och hemkörd… He, inte kul. Min kärlek tycker nog att det är bra att jag är tjurig men några ”Jag sa att du skulle ta det lugnt” hade jag nog fått höra… eller känt…

Märkligt det där att Jason Mraz lyckades passa in andas och ta det lugnt precis då när orken nästan var slut. Kanske ännu märkligare att jag lyssnade dock…

Två dagar på raken har jag varit ute och gått efter frukosten. Det har varit helt underbart att äntligen få uppleva det gröna gräset, den varma solen och det fantastiska vattnet.

Lycka!

Pucko

Femte strålningen avklarad nu och tröttheten attackerar mig än en gång. Frampå eftermiddagen stänger liksom kroppen ner, kopplar ner allt som får en att fungera. Hjärnan leder mig till soffan och där sjunker jag ihop som en säck. Så somnar jag och sover som en stock i en knapp timme – vaknar - och efter en liten stund startar maskineriet igen.

Sedan sista strålningen har det hänt en del… Först fick vi veta att vårt sista bud blev det högsta… vi var med och bjöd på en stuga ute i Häggdånger och vi fick den! Det är ett fantastiskt läge supernära havet med horisonten som utsikt och världens sötaste stugor på tomten. Vi är djupt förälskade och flyttar in i helgen.

Sedan har Pilla blivit fru och vi partade som toka. Jag mitt nöt ”glömde” de tabletter jag äter för smärtan och drack vin och blev fuller… minns varken att jag dansade styrdans eller fyrverkerierna som tydligen var fantastiska… men det jag minns var att Pilla var vacker som aldrig förr, maten tokgod (förstod inte hur jag fick plats för tårta och ändå åt jag tårta för minst tre…) och att alla firade och hade en enormt rolig kväll tillsammans.

Hjärnan och kroppen var nog rätt slut innan alkoholen men efter helgen har de båda sakerna kraschat totalt. Jag har inte orkat göra många knop sedan i lördags utan mest känt att kroppen liksom gav upp, satte ner foten som för att säga ”Men hallå din puckade brud du har fått cellgifter i 4 månader vilket slår ut kroppen totalt, du har smärta och käkar piller… sen startade strålningen för två dagar sedan och så tror du att det är läge och bälga i sig en massa vin? Hur dum får man vara egentligen? Nä, nu slår jag i stora bromsen och ser till att du vilar. Dags att hämta kraft!” Så på nåt sätt så har både kroppen och psyket vilat och bearbetats dessa dagar. Bra att hjärnan tar hand om mig, även om den är puckad från första början. Den reder ut sin egen röra, skulle man kunna säga…

Så jag börjar känna mig bättre, har mer ork och är gladare. I måndags undrade jag faktiskt hur jag skulle orka med tisdagen. En sak som påverkar mitt mående är naturligtvis att jag inte får sova hela nätterna, utan vaknar stup i kvarten av svettningarna. De blev ju inte heller bättre efter vindrickandet – hu vad mycket som behövde pysa ut genom porerna. Fast eftersom jag är en sån som måste se allt från den positiva sidan, så får jag påstå att detta har lärt mig nåt också – ge fan i att dricka för mycket alkohol!

Hrm... och det har jag lärt mig allra redan? Vänta, var det 38 jag fyllde senast? Eller 18?

Suck!

Första strålningen

Jahapp det var det de… nu sitter jag hemma i soffan och har en svosch och tänker att jag helt odramatiskt har fått strålning. Först fick jag information av en manlig sköterska om strålning. Sedan fick jag svara på frågor om hur jag mår, om jag har allergier och – om jag: ”He jag vet inte hur jag ska säga… he… men har du problem med att gå på toa?” Stackars kille, i övrigt var han jättefin på alla sätt och vis men det där blev lite jobbigt för honom. Tur att jag inte har några problem för det hade inte varit kul att behöva svara ”Jo tack, i morse var det fast och fint men för det mesta rinner det bara” eller nåt i den stilen. Jisses, vissa blir naturligtvis tvungna att svara så för att det är så men jag är grymt tacksam för att jag inte är en av dem för jag vet inte hur han skulle ha reagerat…

Ja ni ser hur det är i min värld nu för tiden, viktiga saker som dryftas varje dag…

Hur som helst så fick jag lägga mig på en brits, bli ritad på och efter de hade mätt och ställt in all apparatur så fick jag order om att slappna av och ligga still. Sedan försvann de därifrån och då surrade det och pep i några minuter innan de var tillbaka och allt var klart. Tack och hej leverpastej, vi ses i morgon!

Vid samtalet innan var sköterskekillen noga med att betona att jag skulle slappna av och ligga stilla. Det är ju inte så konstigt att de vill det för rör man sig så strålas ju fel ställen och det känns ju liksom dumt och onödigt. Men sedan sa de till fler gånger om att jag skulle slappna av och oj vad det var svårt. När jag måste göra nåt så blir det så svåååårt. När jag var liten och visste att jag inte fick svära inför min morfar som var präst, så gjorde jag det ändå. Så fort jag träffar folk som har anknytning till kyrkan så börjar jag svära som en borstbindare än idag. Det är som om ”horna” bara poppar fram och något främmande intar min mun och sen svär jag som en besatt.

Tidigare tror jag att jag har skrivit att ca 50 % blir trötta av strålningen men jag fick nya siffror idag. 99% av alla som strålas blir trötta MEN jag förväntar mig att det kommer att dröja innan det märks för på lördag ska jag ha vansinnigt roligt på bröllopet. Pilla – oroa dig inte – VI KOMMER!!! Vi åker faktiskt redan i morgon och ska mysa på hotell, min kärlek och jag.

Nu är det bara 32 dagars strålning kvar… Tjohej!

Snurresnurr i skallen… kräver uppdatering…

Igår ringde de från strålningen… igen… blä vilket strul men nu är mitt strålningsstartdatum på torsdag i stället, för att de ska hinna innan de stänger för… bla bla bla sen hörde jag inget mer för då var jag så inne i att ställa om min hjärna på nytt. Va fan det här är ju stora saker för mig, som kräver en del förberedelse rent psykiskt. Det funkar inte riktigt på det sättet att ”Jaha, imorgon ska jag på stan och köpa strumpor, kolla på en tröja och få se… var det nåt mer… hmm… det känns som om det var nåt mer… JA nu minns jag, ska ju till Sundsvall på strålning för mitt snoppogebröst också!” Nä, det är inte direkt som att gå till tandläkaren eller få halsfluss, det här är lite mer psykiskt krävande än så och då föredrar i alla fall jag att de inte ändrar tid stup i kvarten. Det blir för mycket för mitt hjärnmos.

Men startdatum blir nu torsdag och även om det är bra att de kör igång så blir jag lite sur. Tyckte ju att det var så bra att jag skulle börja till veckan så jag skulle hinna gå på Pillas bröllop först. Men om jag nu kommer att bli trött av strålningen plus få brännsår så lär ju inte det ske på två strålningar. Så det ska gå bra att parta på bröllopet!

I övrigt har jag fortfarande svallsvettningar dygnet runt. Det är ju lagom kul när jag – vid sällsynta tillfällen – har kladdat ner ansiktet med make up… då känns det som om det hela blir en smet som rinner nerför kinderna i en klumpig sörja… Att vakna flera gånger på natten för att ta av mig täcket för att kroppen liksom har svettats fast i lakanen är inte kul… sedan när jag precis har lyckats somna om vaknar jag för att då är det så kallt så att jag måste dra på täcket igen. Så där håller det på… nätterna igenom. Nä, att svettas dygnet runt i plötsliga svoscher är ju inte kul men jag ska inte klaga, träffade nämligen en go kvinna på Coop häromdagen och hon har svoschat de senaste åtta åren – fyyy vad jobbigt!

Slutligen en Roynekommentar; "Synd att man inte blev kvinna för det verkar ju vara himla enkelt. Blöda varje månad en massa år, bära på och föda barn... Efter det ska ni igenom klimakteriet också..." Dessa ord sa han med ett "jag tror inte det är sant-uttryck" i ansiktet... JEPP, jag har en karl som inser kvinnors fulla värde! ;)

Hoppsan...

”Jag vägrar ge mig… kolla på fötterna, sätt ena foten framför den andra… om igen nu, nä inte snubbla. Ingenting att sitta på någonstans… skulle verkligen vilja sätta mig ner nu. Orkar inte tänka längre, känns som om jag kommer att tuppa av. Va, sa Royne nåt? Orkar inte svara men jag tror att jag viftade lite med handen så han förstår nog att jag inte orkar svara. Vad konstigt jag ser… liksom bara rakt fram och neråt och även fast jag vet att det är träd bredvid så ser jag dem inte… bara rakt fram… och ner på skorna… usch vad långt det är kvar. Men är det en trapp jag ser där och jisses tänk om jag klarar mig ända fram…” Kraxade till Royne att jag måste sätta mig och vinglade fram till trappen där vid skjutbanan. Ramlade nästan ner på rumpan och lutade huvudet mot dörren. Sa inte ett ord, orkade inte ens ha ögonen öppna… från mina rinniga ögon rann det tårar. Men det gör det ofta och utan att jag är ledsen. Just då, där på trappen, var jag alldeles för trött för att gråta. Och inte var jag ledsen heller egentligen, mer frustrerad och lite rädd faktiskt. Nästan fyra veckor efter sista behandlingen och jag orkar inte ens ta en långpromenad i normal takt. Sabla skit!

När vi suttit där ett bra tag återfann jag mig själv. Totalt slut men den där känslan av att jag försvann och inte orkade mer var borta. Äckligt att bli så totalt slut i kroppen. Jag blir slut i benen av att gå uppför trappan hemma och ändå fick jag för mig att gå på långpromenad. Från Högslätten förbi myran in i skogen och tillbaka till Högslätten via skjutbanan. En lagom prommis… fast inte för mig. Royne sa inte ett ljud om mitt val och han sa ingenting alls när vi satt där på trappan. Han insåg nog att jag inte orkade säga ett endaste ord så han väntade in mig. När jag återhämtat mig och vi sakta fortsatte vår promenad sa jag att jag inte skulle ta fler långpromenader förrän jag blivit starkare i kroppen. Att jag skulle börja med korta sträckor och gå dem fortare och fortare först. Royne sa att det var ju bra att jag kom på det själv… Han sa också att det var svårt att se mig börja vingla fram av trötthet… Jag hade vinglat ett bra tag tydligen…

Nu skulle jag vilja skriva att det är konstigt att jag inte orkar ta en långpromenad. Men det är faktiskt inte konstigt. Inte ett dugg konstigt. Cellgifterna har ju slagit ut kroppen fullständigt. När Royne och jag gick hem så tog han min hand, tittade på mig med ett snett leende och skakade på huvudet samtidigt som han sa ”Men Malin, återuppbyggnaden har ju knappt börjat – det är ju det vi ska jobba med i sommar. Tänk att du är så tjurig…”

Ok, jag erkänner… jag är nog ganska tjurig… jag vill och jag kan och kan jag inte just nu så kan jag snart… alldeles snart…

Skrämselhicka

Igår morse – på självaste födelsedagen – ringde en sköterska från strålningen och informerade om att jag ska få 8 ytterligare strålningar (alltså 33) och att startdatum istället blir den 26 maj. Jag frågade varför, hon svarade ”för att du är så ung”… jag nöjde mig med det men när jag la på luren så började tankarna snurra i skallen. ”Men vad är detta nu… De har ju hela tiden vetat om hur gammal jag är så det var säkert inte sant det där med att jag är ung. Jag var ju på röntgen i tisdags så de måste ha sett nåt och därför ökar de på strålningen… Jävlar jag har en stor FET KNÖL full med snoppoga som har kommit rusandes till mitt bröst med en jäkla fart och nu måste de stråla extra och sen blir det mer cellgifter och fan fan FAN”

Tårarna kom… ringde Royne och snörvlade fram det nya och mina farhågor… han satt i möte… ringde Carina, som ju också är insatt i detta, och när jag la på var jag lite lugnare. Fast bara lite. Klart att de bara glömt att jag är ung… hrm… och ska ha flera behandlingar. Eller inte. Efter det så jobbade jag stenhårt med mina moln. ”Tänka tänka POSITIVT”. Jag ringde ingenstans för att fråga hur det egentligen låg till, för det orkade jag inte höra på telefon och idag hade jag tid hos doktorn. Jag såg mig själv rusa in med andan i halsen, borra den elaka Lönn- blicken i doktorn och kräva svar. I själva verket blev det lite annorlunda… som det så ofta blir… Royne och jag tog en fika innan vi skulle till läkaren. Eller Royne fikade – jag mådde illa av oro. När jag satt där så var jag tvungen att förbereda mig på värsta snoppogebeskedet… utifall att menar jag… och så gott det går menar jag… Inte så himla lätt att förbereda sig för sådana saker, vill jag lova. Men jag har ju liksom gjort det en gång förut så… Och nä det funkade inte – för inte fan kan man förbereda sig för nåt sånt. Det enda man kan göra är att bestämma sig för att klara allt som kommer i ens väg. Att allt går hur tungt och jävligt det än verkar. Bit ihop och bryt ihop… och ibland tvärtom…

In till läkaren, hon han knappt sätta sig och inte vi heller innan jag kastade frågan på henne. Hon såg den komma innan jag pratat klart och avbröt mig och svarade och när hon svarade så kände jag ”WOahahahaHAHAHAHAHAHAHA” för fyyy vad skönt det var att det faktiskt var de som hade strulat och jag hade ingen till snoppogeknöl i mitt bröst och visst är det så att om man är under 40 så får man strålning fler dagar. Jag är ung, ung, ung – så det så! Min snoppoga är dessutom bortopererad och cellgiftsbehandlingen, strålningen och herceptinet är s.k. efterbehandling.

Den 26 maj startar då strålningen och den varar i 33 vardagar. Under denna period så kommer de att starta med herceptinet. Det kommer jag att få var tredje vecka i ett år. De dundrar på ordentligt för att förhindra återkomst och det känns bra.

Efter min sista cellgiftsbehandling fick jag ett kort av Helén där det står ”Där fick dom jävlarna”. ”De jävlarna” fortsätter att få!

Strålningen

Woahahahahaha….

Idag är det tre veckor sedan den senaste behandlingen.
Idag är det den dagen som jag brukar få behandling.
Idag har varit den dagen var tredje vecka som jag har fått behandling sedan den 7 januari. Dagen då jag natten innan somnat med ångest och sedan sovit oroligt hela natten. På morgonen ångest som jag fått hålla i styr tills Max kommit iväg till skolan. Sedan tårar i olika mängd… ökad ångest och kraftigt illamående på väg till Sundsvalls sjukhus i bilen… Vissheten om att det bara handlade om timmar innan biverkningarna satte igång… ännu en gång tappad kontroll, smärta, trötthet osv. osv. osv. – och så vidare i all oändlighet kändes det som.

IDAG FICK JAG INGEN BEHANDLING – woahahaha fatta det ni- hur underbart som helst!

Vill bara vara tydlig med att mot ångest och illamående så finns det tabletter och likaså för nästan alla biverkningar. När jag satt där i bilen på väg mot behandlingen så gav jag mig till slut och tog ett litet piller som dämpade ångesten, nästan tog bort illamåendet och gjorde mig pömsig. Varför vara ”duktig” när det finns hjälpmedel?

Mitt psyke är lustigt, idag skulle jag till Sundsvalls sjukhus för att röntgas inför strålningen och i bilen på väg ner kom illamåendet och ångesten… Inte i full styrka men ändå tillräckligt. Fast det gick över och skönt var väl det! Så nu är röntgen gjord och tre små prickar är tatuerade runt om på bålen för att de ska veta hur de ska rikta strålningen. Ha - Elin tjatar om att hon vill tatuera sig och idag kom jag hem nytatuerad… hon blev grön i ansiktet ända tills jag visade de tre pyttesmå prickarna… jag är en elak mamma som älskar att jäklas med min dotter. Så ofta jag kan står jag gömd bakom dörrkarmen till köket och hoppar fram när hon orkar sig upp ur sin håla. Tror jag måste sluta med det snart för det dröjer nog inte länge innan hon, av ren reflex, sopar till mig.

Den 27 maj börjar strålningen och då ska jag strålas i 25 dagar, med undantag för helger och röda dagar. Fram till dess tänker jag ladda batterierna och det betyder äta gott, vila men även promenera mycket och – såklart - umgås med nära och kära.

Hoppas på värme och mycket sol!

Ojoj...

”Ok, klockan är halv tre och vid sex kommer tjejerna… dags att börja sätta fast lösögonfransarna för DET kommer att ta tid! Fram med attiraljerna upp med limlocket skruva skruva… lossa ena fransen och på med lim nämen jäklar vad mycket, justja man skulle ju hä på med en tandpetare… springa hämta tandpetare i köket… ta bort limmet från fransen… på med lim på tandpetaren, stryka ut på fransen… nu blev det lagom… fippla upp fransen med klumpiga fingrar och trycka fast på ögat… ner på ena sidan upp på andra… nähä sablar limmet hann torka i mitten så fram med tandpetaren på med lim och pilla in det under fransen… SKIT nu blev det klumpar ser ut som en galning, måste ta bort skiten och börja om…”

Tre försök senare och inget tålamod kvar: ”ELIIIIIIN för helvete kan du hjälpa mig jag blir galen på det här!”

Elin hjälpte mig och lyckades finfint med ena ögat… andra ögat misslyckades så hon fick göra om men hon sa ”Nämen nu blev det i alla fall jättebra”, varpå jag gick ut på toan för att kolla – det kändes konstigt… tänkte att det var värst vad långa fransarna var på ena ögat för jag såg liksom bara fransar nästan inget av lägenheten eller mina tår när jag tittade ner… hmm.. bara fransar i vägen… VILKET INTE VAR SÅ KONSTIGT eftersom Elin hade satt fransarna bak och fram och upp och ner!!! Fransarna gick åt fel håll!!!

Vid det laget hade det varit så mycket pill med ena fransarna att de såg ruggiga ut och inte gick att använda längre. Eftersom det inte är så snyggt att ha fransar på bara ett öga så tog jag bort dem också. Ungefär i samma veva så rasade min värld… jag grinade som ett barn för i min värld just då så hade jag bestämt mig för att ha lösögonfransar, måla på ögonbryn och sätta på mig peruken. Slippa ”hon är sjuk- blickarna” och bara vara mig själv för en kväll. Ha roligt med tjejerna på Pillas möhippa. Utan fransarna så sket sig liksom det så jag grät som om jag förlorat ena benet… jag grät som om allt i livet hängde på ögonfransarna. Sa till Royne att ”nähä, det blev ingen möhippa för mig jag blir hemma ikväll”, så kändes det helt allvarligt. Efter några minuter med tårar och Roynetröst så puttade jag bort den känslan, ersatte den med ”Jaha nämen då jävlar får jag väl bara måla mig ordentligt… dags att gilla läget och sluta larva mig”. Fast det ibland är rätt skönt att tycka synd om sig själv… så lyckades jag inte med det så länge. Så jag målade mig och förresten så sket jag i peruken med!

Nog nu om det och till det viktiga!

En superdunderkväll blev det! Pilla sjöng ”Fångad av en stormvind” iförd min ena peruk och med en fläkt som gjorde att håret flög… Hon blev lycklig av att människor hon inte träffat på länge, och inte hade förväntat sig skulle komma, dök upp. Hon gick i simfötter ner på stan, åt god mat på Johan den tredje och höll tal…

Pilla var lycklig från den sekund hon klev in genom min dörr till det sista jag såg av henne när jag gick hem från krogen mitt i natten. Jag skrattade under kvällen som jag inte skrattat på länge, så glad över Pernillas glädje och hur roligt det var att träffa alla tjejer som var med. Mycket prat om de minnen vi tillsammans har upplevt! Det blev verkligen en enormt lyckad möhippa!

Ögonen

Helt underbart är det att se trädens knoppar äntligen brista – åh vad jag har väntat på det. Jag visste att det skulle ske ungefär i samband med att jag avslutade cellgiftsbehandlingen. Att det skulle vara ett tecken på att den delen var över. Och så blev det, träden blir alltmer gröna, cellgiftsbehandlingen är klar och jag blir piggare och piggare för varje dag. Visst har jag fortfarande lite spagettiben och trötthet i kroppen och en del andra biverkningar. Men jag blir piggare och piggare för varje dag. Och nu kan jag se fram emot att ögonbryn- och fransar ska komma tillbaka igen för hu vad jag saknar dem. Tycker att avsaknaden av dem verkligen förändrar mitt utseende. Att bli en ollonskalle var en sak men ögonen är på nåt sätt värre…

I fredags var Helén här och då tyckte jag att det var dags att testa ögonbrynsfärgen… Jag har olika mallar som man ska sätta där ögonbrynet ska vara och sedan penslar man i färgen. Jag bestämde mig för den minsta, satte mallen ovanför ögat… tog vanlig ögonskugga och penslade i och – hahahaha vad jag skrattade – ”ögonbrynet” hamnade alldeles för långt upp och jag såg helt otroligt förvånad ut. Efter några försök som hamnade för långt ner eller för lång in mot näsan, man ser rätt rolig ut med ett ögonbryn som startar längst in vid näsbenet… så hamnade det rätt. Då insåg vi att det var för tjockt på vissa ställen så tejpen åkte fram. Det gick ett antal minuter till att pilla dit minibitar på mallen med tejp så att det blev bra. Men sen blev det verkligen bra och vid det laget hade jag koll på var jag skulle ha mallen så då klaffade allt.

Sedan var jag tvungen att ge mig på nästa grej – ögonfransarna! Om ögonbrynen var en konst att få dit så ska vi inte prata om ögonfransarna. Jisses, vilket pill. Pill med att få limmet på plats, sedan pill med att få ögonfransarna på plats. Jag pillade så mycket att jag fick spunk och då tog Helén över. Hon lyckades få dit fransarna på ena ögat men med det andra var det värre. Limmet torkade så hon tryckte dit mer och då fastnade halva ögonlocket så till slut såg jag ut som nåt som katten släpat in… med ögonfransarna hängandes på halvstång. Jag som har bestämt mig för att ha dessa ögonfransar på Pillas bröllop kan se framför mig hur det kommer att gå… Med min ovana att vara sminkad så kommer jag förmodligen ta näven och gröta runt i ögonen om det kliar. Detta kommer att resultera i till hälften lossnade ögonfransar, som jag kommer att gå runt och fladdra med… i tron att jag är superfin. Eller så kommer fransarna att lossna och trilla ner i någons drink. Självklart kommer jag inte att märka om jag tappar ena ögonfransen så då kommer jag att springa runt med ett fisköga och ett öga med långa och svepande ögonfransar.

Jag har inte klippt ögonfransarna det minsta för ska jag ha lösögonfransar så ska det fanimig synas att jag har det. Så om ni ser ett par ögonfransar med en människa bakom på stan, så kan det mycket väl vara mig ni ser...

Sista april

”Nämen det är väl själva f-n”, tänkte jag igår när jag inte ens orkade stå upp och skala pärer. Middag tillsammans med Anneli och hennes barn inplanerad… Max som såg fram emot ett roligt sista april… JAG såg fram emot att äta gott och umgås… men så var min kropp helt slutkörd. Paddig. Till slut somnade jag av ren utmattning – det kostar på att irritera sig på att vara trött. Sov i knappt en halvtimme och när jag vaknade så – VIPS – då kändes det tydligt att livsandarna återvänt. Sovit in lite styrka i kroppen liksom. Sömn är ett fantastiskt läkemedel.

Så det blev ett trevligt sista april. God mat, trevligt sällskap och en tur till brasan för att titta på de 30 000 kr i fyrverkerier som eldades upp… Det gick fort, sa bara PANG i öronen under några minuter sedan var det över. Visst är det vackert med raketer men… Jag tycker varken att pangandet, priset, eventuella skador som faktiskt ibland uppstår eller djurens lidande är värt det. Så vackert är det INTE. Jag blir dessutom alltid mörkrädd och heligt förbannad när jag ser den klunga av barn som själva fått raketer och smällare att skjuta med. Hur tänker dessa barns föräldrar? Var är föräldrarna?