Skrämselhicka

Igår morse – på självaste födelsedagen – ringde en sköterska från strålningen och informerade om att jag ska få 8 ytterligare strålningar (alltså 33) och att startdatum istället blir den 26 maj. Jag frågade varför, hon svarade ”för att du är så ung”… jag nöjde mig med det men när jag la på luren så började tankarna snurra i skallen. ”Men vad är detta nu… De har ju hela tiden vetat om hur gammal jag är så det var säkert inte sant det där med att jag är ung. Jag var ju på röntgen i tisdags så de måste ha sett nåt och därför ökar de på strålningen… Jävlar jag har en stor FET KNÖL full med snoppoga som har kommit rusandes till mitt bröst med en jäkla fart och nu måste de stråla extra och sen blir det mer cellgifter och fan fan FAN”

Tårarna kom… ringde Royne och snörvlade fram det nya och mina farhågor… han satt i möte… ringde Carina, som ju också är insatt i detta, och när jag la på var jag lite lugnare. Fast bara lite. Klart att de bara glömt att jag är ung… hrm… och ska ha flera behandlingar. Eller inte. Efter det så jobbade jag stenhårt med mina moln. ”Tänka tänka POSITIVT”. Jag ringde ingenstans för att fråga hur det egentligen låg till, för det orkade jag inte höra på telefon och idag hade jag tid hos doktorn. Jag såg mig själv rusa in med andan i halsen, borra den elaka Lönn- blicken i doktorn och kräva svar. I själva verket blev det lite annorlunda… som det så ofta blir… Royne och jag tog en fika innan vi skulle till läkaren. Eller Royne fikade – jag mådde illa av oro. När jag satt där så var jag tvungen att förbereda mig på värsta snoppogebeskedet… utifall att menar jag… och så gott det går menar jag… Inte så himla lätt att förbereda sig för sådana saker, vill jag lova. Men jag har ju liksom gjort det en gång förut så… Och nä det funkade inte – för inte fan kan man förbereda sig för nåt sånt. Det enda man kan göra är att bestämma sig för att klara allt som kommer i ens väg. Att allt går hur tungt och jävligt det än verkar. Bit ihop och bryt ihop… och ibland tvärtom…

In till läkaren, hon han knappt sätta sig och inte vi heller innan jag kastade frågan på henne. Hon såg den komma innan jag pratat klart och avbröt mig och svarade och när hon svarade så kände jag ”WOahahahaHAHAHAHAHAHAHA” för fyyy vad skönt det var att det faktiskt var de som hade strulat och jag hade ingen till snoppogeknöl i mitt bröst och visst är det så att om man är under 40 så får man strålning fler dagar. Jag är ung, ung, ung – så det så! Min snoppoga är dessutom bortopererad och cellgiftsbehandlingen, strålningen och herceptinet är s.k. efterbehandling.

Den 26 maj startar då strålningen och den varar i 33 vardagar. Under denna period så kommer de att starta med herceptinet. Det kommer jag att få var tredje vecka i ett år. De dundrar på ordentligt för att förhindra återkomst och det känns bra.

Efter min sista cellgiftsbehandling fick jag ett kort av Helén där det står ”Där fick dom jävlarna”. ”De jävlarna” fortsätter att få!