söndag 11 maj 2008

Ojoj...

”Ok, klockan är halv tre och vid sex kommer tjejerna… dags att börja sätta fast lösögonfransarna för DET kommer att ta tid! Fram med attiraljerna upp med limlocket skruva skruva… lossa ena fransen och på med lim nämen jäklar vad mycket, justja man skulle ju hä på med en tandpetare… springa hämta tandpetare i köket… ta bort limmet från fransen… på med lim på tandpetaren, stryka ut på fransen… nu blev det lagom… fippla upp fransen med klumpiga fingrar och trycka fast på ögat… ner på ena sidan upp på andra… nähä sablar limmet hann torka i mitten så fram med tandpetaren på med lim och pilla in det under fransen… SKIT nu blev det klumpar ser ut som en galning, måste ta bort skiten och börja om…”

Tre försök senare och inget tålamod kvar: ”ELIIIIIIN för helvete kan du hjälpa mig jag blir galen på det här!”

Elin hjälpte mig och lyckades finfint med ena ögat… andra ögat misslyckades så hon fick göra om men hon sa ”Nämen nu blev det i alla fall jättebra”, varpå jag gick ut på toan för att kolla – det kändes konstigt… tänkte att det var värst vad långa fransarna var på ena ögat för jag såg liksom bara fransar nästan inget av lägenheten eller mina tår när jag tittade ner… hmm.. bara fransar i vägen… VILKET INTE VAR SÅ KONSTIGT eftersom Elin hade satt fransarna bak och fram och upp och ner!!! Fransarna gick åt fel håll!!!

Vid det laget hade det varit så mycket pill med ena fransarna att de såg ruggiga ut och inte gick att använda längre. Eftersom det inte är så snyggt att ha fransar på bara ett öga så tog jag bort dem också. Ungefär i samma veva så rasade min värld… jag grinade som ett barn för i min värld just då så hade jag bestämt mig för att ha lösögonfransar, måla på ögonbryn och sätta på mig peruken. Slippa ”hon är sjuk- blickarna” och bara vara mig själv för en kväll. Ha roligt med tjejerna på Pillas möhippa. Utan fransarna så sket sig liksom det så jag grät som om jag förlorat ena benet… jag grät som om allt i livet hängde på ögonfransarna. Sa till Royne att ”nähä, det blev ingen möhippa för mig jag blir hemma ikväll”, så kändes det helt allvarligt. Efter några minuter med tårar och Roynetröst så puttade jag bort den känslan, ersatte den med ”Jaha nämen då jävlar får jag väl bara måla mig ordentligt… dags att gilla läget och sluta larva mig”. Fast det ibland är rätt skönt att tycka synd om sig själv… så lyckades jag inte med det så länge. Så jag målade mig och förresten så sket jag i peruken med!

Nog nu om det och till det viktiga!

En superdunderkväll blev det! Pilla sjöng ”Fångad av en stormvind” iförd min ena peruk och med en fläkt som gjorde att håret flög… Hon blev lycklig av att människor hon inte träffat på länge, och inte hade förväntat sig skulle komma, dök upp. Hon gick i simfötter ner på stan, åt god mat på Johan den tredje och höll tal…

Pilla var lycklig från den sekund hon klev in genom min dörr till det sista jag såg av henne när jag gick hem från krogen mitt i natten. Jag skrattade under kvällen som jag inte skrattat på länge, så glad över Pernillas glädje och hur roligt det var att träffa alla tjejer som var med. Mycket prat om de minnen vi tillsammans har upplevt! Det blev verkligen en enormt lyckad möhippa!

2 kommentarer:

Helén sa...

Du skulle ju ringa om det gick åt skogen ????

Unknown sa...

Min älskade vän! TUSEN TACK FÖR EN OFÖRGLÖMLIG KVÄLL! Jag hade såååå himla roligt och var så lycklig (är fortfarande) över att träffa alla hemma hos dig! Jag som tänkte att jag snabbt skulle springa in till dig på väg förbi för att hinna få en Malla kram och vad jag blev paff när vi skulle vara hemma hos dig! Idag är det tisdag (snart ons) natt och jag har fortfarande ont i mina vader, troligtvis är det en blandning från både cirkelbanan och simfötter promenaden som satt sina spår i en än så länge måste jag säga ... ung kropp... hahahhaha
Jag tror att syrran och jag lämnade kvällen sist av alla, så himla roligt hade vi och min fina utstyrsel i håret som ni ordnat hade jag på mig hela kvällen. Syrran nämnde att hon gärna skulle få en repris av Carola :))
Grattis i förskott och återigen, TUSEN tack!