Pucko

Femte strålningen avklarad nu och tröttheten attackerar mig än en gång. Frampå eftermiddagen stänger liksom kroppen ner, kopplar ner allt som får en att fungera. Hjärnan leder mig till soffan och där sjunker jag ihop som en säck. Så somnar jag och sover som en stock i en knapp timme – vaknar - och efter en liten stund startar maskineriet igen.

Sedan sista strålningen har det hänt en del… Först fick vi veta att vårt sista bud blev det högsta… vi var med och bjöd på en stuga ute i Häggdånger och vi fick den! Det är ett fantastiskt läge supernära havet med horisonten som utsikt och världens sötaste stugor på tomten. Vi är djupt förälskade och flyttar in i helgen.

Sedan har Pilla blivit fru och vi partade som toka. Jag mitt nöt ”glömde” de tabletter jag äter för smärtan och drack vin och blev fuller… minns varken att jag dansade styrdans eller fyrverkerierna som tydligen var fantastiska… men det jag minns var att Pilla var vacker som aldrig förr, maten tokgod (förstod inte hur jag fick plats för tårta och ändå åt jag tårta för minst tre…) och att alla firade och hade en enormt rolig kväll tillsammans.

Hjärnan och kroppen var nog rätt slut innan alkoholen men efter helgen har de båda sakerna kraschat totalt. Jag har inte orkat göra många knop sedan i lördags utan mest känt att kroppen liksom gav upp, satte ner foten som för att säga ”Men hallå din puckade brud du har fått cellgifter i 4 månader vilket slår ut kroppen totalt, du har smärta och käkar piller… sen startade strålningen för två dagar sedan och så tror du att det är läge och bälga i sig en massa vin? Hur dum får man vara egentligen? Nä, nu slår jag i stora bromsen och ser till att du vilar. Dags att hämta kraft!” Så på nåt sätt så har både kroppen och psyket vilat och bearbetats dessa dagar. Bra att hjärnan tar hand om mig, även om den är puckad från första början. Den reder ut sin egen röra, skulle man kunna säga…

Så jag börjar känna mig bättre, har mer ork och är gladare. I måndags undrade jag faktiskt hur jag skulle orka med tisdagen. En sak som påverkar mitt mående är naturligtvis att jag inte får sova hela nätterna, utan vaknar stup i kvarten av svettningarna. De blev ju inte heller bättre efter vindrickandet – hu vad mycket som behövde pysa ut genom porerna. Fast eftersom jag är en sån som måste se allt från den positiva sidan, så får jag påstå att detta har lärt mig nåt också – ge fan i att dricka för mycket alkohol!

Hrm... och det har jag lärt mig allra redan? Vänta, var det 38 jag fyllde senast? Eller 18?

Suck!